Herr Dysterkvist

Före bantning och generell makeover.

Vanor kan lätt förvandlas till ovanor vilket Saeb Erekat är ett levande bevis på.

Han småhotar med ditten och datten för att hinta att han har famnen full av 'inside information' och att ingen borde komma på idéen att tvivla på hans förutsägelser.

Senast han lekte spågumma handlade det om att The Palestinian Authority skulle spricka om inte Israel ger dem vad de kräver.

Tidigare har det ofta handlat om det där fönstret.

'The window of opportunity'.

Hur många gånger har inte Erekat siat om att det just nu var sista gången detta fönster stod på glänt och därefter skulle den stora ödeläggelsen inträda.

Ett annat populärt ämne är intifadorna.

Om Israel inte följer de palestinska diktaten så kommer landet att ätas upp, alternativt brännas upp, av hiskliga intifador.

Erekat kan inte släppa denna för honom ljuvliga tanke så det är väl därför han upprepar den gång på gång.

Vill han skrämmas?

Vill han att folk ska betrakta honom som allvetande?

Vill han agera Gud Fader?

Speciellt det senare verkar tilltala Erekat enormt.

En liten person med stort ego är vanligtvis svår att tolerera, i Erekats fall – omöjlig att tolerera.

Som grädde på moset underhåller han oss med alla sina uppsägningar från jobbet medan han nästa morgon går till samma gamla  jobb som om ingenting hade hänt.

Kul prick.

Ska jag fortsätta "The Erekat Saga"?

Kommer ni ihåg Jenin-massakern som Erekat är pappa till?

Den är en av hans mest berömda skapelser som han mej veterligen aldrig behövt be om ursäkt för.

Erekat känner vid det här laget till ordens makt, att när de en gång är sagda så hjälper inga dementier i världen.

Orden har släppts fria och lever sedan sitt eget liv.

Detta anammade bl.a. BBC som drog ut det göttaste ur denna fabel tills den till slut självdog, förmodligen på grund av överexponering.

Under en enda månad, mars 2002, mördades 102 civila israeler i 16 olika terrorbombningar.

De flesta som stolt tog på sej ansvaret var från Jenin.

IDF insåg att det var nödvändigt att vända den trenden och eftersom de av erfarenhet visste att vackra ord inte skulle ha någon effekt så beslöt de att gå in i Jenin och hämta ut de skyldiga.

Jag känner en kille som var med och han berättade att i stort sett hela staden var minerad så de var bl.a. tvungna att skjuta på både soptunnor och papperskorgar för att undvika att själva bombas sönder och samman.

Resultat: 52 döda palestinier (varav 46 var vuxna män) samt 23 döda israeler.
Man kan på goda grunder antaga att dessa 46 vuxna palestinier var stridande män eftersom, trots att det var vår i luften, det inte var direkt läge för varken promenader eller picnic.

Naturligtvis är 52 plus 23 alldeles för många unga människoliv som fick ett brutalt slut men Erekat satsade ordentligt, han satsade på 500 (eller 523 som han själv säger på videon här) och de uppgifterna förvränger naturligtvis bilden ganska rejält.

Detta om Erekats bidrag till historien som gjort honom berömd i vissa kretsar medan andra äntligen fått upp ögonen för hans rätta ansikte.

Ansiktet av en kameleont som genom ena mungipan ljuger och förbannar samtidigt som han genom den andra småflörtar med tjejerna på CNN och BBC för att vara säker på att bli inbjuden igen.

Du kan läsa en genomgång av vad som verkligen hände i Jenin här men framför allt – ta allt vad Erekat säger med en ordentlig nypa salt för Erekat kommer du aldrig att slippa – han är en överlevare av Guds nåde.

Hans 'fingertip feeling' sviker honom sällan och han vet exakt hur långt han kan gå innan sörjan han slänger ur sej kommer att kleta ner honom själv.

