Efter Obamas Kongress-bomb

Jag har läst och hört många förklaringar och bortförklaringar idag varför vad som hände i lördags kväll hände.

Många har varit djuplodande, en del har varit försök till att vara djuplodande medan andra mest försökt hitta någon att kasta sin frustration på.

Just när de flesta hukade inför det kommande slaget så drog Obama i bromsarna.

På något vis kändes det som ett slag i ansiktet.

Vi hade samlat det lilla mod vi möjligen hade inför det okända, dragit luckorna för fönstren och väntade.

Då – ingenting.

Ni kan läsa om alla möjliga förklaringar, allt från Obamas besvikelse över utebliven koalition till hans konstitutionella ovilja att visa att USA är starkare än någon annan.

Teorierna staplas på varandra.

Jag såg ett inslag i CNN för ett par dagar sedan där en blek (faktiskt), ängslig och tillbakadragen Obama gav alla skäl han hade för att slå till mot giftmördarna i Syrien.

Obama gav dock intrycket att han endast levererade inlärda fraser och egentligen hatade vad han höll på med.

Han var mycket noggrann med att understryka hur liten attacken mot Syrien skulle komma att bli, den skulle bli så kort att den knappt skulle komma att märkas...
Som en vindpust.

Jag tyckte nästan synd om honom.

Det påminde mej om när man var liten och tvingades be om ursäkt för något trots att man inte alls varken ångrade eller var ledsen för vad man gjort.

Någonting påklistrat från utsidan.

Vilken skillnad i attityd och framtoning det var när han dagen efter i Vita Husets trädgård meddelade att han beslutat att involvera Kongressen.

Stark, självsäker och övertygande.

Någonting hade hänt mellan dessa två tillfällen.

Vad detta kan ha varit vet ytterst få och inte heller jag tänker spekulera men det var som att dra i handbromsen på 23.59.59.

Luften gick ur världssamfundet och beroende på grad av inblandning och preferens var man antingen besviken eller lättad.

Eller båda.

Obama hade i den första videon uppenbarligen kalla fötter men kom sedan på den strålande idén att låta någon annan ta smällen om hans tilltänkta äventyr i Syrien skulle gå åt skogen.

Han begär nu att Kongressen ger sitt stöd och därmed kommer de också att vara ansvariga, åtminstone medansvariga.

Innan hans koalitionsbyggande raserades hade nog Obama tänkt löpa linan ut på egen hand men plötsligt stod han där ensam.

Vilken tur att Kongressen då finns till hands och kan hålla honom i handen medan han lär sej spela på de stora killarnas planhalva.

I det här läget är naturligtvis marknaden för rykten lukrativ och påståendet att det var rebellerna som utlöste senaste giftgasattacken med hjälp av vapen från Saudiarabien är förmodligen en groda.

USA säger att de vet att Assad är den skyldige men vi vet inte vad de bygger sitt vetande på.

Förresten, kanske är USA's påståenden om att de vet... också bara grodor.

Nu finns det plötsligt tid för folk att snygga upp och förbereda sina skyddade rum och slänga ut diverse bråte från skyddsrummen.

Kibbutsen hade förutseende nog lämnade detaljerade instruktioner i våra postfack igår och det känns tryggt att det finns några i närheten som bryr sej.

Ingen jag pratat med tror att några vedergällningsaktioner kommer att nå oss men så länge ingen kan lova så behåller vi säkerhetsbältena på.

Jag tycker inte om att åka båt för jag blir så gruvligt sjösjuk och eftersom ingen kan lova att det inte kommer att bli något gung så avstår jag.

En attack på Syrien kan jag inte lika enkelt avstå från men jag kan ta på flytvästen... eller göra som de flesta andra – säga att jag inte tror att någonting kommer att hända när någon frågar.

Det är en fråga om attityder, inte om krig.

Hoppas jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Kongressen, Vita Huset, USA, Syrien, Saudiarabien, ...

Gullgossen - Kullgossen

Politiker verkar leva i fejkade världar.
’Make believe’- världar.

Politiker talar bara med folk som klarat säkerhetskontrollen vilket i det här fallet innebär att inte ha några idéer som skulle kunna förvirra begreppen för politikern i fråga.
Om politikern hör för många oförenliga uppfattningar skulle kanske hans uppblåsta tvärsäkerhet inte framstå lika tvärsäker längre.
Väljarna har ett sjätte sinne för sådant och en darrning på rösten vid fel tillfälle skulle kunna kosta politikern dyrbara popularitetspoäng.
Därför – inget frotterande med oliktänkande.

Om en politiker bestämt sej för en sak och yttrat det offentligt kan inte vilda hästar få honom att ändra ståndpunkt.
Han måste uppvisa en trovärdig styrka och fasthet som folket med trygghet kan luta sej mot.
Velbyttor göre sej inte besvär.

