Ashton i askan av förhandlingarna

Baronessan Cathrine Ashton må tycka att Irans chefsförhandlare Saeed Jalili är en tjusig karl men något inflytande över honom har hon inte.
Inte första gången de träffades och inte heller idag.

Ursäkta, men vem har satt det fruntimret på det jobbet?
Om hon ska vara EUs ansikte utåt må Gud bevara EU.

Nu har hon i alla fall sagt något som alla andra vetat sedan hedenhös... att förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram har misslyckats.
Under tiden Ashton suttit och pratat - och hon har pratat under många år - så har Irans kärnkraftsprogram gjort stora framsteg.
Iranierna känner sej numera så säkra i sadeln att de nobbar Ashton rakt upp och ned.

Hur är det nu talesättet går?
Någonting om att säkraste sättet att visa att någon inte är vid sina sinnens fulla bruk är om personen ifråga upprepar en identisk handling gång på gång och hela tiden förväntar sej olika resultat.
- Kanske hade den som myntade det begreppet Ashton i tankarna?

Jag kan visst förstå att man vill vända och vrida på varje sten innan man ger spelet förlorat, speciellt med tanke på dess allvarliga karaktär.
Det finns dock ett stort MEN.
Vill man dra fördelar av någon så bör man lära sej så mycket som möjligt om sitt tilltänkta 'offer' för att kunna närma sej honom på ett för en själv fördelaktigt sätt.
Det kanske låter cyniskt men i så fall är all business cynisk.

Om du sitter i förhandlingar med japaner så kan det hända att deras chefsförhandlare plötsligt tar en liten lur.
Detta ska du inte se som ett etikettsbrott utan som något helt naturligt.
Det betyder bara att han har delegerat förhandlingarna till sin närmaste man.

Om du förhandlar med indier så var beredd på att inga beslut fattas på en kafferast och börjar de använda uttryck som "jag ska försöka" eller "möjligen" så kan du vara säker på ett avslag.
Du bör heller aldrig nudda vid någon med din fot som anses oren vilket kan sänka förhandlingarna innan du hunnit blinka.

Om du vill förhandla med iranier så kanske du funderar på att smörja lädret genom att först ge en gåva men då bör du samtidigt beklaga att gåvan är så ynklig och otillräcklig.
Förmodligen ingår en och annan businesslunch och då förväntas man äta enbart med högra handen.
När man blir bjuden att ta en andra gång av maten så bör man först avböja ett par gånger och ge värden tillfälle att truga.
Först tredje gången kan man äntligen acceptera.

Kanske glömde Ashton att uttrycka sin sorg över gåvans obetydlighet och strax var den åtrådda gåvoeffekten borta. 
Kanske åt Ashton med kniv och gaffel och spolade effektivt alla möjligheter till uppgörelse.

Kanske tog Ashton för sej redan vid första erbjudandet om påfyllning och sjönk som en sten i iraniernas ögon.

Kanske uttalade Ashton “Salaam 'Alaykum” med cockney-dialekt eller kanske vippade hon med lilla foten så Jalili kunde se hennes skosula vilket han i så fall uppfattade som en grov förolämpning.

Vi känner naturligtvis inte till i vilka fallgropar Ashton fallit men hon lär inte stå högt i kurs i Teheran idag.
Hennes klantigheter kommer kanske att kosta Mellanöstern både fred och frihet som hon då naturligtvis kommer att beskylla Israel för.
Israelerna är ju fräcka nog att t.ex. anse att deras huvudstad är deras huvudstad(!)

För iranierna har förhandlingarna varit ett lite kul tidsfördriv, ungefär som att gå runt och pruta i bazarerna, men jag tror inte Ashton ens kan stava till det ordet och ännu mindre vara en medspelare i detta sofistikerade kulturella mönster.

Allt är naturligtvis inte Ashtons fel för iranierna har aldrig övervägt några eftergifter men möjligheten finns att med en något mera både ståndaktig och insiktsfull person vid EU-rodret så hade iranierna kanske åtminstone börjat svettas.
Som det nu är låter de sej inte störas av något eller någon och snart har de nått det enda mål som varit viktigt för dem det senaste decenniet - att bli en stat med alldeles egna kärnvapen att leka med.

Läs även andra bloggares åsikter om Cathrine Ashton, Saeed Jalili, Iran, EU, ...