Jag skulle inte vilja säga att han är en Guds gåva till mänskligheten men säkert en gåva till den palestinska generallögnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Israel, The Palestinian Authority, intifada, Jenin-massakern, IDF, ...

Vardag i Israel - finns den?

Diskrepansen mellan vad jag vet och vad jag ser är stor och ganska förvirrande.
Jag vet att lilla Israel är omringat av hätska fiender som bara inväntar rätt tillfälle att göra slut på oss men samtidigt ser jag här ett underbart vackert land där mandelträden blommar och där gräset är fräscht gräsgrönt efter regnen.

Jag ser också människor som aldrig, trots bakslag efter bakslag, förlorar hoppet om lugnare tider.

Frågan är vilken verklighet man ska förhålla sej till?

Naturligtvis blir det vad jag ser och upplever under vardagen – vad Hizballah har för sej uppe i sina trakter berör inte mej.

Fel.

Det berör mej och alla andra som lever här i Israel för om vi inte förbereder oss, bara hoppas på det bästa, då kan vi inte skylla på någon annan när det en dag går åt skogen.
Att syndabockar är värda sin vikt i guld har vi lärt av en viss granne som använder dem mycket flitigt.

Här frågar man sej inte OM kriget kommer utan NÄR.

Syrien är med snabba steg på väg i samma riktning som Sinai – att bli en bit land där anarkin är enda rättesnöret.

Fel igen.

Vi som medborgare kan inte göra så mycket mer än att se till att vardagslivet rullar på som vanligt, att det finns mjölk till kaffet i kylskåpet och att ungarna kommer iväg till sina tennislektioner.

Politikerna får sköta politiken och IDF försvaret.

Ännu mera fel.

Hemmafronten är oerhört viktig när det krisar var och en av oss kan göra skillnad.

Hemmafronten blir förmodligen också den som får ta emot de hårdaste törnarna när raketer med kemiska och/eller biologiska otäckheter exploderar runt knutarna.

Vi måste förstå vad som händer och förbereda oss men inte oroa oss säger de kloke.

Well, lätt att säga...

- Hur skulle det vara om höga vederbörande i Europa snabbar på lite med att terrorstämpla Hizballah.

Det kommer inte att hindra dem att spy ut sitt gift men kanske kan det få dem att göra det med lite mindre självgodhet.

Detta virriga resonemang är Israel.

Många i Sverige frågar om man verkligen kan leva ett normalt liv i Israel medan det smäller i gathörnen och otryggheten skjuter i höjden.

Svar – det kan man, därför att man måste.

Vad är egentligen alternativet?

Att lägga av i förtid är inte speciellt tilltalande så man kör helt enkelt på.

Man hör medan man dammsuger om 70.000 döda några mil bort i Syrien och på kvällen ser man i TV när folkmassorna i Kairo kastar brandbomber mot presidentpalatset.

Dags att sova?

Visst, en jättemysig bok väntar.

Kontraster kan vara charmiga men de kan också i längden suga all must ur en.

Man kastas mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som när man följer en sjuk nära anhörig.

Man förtvinar.

Precis som i Sverige så hör vi nyheterna i media med den skillnaden att vi vet att en Katyusha när som helst kan ramma huset och göra spintved av taket.

Det ÄR en skillnad men i vardagslivet är det en skillnad som inte påverkar någonting.

I Israel finns ett vardagsliv precis som i Sverige och morgnarnas rusningstrafik är samma plåga här som där – nej värre.

Rusningstrafiken här är galen och blir värre för varje dag.

Hur långt det är mellan X och Y mäts inte i kilometer utan i tid eftersom allting hänger på hur situationen på vägarna ser ut vid varje särskilt tillfälle.

För två dagar sedan hade vi en dödsolycka nere på stora vägen och idag ytterligare en.

En solnedgång är lika för alla, lika odiskutabel och omöjlig att påverka som vädret.

Den är alltid en mycket speciell upplevelse, nästan i stil med nyårsafton.

