Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.
Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.
Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.
Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.
Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.
Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.
Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.
Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.
Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...
