I väntrummet

... eller teorier och sorkhögar

Väntrum är ofta trista historier.

Plaststolar och sönderlästa heminredningstidningar som ingen egentligen läst – bara bläddrat i.

En tavla med byns kyrka och ett par högst ointressanta krukväxter.

Rent och välpolerat men utan själ.

Det jobbigaste med väntrum än naturligtvis det man kommit dit för att vänta på.

Tandläkarborren, läkarens besked eller ett avslag på en ansökan.

Man bläddrar synbarligen intresserad bland elektriska installationer och ytbehandlingsmaterial för att inte visa sina med-väntare att man på något vis är orolig.

Man tittade liksom bara in...

I Israel är det helg nu och inga krig så långt ögat når.

Nåja, bara några stenkast längre bort rasar diverse krig som man helst inte vill tänka på medan vi själva sitter i väntrummet och oroar oss för vad som eventuellt komma skall.

Fattar ni?

Ungdomar som gör lumpen undrar om de om några dagar kommer att skumpa runt inne i en stridsvagn.

Mammor och pappor som tacksamt skulle se sina ungdomar drabbas av snuva, nackspärr eller annat för att med åtminstone halvgott samvete kunna hållas kvar hemma.

Inte ens officerarna i armén undgår detta väntrum.

De kan visserligen grilla sin kyckling men de äter den i omedelbar närhet av en öppen telefon.

Jag läser artiklar och lyssnar på diskussioner där det ältas om det väntade anfallet är värt sitt pris men blir inte klokare för det.

De verkar prata om en massa olika saker.

Att ge Assad en läxa, att ta ifrån honom möjligheten att i fortsättningen använda sej av giftgas och långdistansraketer.

Att stärka rebellerna inklusive Al Qaida – att inte stärka Al Qaida – att blunda för Al Qaida...

Att visa Iran att USA står vid sina ord, att låta Hezballah förstå att om deras raketer börjar falla över Galiléen deras saga är all men framför allt ge Assad en tydlig vink om att hans tid vid makten bestäms av hans eget fortsatta handlande.

Att Israel tillsammans med Hizballah med både tyst och högre röst håller tummarna för Assad visar väl om något hur galet det mesta gått.

Värre än den berömda rödgröna röra Carl Bildt en gång gav vingar.

Ett litet anfall ger mindre negativ press men mindre positiv effekt.

Ett större anfall riskerar en samlad negativ press men kanske ett säkrare Mellanöstern – eller motsatsen.

Det är ungefär detta Kongressen ska diskutera och sedan besluta om utifall de nu har någon uppfattning alls vad omröstningen gäller.

 Ingen lösning är perfekt och ett amerikanskt anfall på Syrien kommer att vara långt ifrån perfekt.

Möjligen något bättre, eller sämre, än inget anfall alls.

Man tager sig för pannan... och jag tror faktiskt jag föredrar att sitta kvar i det trista väntrummet ett tag till, det finns fortfarande ett par heminredningstidningar jag inte hunnit bläddrat i.  

Just nu känns det som om varje framtida äventyr kommer att förvärra situationen, åtminstone göra den osäkrare och med detta för ögonen är jag inte beredd att rösta på Obama – om jag nu hade fått göra det.

Skulle jag gå efter magkänslan så skulle hela Mellanösterna läggas in i frysen tills alla otrevliga småkryp vittrat sönder.

Sedan skulle rejält folk kunna bygga upp denna osaliga del av världen enligt sundare principer och i bästa fall göra den normalt trivsam och anständig.

Vägen dit verkar idag mest bestå av teorier och sorkhögar.

Inga autostrador här inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Assad, Syrien, Al Qaida, Hizballah, Iran, USA, Mellanöstern, Obama, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

Dåligt humör i gränsland

Det viner om öronen för de skjuter på mej men det är väl OK antar jag.

Är man så dum så man bor i Israel så får man så klart skylla sej själv.

Kruxet är att vi inte har fått välja våra grannar och i vårt fall är det av viss betydelse.

Vad är det de brukar säga när de inte vill säga rent ut att vi får skylla oss själva – "äsch, det var ju bara en liten hemmagjord raket" – eller nå't.