Man tänker igenom dagen som varit och undrar hur morgondagen ska gestalta sej.

Från en av altanerna i vårt hus har vi stor föreställning varje kväll då solen tackar för sej i en orgie av sprakande färgprakt.

Dessutom är ingen föreställning den andra lik, en ny och fräsch uppsättning bjuds var kväll.

På varje plats på jorden finns en vardag och så också i Israel.

Det är bara det att vi tar vardagarna en och en, inte månader i stöten, för vi vet – inte bara vid solnedgången – att varje dag är en gåva och att dessa gåvor när som helst kan förvandlas till exploderande infernon.


Vi föredrar definitivt den exploderande färgsymfonin vid solnedgången framför varje annan typ av explosioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hizballah, krig, IDF, Syrien, Katyusha, ...

Abbas sista-minuten-resa

När Israel pressades att ställa in byggverksamheten för judar på Västbanken (araberna kunde i sann apartheid-anda fortsätta att lägga sten på sten) – då hette det att orsaken var att ge Abbas det magiska budskap han behövde för att sätta igång att förhandla vilket han sade sej (hmmm...)vara intresserad av.
Byggstoppet för judar trädde i kraft och vad hände?
Ingenting.
Absolut ingenting.

Alltså en grav felkalkyl från första början parad med kunskapsbrister som närmsta Wikipedia-artikel hade kunnat avhjälpa.
Fel från början.

Palestinierna fick dock en oväntad present från ovan – en tjusig diplomatisk seger över Israel.
Nu skulle de bara vila på lagrarna.
Länge, länge.

Mystiskt tänkte den oskyldige, varför sparkar palestinierna inte igång att förhandla nu när de fått som de velat?
Varför trängdes de inte redan kring förhandlingsbordet?
Naturligtvis var situationen inte lika solklar i verkligheten som för vår oskyldige vän och månaderna rullade på.
Snart hade ett halvår förflutit och ännu inga förhandlingar i sikte.
Abbas inväntade sin sista-minuten-resa.

Han var massivt tjurskallig och lika massivt ologisk men vad gjorde det när han hade en kumpan i Vita Huset.
Tillsammans planerade Abbas och Obama hur de skulle gripa sej an Israel och Netanyahu och fann att bästa tidpunkt för aktivitet var några veckor innan byggstoppet var över.
Sagt och gjort, Obama inbjöd parterna till Vita Huset och överlämnade var sin penna och anteckningsblock och sa – sätt igång och förhandla.

Ovanstående stycke är inte försett med varken länk eller annan hänvisning eftersom det är vilda fantasier från min sida men ett inte desto mindre troligt scenarie.
Dessa båda herrar skulle genom förenade ansträngningar få Netanyahu att förlänga byggstoppet rakt av men så blev nu inte fallet.

Abbas hade satsat på en sista-minuten-resa med femstjärnig hotellkomfort.
Som vanligt ville han få allt utan att själv behöva betala någonting.

Vad händer nu?
Jo helt enligt planerna så är det Israel som ensamt pressas att förlänga byggstoppet för vem skulle i sin vildaste fantasi komma på något så otroligt som att be Abbas att för en stund glömma sin besatthet av hus och fortsätta förhandla i en någorlunda pragmatisk anda.
Cathrine Ashton, EU’s utrikes... nån’ting, kräver slentrianmässigt (vad kan man annars förvänta sej av EU?) att Israel MÅSTE förlänga byggstoppet ”för att ge freden en chans”.
Måste... (who is this lady and where did she come from???)
“Ge freden en chans” – banaliteternas banalitet.

Naturligtvis finns det inte i hennes sinnevärld att hon skulle kunna be Abbas (hon behöver inte använda ordet ’måste’ även om det skulle ge en viss balans åt stollerierna) att fortsätta förhandla som om ingenting hade hänt – för ingenting har ju hänt, bara en återgång till vad som var normalt före denna helt meningslösa paus i byggandet.
Hennes attityd säger mer än ord, den berättar med iskall övertydlighet hur hon och hennes EU anser att slipstenen ska dras.
Att hon borde dra den i motsatt riktning i ett helt annat sammanhang är förvisso en annan historia.

