Obama "kom ut"

 Foto  Bertil Adania.

Kommentar till bilden.
Allt som sker i det fördolda är inte lika trivsamt som det som döljs i gräset på fotot av Bertil Adania.



Detta är inte politik.
Detta är hämnd.
Hat och hämnd.

Frågan är om ledaren för världens mäktigaste nation bör ägna sej åt sådant?
Jag kan till och med sträcka mej så långt som att det är bättre med golf än att lägga kraft på att spotta och fräsa mot misshagliga individer, folk och länder.

Obama - inte USA - lade ned sin röst i FNs säkerhetsråd till förmån för destruktiva krafter.
Dessutom kan inte Obama komma över att han själv tvingas bort från sitt jobb medan Netanyahu fortfarande sitter kvar.

På ett sätt har Obama varit väldigt konsekvent i sina ageranden, han har dessutom varit väldigt bra på att svepa in sina motiv i slöjor av retorik.
Det sägs att Obama ringde upp Abbas på dag ett av sin presidentperiod och lovade att fixa allt han ville ha fixat.
Om du vill se facit av Obamas presidentperioder så ser du det tydligast i Mellanöstern.
Efter att Obama varit och petat både här och där så finns det inget land som fått det bättre medan de flesta länder fått det katastrofalt sämre.

I dag med mindre än en månad kvar på jobbet uppfyllde Obama sitt löfte till Abbas.

Det är ju ett välkänt faktum att Netanyahu inte alla gånger spelat efter Obamas pipa men när han gått sin egen väg så har det varit när han haft kniven mot strupen.
Ren självbevarelsedrift.
Nu vet vi att Obama aldrig kommit över detta.

Just för att de flesta amerikanare har sunda instinkter så är jag förvånad över att de låtit Obama hållas - helt frånsett hans ageranden mot Israel.
Han har fått större delar av världen att skratta åt den amerikanska ledningen och av den respekt de tidigare åtnjöt finns idag bara fragment kvar.

Nu under Obamas sista veckor har alla fördämningar brustit.
Han sätter så många krokben han kan för Trump, friger fångar på löpande band, styr och ställer med oljeborrning till havs och tillsätter tvivelaktigt folk i viktiga positioner som Trump kommer att ha problem med att eliminera.

Sist men inte minst har han gett tillbaka mot Netanyahu och Israel.
Brave boy.
Det han inte lyckades åstadkomma med hjälp av argument och resonemang har han nu fått igenom med maktutövning.
Jovisst - makt korrumperar, hos vissa individer mer än hos andra.
Förmodligen sover Obama bättre i natt än på länge för hämnden är som bekant ljuv.

Den här säkerhetsrådsresolutionen kan bli knepig för Israel att hantera men jag är inte orolig eftersom israelerna är kända för att vara uppfinningsrika och kommer säkert att klura ut något som kompenserar de fega orden.

Obama kom alltså ut i går.
Han kom ut som en fullfjädrad judehatare och Israelhatare.
Good for him.
Inte för att vi inte var medvetna om detta faktum tidigare men nu ligger korten på bordet och vi vet vad vi har att rätta oss efter.

En sak är dock säker, den kippande så kallade fredsprocessen har fått ännu större andningssvårigheter.
Hur kan någon vettig människa tro att Israel skulle bli på bättre humör efter att ha blivit stampat på och vilja göra (ännu fler...) eftergifter till palestinierna?
Det fattar väl varje normalt funtad människa att så inte är fallet.

Vad återstår då?
Tvång och ännu mera tvång.
Tvång som gäller bara ena parten - Israel.

Kommer då tvång att föra något lyckosamt med sej?
Gissa tre gånger.
Vi hörs.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, FN, säkerhetsrådet, Netanyahu, Israel, Trump, ...

Att välja är stort

                      

Det heter ju att vi blivit utrustade med en fri vilja men när vi tittar oss omkring ser vi att vissa använder sej av en friare vilja än andra.

Att få lov att välja är stort men vi ska veta att när vi väljer en sak så väljer vi samtidigt bort någonting annat.

Hamas har valt att när det dem behagar skjuta över en eller ett par raket på israelerna.

Bara så där i största allmänhet.

