Fråga mej

Nyheter i Israel är inte som nyheter på andra ställen i vår värld.
De dyker upp på morgonen men är glömda när skymningen lägrar sej.

Nu har Carmel brunnit några dagar och arbetsinsatsen var grotesk.

Resurser saknades både vad gällde utrustning, kunnigt folk och samordning.
Nu stundar räfst och rättarting och sedan förpassas även denna händelse till historien.
Kanske ändå inte... förlorade liv förpassas inte varken till historien eller någon annanstans, de fortsätter att vara en del av vår verklighet.

I övrigt är det ganska många saker som bubblar.
En bubblare bubblade upp för någon vecka sedan då Knesset röstade igenom att innan man börjar ge bort land ska man fråga folket om de faktiskt vill ge bort dessa landsnuttar.
Folket det är vi och visst är det trevligt att bli tillfrågad.
I Schweiz frågar man oss hela tiden.

Är man ett litet utsatt land som Israel så har man inte råd att ge bort land bara hur som helst.
Man vill vara riktigt, riktigt säker på att det verkligen är vad de flesta människorna vill – eller inte vill.
Det handlar om annekterat land som föll i israelernas händer efter att de vann det krig araberna pådyvlat dem.
Vanligtvis är det ju parlamentariker som beslutar för oss men i viktiga frågor som att ge bort land då kliver man upp ett pinnhål och låter folket som bor i detta land bestämma.
Klart och rejält.

Erekat tyckte inte det var varken klart eller rejält utan sa något i stil men vad Bildt brukar säga – ’så får man inte göra’.
Nu har ju varken Erekat eller Bildt något att säga till om i Israel (hoppas de läser detta...) så det kan ju kvitta vad de säger men eftersom den arabiska ryggmärgsreflexen att fördöma denna nya lag säger en hel del om vad Israel har att kämpa mot så blir en sammanfattning ändå ganska intressant.

Allt som stör och förvirrar araberna i deras hundratioprocentigt genomförda vägrarpolitik bör betraktas som ett hår av hin.Det var nu inte bara Erekat på Västbanken som ondgjorde sej över den nya lagen utan han fick retoriskt stöd från de flesta av Israels grannar.
De där föredömliga demokratierna du vet...
Ingen gillar den nya lagen.

Naturligtvis ställer man sej frågan varför de i samlad trupp ställde sej upp och hade synpunkter på vad som tilldrog sej i Israels lagstiftande församling?
Först – hur kom det sej att de ansåg sej ha rätt att ha synpunkter på Israels inre angelägenheter?
Sedan – vad har de emot att det stiftas en lag som låter folket bestämma?
Sist – varför tror de att resultatet skulle bli sämre (för dem? för israelerna?) om folket får bestämma i stället för politikerna?

Svaret är inte särskilt orginellt men uttalas väldigt sällan ute i friska luften.
Araberna har vissa indikationer på att de skulle kunna lura det politiska ledarskiktet till en för Israel ödesdiger eftergiftspolitik men de inser att det kommer att bli aningens svårare att lura folket.

Man brukar ju säga att kunden alltid har rätt men i det här fallet skulle jag vilja säga att folket har alltid rätt och orsaken är – tror jag – att de är mindre prestigefyllda än politikerna.
Folket behöver inte kompromissa mellan koalitionsbröder och inte heller klia varandra på ryggen för att ge uttryck för vad de anser vara rätt och riktigt.
Folket röstar på vad som förefaller vara det klokaste alternativet och sedan är det bra med det.
Folket ger röst åt folket.

Araberna gillar inte att folkets röst blir hörd för de är rädda att folket är klokare än politikerna.
Politikernas brist på klokskap och överskott på prestige gör att araberna ganska lätt kan slå in sina giftiga kilar men folket är genuint och kittet dem emellan tillåter inga kilar att få fäste.
Detta gjorde att araberna blev både nervösa, ängsliga och rädda när Israel klubbade igenom lagen om rösträtt för folket.