Abbas bad Obama om ett byggstopp som han strax omvandlade till axiom.
Inga fredssamtal utan ett byggstopp för hus för judar.
Eftersom detta var rent trams så blev det som det blev.
Abbas gick i ide i stället för att förhandla och vaknade upp lagom till sin sista-minuten-resa.
När några få dagar återstår av byggstoppet sparkar Abbas och Obama igång cirkusen ”Pressa Israel” och Ashton eldar på.

Att vänta med bokningen till sista minuten innebär risker men de riskerna tar Abbas med jämnmod.
Han vet att om det blåser lite extra kan han alltid ringa Obama om vilken man kan fråga samma sak som angående Cathrine Ashton – vem är den karlen egentligen och var kommer han ifrån?
Detta får vi dock lägga åt sidan ikväll eftersom Abbas högljutt klagar på komforten på sin sista-minuten-resa.
Sängen är för mjuk och tvålen luktar målarfärg men det värsta av allt är utsikten – han ser bara den israeliska försvarsarmén, i stället för solstolar ser han IDF.

Vad som irriterar honom allra mest är att han vet att utan deras kontinuerliga beskydd vore han varken president eller överhuvudtaget någonting.
Nästa fråga måste bli om han, med eller utan IDF’s beskydd, egentligen alls är president och i så fall i vilket land?
Därom tvista de lärde så tills de enats säger jag bara - så det kan bli...

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Västbanken, Abbas, Obama, byggstopp, palestinier, Netanyahu, Ashton, EU, IDF, ...

Karl för sin hatt

Abbas måste stärkas – som om han var en sliten stärkkrage.
Abbas får absolut inte försvagas.
Hade jag varit Abbas hade jag bett alla världens 'kloke' att fara och flyga.

Abbas får nästan alltid sympatiska rubriker för han ser ju så o-farlig och o-jihadisk ut.
En riktig mysgubbe i stil med den morfar och farfar som många av oss minns.
Kruxet är bara att folk anser att han bör göras om.

Abbas måste stärkas – som vore han ett gammalt skjortbröst.
Abbas får absolut inte försvagas.
Vem tar med i beräkningen hur styrka respektive svaghet uppstår i Mellanöstern?

När Abbas klantat till det för sej och framstår i negativ dager får västvärlden skrämselhicka och börjar upprepa mantrat att nu måste Abbas stärkas.
Damerna och herrarna i väst tror att allting kan köpas för pengar, även stärkelse åt Abbas, så de upprepar vad de försökt så många gånger tidigare - de fyller hans bankkonton till brädden.

De förstår inte hur detta uppfattas ’in the arab street’.
De förstår inte att det är dagsformen på gatans parlament som styr Mellanöstern.

En person som i stället för att ropa ’jihad, jihad’ tar emot gåvor från väst ses som en förrädare av tredje graden, en förrädare av den palestinska ’saken’.
Att stärka Abbas genom monetära gåvor åstadkommer således raka motsatsen.

Dessa gåvor uppfattas 'på den arabiska gatan' som blodspengar, som mutor...
Abbas bli kompromitterad, besmittad och hans anseende sjunker för varje mottagen slant.

Abbas måste stärkas – som den gulnande damastduken till julbordet.
Abbas får absolut inte försvagas.
Abbas är svag men tillåts inte visa sin svaghet utan måste ges konstgjord andning så hans eget folk tror att han är stor och stark trots att han är både liten, velig och svag.
Ursäkta – men vad är detta, om inte ren och skär verklighetsflykt.

