Hamas - biståndsgivare

Jag läste igår en rubrik som aldrig skulle bli publicerad i palestinagruppernas veckoblad - eller vad deras skrifter nu kan heta. 
I Jerusalem Post stod det så här på första sidan :

Hamas: "We'll send aid money to PA if necessary"

Hamas säger alltså att om det blir nödvändigt så kommer de att skicka pengar till palestinierna på Västbanken.
Filantroperna Hamas erövrar världen.

Jag antar att det är nu efter alla dessa livsuppehållande båttransporter från bl.a. Sverige som Gaza nu är självförsörjande...
En bättre fråga är kanske vilka finansiella konsekvenser emirens av Qatar besök i Gaza i oktober 2012 fört med sej.

Hur som helst är det intressant att se hur ballongen Ship to Gaza snabbt tvingas pysa ut luften och numera bara är en slingrig gummitrasa.
Jag tycker mest synd om de människor som trott på vad Gaza-propagandisterna sagt och gett av sina goda hjärtan. 
De trodde säkert att människorna i Gaza var de mest utsatta i hela världen.

I vilket fall så är Hamas nu så rika att de börjar fundera på var de kan placera sitt överflöd.
Naturligtvis slänger de inte ut detta lockbete utan en del tankemöda.
Om ni läser den korta artikeln så ser ni att det finns ett förbehåll, nämligen att politiken på Västbanken ändras.
Hur då ändras?
Naturligtvis så den överensstämmer med den fundametalistiska extremism som tvingas på människorna i Gaza.

När extremister får möjligheter slås friheten i bojor.
När extremister får möjligheter blir demokrati bara ord .
När extremister får möjligheter borde omvärlden darra.

När Hamas får möjligheter försvinner möjligheterna för andra och stålbadens tid gör entré.

Om det nu stämmer att Gaza verkligen är på grön kvist så är det ju trevligt för dem men mindre trevligt för dem de tänker missionera bland.
Förhandlingarna mellan Hamas och Fatah spricker ju ena gången efter den andra - sista gången just i dagarna.
Förmodligen börjar Hamas tröttna på de ständiga sammanbrotten och   förbereder sej för andra metoder.
Utpressning.

Om vi hjälper er med våra pengar så får ni hjälpa oss genom att vara lite mindre dogmatiska och vara mer tillmötesgående i förhandlingarna.
Någonting ditåt.

När en terrororganisation blivit solvent är den livsfarlig, då är alla gränser utsuddade och nåde den som inte stryker den medhårs.
Terror är terror är terror - även i form av biståndsgivare.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem Post, Hamas, palestinierna, Fatah, Västbanken, Gaza, emiren av Qatar, Ship to Gaza, terror, ...

Kommentatorer

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

De 'intellektuellas' båtresa

Ni som varit med förr känner till att jag brukar uppsöka nordliga breddgrader när syrenernas tid börjar närma sej.
Så även i år även om deras tunga doft redan tunnats ut och blomställningarnas fräschör allvarligt kunde ifrågasättas när jag väl anlände.

Åter i Landet så rör sej mycket kring vad som kommer att tilldraga sej på böljan den blå inom en snar framtid.
Folk som lider av (berömmer sej av) en brinnande israelfobi förbereder som bäst en ny medelhavstur.
De tänker segla till Gaza.

Man ska akta sej generellt för att underskatta folks intelligens men i det här fallet tycker jag det är fritt fram.
Om jag tänker besöka en vän så tar jag mej inte in via skorstenen eller en lucka i taket utan jag går fram till entrédörren, ringer på dörrklockan och blir i bästa fall insläppt.
De som vill bli insläppta i Gaza undviker nogsamt entrédörren och satsar hela sin prestige på att göra sin ankomst så spektakulär som möjligt.

Dessutom finns det i dagsläget minst två vidöppna entrédörrar in till Gaza.
Gillar man inte den ena så finns det alltid ytterligare en man bekvämt kan slinka in genom.
Inte så - för då blir det ju inga fetstilsrubriker.

