Prat om Egypten

Nu är de i gång igen.

Demonstratörerna fortsätter med vad de är bäst på – att demonstrera – vilket i sin tur driver Egypten allt djupare in i kaos.

Det är svårt att skriva om Egypten men på något sätt angår Egypten oss alla och då är det väl bara att med glatt mod traska vidare på tangentbordet.

The Moslem Brotherhood kan i alla fall inte klaga över brist på publicitet i dessa dagar.

De är på allas läppar även om ytterst få vet vad de är för sorts skäggiga gubbar.

Först och sist så är de islamistiska fanatiker och eftersom fanatism inte hör hemma i politiken så blev det fel från Morsis första dag vid makten.

Hans enda intresse var att Egypten blev ett stort sharia-näste utan tanke på att över 40.000 000 egyptier inte var ett dugg intresserade.

Dessa 40 miljoner relativt välutbildade människor som inte röstade på Morsi fick nog och såg med arméns hjälp till att Morsi fick gå.

Brödraskapet accepterade inte att alla inte älskade dem utan hävdade att Morsi blev demokratiskt vald och att det var han som skulle regera.

Om han ändå hade gjort det...

Han var svag och helt oförstående för Egyptens behov så för att rädda landet fick han gå.

Sedan följde kaos.

Många dog.

Idag ännu mera kaos och ännu fler döda.

Brödraskapet är inte några som är intresserade av Egyptens väl utan endast av Brödraskapets väl.

Gator och torg i alla större städer blev igenkloggade av demonstranter och så har det varit i veckor nu.

Kan kaos fortsätta hur länge som helst utan att ett land imploderar?

Tänk er att bo i ett hus där gatan utanför varit belägrad av demonstranter i veckor... bara att få hem mjölken kan vara en lek med döden.

"OK, alla vet vid det här laget att ni inte är nöjda men gå nu äntligen hem och sätt igång och gör något vettigt åt situationen.

Snart går hela Egypten i konkurs och ni bara står här och skriker." (granne till en av demonstrationerna)

Jag får väl en avhyvling för att jag är vanvördig mot dessa hängivna islamistfanatiker men enough is enough.

Morsi kommer inte tillbaka.

Ju snabbare ordningen återställs så val kan hållas desto snabbare kan Egyptens konvalescentperiod inledas.

Demokrati är inte lätt men jag har lärt mej att det inte räcker att man blir vald enligt 'allemansmetoden'.

Personen som blir vald måste också driva en demokratisk process, inte bara prata demokrati, och se till att varje minoritetsgrupp känner trygghet och tillförsikt.

Här brast Morsi i varje stycke men om det talar inte omvärlden, bara om att han blev vald i ett demokratisk val.

Bör en person som blir vald i ett demokratiskt val men ignorerar och motarbetar grupper andra än hans egen och bli föremål för stöd?

Att "Ship to Gaza"-folket anser så vet vi när det gäller Hamas men nu gäller det Egypten.

Om Morsi överhuvudtaget gjorde något bra under sitt år vid makten så var det bara för hans eget Brödraskap.

Alla andra svek han.

Bör han fortfarande få världens ledares stöd?

CNN hade en snutt med Carl Bildt häromdagen och han stödde Morsi till 100% - för han var ju så oerhört demokratiskt vald...

Det verkar vara det enda som gäller även om människorna i landet lider alla helvetets kval och får den ena kyrkan efter den andra uppeldad.

Lärde mej nyss att det inte handlar om 5-6 nerbrända kyrkor utan om mer än femtio (50!). 

Samma med Obama.

Han sparkade ut Mubarak och omfamnade Morsi och Brödraskapet och satsar nu hela sin prestige på dessa tvivelaktiga figurer.

Hollande i Frankrike och Erdogan i Turkiet, ja ledare runt om är galna av ilska över att armén plockade bort Morsi och nu försöker sej på det ganska omöjliga jobbet att få fason på Egypten.

Inget bra kan hända i Egypten innan det blir lugnt.

Ju snabbare det blir lugnt desto bättre för Egypten och dess invånare, inklusive för skäggen.

Trist nog eldas demonstranterna till extas av uppmuntrande ord av Bildt och andra så vore han så smart som han vill framstå skulle han väga sina ord på en mera noggrann våg.

Om våra ledare vore lite mer street smarta och mindre prestigefyllda och mindre på sin vakt vad folk ska säga och dessutom vågade se saker och ting som de är i all sin nakenhet då skulle de politiska processerna klaras av mycket smidigare.

Prestige är ett elände i politiken men tyvärr finns det alldeles för mycket av den varan.

Släng iväg prestigen och sätt igång och jobba.

Det var ju faktiskt därför ni fick era jobb och Egypten kommer att behöva mycket hjälp av realistiska ledare med åtminstone aningens mod i barm.

Tillägg efter moget övervägande.

Man bör kanske höja blicken från Kairos skitiga gator och försöka förstå vad kampen egentligen handlar om.

Den fanatiska islamismen tog ett rejält kliv framåt när Morsi blev vald och i skuggorna väntade både Syrien, Turkiet, Libanon och några till.

Världsislamismen fick rosa hallucinationer och Iran började förbereda sej på världsherravälde.