Hade jag varit Abbas skulle jag skämts ögonen ur mej.
Jag hade blivit både ilsken och förödmjukad av att se andra för mej okända storheter bestämma om jag är stark eller svag.
Jag hade som sagt bett dem fara och flyga och koncentrera sej på sina egna affärer utan att blanda sej i mina.
Vad i hela friden får dem att tro att de har en aning om vad de pratar om och att de överhuvudtaget skulle ha någon rätt att vädra dessa synpunkter offentligt?

Abbas som i sin opportunism målade in sej i sitt hörn sitter nu och tuggar på naglarna.
Han har egentligen inget val annat än att fortsätta gnöla på Israel och USA.
De sistnämnda behandlas dock i försiktigare ordalag – kanske Obama ändå en dag ska komma till hans räddning, varligt ta hans hand och leda honom på en väg där han varken behöver kompromissa eller bjuda till något själv.
”O, sälla dag...”

Nu är folk rädda att Abbas ska försvagas när Hamas firar frisläppandet av sina fångar – när detta nu kommer att ske.
So what!?
Abbas har inte lagt två strån i kors för att ta itu med problemet Hamas och därför är han nu president i Ramalla med benäget bistånd av IDF (israeliska armén) medan Hamas regerar över mer än en miljon palestinier som de effektivt stoppat in i sitt egenhändigt konstruerade utomhusfängelse där ingen ens tillåts peta i näsan utan Hamas benägna tillstånd - om du förstår ironin.

Om Abbas är svag beror det på att han helt enkelt är svag och en svag människa blir inte stark för att man ger honom grejer.
Hans styrka kunde möjligen öka om han började agera som en ledare, en ledare som berättar sanningen för sitt folk och inte döljer den bland gamla rostiga slogans.
Berättar att ingenting är gratis, att decenniers hat och terror har sitt pris och att sista betalningsdagen snabbt börjar närma sej.

Han måste dessutom ta sej an Hamas – det går inte längre att blunda och låtsas som om de inte finns.
Om han ska kunna hävda att palestinierna avslutat sin terrorkampanj mot Israel måste Hamas ingå i detta koncept.

Abbas måste ta sin styrka eller svaghet i sina egna händer och hantera dessa företeelser som en man.
Inte sitta och vänta på att Obama ska komma med sitt trollspö och beta av palestiniernas önskelista.
Det är sådant man har Santa Claus till och han har väl inte speciellt mycket att säga till om i Ramalla.

Att bli karl för sin hatt är Abbas enda chans.
Han kan gärna sätta en fjäder i den också.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Mellanöstern, 'the arab street', gatans parlament, jihad, blodspengar, mutor, konstgjord andning, verklighetsflykt, Israel, USA, Obama, Hamas, Ramalla, IDF, utomhusfängelse, Santa Claus, ...

'Media Hills'

Det pågår ett krig i Gaza.
Kriget mot terrororganisationen Hamas och något mera indirekt mot - Iran.
Hamas för sin del har krigat mot Israel under cirka åtta års tid, helt obevakade och ostörda, i sin egen takt och i den utsträckning det dem behagat.
Idag är kriget bevakat till 100% - det kan ju gu' bevars finns godbitar som kan användas mot Israel.

Gränsen mot Gaza befinner sej mitt i en åker.
En åker som när tiderna var mer människovänliga brukades gemensamt av folk både från Gaza och från Israel.
Folk som arbetar tillsammans skuldra mot skuldra utvecklar en vänskap som väldigt lite kan störa.
Dessa människor är fortfarande vänner över gränsen utom i de fall då någon i Gaza smittats av radikaliseringsbacillen och blivit Hamasnik.
Då blir det mesta helgalet.

På den israeliska sidan övergår dessa åkrar i ett något mera höglänt landskap varifrån man har obehindrad utsikt över större delen av Gaza.
Detta har den församlade världspressen, oroliga föräldrar till 19-åringarna i IDF och familjer från Sderot upptäckt.