Idag var det inte hemmagjorda raketer som plötsligt skrämde slag på befolkningen i norr, det var rejäla Katyushas.

Nåja, i ärlighetens namn så var det nog sirenerna som ljöd over nejden som var mest skrämmande för människorna i norr har varit med förr.

Sirenerna påminner alla om hur labilt läget egentligen är och hur vass eggen är mellan ett lugn och krig.

Jag pratar inte om fred för ingen vill ha någon riktig fred med oss men det har varit ett acceptabelt lugn vid norra gränsen nu under några år.

Man säger som man brukar säga, att det var en isolerad incident, men jag frågar mej om man ska låtsas som om det regnar när isolerade incidenter är förenade med livsfara?

Får man en Katyusha i huvudet så finns man inte mer så det handlar helt enkelt om att inte befinna sej vid nedslagsplatsen.

Eftersom man inte känner till var nästa nedslagsplats är och vid vilken tidpunkt raketen kan tänkas anlända så uppstår vissa problem.

Ingen dog idag och ingen blev heller skadad, bara lite själsliga sår som trist nog är mycket mer svårläkta än kroppsliga sår.

En bil fick lacken rispad av splitter men sådant händer ju dagligen när araber idkar prickskytte med stenbumlingar mot israeliska bilar.

Visste ni inte det?

Klart att ni inte visste för sådant rapporteras inte – det är lika naturligt som inkommande raketer lite nu och då.

En raket utlöste sirenerna i Eilat för någon vecka sedan och granater från Syrien har hamnat på vår sida om gränsen ett antal gånger.

Idag skickades 3-4 Katyushas iväg från Libanon till Israel som 'bara' gav själsliga sår och vissa skador på egendom.

Gnäller jag?

Kanske gnäller jag men jag gillar inte att en stor del av Mellanösterns befolkning ska ha generell immunitet mot kritik vad de än hittar på samtidigt som israelerna får hela det samlade världssamfundet över sej när de bygger hus...

Om ni inte kände till det så är det inte förenat med livsfara att bygga hus jämfört med att vara mottagare av djävulska raketer.

Proportionerna blir ganska galna men vad gör det när man kan ge israelerna ett tjuvnyp med samma domedagssröst som när man rapporterar om massakrerna i Syrien.

"Israelerna bygger hus minsann... javisst ja, 100.000 har visst mördats i Syrien också."

Som ni märker kan jag inte låta bli att dra in Syrien när jag ändå håller till uppe i norr.

Hemskt, hemskare, hemskast – svårt att stava...

Bilderna som visats de senaste dagarna är definitivt av den hemskaste sorten och de som orsakat dessa människors långsamma tortyr mot döden, kippande efter syre för att slutligen ge upp – de har onekligen en hel del på sina samveten.

Vilka de än är?!

Ingen vet för i Syrien är det sällan du träffar på någon 'good guy' i dessa dagar.

Alla hatar alla och de jobbar hårt på att överträffa varandra i grymhet.

Av en händelse(?) är ett team från FN på plats i Syrien för att försöka få klarhet i tidigare anklagelser om giftgasattacker på civilbefolkningen.

Nu har Assad sin chans.

Låter han dessa FN-inspektörer utforska vad som utforskas kan om attacken som dödade minst 1.300 människor en tidig morgon så har han en rimlig chans att bli tagen på allvar - under förutsättning då att inspektörerna frikänner honom.

Hindrar han dem att göra sitt jobb, även om deras mandat inte innefattar senaste attacken, så är väl det ett tecken så gott som något på att Assad sitter inne med vissa frågetecken som borde rätas ut.

Det blev visst lite rörigt det här men det är svårt att koncentrera sej på en specifik händelse när de flesta av landets gränser står i brand.

Det enda vi har idag är en häftig solnedgång och vad nattens mörker gömmer vet vi först i morgon bitti.

Morgonen efter.

Så i alla fall... Israel visade lite humör.

En bomb på ett visst ställe vid en viss tidpunkt men ingen människa skadad.

Några timmar senare detonerade ytterligare två bomber inte långt därifrån.