De räknade kallt med att vägen dit nu var utstakad, breddad och asfalterad och väntade bara på det rätta ögonblicket.

I stället vaknade Egyptens befolkning till sans och asfalten fick djupa sprickor.

Lika dramatisk som utvecklingen är i Egypten är förvecklingarna bland världssamfundets aktörer.

Ingen gillade Morsi men lät honom hållas av skäl ingen vill tala högt om.

Nu när Obama satt ner foten smyger andra aktörer ut ur garderoberna och kräver att armén, de enda som kan återställa lugnet och respekten för ett fungerande samhälle, gör vad som helst utom vad som just nu krävs – stoppa islamismens kalla hand som vill krama sönder den fria världen.

Fegt och patetiskt och ett kardinalfel är att alltid, utan eftertanke, tro att den som vid ett snabbt ögonkast kan ses som den förfördelade parten alltid har rätt.

Samma fenomen ser vi när 'de små och svaga' palestinierna kommer på tal.

Folk frågar sej aldrig vem som har rätten på sin sida utan stöder automatiskt de som bäst lyckats framställa sej som offer.

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till problemet med palestinierna.

Jag hoppas problematiken i Egypten åtminstone blir tidsmässigt något kortare och mindre infekterad än förvecklingarna med palestinierna även om det inte ser ut så idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Morsi, islamister, The Moslem Brotherhood, demonstrationer, Bildt, Obama, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Stackars Morsi

Ska man fortsätta att diktera för ett folk hur de ska leva sina liv så bör man akta sej noga för att låta dem tro att de varit med om en revolution.

Vad diktatorer kunnat göra i decennier går inte lika smidigt att genomföra efter en folkresning där hoppet om en bättre framtid börjat spira.

Diktatorn Mubarak fick gå och efterträddes av diktatorn Morsi.

Under Mubakaks tid gjorde folk som de blev tillsagda eftersom de inte hade något val.

Under Morsis tid gör folk inte som de blir tillsagda eftersom de själva vill ha ett ord med i laget.

Kruxet är att detta har Morsi inte fattat, inte än i varje fall.

Folket kämpade sej fram till förhoppningar om frihet och allas lika värde där yttrandefriheten är en viktig stöttepelare.

Val genomfördes och Morsi blev president och alla förhoppningar lades på hans axlar.

När vi nu ser i backspegeln så verkar det som att Morsi trodde att han skulle kunna diktera för folket som Mubarak dikterat och att folket skulle säga ja och amen som de alltid gjort.

Folket sa varken ja eller amen utan drog iväg till Torget när något inte föll dem på läppen och fram till idag har det varit många saker som inte fallit dem på läppen.

För ett tag sedan gav Morsi sej själv utökade befogenheter - som diktatorer alltid gjort.

Folket drog ned till Torget.

Sedan kom fiascot med det snabbehandlade konstitutionsförslaget.

Folket drog åter igen ned till Torget.

För några dagar sedan togs en populär TV-satiriker, Bassem Youssef, in till förhör med misstankar riktade mot sej att han bl.a. förolämpat Morsi.

Han blev släppt efter 5 timmar mot en borgenssumma på 200.000 dollar men det hjälpte inte för folket drog likaväl ned till Torget.

Det är någonting som inte stämmer i Egypten.

Morsi säger att full yttrandefrihet råder men samtidigt tas man in för utredning för att man använt sej av just denna yttrandefrihet.

Presidenten talar vackert om demokrati och yttrandefrihet med Amanpour i CNN för att sedan åka hem och bura in de som utövar dessa rättigheter.

På Mubaraks tid hände liknande saker men ingen väntade sej något annat men under Morsi vill Egyptens 80 miljoner människor tänka till själva och kanske till och med komma fram till andra slutsatser än de som Morsi förespråkar.

"Vi har ju demokrati..."

Stackars Morsi förstår ingenting.

Han förstår inte varför allt var så mycket enklare för Mubarak eller varför Torget blivit så populärt.

Han känner på sej att han inte har hela folket med sej men vet samtidigt inte riktigt vad han ska göra åt det. 

Han har sina misstankar men vad han borde göra är så oerhört verklighetsfrämmande för stackars Morsi att han undviker att ens tänka på det.

I Israel kan vilken arab som helst gå ned till vilket torg som helst och proklamera att premiärministern är en skitstövel men skulle samme arab åka till Kairo och säga samma sak om Morsi skulle han förmodligen drabbas av lagens långa arm.

Egypten har många problem, inte minst ekonomiska, men det största problemet är att myndigheterna jagar folk som påtalar dessa problem i stället för att göra något åt dem.

Man kan inte väcka ett folk och sedan behandla dem som om de fortfarande var sovande.

Väcker man ett folk ska man inte bli förvånad om de blivit medvetna om sina rättigheter och dessutom visar sej vara beredda att kämpa för dem.

Morsi har inte förstått att han nu har ett folk som vaknat upp från diktaturens sömndruckenhet och som nu nyktert och nyfiket kräver att vackra ord förvandlas till vackra handlingar.

Stackars Morsi förstår fortfarande ingenting. 

Läs även andra bloggares åsikter om Morsi, Egypten, diktatorer, Torget, Mubarak, yttrandefriheten, Bassem Youssef, ...