Rönnbären är surare än vanligt

Kan man annat än förundras över USA i dessa dagar?
Är det bara småungar som bebor landet?
Småungar som aldrig tidigare fått ett nej.

Före valet var det något ljushuvud som utmanade Trump och ville han skulle lova att respektera valresultatet hur det än blev.
Trump undvek elegant ett ställningstagande och så var drevet igång.

Hur vågar han störa en fridsam övergångsperiod mellan den gamla och den nya regeringen?
Hur vågar han utmana en mångårig tradition?
Hur vågar han göra vad han själv anser vara bäst och inte bara vad andra säger till honom att göra?

Valet hade sin gång, segertal hölls och en ny dag bröt in.

Det tog några timmar att organisera sej och att få igång den cetrala plakattillverkningen men sedan var det full fart.
CNN var på plats och livet lekte.
Provokationerna blev grövre och alltmer våldsamma för de visste att CNN ville se blod.
Natt eller natt var uppviglarna på plats och visst kan man offra lite nattsömn bara lönen är bra.

Åter till tiden före valet.
Då blev Trump både reellt och virtuellt jagad för att han möjligen inte var beredd att acceptera valresultatet innan han förvissat sej om att allt gått rätt till.
Nu efter valet så har demokraterna brutit alla fördämningar när de inte bara förbannar valresultatet utan också tar lagen i egna händer.
Gråt och tandagnisslan förstärks av knytnävar och hot.
Allt i en salig "demokratisk" röra.

Jomenvisst - rönnbären är verkligen sura.

Fråga.
Var det någon som före valdagen hörde eller läste något om att det urgamla systemet med elektorer borde skrotas?

Inte ett ord.

Efter valet när demokraterna famlade efter första bästa syndabock så kom de ihåg elektorssystemet.
Där har vi boven.
Kör hårt.

Förstår de inte att de hade varit betydligt trovärdigare om de iscensatt den diskussionen före valet?
Alla andra förstår det i alla fall.
Nu handlar det bara om rönnbär.

Elektorssystemet är något som författarna till konstitutionen utarbetade för att även glesbygden skulle få information och möjlighet att påverka.
Lite omständigt kanske men systemet har visat sin bärkraft genom att ha överlevt alla val under alla år.

Låt oss säga att (vilket inte går att genomföra) demokraterna i morgon får igenom att endast en man - en röst ska avgöra vem som blir president.
Då skulle förmodligen Clinton vinna såvida man inte på allvar börjar kontrollera de miljontals valdeltagare som misstänks för olika typer av valfusk.
Långt ifrån alla stater kräver fotolegitimation.

Nu skyndar vi fram till nästa val om 4 år och då antar vi att - hör och häpna -  republikanerna får flest enskilda röster.
Hur ska ni då ha det kära demokrater?
Ska ni då återinföra elektorssystemet?

Jag bara frågar.

Någon skrev att demokraterna har inte varit så här sura sedan republikanerna tog ifrån dem deras slavar.
Det var länge sedan, 6 december 1865 för att vara exakt, då Georgia som sista stat ratifierade det trettonde tillägget i konstitutionen.

Nu är det dags igen.
Demokraterna varken upprätthåller en lugn övergångsperiod som de krävde av rebublikanerna eller visar respekt för kittet som håller staterna samman.
Åtminstone inte efter valet...

Räven vill komma in här på slutet och berätta att han tycker att rönnbären är ovanligt sura just nu.
Vad månne detta nu beror på?
Vi hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Trump, Clinton, demokrater, republikaner, elektorssystemet, ...

Om att förändra världen

Varför säger alla (i alla fall några stycken) att jag ska börja blogga igen?
Tycker de att vad jag skriver är något de inte kan leva utan eller är jag bara bäst?
Klart jag är bäst men inte på att blogga och absolut inte bäst på att förändra världen.
Det finns andra som är mycket bättre på det men när jag tänker efter så är de inte så specielt bra de heller.
Speciellt urbota dåliga är de som liksom har det som jobb - att förändra världen.

Kan det vara så att de missat sitt uppdrag (att förändra världen alltså) och tolkat det hela som att förändringen själv är det viktigaste - inte i vilken riktning förändringen går.
Vi ser dagliga exempel på människor, de där stora människorna vi små förväntas se upp till, som förändrar världen i en allt mer hisnande kräftgång.

Just där tar sveket över.
När folkbildarna, som vet men inte vågar, förhärligar kräftgången genom att fläta in valium och bomull i sina texter avsedda för det stora folkhavet.