Bombmännen där var några av deras egna och minst 27 människor dog och 358 skadade.

Det är skillnad på hur man visar sitt dåliga humör.

Läs även andra bloggares åsikter om Katyushas, Israel, raketer, Libanon, Syrien, giftgasattack, FN, Assad, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Vilken tafflig värld vi lever i

... och taffligare och taffligare blir den.
Hur kan vi med flaggan i topp fortsätta att acceptera att Assads Syrien mördar och lemlästar dussintals varje dag?
Inte så sällan hundratals.

(Lägg märke till på bilden att UNHCR gör vad de är satta att göra medan UNRWA jobbar mer minimalistiskt.
De hjälper bara de i t.ex. Gaza som redan har swimmingpool med olympiska mått och varuhus där lyxmärkena överglänser varandra.)

Vi har förmodligen minst en sak gemensamt du och jag - den där lilla taggen i samvetets undermedvetna bakgårdar som vrider och bänder och aldrig liksom lägger sej till ro.
När vi sedan får vår dagliga dos av verklighetsförankring via insmugglad teknisk utrustning så växer taggen till en bjälke i en synnerligen medveten medvetenhet.
I två år har han fått hållas och enda reaktionen från omvärlden är vänliga förfrågningar om han inte möjligen skulle kunna tänka sej att ta det lite lugnare.
Assad ta det lugnare?
Du kan lika gärna be en tjur på tjurfäktningsarenan att ta det lite lugnare.

Bara som jämförelse:
Om en israel höjer rösten mot en palestinier börjar världen koka och bubbla och gator och torg fylls av slogans och banderoller.
Dessa slogans och banderoller är avsedda att få israelerna att ändra sitt beteende - inte för att få bort orsaken till att israelen in the first place fann anledning att höja rösten.
Reaktionen fördöms medan orsaken till reaktionen är ointressant.
De allra mest vilseförda åker till och med Gaza-båt till området för att visa hur godhjärtade de är och vilket enastående rättspatos de är förmögna att uppvisa.
Detta är ett mönster som upprepas med viss regelbundenhet och det vill till ytterst lite för att detta nu så välkända förlopp ska riva igång.
 - Detta var alltså en jämförande parentes mellan två av Syriens grannar.
Nu återvänder vi till Syrien.
Assads Syrien.

Vi känner alla till vad som pågår där och vi känner också till att ingen EGENTLIGEN finner någon anledning att bry sej.
FN skickar dit lite ljumma representanter som dricker te med Assad i stället för att lyfta honom i nackskinnet och ställa honom inför vissa mycket specifika alternativ.
Jag tror inte att FN direkt är ute efter att kollaborera med Assad men de reser dit med klorna väl klippta, nerfilade och noggrannt ansade.
Assad ser naturligtvis dessa besök som lite veliga men dock godkännanden av sitt handlande - åtminstone ger de honom inga sömnlösa nätter.

Det allra underligaste är förstås att jihadvänstern inte anser att det är någonting som angår dem.
Om araber mördar andra araber så är det ungefär bara vad de förväntar sej och inget att bli upprörd över.
Själv tycker jag det luktar rasism.

Vi har sett bilder på flyktingar från Syrien som försöker befria sina tält från lerfloderna med hjälp at typ tårtspadar men det är förmodligen heller inte något man borde bli upprörd av.
Högar av familje-lik som Assads handgångna utövar sina sällsamma lustar på.
Man förväntas vänja sej... och absolut inte bry sej.

Nej jag har absolut inga illusioner om de s.k. rebellerna.
De är förmodligen så långt från vattenkammade södagsskolegossar du kan komma och de har uppenbarligen hafsat och slafsat sej igenom de flesta klausuler om människovärdets okränkbarhet.
Dock - kanske/möjligen kan de vara ett redskap i processen att ge syrierna åtminstone en rejäl skopa när de försöker befria sina tält från lerfloderna.
Lite mindre kryptiskt - ge dem ett bättre liv.
Naturligtvis hade det underlättat om Iran, Hizballah och svenskar i förskingringen hade hållit fingrarna borta från honungsburken men där är vi inte dag.