Israelerna däremot kan inte välja om de vill ha något att göra med dessa raketer eller inte.

De bara kommer.

Ibland en och en eller som i dessa dagar – hundratals.

Barnsligt tycker en del att göra så stort väsen av dessa små leksaksraketer som smäller runt lite hipp som happ.

De är upplysningsvis inga leksaksraketer, de innehåller livsfarliga sprängämnen som lätt kan döda en människa under förutsättning att den som skjuter iväg projektilen kan sikta.

Gudarna ska veta att just detta är avsändarnas dröm – att deras raketer ska döda så många israeler som möjligt.

Nej israelerna är ganska trötta på dessa raketer och vill ha ett slut på dem.

Frågan är hur det ska gå till.

Be dem sluta?

Man ber inte Hamas om någonting, man gör som de säger.

Fråga Gazaborna.

Finna sej i eländet?

Det är ju det man gör, år efter år, men allting har en gräns.

Fråga Sderotborna.

Nu börjar araber, Israels förvirrade vänster och övriga världens 'rättfärdiga' att pressa israelerna att gå hem för att sedan hoppas på det bästa.

Folk dör ju i Gaza...

Terrorbenägna araber och deras skuggor börjar gny och gneta – israelerna måste sluta förstöra Gaza och döda kvinnor och barn.

Ord och inga visor.

Försök nu vara lite ärliga - Hamas har sprutat raketer ut över Israels land närhelst det passat dem under lååång tid och ingen har sagt ett knyst.

Allra minst de som är mest högljudda idag.

Jag skulle skämts ögonen ur mej om jag på detta sätt tvingats visa upp min oförmåga att ta in hela bilden.

Om Hamas vill undvika flygvapnets upprensningsaktioner så behöver de bara välja bort raketerna med tillhörande ramper.

Kan det vara enklare.

Hamas har själva den stora förmånen att få välja.

De kan antingen sluta skicka iväg raketer mot hög som låg eller fortsätta gömma sej i underjorden och se sina medgazaner dö i striderna.

Så enkelt är det.

Det är Hamas som väljer om människor i Gaza kommer att dö.

Hamas valde att starta kriget och Hamas kan välja att avsluta det hela.

Sedan har vi ju det där med viljan förstås...

Sluta spänna musklerna och välj.

Piloterna i flygvapnet skulle välkomna att få komma hem till sina familjer till helgen men då måste Hamas först välja att avsluta sina äventyr vid avskjutningsramperna.

Lugnet skulle vara återställt på nolltid (hörde ni det i Säkerhetsrådet?).

Därefter skulle naturligtvis Israel kräva att raketer och andra vapen i Gaza skulle avlägsnas och göras obrukbara men det är kanske en annan historia.

De behöver inte välja bort elektriciteten de får från Israel.

De behöver inte välja bort bränslet de får från Israel.

De behöver inte välja bort medicinska förnödenheter de får från Israel.

De behöver inte välja bort allt övrigt Israel med en oxes envishet levererar till Gaza.

Bara välja bort raketerna som ju varken går att äta eller dricka.

Som sagt, kan det vara enklare.

De har ett val, inte mellan Abbas och Haniye, utan ett val mellan liv eller död.

Man kan dö av en israelisk flygattack men slänger de raketerna i havet (kanske inte så lämpligt vid närmare eftertanke) är chanserna att överleva oerhört mycket större.

Vilket val tror ni era barn föredrar att ni gör?

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Israel, Gaza, Sderot, Säkerhetsrådet, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Vårt underbara FN

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...

Gått för långt? Jag?

När har palestinierna gått för långt – om de nu kan gå för långt och om någon i så fall skulle våga knysta om att de faktiskt har gått för långt?