Dessa små kullar har nu i folkmun döpts till 'Media Hills' eller 'Woodstock'.
Världspressen har inrutat sina revir enligt principen "mest prestigefylld – mest land" och därefter monterat upp all tänkbar sändningsutrustning.
Musiken dånar och en picnic-liknande situation råder.
'Media Hills' har blivit folknöje.

Generellt är media inte tillåtna in i Gaza nu av uppenbara säkerhetsskäl och detta är naturligtvis ett ämne för livliga diskussioner.
Det finns TV-stjärnor som är nöjda med att befinna sej på säkert avstånd från händelsernas centrum men det finns också biffiga killar som högljutt beklagar situationen och skroderar om sin heta önskan att se striderna i vitögat.
Underligt nog är det just dessa skrodörer som springer snabbast till den skyddande muren när larmet går om inkommande raketer...

Vi fann också en ensam mamma på 'Media Hills'.
Hennes unge son deltar i kriget mot Hamas och hon var orolig.
Hon berättade att hon trots en ständigt malande rädsla helhjärtat stödde Israels frontkrig mot det fanatiska Hamas.
Hon förstod att kampen gäller liv eller död för den fria världen.
Jag är inte helt säker på att mediauppbådet på 'Media Hills' i sina sändningar till bl.a. Indien och Mexiko gav uttryck för denna dimension.

Vägkorsningskrogarna och andra små syltor i Gazas närområde har i dessa dagar en svindlande kommers.
Vem uppskattar inte en het gulasch efter några regnblåsiga timmar på "Media Hills"?
En kopp ångande kaffe med några stänk konjak hjälper också upp humöret.

Vad väntade dessa utsända reportrar, filmare och tekniker på?
De väntade på "action"!
De gånger de kunde bevittna ett helikopteranfall mot ett exploderande vapenlager höjdes temperaturen flera grader.
Medan rökpelarna stiger mot den röda kvällshimlen och bränderna lyser upp skymningen gör sej reportrarna redo.
De intar sina i förväg utvalda positioner, sveper håret från ansiktena och börjar beskriva vad som hänt med melodramatiska röster.

På 'Media Hills' hittar vi också en pappa med sin unge son från Sderot.
Sonen är åtta år gammal och har världens vackraste ögon.
Han är lika gammal som Hamasterrorn.
Han vet inte av något annat liv och har nu följt med sin pappa för att titta på orsakerna till sina egenartade uppväxtförhållanden.
Pappan berättar att det enda han nu önskar är att IDF får till stånd en förändrad och förbättrad säkerhetssituation, med eller utan Hamas på tronen.
Han vet att IDF kommer att göra allt som står i deras makt för en bättre livskvalitet i bl.a. Sderot.

Ytterligare några rökpelare har sällat sej till de andra och kvällsdiset ligger tungt över Gaza.
Den stora, röda och kvällströtta solen är på väg att försvinna ner i Medelhavet tills det är dags för en ny vandring över himlavalvet.
Mediafolket börjar packa ned sin kamerautrustning och reportrarna tar kollegiala kontakter över språkgränserna.
Nyhetssändningarna från Gaza tar en paus men kriget mot Hamasterrorn kan inte kosta på sej en sådan lyx.

Ett flyttfågelstråk påminner oss om att det finns en normalare värld bortom Gaza.
För att finna den behöver du inte gå längre än till närmsta felafel-stånd vid bensinmacken några hundra meter bort.

Woodstock, Hamasterror, Iran, IDF, media, gulasch, vapenlager, rökpelare, Sderot, felafelstånd, Gaza, konjak,...

SvD SvD SvD SvD SvD SvD SvD SDS SDS SDS AB AB AB AB HD T B SP K K Y D D DB DB DB DB

DB VG VG VG VG DN DN DN DN Y SP T AB HD DN DN DN DN219

Bloggar:IiS MXp FIM Adania Meyer ME-aktualia Sapere Aude

Tunnelentusiaster

Det kan tyckas tjatigt att ta upp det där med Kassamraketerna igen.
De finns ju där mer eller mindre hela tiden.
De är som irriterande flugor man inte kan springa från.
Envisa som synden.

