Prat om Egypten

Nu är de i gång igen.

Demonstratörerna fortsätter med vad de är bäst på – att demonstrera – vilket i sin tur driver Egypten allt djupare in i kaos.

Det är svårt att skriva om Egypten men på något sätt angår Egypten oss alla och då är det väl bara att med glatt mod traska vidare på tangentbordet.

The Moslem Brotherhood kan i alla fall inte klaga över brist på publicitet i dessa dagar.

De är på allas läppar även om ytterst få vet vad de är för sorts skäggiga gubbar.

Först och sist så är de islamistiska fanatiker och eftersom fanatism inte hör hemma i politiken så blev det fel från Morsis första dag vid makten.

Hans enda intresse var att Egypten blev ett stort sharia-näste utan tanke på att över 40.000 000 egyptier inte var ett dugg intresserade.

Dessa 40 miljoner relativt välutbildade människor som inte röstade på Morsi fick nog och såg med arméns hjälp till att Morsi fick gå.

Brödraskapet accepterade inte att alla inte älskade dem utan hävdade att Morsi blev demokratiskt vald och att det var han som skulle regera.

Om han ändå hade gjort det...

Han var svag och helt oförstående för Egyptens behov så för att rädda landet fick han gå.

Sedan följde kaos.

Många dog.

Idag ännu mera kaos och ännu fler döda.

Brödraskapet är inte några som är intresserade av Egyptens väl utan endast av Brödraskapets väl.

Gator och torg i alla större städer blev igenkloggade av demonstranter och så har det varit i veckor nu.

Kan kaos fortsätta hur länge som helst utan att ett land imploderar?

Tänk er att bo i ett hus där gatan utanför varit belägrad av demonstranter i veckor... bara att få hem mjölken kan vara en lek med döden.

"OK, alla vet vid det här laget att ni inte är nöjda men gå nu äntligen hem och sätt igång och gör något vettigt åt situationen.

Snart går hela Egypten i konkurs och ni bara står här och skriker." (granne till en av demonstrationerna)

Jag får väl en avhyvling för att jag är vanvördig mot dessa hängivna islamistfanatiker men enough is enough.

Morsi kommer inte tillbaka.

Ju snabbare ordningen återställs så val kan hållas desto snabbare kan Egyptens konvalescentperiod inledas.

Demokrati är inte lätt men jag har lärt mej att det inte räcker att man blir vald enligt 'allemansmetoden'.

Personen som blir vald måste också driva en demokratisk process, inte bara prata demokrati, och se till att varje minoritetsgrupp känner trygghet och tillförsikt.

Här brast Morsi i varje stycke men om det talar inte omvärlden, bara om att han blev vald i ett demokratisk val.

Bör en person som blir vald i ett demokratiskt val men ignorerar och motarbetar grupper andra än hans egen och bli föremål för stöd?

Att "Ship to Gaza"-folket anser så vet vi när det gäller Hamas men nu gäller det Egypten.

Om Morsi överhuvudtaget gjorde något bra under sitt år vid makten så var det bara för hans eget Brödraskap.

Alla andra svek han.

Bör han fortfarande få världens ledares stöd?

CNN hade en snutt med Carl Bildt häromdagen och han stödde Morsi till 100% - för han var ju så oerhört demokratiskt vald...

Det verkar vara det enda som gäller även om människorna i landet lider alla helvetets kval och får den ena kyrkan efter den andra uppeldad.

Lärde mej nyss att det inte handlar om 5-6 nerbrända kyrkor utan om mer än femtio (50!). 

Samma med Obama.

Han sparkade ut Mubarak och omfamnade Morsi och Brödraskapet och satsar nu hela sin prestige på dessa tvivelaktiga figurer.

Hollande i Frankrike och Erdogan i Turkiet, ja ledare runt om är galna av ilska över att armén plockade bort Morsi och nu försöker sej på det ganska omöjliga jobbet att få fason på Egypten.

Inget bra kan hända i Egypten innan det blir lugnt.

Ju snabbare det blir lugnt desto bättre för Egypten och dess invånare, inklusive för skäggen.

Trist nog eldas demonstranterna till extas av uppmuntrande ord av Bildt och andra så vore han så smart som han vill framstå skulle han väga sina ord på en mera noggrann våg.

Om våra ledare vore lite mer street smarta och mindre prestigefyllda och mindre på sin vakt vad folk ska säga och dessutom vågade se saker och ting som de är i all sin nakenhet då skulle de politiska processerna klaras av mycket smidigare.

Prestige är ett elände i politiken men tyvärr finns det alldeles för mycket av den varan.

Släng iväg prestigen och sätt igång och jobba.

Det var ju faktiskt därför ni fick era jobb och Egypten kommer att behöva mycket hjälp av realistiska ledare med åtminstone aningens mod i barm.

Tillägg efter moget övervägande.

Man bör kanske höja blicken från Kairos skitiga gator och försöka förstå vad kampen egentligen handlar om.

Den fanatiska islamismen tog ett rejält kliv framåt när Morsi blev vald och i skuggorna väntade både Syrien, Turkiet, Libanon och några till.

Världsislamismen fick rosa hallucinationer och Iran började förbereda sej på världsherravälde.