Det är ganska roligt det där med SD.
Hur övertidstimmarna blivit fler och fler när folkbildarna sliter sitt hår för att skapa ny vinklingar på SD's rysligheter.
Detta i samma takt som SD växer.
Bara för att man är folkbildare behöver man väl inte helt ha förlorat känslan för orsak och verkan?

Samma med fenomenet Trump.
I samma takt som de ädla går efter honom ökar hans försprång framför Clinton.

Fattar de då inte att det är en taktik som inte håller och varför håller den då inte?
Jo för att folk i gemen inte är så dumma som vissa önskar att de vore.

I USA är det nog naturligare för folk att reagera sunt men i Sverige tar det längre tid.
Här har stora delar av befolkningen växt upp i tron att pappa staten vet bäst och det bästa lilla du kan göra är att snällt buga och tacka.
Sluta tänka.
Detta fungerade hjälpligt för några decennier sedan men nu har bubblan både spruckit och möglat.
Nu - av naturliga skäl - är de svenskar som fortfarande orkar reagera trötta på att inte tänka.
Svenskarna har börjat tänka alldeles själva vilket så klart starkt måste motarbetas, smutskastas och förnedras.
Detta har så klart inte hjälpt och fenometen SD har skapats.

Hur var det nu då med SD's smutsiga rötter?
Jag säger bara - den som är utan synd kastar första stenen.
Vänster och havvänster - tag er i akt.

Nu har det blivit urakut att förändra världen, sparka ut dimridåerna och rensa luflagren men vem ska göra det?
Du?
Jag?

Förmodligen alla vi tillsammans som är trötta på att tvätta kejsarens obefintliga kläder igen och igen och föredrar overall och arbetskläder framför sfärisk chiffon.
Vi hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkbildare, Trump, Clinton, USA, SD, ...

Låt oss dra ner till torget

De arabiska vårkänslorna börjar surna.

I början av den arabiska våren trodde folk det var tillräckligt om man hittade ett torg – gärna centralt beläget – och fyllde det med unga fräscha ansikten med tillhörande goda röstresurser.

Lite plakat att vifta med framför kamerorna brukade heller inte skada men de skulle naturligtvis vara skrivna på engelska för att inte ge CNN-publiken onödigt huvudbry.  

När man använt sina röstresurser upp till erforderligt antal decibel skulle diktatorerna falla som käglor, livligt påhejade av Obama och Clinton. 

De senares inhopp skulle stå som någon sorts garanter för något som var långt ifrån garanterat.

Ge legitimitet till våryran. 

Ingen frågade var den nye ledaren befann sej och hur denne person hade tänkt sej fortsättningen. 

Vad som fanns att tillgå var kaos blandat med ungdomlig entusiasm och för några timmar verkade det som om detta vore tillräckligt. 

När skymningen föll insåg dock många att det egentligen bara fanns ett stort, ekande tomrum. 

Idag väljer det ekonomiskt barskrapade Egypten president och ingen är egentligen nöjd. 

Vad facebook-folket och annat folk har att välja på är två gamla gubbar – en som var god vän med Mubarak och en som är islamistfanatiker. 

’God bless the child’ men det var inte detta vi ville... 

Vad göra? 

Naturligtvis – vi drar iväg till torget! 

Det funkade ju förra gången så det borde funka nu också. 

Så mycket för den demokratin. 

I stället för att acceptera vad som prisats som en demokratisk process drar man iväg till Tahrir torget för att ge uttryck för sitt missnöje. 

Vissa kallar det för att låta gatans parlament ta lagen i egna händer vilket mycket sällan (lätt underdrift) är förenligt med demokrati. 

Om Mubarak-kompisen vinner kommer då islamistfanatikerna att dra ner till torget? 

Om islamistfanatikern vinner kommer Mubarak-kompisens trogna att samlas på samma torg? 

Jag skulle inte bli förvånad om svaret blir ja för båda alternativen eftersom demokrati – att acceptera en valutgång även om man själv inte gillar resultatet – är inget som är gångbart i Egypten idag. 

Förresten, kanske jag har fel, vilket i just det här fallet skulle vara mycket trevligt. 

Okey, okey jag vet att det finns många kloka och ärliga egyptier som inget högre vill än att få en nyastart, få det lite bättre. 

För deras och för kommande generationers skull hoppas jag mina sarkasmer faller platt till marken.

Här och nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Den arabiska våren, Tahrir torget, Egypten, Obama, Clinton, demokrati, ...

Gränslöst

Det kan gå troll i det mesta men idag tänker jag nöja mej med att berätta om hur det kan gå troll i ord.
Trollen kommer inte fram av sej själva som i sagorna utan tvingas fram enligt en förutbestämd och noga utarbetad strategi i avsikt att förvirra lyssnarna och därefter sakta men säkert förvränga fakta till oigenkännlighet.