Man säger att man seglar för att förse gazaborna med grejer och för att visa solidaritet men redan här inställer sej rader av frågor.
Vill man bara leverera grejer i humanitetens namn så finns det redan upptrampade stigar för detta.
Israelerna begagnar sej av dessa stigar vid sina dagliga lastbilskonvojer med varor till Gaza och skulle båtfolket ha något de vill komplettera med så är det bara att höra av sej.
Om de inte har alltför mycket emot egyptier och Egypten så finns det dessutom sedan några veckor en vidöppen dörr mellan Gaza och Egypten vid Rafah.
Är den gränsövergången god nog för gazaborna så borde det väl också duga för Mankell och hans anhang.

Förresten – känner man inte till att gazaborna idag lider så av sitt överflöd (kan vara en lätt överdrift) att de börjat sälja av till egyptierna (ingen överdrift)!

Om det nu i ställer är solidaritet man vill visa med de som röstade på Hamas i Gaza (nåde de som inte gjorde det) så sprutar det strax fram en kaskad av frågor.
Solidariserar man sej med de regelbundet levererade raketerna av olika storleksgrad in över israeliskt territorium?
Solidariserar man sej med Hamas makabra militära uppladdning?
Solidariserar man sej med Hamas ständiga påminnelser om att deras huvudsakliga uppgift är att eliminera Israel tillsammans med dess inbyggare?
Solidariserar man sej med Hamas krav på att få ut alla sina mördare ur israeliska fängelser i utbyte mot den värnpliktige Gilad Shalit som suttit och möglat någonstans i Gaza i fem år?

Jag läste nyss att en båt från USA förutom ett antal vilseförda själar kommer att vara fylld av brev som visar solidaritet med befolkningen i Gaza.
Pluttigt, eller hur?
(Läs ovanstående stycke igen.)

Vad tror de svenskar som tänker ta sjövägen till Gaza egentligen om oss åskådare?
Förstår de inte att de på ett föredömligt sätt förkroppsligar begreppet ’nyttiga idioter’?
Till råga på eländet har de mage att kalla sej intellektuella.
Av en intellektuell person kräver man aningens mer distans till den allmänt förhärskande pop-politiken.

En annan intressant aspekt är symbiosen media/jihadisterna/ de nyttiga idioterna.
Tänk efter – varför är media närvarande på båtarna?
För att berätta för sina läsare hur det var att resa med Ship to Gaza?
Naturligtvis inte.
Media kommer att finnas där för att ytterligare spetsa till detaljerna i den story de redan skrivit.
Tror ni det finns några skribenter eller kommentatorer närvarande som inser det smått löjliga i dessa båtäventyr?
Nej dessa håller sej nogsamt hemma för att informera om sakernas rätta tillstånd enligt de hedersbegrepp varje journalist är skyldig att följa.
De som åker med båtjippot är de som redan lierat sej med och accepterat Hamas utrotningsplan vad gäller Israel.
De får gärna förmedla vilken soppa de vill för i slutändan är det bara deras egen integritet som tar stryk men vad de inte får göra är att kalla detta äventyr för någonting som har med humanitet att göra.
Det är ren spekulation och manipulation, främst med fakta och därefter i sjunkande grad med människors svaghet och vilsenhet i informationsdjungeln.
Vem har rätt och vem har mindre rätt?
Hamas har deklarerat krig mot Israel (alla som hotar mej till livet är i krig med mej) och för krig finns det speciella lagar, även till sjöss.
Sök på Hamas Charter, läs och begrunda men helst inte som sänglektyr eftersom det kan äventyra din välförtjänta nattsömn.
Lycka till med självstudierna.

Ship to Gaza och liknande organisationer är en sliskig förolämpning mot alla med någorlunda kunskaper om situationen.
Man skaffar en båt, ger sej ut på de stora haven i hopp om konfrontationer och andra tvetydiga handlingar som kan förolämpa, degradera och förnedra Israel.
Allt snusk är välkommet.