De som idag kallar sej palestinier gick tillsammans med sina bröder ut i krig som de nesligen förlorade.
Israel vann mot alla odds.
Idag uppträder palestinierna som om de skulle vara de egentliga segerherrarna och begär, kräver och i övrigt uppför sej som om de skulle ha några rättigheter kvar.
De rättigheter de en gång hade har de effektivt bombat sönder genom decennierna tillsammans med sina NEJ NEJ NEJ.
De delar ut ultimatum, hotar och beter sej allmänt småaktigt vilket ger varje sunt tänkande människa en bitter eftersmak i munnen.
Att ödmjuka sej och erbjuda kompromisslösningar är lika avlägset som julen är från midsommar.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Ramallapalestiniernas förhållande till Gazapalestinierna är också värda några rader.
När Hamas gör bort sej lite för uppenbart är Ramallapalestinierna noga med att påpeka hur svaga de är (snyft) och att de inte har något att säga till om när det gäller Gazapalestinierna.
Hur de har tänkt sej att få Gazapalestinierna att acceptera ett eventuellt fredsfördrag med Israel och ett slut på konflikten förblir en gåta vars uppenbara förklaring ligger i att de aldrig någonsin tänkt sej signera ett sådant papper.

Häromdagen när Gazapalestiniernas krig mot Israel eldade på lite extra varnade Erekat (Ramallapalestiniernas mästare på orientaliska skrönor) Israel för att överhuvudtaget reagera.
”Om ni så bara...” ja då skulle fredsprocessen -----------------
Ni har hört det förut, många gånger, och känner förmodligen väl till hans något egenartade(!) sätt att uttrycka sej.
Det faktiska händelseförloppet var ju annars att när gazaraketerna föll i ett allt häftigare tempo då tyckte israelerna att de på något sätt borde visa att de inte gillade läget och det där sistnämnda gillade inte Erekat.
Om gazaraketerna höll han tyst, --- man får ju inte tappa stinget genom för mycket logik.

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

De signerar gärna allt de vet västvärlden älskar att se och höra - väl medvetna om glömskans makt - för att därefter i ett senare skede handla precis tvärtom.
De skrev glatt under att vilka områden på Västbanken som ska tillhöra vem ska lösas vid förhandlingsbordet och nu klarar de inte ens av att ta sej fram till detta bord.
I stället regredierar de till en ganska enfaldig populism utan annan betydelse än som ytterligare ett sätt att uttrycka en åsikt.
De vill ta sina mest ökända svapskäl till Säkerhetsrådet för att få en snabbstämpel med snabbtorkande bläck på att bosättningsfrågan är något Israel måste ge upp --- innan några förhandlingar ens inletts.
Detta helt i kontradiktion mot vad de själva skrivit under, men folk glömmer ju så lätt...
Med rätta gav USA palestinierna en rejäl näsbränna som i praktiken innebar att de allvarligt ifrågasatte deras läsförmåga, för att inte nämna deras minne.
Om de kommer att tillåta resolutionen att passera vete dock gudarna – med den administrationen...

Går palestinierna för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något.

Häromdagen var Abbas i högform och tyckte att det var dags att fräscha upp ett av sina nygamla löften – att inga israeler kommer att tillåtas i en eventuell palestinsk stat.
Han har sagt det tidigare men ytterst få anser det vara värt ens en kommentar.
Man vill ju inte i onödan pådyvla sina påläggskalvar rubriker om etnisk rensning och värre.

Vad hade resultatet blivit om Bildt eller Reinfeldt en dag hade proklamerat att i fortsättningen kommer inga norrmän att tillåtas inom Sveriges gränser - inte ens en endaste liten lusekofta.
Norrmännen är ju grannfolk till Sverige likaväl som israelerna är grannfolk till en eventuell palestinsk stat.
Jag tror inte öppen konflikt skulle bryta ut mellan Norge och Sverige men katastrofen skulle inte vara långt borta och förmodligen skulle både Bildt och Reinfeldt snarast tvingas krypa till korset.
Abbas däremot säger vad han säger och upprepar vad han säger medan de allra flesta sedesamt tiger och samtycker.

Vad vi hör väldigt lite om är hur i så fall israelerna skulle hantera araberna som idag befinner sej i Israel?
Lika för lika - eller???

Har palestinierna gått för långt?
Inte då.
Ingen säger ju något – inte du heller.

Mahmoud Zahar, en av åldermännen i Gaza, sade häromdagen att trots en markant ökad aktivitet av hans krigsmakt så var de intresserade av att iakktaga det relativa lugn (inte direkt men... hmmm, ändå) som rått sedan Hamaskriget för två år sedan.
I nästa ögonblick skickar han över en ännu större svärm Kassamraketer och annat flygande skräp.
Som sagt – ingen säger något.