Har någon av er hört talas om aktionsgrupper mot Assadregimen eller att folk försöker påverka sina folkvalda att se till att någon talar klartext med Assad?
Jag letar och jag letar.
Inte ens utrikesministern går att lita på i de här sammanhangen.

Vad pratade egentligen Bildt och Assad om när de möttes i februari år 2010?
Bildts kommentar att han såg "små tecken på att det går framåt" borde tyda på att Syriens framtid såg lovande ut i hans ögon.
Ungefär ett år efter detta kärvänliga besök var blodbadet ett faktum.
Finger tip feeling?

Vad som gör mej mest sorgsen är dock det internationella samfundets obefintliga kompetens, dess inkonsekvens och otvetydiga sammanbrott.

En diktator är alltså inte alltid en diktator.
Vissa diktatorers huvuden ska falla, typ Kadaffis, och mordet på honom inför hungriga kameralinser är ingenting som beivras - åtminstone inte med någon som helst prioritet.
Osama bin Laden blev också mördad - i hans fall av civiliserade amerikanska elitsoldater och Obamas tillkännagörande av mordet accompanjerades av ett fyrverkeri av hurra-rop.
Mubarak han bara försvann...

Med Syriens diktator är det dock en helt annan sak.
Han befinner sej in en annan liga, i en klass för sej.
Han bjuder på svart kaffe och baklava och ler gott åt gästernas skämt.
Med honom ska man tala, möjligen övertala, men aldrig ställa krav eller vara påträngande.
Silkesvantar och leende masker är vad som gäller i Damaskus.
Ack om detta hade varit tillräckligt och ack om detta hade kunnat få Assad att våga titta sej i spegeln.

"Assad är inte Kadaffi" hör man ofta men då är man ju inne på politikens grumliga vatten.
Politik är inte vad som står högst på syriernas önskelista idag utan helt enkelt att få slut på mördandet.

Försegla tanksen, sätt hänglås på stridsflygplanen, göm kanonkulorna, pilla bort lite småskruvar från automatvapnen och sist men inte minst - elda upp allt vad kemiska och biologiska vapen heter.
Om denna brasa skulle resultera i en explosion så må det i så fall vara hänt.

Stoppa mördandet och när lugn inträtt, människorna kunnat återvända hem och bagerierna återigen producerar med full kapacitet - då är det tid för parterna att sätta sej ned, se varandra i ögonen och i lugn och ro söka resonabla lösningar.

Säger naiva jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Assad, Bildt, diktatorer, flyktingar, FN, Syrien, UNHCR, ...

Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Kommentatorer

Ni vet nog själva hur lätt det är att fastna bland kommentarerna till en nätartikel man nyss läst och sedan blir man arg för att man slösat bort sin tid på dessa ofta ganska infantila utbrott.

Jag har i dagarna fått lära mej att rucka lite på dessa mina uppfattningar när jag läst en del av svenska folkets kommentarer till artiklar om Ship to Gaza.
En mycket större procent än jag trodde visar sej ha stor distans till denna företeelse och förvånansvärt många kallar en spade för just en spade.
De har med andra ord lärt sej skilja agnarna från vetet.

Luften verkar vara på väg att gå ur hela båtprojektet men de sörjandes skara är försumbar.

Att det alls fanns någon luft i projektet berodde på att det hela tiden försörjdes med artificiell luft.
Många verkar helt enkelt trötta på tjafset om Gaza och har klart för sej att folket som tänker ta sej dit sjövägen är människor som accepterat och solidariserat sej med Hamas ideologi och övertygelse att Israel ska bort, ju snabbare desto bättre.
Det får man ju i och för sej tycka men det är osedvanligt fegt att gömma sej bakom ett kvasihumanitärt projekt som Ship to Gaza.
Vi förstår alltmer att båtprojektet just nu kämpar för sitt liv och att desperationens tjocka täcke sakta men säkert kväver de resterande ryckningarna.
Nu är det ju så att ett skadeskjutet djur är ganska oberäkneligt och ingen borde bli förvånad om israelerna möts av diverse ’överraskningar’ från inkräktarna.
Det har ju liksom hänt förr...