Ett pikant sidospår:
Om jag inte minns fel så har de arabiska ledarna själva lovat sina undersåtar att utlysa en folkomröstning innan ett fredsavtal med Israel skrivs under, så vad är skillnaden?
Till och med Hamas säger att de kommer att respektera en sådan omröstning.
Detta är naturligtvis endast en illustration av vad man menar med fagert tal men visar att de är väl medvetna om vad som får västerländska hjärtan att blöda av entusiasm och välvilja.

Som vanligt är det som är tillåtet för andra inte tillåtet för Israel med den skillnaden att den här gången gav Israel blanka katten i detta fenomen och slöt enhälligt upp bakom idén att låta folket bestämma.
Man behöver inte vara revolutionär för att gilla uttrycket – ’all makt åt folket’.

Eftersom detta inte är en nyhetsblogg utan använder sej av frikostiga latenstider så är det nu ganska länge sedan den nya lagens införande var uppe på nyhetssidorna.
Att den finns räcker bra och att den dessutom låter folket sova bättre om nätterna gör den ännu bättre.
Tala om bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Carmel, Knesset, folkomröstning, Erekat, Bildt, araber, Hamas, ...

Rabin, en legendförfalskning

Jaha så var det dags igen.
Lika säkert som att semlorna numera dyker upp på juldagen så dyker den mördade Yitzhak Rabins andliga kvarlevor upp ungefär den här tiden varje år.
Det handlar inte om att högtidlighålla en minnesdag utan om en period på flera veckor.
Orsaken har ni kanske redan lurat ut, den judiska kalendern, som inte har många likheter med den kalender vi använder oss av i större delen av västvärlden.

Först sörjer man mordet på Israels premiärminister enligt den vanliga västerländska kalendern den 4 november.
Sedan upprepar man det hela enligt den judiska kalendern - för att nu inte nämna allt ’Rabinistiskt’ där emellan.

Visst kommer det reaktioner på detta organiserade sörjande – det är faktiskt 15 år sedan det hände – och inte alla anser det vara på sin plats att avsätta så mycket tid och energi på en legend.
Legender har i allmänhet ett gemensamt - att de har ganska lite gemensamt med upphovet till legenden.
Detta kan ibland vara en del av charmen men i Rabins fall handlar det om historieförfalskning.

Att en galning sköt ihjäl Israels premiärminister är ett katastrofalt trauma i sej som inte behöver spädas på med halvsanningar som inte kan ursäktas med dåligt minne.
Rabins minne behöver varken fernissas eller poleras för han var faktiskt bra som han var.

Hur var han då?
Vi kan börja med att konstatera att han inte var sådan som han framställs idag och som folk som traskade ner till minnesstunden i Tel Aviv framställde honom.
Rabins egna tankar om situationen i Israel är tydligt och klart framlagda i ett tal i Knesset, 5 oktober 1995, det vill säga en månad innan han mördades.

Kortfattat och i punktform ansåg Rabin att:
Ingen palestinsk stat skulle upprättas
Inget återvändande till stilleståndslinjerna från 1967
Fortsatt israelisk kontroll av Jordandalen
Nybyggarnas städer och samhällen skulle bestå
Jerusalem, Israels huvudstad, skulle fortsätta att vara en enad stad under israeliskt styre.

Frågan som omedelbart inställer sej är – var den denne Rabin som massorna hyllade och sörjde häromdagen i Tel Aviv?
Uppenbarligen inte.
De hyllade endast sina egna önsketänkanden som de – mycket fult – pådyvlade en person som i nuläget inte har någon möjlighet att gå i svaromål.

Rabins minne är sjanghajat för billiga politiska poäng men de enda som köper denna nybryggda brygd är de som tillrett den.
Vi som tycker att Rabin dög som han var, utan beska tillsatser, tycker att vänsterfolket – hur desperata de än må vara – borde låta Israels premiärminister vila i frid och inte förvanskas, förnedras och våldtas varje höst.

Läs även andra bloggares åsikter om Tel Aviv, Knesset, Jerusalem, Jordandalen, palestinier, Israel, ...

