”Bord
duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men
nu
kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.
Gäcka
betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld,
narra, lura, bedra.
Inga
vackra beskrivningar av detta berömda bord.
Bordet
jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och
palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.
Tyvärr
har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite
ofräsch ut.
Är
det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och
nosa på det?
Det
är inte lätt att vara israel.
Allt
vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än
är - stöts och blöts till oigenkännlighet.
Sedan
finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.
Ingen
har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara
väntat.
Väntat
på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och
rent av komma med små trevare för att lösa dem.
En
konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.
Detta
självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en
tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.
Jag
lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.
Israelerna
sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.
Det
allra underligaste är dock att ingen ser dem.
Genomskinliga.
Osynliga.
Världsmedborgaren
säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster”
(även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna
som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.
Mycket
underligt - ingen ser att de redan sitter där.
De
väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med
dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.
Hitintills
har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga
kriterier.
Ett
annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger
på bordet”.
Så
säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå
skrämmas lite lagom.
Man
lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att
motparten trots allt förstår vinken.
Detta
gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen
ser fram emot här.
Vad
gör israelerna i denna utsatta situation.
Jo
de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven
mot strupen.
Man
för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en
dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.
En
fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt
’gudomliga’ uppdrag.
En
regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under
kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade
raketer utan tankar på eventuella följder.
Ett
runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör
någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.
Västvärlden
uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i
kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.
Utan
alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”
Abbas
och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.
Det
gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad
som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.
Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...
1 kommentar:
Fatah säger i sin Konstitution bland mycket annat (men inte ett ord om fred, lycka och välgång):
Artikel (12) Fullständig befrielse av Palestina, och utrotande av den sionistiska ekonomiska, politiska, militära och kulturella existensen.
Artikel (19) Väpnad kamp är en strategi och inte en taktik, och det palestinska arabiska folkets väpnade revolution är en
avgörande faktor i befrielsekampen att utrota den sionistiska existensen, och denna kamp kommer inte att upphöra
innan den sionistiska staten rivs och Palestina är helt befriat.
Netanyahu säger "nääää, vi har inga krav"....... Han accepterar alltså Hamas dödshot mot honom.
Och nu har han dragit in Livni i regeringen, hon som vill ge Abbas halva Jerusalem och halva Västbanken, hon är lika makthungrig som Netanyahu. när hon var minister sist såg hon till att Hizb'alla fich 50000 ytterligare raketer. En del förutspår att det snart blir val igen i Israel.
Så Israel behöver ett eget bord först, sen kan man använda det för att förhandla med alla som vill komma, Abbas, Morsi, Ahmadinejad, Obama kan stanna hemma, han har mycket nog att göra där.
Skicka en kommentar