Har ni hört uttrycket ’1967-års gränser’ när det gäller konflikten mellan Israel och palestinierna? Förmodligen har ni inte kunnat undgå denna klyscha.
Ett gott råd – glöm den snabbt för en sådan gräns existerar inte.

Nu säger förstås vän av ordning att hög som låg talar ju om ’1967-års gränser’ så då måste de väl finnas?
Obama, Clinton, Abbas och Bildt – alla frossar de i uttrycket ’1967-års gränser’.
Vem är då lilla jag som säger att hela bunten har fel?
Ja, säg det...

Varför håller de då på att älta denna helt galna benämning?
Av flera orsaker.
För den icke påläste kan det handla om slentrian - man bara upprepar vad man hört andra säga utan vidare efterforskningar.
Det kan också bero på ett medvetet inhamrande av en tvivelaktig företeelse för att därigenom förbereda marken för en ännu mera tvivelaktig kupp.
Orsakerna kan vara många men det gör inte denna ”gräns” mer till gräns än att skogsbrynet skulle vara gränsen mellan bondens åkrar och trollens hemvister.

Vad hände egentligen år 1967?
Krigets vindar slängdes åter igen i ansiktet på israelerna som inte hade annat val än att stå upp till sitt försvar.
När arabstyrkorna från fem länder förstod att de var på väg ut så hamrade FN ut ett stilleståndsavtal för att få ett slut på striderna.
En stilleståndslinje hade skapats.
Vilka fanns då på andra sidan stilleståndslinjen – jo jordanierna som från 1948 till 1967 ockuperade Västbanken.
Kan någon klok person berätta hur idag folk kan påstå att denna Västbank plötsligt skulle tillhöra några andra än de som befann sej där när vapenvilan inleddes?
Jordanierna har plötsligt förvandlats till palestinier... som till råga på allt påstår sej ha nationella rättigheter i detta område.
Kan detta fenomen möjligen täckas av ett uttryck som t.ex. --- megametamorfos?

Nu till FN-resolutionen 242 där det bl.a. står att Israel ska lämna tillbaka land i utbyte mot säkra och erkända gränser och där parterna därefter förväntas leva i frid och fred med varandra ’for ever more’.
Dessa företeelser är så intimt förbundna till varandra och ingen kan kräva att Israel överger landområden om detta inte sker i utbyte mot fred, säkerhet och erkännande.
Vet ni förresten att ordet palestinier överhuvudtaget inte är omnämnt i resolution 242 – de är ett betydligt senare påfund.
Följdaktligen ger resolutionen heller inga som helst politiska rättigheter till palestinierna i dessa områden.
Detta är en av de viktigaste lärdomarna vi måste ta till oss av FN’s resolution 242.

’1967 års gräns’ är alltså endast en militär stilleståndslinje som inte har några förutsättningar att fungera som gräns och det var heller aldrig avsikten.
I stilleståndsavtalet med Jordanien heter det i artikel 2 att "the Jordanians explicitly specified that the agreement did not compromise any future territorial claims of the parties, since it had been dictated exclusively by military considerations".
Det finns fler relevant citat av folk som var med och skapade denna resolution men det kan ni själva lätt googla fram.
’1967 års gräns’ är helt enkelt det ställe ute i grönskan där de militära styrkorna stannade i stället för att fortsätta att puckla på varandra.
En gräns skulle sedan i vanlig god ordning förhandlas fram mellan parterna.

Idag har denna gröna linje blivit helig för många och hade inte araberna varit lika styvnackade 1948 som de är än idag kunde de sedan dess varit i besittning av allt detta och himlen därtill.
Då lade FN hela det nu omtvistade området framför deras fötter och de hade bara att säga ja tack.
De valde i stället sin långa och ganska småtrista serie av nej-deklarationer som de för övrigt fortssätter med än idag.
Nu orkar de inte ens pallra sej fram till förhandlingsbordet men förväntar sej trots det att stekta sparvar ska ramla ner som på beställning.
Som grädde på moset får de draghjälp av dessa nyttiga idioter som envisas med att kalla en linje ute i spenaten för gräns.

Det börjar nu bli ganska länge sedan som ordningsreglerna fastställdes för fredsskapande i området men eftersom genvägar oftast är senvägar gör vi väl i att ta reda på vad som var de verkliga intentionerna när stilleståndsavtalet och resolutionen för fredsskapande skrevs.
Om vi sviker här banar vi väg för varje liten förståsigpåare att leverera sin egen tolkning som då naturligtvis endast speglar denne förståsigpåares egen personliga dröm - eller mardröm.