Exemplen är precis hur många som helst och jag har bara skopat upp lite av vad som flöt på ytan just nu men även om vi tvingats vänja oss och blivit mer eller mindre avtrubbade så är brotten för grova för att ignoreras.
Palestinierna går för långt med en förbluffande regelbundenhet och kommer att fortsätta med det så länge ingen finner det mödan värt att påtala eländet.

Fast det kräver förstås en smula civilkurage och den varan för tyvärr en alltmer tynande tillvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Israel, Ramalla, Gaza, Erekat, Västbanken, Säkerhetsrådet, USA, Abbas, Zahar, Hamas, ...

Goldstones resa

Bilden visar hur Goldstone kom fram till sina slutsatser - efter seanser tillsammans med bl.a. Ghazil Hamadi, en av talesmännen för Hamas.

Goldstone reser mellan de olika världsdelarna som vilken garvad globetrotter som helst.
Inte Goldstone in person utan rapporten som för alltid kommer att vara en kvarnsten runt hans sydafrikanska hals.
I Mellanöstern har den under sin korta levnad orsakat splittring bland palestinierna medan man i Israel betraktar den som ’den öppna kranens rapport’.
Plötsligt hade Hamas en grupp välvilligt inställda människor som log, lade huvudena på sned och nickade instämmande till allt vad de sade.
Kranen för propagandaflödet öppnades av naturliga skäl så mycket det gick och sedan rann det bara på.
Att betrakta denna rapport som något annat än ett rent spektaket av en terrororganisation som plötsligt erbjöds inta världsscenen med alla spotlights påslagna – är inget mindre än ren dumhet.
Möjligen dessutom ett uttryck för ’en viss antipati’(!) mot staten Israel...

Att hela den här makabra situationen aldrig hade behövt uppstå om man vågat gå till roten av det onda, är det få som reflekterar över.
Hade någon i detta både rostiga och ruttna FN samlat ihop sej till några sessioner i säkerhetsrådet (kanske på initiativ av Carl Bildt) för att med gemensamma ansträngningar sätta stopp för Hamas raketsvärmar mot Israel hade Goldstone himself kunnat leva resten av sitt liv utan denna plump i ett annars ganska snyggt protokoll.

Idag pockade ’Goldstone’ på uppmärksamhet i FN’s säkerhetsråd i New York men redan i morgon är rapporten programmerad för en ny show i Genéve.
Tyvärr inte på en cirkus där den möjligen hade kunnat smälta in i manegen utan på en av de mer säregna inrättningar i världshistorien, UNHRC.

Där har ’respektabla’ nationer som Bahrain, Bangladesh, Bolivia, China, Cuba, Djibouti, Egypt, Gabon, Indonesia, Jordan, Mauritius, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Philippines, Qatar, Saudi Arabia and Senegal efter påtryckningar av en ännu mer repektabel grupp...(!), palestinierna, bestämt att Israel ska hudflängas.
De flesta av dessa länder har en lång tradition av att hudflänga Israel på hemmaplan men att nu få göra det under FN’s beskydd med uppmonterade mikrofoner från alla media outlets av rang, gör naturligtvis föreställningen extra njutbar.

Palestinierna skulle enligt diverse FN-resolution kunna bli med stat när de gör sinnesändring.
Jag ser leendet på era läppar – sinnesändring...
Dock, utan en sinnesändring där de tydligt visar att de är beredda att leva i fred med sina grannar (varav Israel är en) är de helt enkelt inte berättigade till en egen stat.

Med sina försök att sätta blåslampan på Israel i diverse mer eller mindre respektabla instanser världen runt visar de att de fortfarande har oerhört lång väg att vandra.
Vägen till en egen stat verkar vara betydligt mindre intressant än möjligheten att med hjälp av länder med ett närmast skrattretande ’human rights record’ försöka genera Israel.

Någon generad?

Läs även andra bloggares åsikter om Ghazil Hamadi, Hamas, Mellanöstern, palestinier, Israel, propagandaflöde, terrororganisation, världsscenen, FN, säkerhetsrådet, Carl Bildt, New York, Genéve, UNHRC, ...

DN AB SvD EX