De räknade kallt med att vägen dit nu var utstakad, breddad och asfalterad och väntade bara på det rätta ögonblicket.

I stället vaknade Egyptens befolkning till sans och asfalten fick djupa sprickor.

Lika dramatisk som utvecklingen är i Egypten är förvecklingarna bland världssamfundets aktörer.

Ingen gillade Morsi men lät honom hållas av skäl ingen vill tala högt om.

Nu när Obama satt ner foten smyger andra aktörer ut ur garderoberna och kräver att armén, de enda som kan återställa lugnet och respekten för ett fungerande samhälle, gör vad som helst utom vad som just nu krävs – stoppa islamismens kalla hand som vill krama sönder den fria världen.

Fegt och patetiskt och ett kardinalfel är att alltid, utan eftertanke, tro att den som vid ett snabbt ögonkast kan ses som den förfördelade parten alltid har rätt.

Samma fenomen ser vi när 'de små och svaga' palestinierna kommer på tal.

Folk frågar sej aldrig vem som har rätten på sin sida utan stöder automatiskt de som bäst lyckats framställa sej som offer.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till problemet med palestinierna.

Jag hoppas problematiken i Egypten åtminstone blir tidsmässigt något kortare och mindre infekterad än förvecklingarna med palestinierna även om det inte ser ut så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Morsi, islamister, The Moslem Brotherhood, demonstrationer, Bildt, Obama, ...

Lika barn leka bäst

Du känner till uttrycket att man har det eftertraktade ordet ’på tungan’.
Ofta fortsätter det att vara fastklistrat på tungan men ibland lyckas man spotta ur sej det och då kan man lättad skjuta de första demenstecknen framför sej ytterligare en stund.

Det är inte bara ord som kan fastna halvvägs utan också tankar.
Ibland kan man känna ett vagt obehag när vissa associationer aktualiseras men sammanhangen försvinner ofta bort som en hägring.
Vårt medvetende ter sej ibland aningens överreklamerat.

Jag har länge haft en känsla av att det finns en gemensam nämnare mellan islamisternas jihadrop och Diakonia.
Nu har dimman lättat och sambandet klarlagts.
Båda företeelserna använder sin religion i politiska syften.

Att utöva sin religion är mindre viktigt än att utnyttja den som en ”respektabel” språngbräda för politiska piruetter som utan denna dimridå hade haft en stadigt vikande publik.
Nu är maskineriet synnerligen väloljat (lyssna på Joakim Wohlfeil) och markörorden flödar utan tillstymmelse till självkritik.
Insikten om att även andra kan ha rätt saknas helt.

De islamistiska jihadisterna har lärt sej att dra den ena växeln efter den andra på sin religion.
Eftersom de anser att just deras religion står över alla andra religioner anser de sej ha rätt att kräva total underkastelse från oss andra som går under rubriken ’otrogna’.
Vi ska ta all hänsyn till dem medan deras religion inte tar någon hänsyn till andra än deras egna efterföljare.
”Allt vad vi vill att ni ska göra för oss ger vi blanka katten i att göra för er” – i en lös parafrasering.

I religionens namn kräver de politiska eftergifter var de än drar fram och terror rättfärdigas med religiösa förtecken.
Kvinnor behandlas som hundar och hedersmord förhärligas – allt i religionens namn.

Diakonia (som får representera alla som marscherar under den obibliska banderollen ”vänsterkristna”) vill naturligtvis inte vara sämre än det islamistiska jihadfolket så de trampar på i väl uppkörda hjulspår.
Jag har ingen aning om ifall Diakonia diskriminerar mot kvinnor men de diskriminerar vilt mot allt som har med Israel att göra och gullar frenetiskt med dess fiender.
Allt i den heliga religionens namn.

Dessa människor tänker reflexmässigt med ändalykten och gör en arbetshypotes av att allt palestinskt – från grovterror till finlirsterror – är en försvarbar yttring av ’den svagare parten’(!)
(Jämför gärna Israel med den arabiska/muslimska världen - storlek, invånarantal och petrodollar - och försök sedan lura ut vem som ligger sämst till.)
Möjligheten att ’den svagare parten’ kan ha fel och vara den egentliga orsaken till eländet finns heller inte i deras världsbild.
Fast det är klart, för att komma fram till den slutsatsen krävs en del tankemöda och sådant är inte vardagsmat i deras kretsar.
Det räcker att vifta med lite religion så går man fri – islamism såväl som vänsterkristendom.
Lika barn leker ju bäst som bekant.

Att försöka nå politiska mål med religionen som täckmantel är egentligen ursmart.
Religion är ju tänkt att vara något positivt och respektfullt och tanken är naturligtvis att denna positiva respekt ska lägga sej som skylande bomull kring ett annars förkastligt projekt - och visst fungerar det.
Nu är det upp till dej och mej att demaskera (avmaska!) dessa figurer, ställa fram dem till allmänt beskådande i all sin ömkliga ömklighet och säga – hit men inte längre.

Törs du?
Törs du låta bli?

Läs även andra bloggares åsikter om islamister, jihad, Diakonia, Joakim Wohlfeil, religion, hedersmord, vänsterkristendom, ...