Åter igen till svenska folkets kommentarer där vi ska ta en stund och resonera kring fenomenet.
Vi kan lätt urskilja vissa distinkta grupper och några av dem tänker jag plocka fram här.

1. Hamasapologeterna
Naturligtvis finns det kommentatorer som glorifierar Gazabåtsprojektet men också en hel del som öppet och ärligt proklamerar en motsatt uppfattning.
Jag undrar om de som sprudlar av beundran över de stora uppoffringar... Mankell, Feiler och co. gör för att nå ’Gazas lidande befolkning' tycker det är rätt och riktigt att på detta naiva sätt solidarisera sej med regimen Hamas.
Denna islamistiska terrorgrupp uttryckte nyss sin ilska över att Bin Laden blev oskadliggjord och lider med Syriens president Assad nu när det syriska folket försöker spränga sina bojor allt medan Assad slaktar dem i drivor - för att inte tala om gullegullandet med Hizballah.
Hamasregimen får dessutom ungefär (+-) hundra miljoner gånger mer bistånd från Iran än någon armada med destination Gaza någonsin skulle kunna bidraga med.

Vill ni ha mer hamasinfo så finns det gott om ytterligare godbitar men även den klene läsaren borde vid det här laget ha skaffat sej en bild av de teokratiska diktatorer som bl.a. svenskarna på väg till Gaza trånar efter att frottera sej med.
När kommentatorerna pressas att förtydliga sin relation till Hamas så blir ofta det enda de kommer på att – ’ja men de vann ju i alla fall ett demokratiskt val’.
Valet må ha varit utan påvisbara odemokratiska inslag men hur de sedan skött om sina undersåtar är så långt från demokrati du kan komma och inte vet jag om dessa shariainfluerade och korrupta ledare är personer någon tänkande person borde uppmuntra.

2. Katalogbitarna
En specialgrupp bland kommentatorerna är de som gjort till sin livsuppgift att föra bok över Israels alla påstådda försyndelser genom tiderna och sedan spotta ut dem över hög som låg.
De drivs av en sjuklig besatthet som gör att allt vad proportionalitet, sammanhang och ärligt uppsåt är försvinner i hanteringen.
De har dessutom oftast grava hörselfel inför fakta och sakargument och bör följdaktligen inte ägnas någon större tankemöda.

3. Yrkeshatarna
Sedan har vi naturligtvis argumentationsproffsen som oftast uppträder i grupp för att egga varandra till det ena övertrampet efter det andra.
Debatten blir en sportgren där man tävlar om vem som kan vräka ur sej mest och värst.
Ju fräckare desto fler poäng.
De känns igen på ett ytterst begränsat och generellt sett fattigt ordförråd som naturligtvis inte ger läsaren någon egentlig information annan än en beklämmande olustkänsla för skribenten.

4. Kändisarna
Den kanske mest maligna grupp av kommentatorer är de som i kraft av position, kändisskap eller annan påklistrad icke-etikett uttalar sej som givna specialister.
De frossar ofta i högtravande ord och högstämda floskler för att överskugga ett hav av okunskap vilket naturligtvis kan imponera på den vilsne Svensson.
De drar på sej ett ansvar de sällan orkar leva upp till eftersom de torgför falska, felaktiga och djupt vinklade åsikter utan någon kontakt med verkligheten.
Dessa människor tillåts framföra vilka tokerier som helst endast i kraft av position eller kändisskap.

5. Humoristen och antihumoristen
Dessa kommentatorer är naturligtvis varandras motpoler och skriver direkt från hjärtat, ofta mot varandra.
Humoristen har svårt att hålla sej till ämnet men vill så hjärtans gärna gjuta olja på debattens grymma vågor, få folk att le mitt i katastrofen.
Antihumoristen känns igen på att han tar sej själv och sina åsikter på blodigaste allvar och blir oerhört upprörd om inte alla andra gör sammalunda.
Speciellt svårt har han för humorister som han tycker klampar in i hans egen seriösa värld med dynga på skorna.