Båtarna på väg till Gaza handlar faktiskt mindre om Gaza än om Israel, mindre om förnödenheter än om propaganda och mindre om fakta än om ett väldesignat snyftutbrott.
Inser du detta är du på god väg att självständigt ta ställning för fred och frihet och individens ansvar att välja rätt framför fel, gott framför ont och (faktiskt) kärlek framför hat.

Sedan tycker jag nog att notan för hela evenemanget för Israels del bör sändas till anstiftarna.
Israel har nog med sina gamla vanliga terrorister och nu när det blir en extra belastning på den fronten så hör det väl till god ton att göra rätt för sej...

Ship to Gaza är en ack så pinsam historia för folk som har råd att inte ha något nyttigare för sej.


Läs även andra bloggares åsikter om israelfobi, Gaza, Israel, Egypten, Hamas, solidaritet, Gilad Shalit, Hamas Charter, ...

SvD SvD DN TA HD GP DN

'Älle bälle bi nu är du fri'

Du har säkert använt denna eller någon av alla de andra ramsorna när du och dina kompisar i er grönaste ungdom inte kunde samsas om vem som skulle väljas in i laget.
Nu när Israel sitter mellan två hötappar så får de väl snart börja träna på ’Älle bälle bi.’

Den egyptiske utrikesministern Nabil Elaraby berättade på onsdagen den 18 maj för den italienska tidningen La Republica att när han initierade förbrödningen mellan Fatah och Hamas så gjorde han det med fred i blick.
Tyvärr ser det ut som han glömde att förvissa sej om att förbrödningsparterna själva var med på noterna.

Hamas gamle trotjänare i Gaza, Mahmoud al-Zahar, var samma onsdag mycket klar i sina uttalanden i den palestinska tidningen Al-Quds.
Han bedyrade där att Hamas inte hade förändrats på något vis och avvisade som tidigare alla tankar på förhandlingar med Israel.
Han förklarade dessutom att Hamasfolket i Gaza heller inte gett Abbas någon tillåtelse att förhandla med Israel.
Kan det sägas tydligare?

Det enda som intresserar Hamas är ren och skär terrorism som i deras interna vokabulär kallas ’resistance’, motstånd.
Även de måste ju tänka på sitt levebröd och inte i onödan irritera dessa nyttiga idioter som försörjer dem.
Naturligtvis talar al-Zahar inte om vad som blev Martin Luther Kings signum, motstånd genom icke-våld, utan vad han förordar är mord.
Folkmord - i ju större skala desto bättre.
De sörjer ju som sagt Bin Laden...

Nu står israelerna och river sej i huvudsvålen – vem ska man tro på?
Den egyptiske utrikesministern Elaraby eller Hamas äldste al-Zahar?

Som vanligt får pragmatiken ta över när rim och reson är en bristvara och
’Älle bälle bi nu är du fri’ är inget jag rekommenderar i dessa livsavgörande sammanhang.
Ramsor har sin plats på skolgården men Israel tvingas på grund av uppenbara diskrepanser i motparternas officiella resonemang ofta ta saker och ting i egna händer.
Råkar du inte gilla denna ordning så är du välkommen att själv påverka omständigheterna i en sundare riktning.
Du kan till exempel hjälpa till att avslöja Ship to Gaza som en skröna värdig ’Tusen och en natt’ men varken ramsor eller skrönor har någon plats när vi talar om att göra Mellanöstern till en något bättre plats att leva på.

Jodå jag vet att Obama höll ett tal ikväll och jag lyssnade faktiskt på det från början till slut men man kan väl få fundera över vad han egentligen sa i lugn och ro på sin kammare innan man sprider ut sin visdom över hög som låg.

En glosa har dock redan utkristalliserat sej - ytligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Nabil Elaraby, Fatah, Hamas, Mahmoud al-Zahar, Abbas, Bin Laden, Ship to Gaza, Mellanöstern, ...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...