Tak över huvudet

Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Bashar Assad, Bibi Netanyahu, Hillary Clinton, Ban Ki-Moon, Jerusalem, ...

Vårt underbara FN

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Den arabiska våren

Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.

Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.

Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.

Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, USA, Mellanöstern, Israel, Bashar Assad, Mahmoud Ahmadinejad, Egypten, Det Muslimska Brödraskapet, Angela Merkel, Barack Obama, Salam Fayyad, ...

Kuntars Eriksgata

Samir Kuntar har varit ute på Eriksgata.
Ni kommer väl ihåg barnamördaren som Olmert bytte mot ett par kistor innehållande kvarlevorna av de två kidnappade israeliska soldaterna Goldwasser och Regev.
Den enda ursäkten till denna ovärdiga byteshandel var att om möjligt hjälpa de anhöriga att gå vidare.
Detta var nu inte Olmerts bevekelsegrunder som med all säkerhet var av det mindre ädla slaget.

Nåväl, detta ska inte handla om Olmerts bevekelsegrunder utan om Kuntars Eriksgata till de gyllene salarna i Damaskus.
Av president Assads hand fick han mottaga landets högsta medalj, "The Syrien Order of Merit", som bevis på lång och trogen terroristtjänst.
Den längsta tiden av denna terroristtjänst tillbringade han i israeliskt fängelse där han fick studera samtidigt som han lyckades att äta upp sej ganska duktigt.

Kuntar tog sej därefter från Damaskus till det ödsliga landskapet vid gränsen mot Israel.
Detta är drusiskt område och druser från båda sidor om gränsen hade samlats för att, om inte tillbedja, så andäktigt lyssna till vad denne ädle krigare hade att säga.
På den israeliska sidan hade förutom några hundra druser också samlats folk från den Islamska Rörelsen med sin ledare, Raed Salah, i spetsen.
En arabisk Knessetledamot sägs också storögt ha lyssnat till Kuntar.

Det är så olyckligt att druser på ena sidan om gränsen har släktingar på andra sidan men de har trots avståndet funnit ett sätt att kommunicera.De går till en speciell höjd vid gränsen de kallar "Roparhöjden" och ropar därifrån ut sina meddelande till kusinen på den syriska sidan – och tvärt om.

På den syriska sidan hade man förberett Kuntars framträdande genom att dekorera en scen och pryda den med Assads porträtt i jätteformat.
Man hade hissat en massa syriska flaggor och spelade den syriska nationalsången på högsta volym.
Kuntar tröstade druserna på den israeliska sidan med att Assad lovat honom att snart skulle den syriska flaggan också hissas på den israeliska sidan och Raed Salah svarade med några väl valda fraser av vördnadsfull karaktär.

Alla hade sedan gjort sitt och gick hem var och en till sitt land.
Kuntar hade stigit ännu några pinnhål på karriärstegen för barnamördare.

Vad som är svårast att greppa i den här historien är vördnaden och entusiasmen för en seriemördare.
Jag trodde vi människor var lika i det avseendet att vi tog betämt avstånd från mord och annat djävulstyg men det är tydligt att i vissa kulturer tänker man tvärtom.
Man högaktar och ärar en person som med berått mod mördat en pappa och hans fyraåriga dotter, en kvinnlig polis och indirekt också den tvååriga dottern som kvävdes till döds när hon tvingades till tystnad för att undgå Kuntars dödsdans.
Man hyllar en sådan man......

Är det kulturellt betingat, religiöst betingat eller är det bara för att offren var judar?
Jag vågar knappt skriva det men jag misstänker att det är det sistnämnda som gäller.

Samir Kuntar, Bashar Assad, druser, Syrien, barnamördare, ..