Läs även andra bloggares åsikter om '1967-års gränser', Israel, palestinier, Obama, Clinton, Abbas, Bildt, FN-resolution 242, Jordanien, ...

I strutsens rike

Underrubrik: Hamas finns inte och knappast Gaza heller.

Det känns som om det inte var så värst mycket att tillägga efter de senaste dagarnas händelser.
Tala om absurd händelseutveckling.
Inte oväntad men absurd.

Netanyahu förhandlar med en person som påstår sej vara president för palestinierna som samtidigt beskjuter, attackerar och försöker ställa till så mycket elände de bara kan.
Jag syftar naturligtvis på den beskjutning palestinierna sysslat med de senaste dagarna vilket bryter mot alla vedertagna lagar och förordningar, nationella som internationella.
Som grädde på moset infinner sej – som vanligt – den internationella acceptansen vilken är den bästa försäkringen för fortsatta attacker.
Näst efter ’gedigna arbeten’ som Goldstone Rapporten förstås...

Netanyahu förhandlar med en krigsherre eller en – nobody.
Jag kunde tänka mej en hel massa andra saker han borde lägga sin premiärministertid på men...

Frågan är naturligtvis hur mycket freden är värd för Israel och vad för sorts fred vi pratar om.
Ingen tror på en fred där skolutflykten förläggs till Gaza men --- möjligen till Ramalla?
Åter igen hamnar vi i denna återvändsgränd som trots vackra ord visar att Västbanken inte är Gaza och att Gaza inte är Västbanken.
Det handlar snarare om två skilda världar som för var dag glider allt längre isär.

Åter till Abbas och hans ansvarsområde.
Vad i hela friden kan han erbjuda Israel?
Var är den morot han borde sitta och dingla med?
Visst kan han signera ett papper som det står FRED på men vad är det värt?
På vilket sätt skulle det pappret medföra något gott för Israel?

Det är en gedigen strutsmentalitet som demonstreras i dessa förhandlingar där de flesta gör sitt bästa för att tänka bort Hamas och Gaza.
De nämns överhuvudtaget inte så kanske finns de inte???
Om du frågar Abbas när han var i Gaza sist så kommer han att rodna samtidigt som du ramlar rakt ner i den verklighet man försöker dölja eftersom han helt enkelt är portförbjuden där.
Hur har Clinton och andra tänkt sej att Abbas ska genomdriva ett avtal för bl.a. Gazas miljonhövdade befolkning när de inte ens låter honom komma i närheten?

Abbas och Netanyahu pratar lustigt nog med varandra om sina små kontroverser i landets centrala delar men Gaza, Hamas, Islamic Jihad och andra trevligheter har redan sopats under den berömda mattan.
Jag vill inte direkt påstå att de är dumma men nog är det dumt om de inte förstår att vi förstår att de bara fejkar.
Fattar ni?
Även om ett avtal mellan Abbas och Netanyahu kommer till stånd så är det ju inget värt för Israel eftersom Hamas fortsätter sitt destruktiva krigshetsande mot den israeliska civilbefolkningen via bl.a. raket-och granatbeskjutning när lusten för ond, bråd död blir dem övermäktig.
Jodå Hamas finns, jag bara skojade tidigare.

Snälla någon, berätta hur Abbas tänker ta befälet i Gaza, för det tänker han väl?
Förresten så är Abbas ingen auktoritet där längre – de är sej själva nog och behöver ingen dadda från Västbanken.
Two states for two people, två stater för två folk, det existerar redan i praktiken.
En i Gaza där man tillbeder Allah och en på Västbanken där man tillbeder Allah Light.
Behöver vi verkligen fler stater på dessa futtiga kvadratkilometer?

Igen – låt palestinierna inbördes reda ut sina ’små’ problem, bli vänner med gazaborna eller sparka ut dem, innan någon begär något av Israel.
Är någon intresserad av att få israelerna på gott humör (för att i sin tur få dem att göra Abbas på gott humör) så får ni ju presentera ett arbetsmaterial som är aningens trovärdigt.
Dagens prat är inte trovärdigt – det är inte ens värdigt en struts.

Det här blev visst ganska rörigt men möjligen kan man säga att det är en spegelbild av situationen i denna fridsamma region... vilket i sin tur bl.a. är ett resultat av för många kockar med utländsk brytning som inte kan skilja mellan socker och salt.
Blev du klokare?
Nej jag trodde väl det men jag fick i alla fall nöjet att skriva av mej.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Netanyahu, Abbas, palestinier, Israel, Goldstone Rapporten, Ramalla, Västbanken, Clinton, Islamic Jihad, ...