Visst, det har varit lugnt ett tag.
Nästan i alla fall.
Det har dock alltid funnits utrymme för missförstådda individer att lufta sina känslor med skjutövningar mot Sderot, kibbutser och andra bosättningar.
Det har liksom varit allmänt accepterat, ungefär som att "lite svinn får man alltid räkna med".

Hamas kröp på sina bara knän för att få denna vapenvila - fast det sa man naturligtvis inte – och Israel accepterade den eftersom man inte kunde hitta på något bättre.
Inte hade Olmert och co. vett att skämmas heller.

I Gaza har man arbetat för högtryck, som arbetsbina i sin kupa, för att utnyttja vapenvilan på effektivast möjliga sätt.
Man har krigstränat och grävt, vapentränat och grävt och marscherat och grävt – nåja, inte på en gång.
Bara nästan.

Israelerna har en "storebror ser dej" som har iakttagit alla dessa aktiviteter och sett hur tunnlarna slingrar dej under gränser och staket i allt större antal.
Det är inga smutsiga tunnlar där fukten dryper och det slaskar om benen.
Nej, här finner man tunnlarnas Rolls Royce med all tänkbar bekvämlighet.



Bekvämligheten är nu inte i första hand tänkt att serva de israeler man planerar att kidnappa utan de trogna grävarna.
Ofta har dessa bestått av minderåriga barn men Hamas, som är angelägna om att bli respekterade av dej och mej, har satt en åldersgräns.
Barnarbete – fy.
Människosmuggling – OK.

Härom natten tog sej några soldater in i Gaza för att täppa igen en sådan lyxtunnel.
De blev beskjutna under arbetet och skottväxling följde.
Skadade och dödade människor är alltid en tragik och det var just detta som inträffade.

Alla hämningar släppte och Hamas och Jihad och allt vad de nu heter gav järnet.
Under tisdagsdygnet bombarderades Israel med över 50 raketer.
Var och en av dem var avsedd att döda.

Nu verkar det dock som om killarna som sänder iväg Kassamraketerna är något ringrostiga för de har inte prickat in en enda jude.
Skrikit och domderat om bruten vapenvila har man gjort men i hastigheten glömt att tunnelbygge inte heller var tillåtet i överenskommelsen.
Selektiv argumentering vilket dessvärre tillhör vanligheten.

Under natten tog flygvapnet bort en jihadist som var mitt uppe i skjutandet och skriken på hämnd blev än råare.
Kassamraketerna har fortsatt att falla som vi vet att de gör så snart en Hamasnik eller Jihadist känner sej förorättad.

Att sluta bygga tunnlar för människosmuggling är dock inget de reflekterar över.
Att börja uppföra sej som folk är heller inget de reflekterar över.
Civilisationen är fortfarande långt borta från Gaza.

Gaza, tunnelbygge, Kassamraketer, Sderot, barnarbete, IDF, ..

Minnen och minnenas resultat

Idag för två år sedan angrep Hizballah Israel med raketsvärmar och kidnappningar.
Israel gillade varken det ena eller det andra så de beslöt att gå efter dem.
Resultatet blev ganska bedrövligt.
Idag vet vi varför men när det hände visste vi ingenting.
Vi trodde vi hade ledare som visste vad de gjorde och som sedan också tog ansvar för sina handlingar.
Vi trodde också att armén var i stridbart skick vilket snart skulle visa sej att den inte var.
Dessa två saker tillsammans beseglade Israels öde.
Vi borde ha vunnit men i stället förlorade vi snöpligt.







Så här såg det ut på många platser i landet fast flaggan var inte lika fräsch överallt.
På många platser hade själva flaggan fått så mycket splitter på sej att man fick ana sej till att remsorna som smattrade i den hårda vinden en gång varit en israelisk flagga.
Det du ser på väggen är alltså inte kulhål utan effekten av det järnskrot Hizballah laddade sina Katyusharaketer med för att få en än mer bländande effekt.
I det här fallet sprängdes de in i en vägg men ofta blev de insprängda i en levande kropp.