6. Kombinationskommentatorerna
Det finns naturligtvis folk som representerar ett hopkok av ovanstående grupperingar och som har det gemensamt att endast högre syften som kampen mot Israel har förmågan att ge livet dess mening.
De kan allt och vet allt samtidigt som de behändigt viftar bort historiskt verifierbara fakta.
Dessa människor är ofta ganska lätta att genomskåda eftersom deras argument sakta men säkert övergått i ett okontrollerat patos och rester av fradga kan anas i mungiporna.
Lite snyft är aldrig fel heller för dessa kommentatorer.

Som jag sade i början så har glädjande nog många svenskar insett det galna och smått löjliga i vad Ship to Gaza håller på med.
Är månne en sundare insikt om Mellanösterns trixare på ingång, börjar folk bli tveksamma till att även i fortsättningen leta fram ursäkter för palestiniernas vägrarmentalitet och till slut inse att de inte kan fortsätta att vara världens störste bidragstagare genom tiderna alla kategorier utan att behöva lära sej vad ordet kompromiss innebär.

Kan möjligen en tillnyktring vara i sikte?

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Hamas, Israel, Mankell, Feiler, Bin Laden, Syrien, Assad, Hizballah, Iran, Mellanöstern, ...

Det är så tyst

Araber, muslimer – var är ni?
Om ni gått i ide så är det dags att komma ut nu för de arabiska vårkänslorna spirar som aldrig förr.
Det är bara det att vi är några stycken som undrar.

Tycker ni det är som det ska vara när araber mördar andra araber, när muslimer mördar andra muslimer?
Har ni aldrig hört talas om YouTube?

Vi i väst sitter kväll efter kväll och mår rysligt dåligt när vi ser hur regimen i Syrien mördar allt fler av sina egna på ett allt brutalare sätt.
Ser och hör ni ingenting?

Många undrar naturligtvis varför Obama och Nato ger sej på olycksfågeln Gadhafi medan Assad i Syrien tycks ha frisedel?
Namnet Assad betyder lejon på arabiska och det må ljuda både modigt och lite stäppromantiskt men jag undrar om Assad också täcker begreppet ’skrämt, fegt och moraliskt depraverat lejon med mord i blick’?

Kraven på västvärlden stiger att med vilka medel som krävs få detta syriska lejon att lägga av men det naturliga vore väl om ni araber/muslimer tog hand om detta vilddjur själva.
Man kan ju annars falla för tanken att ni inte bryr er.

Varför är ni så tysta, varför går ni inte hem till er blodsbroder och säger till honom att ’enough is enough’, förslagsvis då på arabiska.
Västländerna verkar vara rädda för honom men ni som delar hans syn på – om inte hela världen så åtminstone hur Mellanöstern borde se ut, ni borde väl inte vara rädda för Assad.
Genera er inte för att han är ögonläkare för det har han nog glömt vid det här laget, att vara superdiktator upptar numera all hans tid.

Uppriktigt sagt så förstår jag inte er brist på engagemang.
Är det verkligen så illa att ni inte bryr er?
Är det bara när israelerna stoppar en arab vid en check point för att kolla om hans papper är i ordning som ni skriker er röda i ansiktet, snabbinkallar CNN och sedan författar diverse krior till FN?

Vi i väst förväntar oss att ni nu spottar i nävarna och för en gångs skull står upp för era egna bröder som dagligen och stundligen mördas i drivor av Assad.
Det är faktiskt inget mindre än er förbannade skyldighet.

Många av er var ju högeligen förgrymmade på Obama för att han spillde muslimskt blod när han arkebuserade Bin Laden även om det rörde sej om endast en person.
Möjligen två eller tre.
Assad spiller muslimskt blod från människor räknat i hundratals.
Varje dag.

Gör oss inte besvikna, stoppa Assad – åtminstone av respekt och omtanke om era syriska bröder som nu spiller sitt blod för en dröm om ett bättre liv.
Som sagt – gör oss inte besvikna.
Igen.
Er tystnad har redan gjort oss besvikna alltför länge.


Läs även andra bloggares åsikter om araber, muslimer, YouTube, Syrien, Obama, Nato, Gadhafi, Assad, lejon, CNN, FN, Bin Laden, ...