Politikern Obama m.fl. har en gång för alla bestämt sej för att palestiniernas premiärminister Salam Fayyad är en person folk kan respektera och behandlar honom därefter.
Denna hans status gäller alltså bara bland västerländska politiker varav Obama väl får räknas som högsta hönset.
Han delar med sej av sin veckopeng till Fayyad så ofta han bara kan och törs för han vet att i det långa loppet kommer det att löna sej.
Vet och vet...

Obama har aldrig lyssnat till Khaled Abu Toameh.

Obama vill som sagt inte bli konfronterad med åsikter som inte står i överensstämmelse med tidigare uttalanden så därför lyssnar han inte till Khaled Abu Toameh.
Denne respekterade journalist har tagit reda på och skrivit en artikel om vad Fayyads eget folk anser om honom och varför han aldrig kommer att kunna föra palestinierna fram till en fred med Israel.

Först och främst för att han inte tillhör den stora skara av palestinska företrädare som fått sina befattningar som belöning för trogen tjänst i terroristträsket eller ännu ett strå vassare – ha suttit i israeliskt fängelse.
Inga kvalifikationer smäller högre än detta i det palestinska samhället.
Det skulle då möjligen vara om man gått och blivit martyr...
Klart är att av Fayyads popularitet i Washington och London finns bara smulorna kvar på Västbanken.
Gaza ska vi inte tala om - där anses han vara en förrädare av högsta dignitet.

Fayyad kommer aldrig att kunna sälja en fred med Israel till palestinierna.

I senaste valet kandiderade han som oberoende kandidat för ett parti han kallade ’Tredje Vägen’ och fick mindre än två procent av rösterna.
Idag existerar hans parti endast på pappret eftersom det inte har något stöd bland folket.

Fayyad kan räkna pengar men han kan inte ge Obama vad han vill ha – en person på den palestinska sidan som kan övertyga massorna om att vad de fått sej till livs de senaste decennierna är propagandalögner, saker de fått höra som ett led i att hålla hatets gryta kokande.
Till exempel att hela Israel snart kommer att bli palestinskt och att kompromissa betyder att det är Israel som ska kompromissa.

En person som personligen inte offrat något för ’saken’ kommer aldrig att kunna fösa fram palestinierna till ett accepterande av ett judiskt Israel där det idag finns - ett judiskt Israel...
Detta är naturligtvis en av de självklara förutsättningarna för en acceptabel och rättvis fred.

Om Obama en solig eftermiddag hade bjudit Khaled Abu Toameh på en kopp te i Vita Huset’s Rosenträdgård hade han fått lära sej hur Mellanöstern fungerar.
Att vad som värderas högst i en västerlännings ögon inte är värt ett ruttet lingon på Västbanken och det bästa av allt – Obama hade kunnat behålla hela sin veckopeng alldeles för sej själv.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Fayyad, Khaled Abu Toameh, Washington, Västbanken, Gaza, 'Tredje Vägen', palestinier, Israel, Vita Huset, Mellanöstern, ...


DN, SvD, 2, Dag, 2, 3, Gp, 2, Syd, Ek, 2, St, 2, Sk, 2, Db, 2, Kri, 2, Y, 2, Gd, 2, Blt, 2, Hd, 2, Vlt, 2, Tra, Ab, 2, Lö, Bt, Svt

Man undrar...

OK, vi lever i en allmänt knepig värld men det finns trots det vissa företeelser som är outstanding.
Den person som via någon sorts pop-messianism blev installerad i världens mest statusfyllda ämbete är en gåta.
Att ha nått dit han nått kan väl inte enbart berott på gynnsamma omständigheter och massornas jubel – han måste väl ha bidragit med några positiva inslag ur egen fatabur – någonting som trots allt visade på viss intelligens och förståelse för hur saker och ting hänger ihop för att sedan samverka till önskat resultat.

Obamas nu ganska många månader i Vita Huset är förvirrande.
Vi vägrade i det längsta tro att det amerikanska folket valt endast efter vindriktningen men när vi ser resultatet förstår vi att det var just vad de gjorde.
De protestvalde, de valde den person som ansågs ligga längst bort från Bush i så många avseenden som möjligt.
Bush hade utvecklats till något inte alltför rationellt och folket längtade efter någonting annat.
Det är i ljuset av detta resonemang vi får se framgången med Obamas ganska infantila slogan – 'change'.
'Change we believe in'.
Kanske finns det fortfarande några som believe in Obamas change?

Jag vill gärna återknyta till Obamas intelligens.
Klart karlen är intelligent på sitt vis.
Han har dessutom en plan – var det inte så någon av jepparna i Jönssonligan sa?

"Jag har en plan!"
Obamas plan som avtäcks bit för bit framför våra misstroende ögon går ut på att montera ned Amerika och dess vänner och ersätta dem med muslimsk makt.
Skitsnack?
Naturligtvis – om man menar att vad vi ser, hör och för övrigt upplever kan rubriceras som skitsnack.

Det beror naturligtvis på vem du frågar men de amerikaner jag känner berättar att allt färre lyssnar till vad Obama säger och än färre bryr sej om vad han säger.
De som var tveksamma redan vid hans valseger är nu övertygade och den skaran bara växer.