Mörda - men bara lite

Det är mycket som händer i dagarna på den palestinska fronten som skulle te sej komiskt om det inte samtidigt vore så tragiskt.
I dag på förmiddagen tog enigheten slut på konferensen i Betlehem och kalabalik uppstod.
Abbas blixtinkallades från sin dagliga massagestund för att gjuta olja på vågorna.
Att han inte lyckades pekar beslutet att förlänga konferensen på obestämd tid på.
Det tar tid att komma till skott på arabiska.

Några som inte kommer att gilla att konferensen kommer att dra ut på tiden är invånarna i Betlehem.
De berättar att var gång ett av högdjuren låter sej fraktas från konferenshotellet till sin tillfälliga, inte alltför blygsamma bostad, stängs alla gator i omgivningen av för allmänheten.
Att komma för nära en fatah-boss är inget som vanliga palestinska gräsrötter bör ägna sej åt.
När man går ut för att köpa sin humus bör man därför välja en tidpunkt då de längsta sessionerna går av stapeln och så få ledamöter som möjligt är ute och luftar sina chaufförer.

Åter till konferensen.
Vad pratar man egentligen om där?
Jo, man gör allt man kan för att komma upp till Hamas nivå vad gäller terror och allmänt elände.
Att riskera att kallas för mjukis gentemot väst är ett skräckscenario för varje välprogrammerad konferensdelegat.
Varje talare måste vara mer extrem i sina krav än den tidigare.

Vi ska nu ägna oss lite åt våldet och terrorn.
Det ligger ett förslag om att våldet och terrorn kommer att fortsätta – men bara lite...
Vad jag förstår så menar man med det att de kommer att fortsätta att mörda judar – men bara lite...
Bussar kommer att sprängas i luften – men bara lite...
Man kommer att rikta sina automatvapen mot passerande bilar – men bara lite...

Kan man bli mördad – bara lite?

Konferensen kommer, som det ser ut idag, att fortsätta ytterligare ett antal dagar och i slutändan planerar man att rösta.
De största, starkaste och rikaste delegaterna har förberett sej även för detta.
Man plockade med sej sin chaufför, sina sekreterare och några grannar för att sannolikheten skulle öka att dessa personer skulle rösta på sin arbetsgivare och vän.
Ryggar behöver ju klias ibland.
Om de var medlemmar i Fatah eller inte var en bisak.
Vi ska väl inte vara petiga heller.

Till slut en liten solskenshistoria.
Israel är så demokratiskt att det slår knut på sej själv.
Att det sitter araber i Knesset är ju inte så konstigt men det finns ju araber och araber...
Av för mej okänd anledning sitter där en grupp synnerligen giftiga araber som väl aldrig åstadkommit något gott för den arabiska delen av befolkningen.
En av de giftigaste är den f.d. gynekologen Ahmad Tibi.
Han reser alla borst på en gång när någon ställer den oskyldiga frågan om han tänker flytta till en eventuell framtida palestinska stat.
Svaret är typiskt för en som både vill ha kakan och äta den.

Naturligtvis är han i Betlehem för att sprida lite giftig glans vilket han lyckades med riktigt bra.
”We are an inseparable part of the Palestinian people, we are the original residents of the place and we will never leave it. We are the owners of these lands…”

Denne man borde få sin lön av Abbas och inte av den israeliska staten.
Det har sina konsekvenser att vara alltför demokratisk.

Betlehem, Abbas, humus, Hamas, terror, Knesset, Ahmad Tibi, demokrati, ...

Fickorna fulla av penningar

Jag vet egentligen inte om det jag vill diskutera i kväll handlar om moral eller kultur.
Kanske är det en delikat syntes av båda företeelserna?

Om man i Sverige ger bort något "under bordet" kallas det för muta och är förskräckligt fult.
Här i Israel byter mutorna ägare i dagsljuset uppe på bordet och alla tycker det är precis som det ska vara.

Nå – är det usel moral eller bara ett annorlunda kulturmönster?
Jag vet inte. Faktiskt.
Jag trodde länge att folk här var genomruttna, speciellt då folket i Knesset och i Regeringen, men nu är jag inte lika säker.
De kanske bara sprider en kultur de fått med sej från modersmjölken.