Efter att kriget pågått några veckor förstod vi att något var fundamentalt fel.
Det blev inget sex-dagars-krig och rapporterna från slagfälten kändes allt tyngre.
Man började tala om vapenvila och förhandlingar inleddes i FN.
På bilden med Davidsstjärnan här ovanför har någon skrivit "Leve Israels folk" med ett rött frågetecken efter.
Det är en bra sammanfattning på stämningarna som fanns i landet.

USA som insåg att Olmert och Israel inte skulle kunna leverera den här gången, förstod att det var dags att avsluta eländet.
Vapenvilan kom till stånd och det oupphörliga surret från planen som startade och landade upphörde i ett nu.
Olmert och de andra ledarna kände sej föranlåtna att försvara överenskommelsen men vanligt folk med förnuftet i behåll gick aldrig på det.
Det handlade om att ge upp.
Don’t measure the results now, one of Prime Minister Ehud Olmert’s associates asked on August 14, 2006 – a moment after Israel agreed to sign the ceasefire agreement. Yes, it may not look good now, he said, while explaining and praising the diplomatic achievement inherent in Resolution 1701, but we will be able to measure the results over time.
“The test will be whether Hizballah is disarmed, whether the sovereign Lebanese government will control all of southern Lebanon, and whether the Lebanese army will be deployed along the border fence. This is what you will be seeing, and you will realize that the price we paid brought results,” he said.
Vad har då hänt?
De som är insatta i problematiken säger att Hizballah är tre gånger starkare än före kriget 2006 och uppskattas ha över 40.000 raketer med olika räckvidd.
De underjordiska bunkrarna för olika ändamål har mångdubblats, deras kommunikationsnät har finjusterats och politiskt har Hizballah stärkt sin makt så att de nu har vetorätt i regeringen.
Min man som alltid har fötterna på jorden säger att Olmert ska avgå, inte på grund av sina skandaler, utan för att han offrade 153 unga människors liv på fåfängans altare.
Nu talas det om nästa krig och det viktigaste då är att Olmert är så långt från maktens korridorer det bara är möjligt.

Onödig sorg

Hur mycket sorg kan ett folk kämpa sej igenom under en dag?
Var går gränsen?

I kväll inleddes minnesdagen för Israels fallna soldater genom alla dessa onödiga krig.
Onödiga krig som skapat onödiga sorger och onödigt lidande.
22.437 pojkar har sedan 1948 mist livet under sin värnplikt. Oftast i krig men också genom olyckor.

Minnesstunden nere i matsalen inleddes med att sirenen ljöd och alla stod upp.
Detta hemska ljud man av hela sitt hjärta hoppas att aldrig behöva uppleva i verkligheten.

På väggen hade man satt upp foton av kibbutsens 26 ynglingar som plötsligt en dag inte längre fanns.Dessa unga, vackra pojkar med en framtidstro som ingen och inget kunde rubba hade naturligtvis inte planerat att dagen så snart skulle vara över.

Namnen på alla 26 lästes upp.
Födelsedag och dödsdag samt platsen de avlidit på.

I kväll koncentrerade man sej lite extra på ett brödrapar som blev dödade med några års mellanrum.
Hur klarar föräldrarna sådant?
Alla TV-kanaler är fulla av berättelser och tårfyllda ansikten. Man vill fånga personerna och känslan av närhet, för så länge man talar om någon så finns han.
Åtminstone inom oss själva.

Jag tänker särskilt på de anhöriga till pojkarna som blev dödade under senaste Libanonkriget. Där är såren fortfarande färska. En dag som denna blöder de ordentligt och gör förtvivlat ont.

Som en tonårsflicka frågade mej en gång: "Varför hatar de oss så mycket...?"