Visar inlägg med etikett UNHRC. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett UNHRC. Visa alla inlägg

27 september 2010

Skampålar


OM MÄNNISKORÄTTSAKTIVISTER.

Att vara människorättsaktivist borde ju vara något fint, något berömvärt man kunde vara stolt över.
Alla vill vi ju att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
Vad är det då som gjort att denna beteckning börjat lukta?

Jag kan tänka mej två - förmodligen finns det fler - omedelbara orsaker.
Uppsåt och arbetsmetod.

Har du någonsin träffat på en människorättsaktivist som kämpar för judars rätt till ett mänskligt liv utan hot, hotbilder och hotfulla ’löften’?
Det är snarare så att det blivit synonymt att vara människorättsaktivist och att vara mot judar och Israel.
(Kom inte med tjafset att man är mot Israels politik men bara ääälskar judar.)
Att vara en gedigen människorättsaktivist är numera liktydigt med att kämpa mot Israel i alla upptänkliga sammanhang på alla upptänkliga sätt.
Ett sammanhang som frenetiskt putsar på sin fasad för att möjligen få hänga med ett tag till innan de imploderar är UNHRC.
FN’s ökända människorättsråd, UN Human Rights Council.

Ni kommer väl ihåg Goldstone Rapporten!?
Goldstone som rapporterade vad Hamas rapporterade.
Goldstone och hans kumpaner intervjuade Hamas i Gaza och omsatte sedan deras historier till en ’respektabel’ rapport dekorerad med UN’s alla uppblåsta stämplar.
Uppsåtet var, bl.a. i kommetarer från folk i Goldstones eget gäng, att sätta dit Israel och i det avseendet var de på intet sätt unika.

Man skulle kunnat tänka sej att Goldstone tvekade inför sitt uppdrag när han insåg att Israel av goda och erfarenhetsmässiga skäl inte ville spela med i elakt spel och man skulle också kunnat tänka sej att han skulle fråga sej själv en extra gång vad han egentligen var i färd med att sparka igång.
Inte minst dess konsekvenser i ett längre perspektiv.
Man skulle dessutom kunnat tänka sej att han övervägt sin moraliska motivation för att ställa upp som språkrör för en genuint destruktiv terrororganisation med en fast övertygelse att vi skulle få en bättre värld om det folk Goldstone själv tillhör utrotades.

Därmed är vi inne på arbetsmetoden och vi utvidgar samtidigt exemplen till den nyligen släppta utredningen från samma källa - UNHRC.
Utredningen som, surprise surprise, anklagar Israel för uppsåtliga mord när Mavi Marmara försökte leverera terrorsympatisörer till Gaza.
Sin arbetsmetod tog de från Goldstone så de intervjuade bara inkräktarna.
Israel höll sej visligen undan men det hindrade inte människorättsaktivisterna i människorättsrådet från att gosa upp ordentligt med båtfolket som ”bara ville leverera livets nödtorft till Gaza”.

Jag undrar när det blev acceptabelt internationellt att vid en tvist höra bara ena sidan och låta den partens utsagor ensamt ligga till grund för en rapport, ett domslut?
Det är så UNHRC arbetar.
Nu hävdar förmodligen vän av ordning att israelerna var tillfrågade men, som vid Goldstone Rapportens färdigställande, såg de inte någon vits med att deltaga i ett redan avgjort och dömt spel.
Israelerna valde att samarbeta med en annan utredning under FN's generalsekreterare Ban Ki-Moons ledning som bedömdes vara något mindre bekymmersam.

När UNHRC’s båtrapport presenterades för några dagar sedan följde dessa förutsägbara reaktioner där man lätt kunde skilja agnarna från vetet.
Folk som anser att ca. 350 raketer avfyrade mot Israel från Gaza bara under år 2010 och utplacering av ett sextiotal bomber längs gränsstängslet under samma tid är helt i sin ordning, hyllade denna rapport.
Andra mer insatta individer hängde bara upp den på bakgårdens torklina som ytterligare en i raden av FN’s missfoster.

Tillbaka till människorättsaktivisterna som i dessa dagar arbetar i huvudsak med en sak – att i alla situationer, rakt av, hävda palestiniernas sak genom att hacka sönder Israel.
Oftast utan kunskaper men med säcken full av redan söndersmulade argument.
Detta fenomen kallar jag inte människorättsaktivism utan ren --- feghet.

