Carina om ondska

Det finns en ännu oskriven bok vars fullbordan jag redan ser fram emot.
En bok som förhoppningsvis kommer att skrivas av en kvinna mitt i livet som vågar göra något så ovanligt som att stanna upp och fundera över mänsklighetens villkor, dess gränser och dess oerhörda och outforskade djup.

Kvinnan jag talar om är den svenska skådespelerskan Carina Lidbom.

När jag flyttade till Israel hade jag väl inga direkta planer på att prenumerera på en veckotidning men veckorna gick och jag förstod snart att livet skulle bli ganska meningslöst(!) utan denna färgklick i tillvaron.
Ni vet väl att veckotidningar fungerar på samma sätt som veckans avsnitt i en TV-serie - ren och skär avkoppling.
Återstod valet av tidning.
Jag hade några blygsamma krav men de var snudd på omutbara.
Tidningen i fråga skulle vara fri från stickbeskrivningar och fri från matlagningsrecept men full av frustande skvaller.
När uteslutningsmetoden var genomförd återstod bara en tidning – Svensk Damtidning och i denna tidning kunde jag nu läsa om Carina Lidbom.

Hennes liv har inte varit spikrakt.
Som mycket ung flyttade hon med familjen till Afrika och sedermera har hon haft sina bopålar placerade både i Nice och nu senast i Bulgarien.
Annars bor hon i Stockholmsområdet tillsammans med vovven Selma.
En sak har hon dock gemensamt med massorna – hon gick in i väggen för ett antal år sedan men kom ut på andra sidan enormt mycket klokare, enligt henne själv.

Denna bloggpost skulle egentligen inte i första hand handla om Carina Lidbom utan om hennes planerade bok.
Carina älskar att skriva och har samlat på sej miljoner små lappar i sina 50 handväskor.
Nu ska det bli ordning och reda och allt tänkande ska sättas på pränt.

Som så många andra är Carina fascinerad av människor och i synnerhet varför människor gör onda saker i godhetens tecken.
Hur långt kan man egentligen tänja sitt psyke...?

Denna frågeställning kunde ligga till grund för en hel bokserie och vem vet?
Jag väntar i första hand på hennes första bok som kommer att behandla denna ödesfråga - historiskt, idag och inför framtiden.

Själv såg jag framför mej skrivet med stora klumpiga bokstäver - Svenska Kyrkan - Diakonia - Broderskapsrörelsen - Bilda - 'följeslagarna' (ni vet vilka jag menar), m.fl.
Diakonia har t.o.m. känt sej föranlåtna att anställa en policyansvarig, Joakim Wohlfeil, för att i ren självbevarelsedrift slå folk i huvudet med lerklumpar från det diakonala träsket.

Dessa falska profeter osar rutten skenhelighet som är resultatet av en av mänsklighetens grövsta svek.
Sveket mot den judiska nationen.
Med religion som täckmantel frossar de i ’onda saker i godhetens tecken’.
Mycket lägre kan man faktiskt inte sjunka.

Jag vet att det är ute att prata om ont och gott men det innebär inte att det inte finns ont i motsats till gott.
Alla detta vet man men trots det försöker folk krångla till vokabulären genom krystade förklaringar och bortförklaringar.

Biltjuven gav sej iväg i den stulna bilen för att han är missförstådd på jobbet.
Mördaren slog ihjäl sin kompis för att han misstänkte att han stötte på hans fru.
Terroristen blåste ut en buss för att han inte gillar judar.

Mankell köper en båt tillsammans med en turkisk terrorsupportande organisation för att ’göra onda saker i godhetens tecken’.

Präster och prelater utnyttjar sin påstådda kontakt med Honom där uppe för att ge extra tyngd åt sin förnekelse.
Förnekelsen av sitt ursprung.
Det faktum att kristendomen är en avknoppning av judendomen visar sej vara alltför svårsmält för alltför många vilket yttrar sej i ett förtäckt hat mot det folk som är de eviga bärarna av kristendomens rötter.
Man förtränger fakta med vulgärt förtal.
Skam är ordet!

Man borde naturligtvis akta sej för den här sortens kvasipsykologi men vissa saker är bara alltför uppenbara och kan inte döljas ens av de fräckaste intellektuella floskler.

Carina har funderat på de här sakerna och förmodligen sätter hon sin egen prägel på frågeställningarna men jag hoppas verkligen hon kommer igång med sin bok om hur långt man kan tänja sitt psyke utan att gangrän och nekros tillstöter.
Sedan hoppas jag att någon tycker att den boken kunde vara en lämplig present till mej för vi ska ju vara snälla mot varandra...
Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om Carina Lidbom, Svensk Damtidning, ont och gott, Svenska Kyrkan, Diakonia, Broderskapsrörelsen, Bilda, följeslagarna, Joakim Wohlfeil, den judiska nationen, Mankell, ...

Diakonias olika måttstockar

Jag känner mej utvald idag.
Jag har fått tillåtelse att publicera en artikel skriven av en av mina favoritskribenter, Ilya Meyer.
Hans artikel som är publicerad i Världen Idag - just idag - säger vad man kunde förvänta sej att en organisation med kristen anknytning som Broderskapsrörelsen skulle säga – men som de naturligtvis inte säger.
Broderskapsrörelsen tillsammans med den likaledes avkristnade Diakonia är som uttorkade öknar, skamfläckar vi andra "normala" kristna anser helt har förfelat målet.
De är på sin höjd ljumma och ska som sådana utspys ur Guds mun.

