Titelsjuka

En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, CNN, Saeb Erekat, Rosemary Church, Nabil Shaat, Västbanken, Yasser Abed Rabbo, Jerusalem Post, Jossi Beilin, Mahmoud Abbas,
kompromiss, ...

Förlorad investering

“Visserligen startade vi ett krig med målet att ta över din egendom men när vi nu tyvärr misslyckades och i stället förlorade kriget kräver vi att vi ska återgå till utgångspunkten.”

Smaka på ovanstående citat och berätta sedan om du finner någon slags logik i yttrandet.
Möjligen en palestinsk logik.

Det talas mycket och ofta om Abbas fräschaste villkor för att sätta sej till bords med Netanyahu – att han ska sluta ge tak över huvudet till sina medborgare.
Det talas mindre om att Abbas också vill att förhandlingarna – om han nu kommer till skott någon gång – ska börja vid den punkt där han sa nej till Olmerts generösa förslag som lades på bordet strax innan den mannen tvingades avgå.
Abbas sa alltså nej tack men vill nu börja förhandla just vid den paragraf han för några månader sedan sa nej till.
Observera – han säger inte ja till Olmerts erbjudanden utan vill bara använda dem som språngbräda mot nya djärva mål.

Har Abbas inte lagt märke till att Israel fått en ny regering och en ny premiärminister med en mer realistisk syn på tillvaron?
Denne premiärminister har inga skyldigheter att ta ansvar för vad Olmert pysslade med utan driver förhandlingar med Israels bästa för sina ögon.

För att koncentrera det inledande citatet ytterligare så köpte palestinierna en nitlott men kräver nu pengarna tillbaka...
Det kostar inget att bluffa – går det så går det.
Ofta går det alldeles utmärkt för palestinierna att bluffa sej fram, folk lägger huvudena på sned och lyssnar uppmärksamt – det är ju så synd om dem...
Att logiken saknas är ovidkommande.

Abbas har som sagt många bollar i luften i dessa dagar och den hetaste bollen berättar att de med FN’s och dess diktaturers benägna bistånd vill utropa en egen stat.
Vilken tragisk början för en nyfödd stat där ingenting är förberett för den lilles ankomst.

Ska man skaffa barn ska man göra det just för att man vill ha ett barn – inte för att göra upp med grannen genom detta barns ankomst.
Palestinierna vill ha en stat enbart för att sätta dit sin granne, någon annan anledning kan jag inte se då ingen av dem visat något intresse av att bygga de grundläggande institutioner som krävs för en demokratisk rättsstat.
Tony Blair har arbetat i regionen ett bra tag just med det uppdraget men vad han fått ihop är bara småsmulor som även de inte sprungit fram ur någon större entusiasm.

Varför palestinierna föredrar ett FN-beslut framför förhandlingar är uppenbart - de riskerar inte att behöva kompromissa.
Inte om någonting.
FN har de ju som i en liten ask så det kan mycket väl gå vägen.
Hela kungariket och halva Jerusalem.

Man har dock glömt en liten detalj - Gaza - där Hamas regerar.
Hamas tänker inte ge upp någonting till Abbas och Abbas himself vågar sej inte ens in i Gaza.
Ni kanske kan se scenariot framför er - Abbas får en stat av FN men han är bara herre i halva kungariket, på Västbanken, medan han inte ens släpps in i Gaza...

Israel kommer naturligtvis att hermetiskt tillsluta sina gränser vilket kommer att tvinga UNRWA att ytterligare utöka sin lilla nätta budget.
FN trodde de hade skapat en palestinsk stat men upptäckte att de i stället fått ett icke självgående monster på halsen som är beroende av givmilda mostrar och fastrar även för löpande utgifter.
Att investera i sin framtid är det inte ens tal om.

Man startar krig som man förlorar i stället för att investera i sin framtid
Man drar en nitlott och kräver sedan pengarna tillbaka i stället för att investera i sin framtid
Man tigger till sej en ofärdig stat i stället för att investera i sin framtid.

En potentiellt lönande investering har gått upp i rök eftersom palestiniernas vilja att eliminera Israel är större än deras vilja att investera i en egen stat.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Abbas, Netanyahu, Olmert, nitlott, FN, Tony Blair, kompromiss, Jerusalem, Gaza, Hamas, Västbanken, UNRWA, monster, investering, ...

Mannen i trädet

Jag undrar hur det egentligen är att sitta uppe i ett träd?
Dag efter dag och vecka efter vecka tills man en regnmulen natt vågar krypa ner och smita iväg in i mörkret.

Personen i fråga vill nog komma ner men han kan inte.
Visst hade han rent fysiskt kunna både klättra och hoppa ner men orsakerna till att han inte kan ta sej ner från trädet är mer subtila och samtidigt oändligt klumpiga.
Motsägande?
Visst, men hela trädhistorien är en burlesk och lätt tragikomisk historia full av motsägelser.

Obama den store kom till makten med dunder och brak och bland det första han gjorde var att förvissa sej om att den muslimska världen förstod att han inte var Bush.
I sin jakt på kärlek gjorde han allt och lite till för att berätta, inte minst för muslimerna, att han älskade dem.
Abbas var en av de första att ta till sej detta kärleksbudskap.