Människorättsaktivisterna är i botten så rädda för islamismen – de ser spåren på allt fler ställen i Europa – att de förfaller till att agera av ren och skär feghet.
Det finns ett fult ord för detta men vi kan i anständighetens nämn kalla det för blidka, ha överseende med och även ibland smickra.
Man smickrar i stället för att säga rent ut att ’vad du håller på med nu det gillar faktiskt inte jag’.
Man fegar ut.
Detta är en av faktorerna till varför det gick som det gick i det svenska valet.

Inte för att jag vill påstå att svenska parlamentariker generellt är några människorättsaktivister men utrikesministern visade tydligt var han har sitt hjärta när han åkte till Turkiet för att trösta en storgråtande Dror Feiler efter den misslyckade kuppen med båten Mave Marmara.
Stackars liten, tänkte Bildt, och satte sej på första plan söderut.
Människorättsaktivisten Bildt försökte trösta människorättsaktivisten Feiler.
Glömde jag Mankell – OK vi tar med honom också i gullegullandet.

Det fanns en tid då människorättsaktivisterna hade en viss resning och vi kunde häpna och beundra deras uppoffringar för de som hade det sämre.
Vem kommer inte ihåg Moder Teresa men Dror Feiler är nu ingen Moder Teresa och förmodligen har han heller aldrig hört talas om henne...

Dagens människorättsaktivister har alltid ett rent politiskt uppsåt och deras arbetsmetod är helt enkelt under all kritik.
Rent juridiskt är de ett skämt – och det luktar skämt.
Vad kan du vänta dej av en sammanslutning där endast 20 av de 47 länder som utgör UNHRC kan betraktas som fria vad gäller mänskliga rättigheter och politisk frihet. (Freedom House)

Hade det inte varit så bedrövligt skulle man kunna skratta åt eländet.
Parodier ska man ju skratta åt – eller gråta över.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ...


DN302 DN104 X885 Dbl372 ALL369 GP510 Ek328 ST368 Ya194 D705 Sk926 D606 Sk950 SDS943 D676 X531 HD SDS756 Sk987 D653 A373 GD374 LTZ367 BH082 TTe086 DN113 DN668 SDS185 GD556 Dbl551 LTZ548 GP727 ALL550 TTe933 AB992 ST549 A555 Ek756 Blt538 vg248 SvD853

19 oktober 2009

Orientens axiom

’Goldstone’ har förmodligen landat och förruttnelseprocessen inletts.
Araber och övriga intressenter kommer dock att prova både mumifiering och balsamering för att dra ut det allra göttaste ur en rapport som inte ens har författarens egen välsignelse.
”Ingenting är bevisat...” (Goldstone)
Så uttalar man sej om rykten, propaganda och allmänt förtal.
Bevisföring är någonting helt annat men det var inte något Goldstone ansåg vara väsentligt nog att syssla med.
Att UNHRC likställde hamaspropagandan med bevisade påståenden är i sej bevis på deras icke-existensberättigande.

Debatten har varit förutsägbar med röster från Aftonbladsentusiaster till rena blindstyren.
Många lugnade sej bara de fick skrika av sej en stund men att få folk att rulla filmen baklänges för att granska roten till det onda – det lyckades debatten inte åstadkomma.
Debatten har varit kemiskt fri från förslag om vad Israel skulle ha gjort i stället för vad hon gjorde.

Dessförinnan måste jag dock ställa en avgörande fråga.
Är kravet på Israel att ödmjukt acceptera tusentals raketer som Hamas och likasinnade godtyckligt skickar in över Israel ett rättmätigt krav?
Hemmabyggda raketer, irantillverkade raketer, raketer som effektivt blåser ut hus med sitt innehåll, raketer som dödar, raketer som alltid skadar fysiskt eller psykiskt - ofta i båda dessa avseenden.
Ska Israel även i fortsättningen tyst acceptera detta sitt öde?
Är detta vad ni anser?
Debatten tyder på att så är fallet.

Till er som trots allt inte anser att Israel ska behöva ta emot dessa raketer och lämna dem utan åtgärd – till er har jag en följdfråga.
Vad skulle Israel ha gjort i stället?
Så länge jag inte varken hör eller ser några motförslag finns det ju tyvärr heller inga åsikter att ta hänsyn till.