Nu åter till artikeln av Ilya Meyer.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3162&Itemid=29

DIAKONIAS OLIKA MÅTTSTOCKAR

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.

Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.

Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.

En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.

Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Talibanerna.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vem minns inte förra gången det ordet klingade i våra öron, det var för inte så väldigt länge sedan).

Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att dessa hus ska rivas. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar på civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Inte förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den makabra situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2008 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt.

Ilya Meyer
Västra Frölunda

Broderskapsrörelsen, Diakonia, Svenska Kyrkan, Västbanken ..

D

Urkundsförfalskning

Denna bild är producerad av en synnerligen begåvad bildkonstnär, Bertil Adania, som använder sina konstverk i upplysningssyfte just där och när de bäst behövs.
Diakonia frågade i en av sina propagandaskrifter "Med vilken rätt"? men Bertil Adania blir dem inte svaret skyldig.
Studera bilden så förstår du varför han ändrade frågan till "Med denna rätt"!
Jag ser här bitar av den verklighet vi lever i men som alltför många i Sverige tror är - sagor.



Hur något som var fint kan bli så fult.
Jag tänker på Den Svenska Statskyrkan.
OK, den tillhör inte staten längre men sedan staten lät henne stå på egna ben har hon visat att hon helt förlorat kursen.
Nu är hon bara ett tomt skal med en sur och unken lukt.

Det finns inte många lika fanatiskt antiisraeliska fästen i Sverige som den svenska kyrkan.
Den har tagit under sina vingars beskydd organisationer som Broderskapsrörelsen, Diakonia och Bilda.
Det finns säkert fler tentakler som bläckfiskkyrkan använder sej av för att sprida sitt gift.
Vi har hört talas om de så populära bjudresorna som erbjuds prominenta skribenter.
Den vet vad den gör, den svenska kyrkan...
De vet att de behöver erfarna journalister till hjälp i sitt demagogiska arbete, vilket de också får.



En annan företeelse som också går i kyrkans ledband är "Följeslagarprogrammet".
De skriver i sin arbetsbeskrivning att de arbetar i Israel/Palestina.
Jag begriper inte varför de envisas med att skriva att de agerar följeslagare i Israel och Palestina, men de behöver väl ett fikonlöv?

Båda benämningarna är fel.
Israel är fel för det har aldrig funnits en enda följeslagare till israeliska barn som ibland måste kravla längs murar och husgavlar för att ta sej till skolan.
Detta för att söka skydd mot Gazapalestiniernas raketer de älskar skjuta in i Israel just vid skoldags.
Palestina är också fel för det namnet ligger på is tills ett fredsfördrag är undertecknat och klart.
Idag är namnet Palestina antingen en antikvarisk benämning eller en hägring.

Dessa grupper som är utmärkta demonstrationsobjekt för benämningen 'urkundsförfalskning' lever sin skyddade tillvaro bakom en anständighetens fasad i form av en tidigare respekteras kyrka.
Får de fortsätta gå på i ullstrumporna och sprida sitt virulenta Israelhat som de nu gör, lär Palestina fortsätta att förbli en hägring.
Israel klarar sej utan deras tjänster eftersom rätten alltid segrar till slut.

Journalist med tunnelseende

Det är inte så ofta jag får tid över att läsa andra bloggar, men det händer.
Jag börjar då gärna med Israel i Sverige som är en aktuell, initierad och fräck blogg.
Författaren presenterar där nu sin korrespondens med en journalist på GP, vid namn Gert Gelotte.
Denne Gelotte har inte förmågan att göra någon glad.
Han är så förblindad av sitt eget underbara jag att han inte ens orkar engagera sej i adekvata frågor kring sina egna artiklar. Bara snorkiga kommentarer "von oben".
Vad säger ni om nedanstående?

Varför skulle jag öda ett endaste ord på dylikt skitprat?
Gert Gelotte
Ovanstående citat av den världsbäste (!) journalisten syftar på information han fick sej tillhanda om något som eventuellt skulle kunna ta bort glansen från palestiniernas underbara lidande.
Tala om tunnelseende!
Han har ett sätt att närma sej den oerhört komplicerade konflikten mellan araberna och Israel på ett för honom själv förnedrande sätt. Han är helt ointresserad av någon annan information än den han han själv producerat och den är både fragmentarisk, ytlig och propagandistisk.

Jag undra vad som skulle hända om den breda och ofta ganska kloka allmänheten fick reda på vad som döljer sej under Gelottes polityr.
Inte hade det bidragit till att öka GP´s upplaga.

Sverige är fullt av stinkande, antiisraelisk propaganda. Vad som för tio år sedan viskades i vadderade rum skriks nu med stolthet ut på stadens torg.
I den kören finner vi Diakonia, Broderskapsrörelsen, Palmecentret samt en samling privatpersoner.
Gelotte är en repekterad medlem i denna kör och får ofta framträda med solopartier.

Den falska kristendom Diakonia och Broderskapsrörelsen representerar är så grov att den är värd ett eget blogginlägg.