De skäms också.
Skäms över hans agerande inom skilda områden speciellt som de för USA positiva resultaten fortfarande låter vänta på sej.

Vältalighet är en gåva men om det stannar vid detta är det bara ett paket utan innehåll.
Fråga gärna lille Joe vad han skulle tycka om att få ett paket utan innehåll i sin strumpa på juldagsmorgonen.
Besvikelse spetsad med gråt och tandagnisslan.
Förresten skulle Obamas tal vara mindre snirkliga om telepromptern strejkade.

Smågriniga rykten säger att han utnyttjar denna teknikpryl som bebisen snuttar på sin napp.
Trygghet 'we believe in'.

Obama har fört upp några planerade husbyggen i Jerusalem till pandemisk alertnivå och en sådan uppmärksamhet är varken den uråldriga eller den nyare bebyggelsen bortskämd med.
De är nog ganska få som kallar det greppet intelligent så där blev det i alla fall lite galet.
Kanske strejkade telepromptern så han fick surra för egen maskin en stund?

Var grodan om bostadsbyggandet resultatet av denna fadäs?

Genant var det i alla fall och att påstå att situationen i Mellanöstern var bättre innan detta hände är nog inte helt fel .

Vad är jag då ute efter egentligen?
Jag tror att diskrepansen mellan världens ljubel när Obama vann presidentämbetet och dagens floppar har utvecklat sej till något ganska ohållbart.
Rykten börjar florera och besvikelsens fjärilar virvlar runt i magtrakten.
Detta kunde man förmodligen leva med men det är värre än så.
Man tycker sej ana ett både djupare och allvarligare mönster och den isande skräcken kryper allt närmre.
Det kan väl ändå inte.......

OK, vi stannar här för vi har ju inget facit i hand men jag ber att få återkomma i ärendet när de dunkla skuggorna och de grådaskiga dimmorna skingrats.
Till dess – lev väl.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Vita Huset, Bush, 'change', USA, Jerusalem, teleprompter, vältalighet, Mellanöstern, ...

Rodnande kinder

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Bromsklossar

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?


Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...

Trovärdighetsproblem

Det här kunde vara riktigt underhållande om det inte vore så beklämmande.
I mitt förra inlägg om Fatahs stora uppoffringar(!) för att äntligen få sin stat beskrev jag en del av farthindren de staplar på varandra för att göra uppfarten så lång, krokig och stenig som möjligt.

Idag följer fortsättningen.
Den omvalde fatahledaren, Mahmoud Abbas, berättade glatt på en presskonferens att han under inga omständigheter tänker att gå med på vad han själv signerat i ’The Roadmap for Peace’ (Vägkartan).
Detta säger han ungefär samtidigt som han uppmanar Israel att följa just denna Vägkarta.

Ingen annan än en palestinier skulle offentligt kunna säga både ja och nej om samma företeelse utan att åtminstone avkrävas ett förtydligande.

Det handlar om vad som i Vägkartan beskrivs som en stat med provisoriska gränser som om allt går enligt planerna ska övergå i en stat med fastställda gränser.
Abbas vägrar och han understryker dessutom att detta ställningstagande inte är förhandlingsbart.

Man skulle kunna förledas att tro att dessa kullerbyttor skulle bidraga till att folk generellt börjar tvivla på hans hederlighet men så fungerar det inte.
Det man inte vill höra, se eller förstå blir heller inte registrerat.
Se på Obama till exempel.

När Netanyahu inte faller i trans över Obamas instruktioner utan har fräckheten att ha en annan uppfattning låter Vita Huset omvärlden strax höra deras synpunkter på denna oförskämdhet.

När Abbas vägrar att leda sin organisation ut ur terrorträsket upp på civilisationens fasta klippa då är Obama i sitt Vita Hus tyst.
Är det någon som hört Obama uttrycka några tveksamheter inför sin kollegas förtjusning i väpnad konflikt, vägran att erkänna fakta (att Israel är en judisk stat) och att denna stat borde upphöra att existera – helst igår.
Detta och mycket mer blev ju resultatet av Fatahs konferens efter 20 år av uppladdning.

Var finns då Obama?
Förmodligen väntar han i busken på att dessa obekväma fakta ska mildras av tidsfaktorn och när alla har glömt är det åter igen fritt fram för nya, fräscha skamgrepp på Israel.
Allt i syfte att bli älskad av världens busar, vilket verkar vara en av Obamas mest svårartade passioner.

Jag bara undrar – är det fortfarande någon som tror att Abbas och hans gubbar vill ha en stat?
Jag tror inte det, åtminstone inte en stat som kommer att ha Israel som granne.

Det är oändligt mycket charmigare att vara fatahkrigare än en fatahkontorist.

Fatah, Abbas, The Roadmap for Peace, Israel, Vägkartan, Obama, Vita Huset, passion, fatahkrigare, fatahkontorist, ...