Han satte sej tungt på baken och bara njöt.
Nåja, han väntade nog lite också.
Väntade på att Obamas kärlek till honom skulle visa sej genom konkreta resultat.
Han bestämde sej för att under tiden göra – ingenting.
”Gör jag ingenting så gör jag i alla fall inte som jag brukar – en massa idiotiska saker.”

Hur hamnade då den arme palestinske presidenten uppe i en trädkrona?

Jo, han förstod inte att Obamas kärlek var ett medel att förhärliga Obama, inte ett medel att göra jobbet åt palestinierna.
OK, Obama delgav världen en del omogna yttranden som Abbas misstolkade och följdaktligen trodde att saken var klar.
Saken var inte klar men då hade Abbas redan klättrat en bra bit upp i trädet.

Han började säga – vill inte, vill inte, vill inte och märkte inte att Obama inte heller ville.
Kanske inte samma saker men Obama som nyktrat till något vill inte hjälpa araberna till världsherravälde utan att få någonting tillbaka.
Han sökte normalisering mellan Israel och arabvärlden för att på det sättet hjälpa Israel att få tillbaka något av förtroendet för världssamfundet och våga ge sej ut på den slaka linan.
Han fick nobben direkt.

Obama inser numera att hans ord inte är var stugas lag vilket Abbas inte förstod.
Vid det laget befann han sej redan uppe i trädkronan med alla sina ’vill inte’ som enda sällskap.
’Vill inte’ gör sej bra i en valkampanj men knappast som kompromiss i en förhandlingssituation så därför har det heller inte blivit några förhandlingar.

Alla tror att palestinierna bara vill en sak – att få en stat.
Nu vet vi att så inte är fallet.
Åtminstone vill de inte ha en stat om de riskerar att behöva kompromissa om utfallet.
Då blir det i stället ett ’vill inte’.

Nu sitter Abbas uppe i sitt träd och önskar att han hade varit lite försiktigare i sin tolkning av Obamas kärlek.
Abbas kräver att Israel slutar bygga på Västbanken och det kan väl vara OK men inte innan förhandlingarna ens börjat.

Bostadsbyggandet är en av de frågor som ska diskuteras under förhandlingarnas gång – inte en gottepåse att dela ut innan man ens enats om dagordningen.
Abbas hade tänkt sej att Obama skulle ge honom ett bosättningsstopp i en liten ask men även den store visade sej ha sina begränsningar.
Om viljan dessutom saknas har jag ingen aning om.

Att kliva ner från trädet och säga - OK, OK, OK, vi börjar väl förhandla då - är naturligtvis inte att tänka på.
Det vore att förlora ansiktet och det bör man helst undvika om man tillhör den arabiska nationen.
Detta innebär att Abbas fortsätter att häcka uppe i sin trädkrona och har du vägarna förbi kan du ju alltid fråga hur han mår.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Abbas, muslimska världen, 'vill inte', kompromiss, palestinier, Västbanken, förlora ansiktet, ...

Nytt ord - men snabbt

Snabbt som ögat – nytt ord.
Ett nytt ord måste snabbast möjligt införas i det arabiska språket.
Ett ord ingen någonsin använt, ingen förstår vitsen av och betydelsen – ja, den är totalt okänd.

När någon försöker översätta ordet från engelska blir betydelsen någonting oerhört farligt, obegripligt och skrämmande.
Något i stil med högförräderi och liknande.

I kväll använde Obama ordet i sitt tal till Netanyahu, Abbas och övriga lyssnare.
Han nämnde ordet tillsammans med flera andra saker han förväntar sej av parterna inför de förhandlingar han nu puffar för.
Ordet som för de flesta är en självklarhet basunerades i kväll ut till stora delar av världen och jag tänkte med vemod på palestinierna som inte har den blekaste aning om vad ordet betyder.
Därför vädjar jag nu om att ordet snarast införs i den arabiska vokabulären så alla parter har samma förståelse för vad som krävs framöver.

Ordet är kompromiss.
Ge och ta.
Ömsesidighet.
Ge upp lite av de egna käpphästarna till förmån för det gemensamma bästa.
Våga tänka i nya banor och våga erkänna att man haft fel, gjort fel och tänkt fel.

Man kompromissar genom att våga ta ett steg ut i det okända för att uppleva att det okända bär.

Vi slänger ofta ur oss fraser som är färdigkonstruerade och klara att tas i bruk vid lämpliga tillfällen.
En sådan är – ’man kan inte få allt’.
Banalt kanske men det är så det fungerar.
Man får välja vad som är det mest grundläggande för att lämna annat öppet för kompromisser.
Ingen kan få allt så därför är arbetshypotesen just kompromisser.

Nu förväntar Obama sej att parterna ska kompromissa.
Hitintills är det bara Israel som kompromissat genom bland annat dessa ensidiga 'förtroendeskapande åtgärder' de pressats till gång efter gång.
Nu går vi i stället in i en period av ömsesidiga kompromisser och då tycker jag det är rimligt att ordet kompromiss först införs i det arabiska språket så ingen behöver famla i mörker.

I mörker skapas sällan arbetsdugliga kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om kompromiss, språkförståelse, Obama, Netanyahu, Abbas, 'förtroendeskapande åtgärder', ...

EX D DN DN EX DN