På den tiden då Olmert bestämde inträdde en egendomlig situation.
Han förbjöd under en lång period israelerna att på något sätt försvara sej mot Hamas raketer.
Han måtte ha trott att om han är snäll mot Hamas så kommer de i sin tur att vara snälla mot honom.
Att en person med denna grava okunskap om den del av världen han befinner sej i tillåtits stå i spetsen för landets ledning är en kuslig tanke.
Under den tiden lärde sej israelerna att snällhet betraktas som värre än både svaghet och dumhet och ger araberna en blodad tand som inte är av denna världen.
Obama har fortfarande inte lärt sej den läxan och för sin egen skull bör han inhämta dessa orientens axiom snarast möjligt.

Åter till hur Israel ska hantera raketkaskaderna från Gaza.
Snällhet?
Nej.
Tålamod?
Nej.
Ödmjukhet?
Nej.

Fler förslag?
Inga fler förslag.

Den som inte har några egna förslag att erbjuda har ingen rätt att komma med kritik i efterförloppet.
Israel har behövt hjälp och assistans under åtta års beskjutning men endast mötts av den stora likgiltigheten.
Från den dag Israel tvingades ta saken i sina egna sargade händer hade ingen av åskådarna längre någon rätt att tala.

All rätt finns på Israels sida, rätten för åskådarna är förbrukad.
Till sista droppen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ...

SvD K SmP TA BLT SvD

14 oktober 2009

Goldstones resa


Bilden visar hur Goldstone kom fram till sina slutsatser - efter seanser tillsammans med bl.a. Ghazil Hamadi, en av talesmännen för Hamas.

Goldstone reser mellan de olika världsdelarna som vilken garvad globetrotter som helst.
Inte Goldstone in person utan rapporten som för alltid kommer att vara en kvarnsten runt hans sydafrikanska hals.
I Mellanöstern har den under sin korta levnad orsakat splittring bland palestinierna medan man i Israel betraktar den som ’den öppna kranens rapport’.
Plötsligt hade Hamas en grupp välvilligt inställda människor som log, lade huvudena på sned och nickade instämmande till allt vad de sade.
Kranen för propagandaflödet öppnades av naturliga skäl så mycket det gick och sedan rann det bara på.
Att betrakta denna rapport som något annat än ett rent spektaket av en terrororganisation som plötsligt erbjöds inta världsscenen med alla spotlights påslagna – är inget mindre än ren dumhet.
Möjligen dessutom ett uttryck för ’en viss antipati’(!) mot staten Israel...

Att hela den här makabra situationen aldrig hade behövt uppstå om man vågat gå till roten av det onda, är det få som reflekterar över.
Hade någon i detta både rostiga och ruttna FN samlat ihop sej till några sessioner i säkerhetsrådet (kanske på initiativ av Carl Bildt) för att med gemensamma ansträngningar sätta stopp för Hamas raketsvärmar mot Israel hade Goldstone himself kunnat leva resten av sitt liv utan denna plump i ett annars ganska snyggt protokoll.

Idag pockade ’Goldstone’ på uppmärksamhet i FN’s säkerhetsråd i New York men redan i morgon är rapporten programmerad för en ny show i Genéve.
Tyvärr inte på en cirkus där den möjligen hade kunnat smälta in i manegen utan på en av de mer säregna inrättningar i världshistorien, UNHRC.

Där har ’respektabla’ nationer som Bahrain, Bangladesh, Bolivia, China, Cuba, Djibouti, Egypt, Gabon, Indonesia, Jordan, Mauritius, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Philippines, Qatar, Saudi Arabia and Senegal efter påtryckningar av en ännu mer repektabel grupp...(!), palestinierna, bestämt att Israel ska hudflängas.
De flesta av dessa länder har en lång tradition av att hudflänga Israel på hemmaplan men att nu få göra det under FN’s beskydd med uppmonterade mikrofoner från alla media outlets av rang, gör naturligtvis föreställningen extra njutbar.

Palestinierna skulle enligt diverse FN-resolution kunna bli med stat när de gör sinnesändring.
Jag ser leendet på era läppar – sinnesändring...
Dock, utan en sinnesändring där de tydligt visar att de är beredda att leva i fred med sina grannar (varav Israel är en) är de helt enkelt inte berättigade till en egen stat.

Med sina försök att sätta blåslampan på Israel i diverse mer eller mindre respektabla instanser världen runt visar de att de fortfarande har oerhört lång väg att vandra.
Vägen till en egen stat verkar vara betydligt mindre intressant än möjligheten att med hjälp av länder med ett närmast skrattretande ’human rights record’ försöka genera Israel.

Någon generad?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ...

DN AB SvD EX

09 oktober 2009

A man of peace


Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.
Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ...