Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Moraliskt break down

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här för mina funderingar gäller inte huvudpersonen så mycket som det moraliska dilemma hans situation försatt oss i.
De flesta av er har hört talas om att Hamas sedan flera år håller en ung, värnpliktig israelisk kille som gisslan någonstans i Gaza – tror vi.
Han sitter där utan några mänskliga rättigheter och ingen, absolut ingen, vet något om hans tillstånd.
Denna massiva tystnad är en viktig del av den medvetna tortyr Hamas utsätter hans närmaste för.
Inte ens Röda Korset har tillåtits besöka honom trots att det ingår i deras uppdrag - fast ingen vet väl egentligen hur pass ihärdiga de varit.
Klart att Hamas säger nej men folk med ryggrad låter sej inte nöja med det – de ser till att få vad de har rätt till.

Att allt detta är totalt lagvidrigt förstår vi lätt.

Vad jag funderat på är den moraliska aspekten av den upprörande historien om Gilad Shalit.
Han kidnappades från den israeliska sidan av gränsen mot Gaza vilket är en grymt olaglig aktion, ett brott, och släpades in i Gaza där han effektivt gömdes undan för världen.
Nu vill kidnapparna byta honom mot grava kriminalfall, ett tusental eller så från deras eget läger, vilket innebär att en kriminell handling utnyttjas för att tilltvinga sej förmåner.
Detta utan att någon ens påpekar 'snusket' och än mindre agerar.

Man kan naturligtvis säga att Israel kan välja - betala det begärda priset eller glömma Gilad, men mot detta resonemang finns naturligtvis en uppsjö av argument.
Det första, för att nämna några, är att han är en människa av kött och blod som försattes i sin nuvarande situation när han gjorde sin plikt mot sitt land som värnpliktig.
För det andra har han föräldrar, familj och vänner som far illa varje dag och varje stund detta skammens brott pågår.
För det tredje är det inte rätt mot någon att en grupp som Hamas ska kunna utvinna fördelar, bli belönade, som följd av fräck och grym kriminalitet.

För Hamas betyder Gilad som person ingenting – han är endast en handelsvara.
För hans familj betyder han allt!

Det sägs ju att om man är tyst så samtycker man och eftersom världens både stora och små är knäpptysta borde detta innebära att de 'gillar läget'.
Sverige med sina folkvalda verkar samtycka väldigt mycket för jag har sällan hört någon höja sin röst för Gilads frigivning och än mindre krävt det.
Är det förenligt med rätt och rättvisa, med moral och civilkurage att inte göra vad som bör göras för att killen ska bli fri?
Inte betala för att han ska bli fri, bara bli fri.

Jag förstår inte varför inte någon har kommit på tanken att sätta press på Hamas.
Är det möjligen så att det är fint att pressa Israel medan det är fult att pressa Hamas?
Är Hamas en sådan delikat liten terrororganisation att man är rädd för att om man sätter press på dem så kan de bli ledsna?
Är det moraliskt rätt att stillatigande åse hur en organisation som dagligen avlivar oliktänkande bland sina egna ska kunna utnyttja sitt kidnappningsbrott för att få sina mördarkompisar fria?
Om omvärlden hade kombinerat ordentlig press på Hamas med ultimatum (som sedan effektuerades) hade Gilad varit hemma idag och de grova kriminalfallen hade fortfarande suttit där de bör sitta.

En annan, ännu svartare tanke tränger sej på, en tanke jag inte kan frigöra mej från om jag inte blir överbevisad.
Kan det vara så att ingen bryr sej därför att det handlar om en judeunge?
Judeungar och speciellt judeungar som gör lumpen för att lära sej att försvara sitt land och folk är enligt Hamas rättslösa utan annat värde än som utbytesvara.

Kan det vara så att det inte bara är Hamas som har den uppfattningen?

Jag anser att världssamfundet bör göra en gemensam aktion och pressa Hamas tills de försätter Gilad på fri fot – utan någon absurd 'fångutväxling'.
Tomma fraser och fromma önskningar göre sej ej besvär – nu krävs det språk och handling som leder till önskat resultat.

Hur skulle pressen på Hamas rent praktiskt kunna gå till?
Det finns en sak som svider i hjärterötterna på en hamasnik och det är att förlora land.
Att förlora tusen små människor i ett krig de själva stakat ut riktlinjerna för är inget som orsakar ledarna sömnlösa nätter.

Att förlora bitar av det de idag kallar sitt land skulle de, milt sagt, inte gilla.

Ultimatum handlar ofta om tid och eftersom Gilad redan suttit i sin jordhåla (?) på tok för lång tid så är det dags för omvärlden att avsluta spektaklet.
Ge Hamas en utmätt tid inom vilken Gilad ska befinna sej hos sin familj annars...

Här lämnar jag fältet fritt men kom ihåg att Hamas bör förlora land.
Förlora det till FN, EU, Egypten eller Uganda – vem bryr sej – Hamas bör förlora land.

Det heter ju i dagligt tal att Israel bör ge palestinierna land för fred men i det här fallet bör Hamas pressas att ge Gilad Shalit fri mot att få behålla landet de bebor.

Detta är den oansenligaste bland bloggar men inget hindrar dej som läser från att börja nerifrån, från mitten eller från de högsta tinnarna och kräva att rätt går före orätt och mod går före feghet.
Framför allt att moralisk klarhet går före moraliskt break down.

Gilad Shalit, gisslan, Gaza, mänskliga rättigheter, tortyr, Röda Korset, Hamas, moraliskt dilemma, Israel, handelsvara, civilkurage, ultimatum, ...

D, D, D
SvD, DN, 2, 3, 4, Hd, Syd, 2, 3, 4, Ab, 2, 3, Vg, Etc,
B, Ps, 2, 3, So, 2, Hd, N, Y K