Förra natten var det budgetmangling.
Observera att jag inte har något emot en fungerande budget, utan jag talat endast om HUR den kom till stånd.By the way - visst är det lite både tjatigt och patetiskt att budgeten alltid ska avgöras under nattens ensligaste timmar.
Som om deltagarna känner sej extra betydelsefulla då.
"Se, hur jag offrar min nattsömn för dej..."

Olmert hade bestämt sej för att han skulle ta hem budgeten för 2009, och det gjorde han - men hur?
Han visste att om han skulle vinna så var han tvungen att muta sina ministrar, så därför beordrade han in de som hängde på staketet för en seans.En och en. Öga mot öga.
Sedan började kohandeln.
Han frågade helt enkelt vad de begär för att rösta som han vill.
De framförde sin begäran och var jättenöjda efteråt för Olmert hade varit frikostig.
Naturligtvis röstade de sedan som Olmert ville.
Finansministern, en av Olmerts polare, gruffade lite efteråt om att han verkligen inte hade fickorna fulla av pengar, men tillvägagångssättet som sådant upprörde inte denne man.

Alla vet och alla accepterar.
Är det inte så här det ska gå till?
Att rösta enligt en politisk övertygelse är en okänd företeelse på den här sidan av Medelhavet.
Frågan är om man ska bli deprimerad eller se det som en multikulturell företeelse vilken enligt Mona Sahlin borde berika mänskligheten?

Man borde naturligtvis ta seden dit man kommer men handlar det om rutten moral är det svårt.
Handlar det däremot om en något tvivelaktig kulturyttring så får man väl börja lära sej...

Tibi - balanskonstnären

Ahmad Tibi - balanskonstnären.
Han bor i Israel och är vald till Knesset där han också fungerar som vise talman.
Han är ledare för ett arabiskt parti och med detta som bas driver han en suverän antiisraelisk propaganda.
Han är till yrket gynekolog men är numera mest känd som demagog.
Han är världens charmigaste - när han vill, och det vill han ofta i matprogram, diskussionsprogram och andra soffprogram i TV. Där drar han gärna en självironisk historia och har inga svårigheter att få publiken med sej.
Trots detta är han en orm.
Jag vill inte påstå att denna orm befinner sej i paradiset men man undrar...
Han är från Taibe i centrala Israel och det är inte många kilometer över till de palestinska områdena och Ramalla.Vad är det som gör honom så otroligt upprörd var gång någon föreslår landväxling där tättbefolkade arabiska områden i Israel skulle kvittas mot tättbefolkade judiska områden på västbanken?
Hans politiska kamp är identisk med palestiniernas kamp så varför skulle Tibi inte känna sej mer hemma i Ramalla än i Taibe?

Naturligtvis inser han fördelarna med att bo i Israel och detta har utvecklat honom till en förnämlig balanskonstnär.
Hans temperament, eller är det bara en nymornad fräckhet, drar med jämna mellanrum till sej hans kollegers vrede - och förundran.

Senast nu i Paris.
Där pågår en internationell konferens med deltagare från länderna kring Medelhavet. Europeiska länder, arabiska länder och så lilla Israel.
Tibi är inte medlem av någon delegation utan blev inbjuden som oberoende gäst.

Han bor i Israel, sitter i det israeliska parlamentet men i Paris är det bland de arabiska delegationerna han hemtamt vandrar in och ut.
"A senior diplomatic source who ran into Tibi in the corridor said, "I have no idea who this man is serving, why he walks in and out and brings different officials to the Palestinian delegation. Is someone paying him? What is he getting in return? He is an Israeli MK working for the Palestinians. This is an awful thing in my opinion."
På liknande sätt har Tibi uppfört sej vid flera tidigare tillfällen.
Han blir djärvare för var gång för han har lärt sej att israelerna mest pratar - och det är han ju ganska bra på själv.
Olmertregeringen vill inte ta i något som skulle kunna vara kontroversiellt i hans samtal med Condoleezza och palestinierna, och Tibi är en läraktig man.
Ett svagt Israel med en svag regering inbjuder till allt fräckare uttalanden och ståndpunkter av de israeliska araberna.
Varför skulle de inte ta chansen att bita den hand som föder dem, den hand de hatar med en förintande glöd.