Ett flaggskepp i gungning

             

"De e möcke nu" som en av Galenskaparna (tror jag) en gång sade.

Syrien (som ingen längre pratar om), Egypten (som gräver sej allt djupare ned i sitt hål), Iran (som stryps av sanktioner men ändå fortsätter att växa - i sina egna ögon) och så ska ju israelerna och palestinierna "förhandla" nu igen.

Ordet "förhandla" står inom citationstecken eftersom erfarenheten visar att det inte kommer att bli några förhandlingar utan i stället ett köpslående med strategi och taktik som främsta vapen och där prestige sätter stopp för förnuftet.

Egentligen har allt i denna soppa samma ingredienser och Obama gillar att röra om i den lite nu och då, allt eftersom vindarna blåser.

Detta tog den alltid lika träffsäkre Barry Rubin fasta på i en rapport som nu är ett par veckor gammal men trots det rykande aktuell.

Rubin skriver om bl.a. Egypten och han frågar sej vad som egentligen är USAs politik gentemot det landet?

Som det ser ut idag så stöder USA en anti-amerikansk, anti-kristen, anti-semitisk, anti-kvinnor och anti-gay regim men sådana petitesser kommer naturligtvis inte att störa Obamas inre krets.

Rubin får genom några korta meningar till det ganska elegant.

Amerikaner och andra som fortfarande tror att om USA lyfter ett finger så bävar himlakropparna bör läsa och begrunda följande.

- Den iranska regeringen vill inte alls att USA ska hjälpa dem nå en överenskommelse vad gäller deras kärnvapenambitioner.

- Den palestinska regimen vill inte alls att USA hjälper dem fram till en tvåstatslösning.

- Den syriske diktatorn Assad vill inte alls att USA ska hjälpa till med en diplomatisk lösning om vem som ska styra Syrien.

- De syriska rebellerna vill inte alls att USA ska hjälpa dem fram till en demokratisk stat i Syrien.

- De egyptiska islamisterna vill inte alls ha någonting med USA att göra, bara ha deras pengar.

Varför är detta så svårt att förstå?

Ta t.ex. palestinierna som varje dag satsar stor tankemöda på att hitta nya ursäkter för att inte behöva förhandla med israelerna.

Detta har pågått under så lång tid att ingen borde kunnat undgå dessa piruetter, såvida man inte medvetet bortser från obekväm information.

Sista konstaterandena av Rubin är något mera sötsura.

"Riktigt olycklig blir du när du förstår att Irans regim är smartare än USAs regering.

Botten av olycka är dock när du förstår att både Irans, Det Muslimska Brödraskapets, al-Qaidas och Turkiets ledare är smartare än USAs."

Obama har det inte lätt och hans egotrippade självkänsla får sina törnar var gång Rubin riktar strålkastarljuset direkt i hans teleprompter.

Inte många av Obamas uttalanden klarar den ljusterapin men etablissemanget skyndar sej att dämpa belysningen för en soppa bestående av skumma ingredienser blir bäst om den får sjuda just i skumrasket.

Jag vet inte vad resultatet kommer att bli av dessa high profile-demonstrationer i Kairo?

Att bli av med Morsi gick snabbare än jag väntat mej vilket förmodligen visar på graden av frustration hos egyptierna.

Annat var det på Mubaraks tid.

Att bli av med honom tog hela 18 dagar trots att Obama spolade honom i ett tidigt skede.

Den karlen hade onekligen mer substans än den menlöse Morsi även om han inte direkt var en demokratins förespråkare... men det var ju å andra sidan inte Morsi heller.

Demokrati är svårt för vad som menas med demokrati i Mellanöstern förstås sällan som demokrati i väst och den demokrati som väst tillämpar förstår man sej inte alls på i Mellanöstern.

På Mubaraks tid, när marken gungade under hans fötter, var det Obama som fällde de avgörande orden som tvingade den åldersdigre och ganska krasslige diktatorn att gå.

Så han gick.

Nu när Morsi suttit på tronen ett år och gemene man var grundligt trötta på både honom och hans muslimska bröder så fanns det ingen Obama som bad honom gå.

Varför?

Jo, därför att Obama varken är trött på Morsi eller på de muslimska bröderna.

I stället fick Egyptens gedignaste maktfaktor, armén, göra jobbet.

Bra eller dåligt för Egypten får framtiden utvisa – det landet har inte bråttom, pyramiderna byggdes inte igår.

Obamas flaggskepp när det gäller arabiska vårkänslor är i gungning och var gång han rör om i soppan gungar det etter värre.

Tänk om folk, både stora och små, kunde låta bli att lägga sej i vad de ändå inte begriper.

Detta sagt med tanke både på Obama och Ashton.

Har någonting de rört vid någonsin blivit guld?

Jasså, inte det.

Då så.


Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Egypten, Iran, Israel, palestinierna, Barry Rubin, Obama, USA, Morsi, Mubarak, Mellanöstern, ...

Stackars Morsi

Ska man fortsätta att diktera för ett folk hur de ska leva sina liv så bör man akta sej noga för att låta dem tro att de varit med om en revolution.

Vad diktatorer kunnat göra i decennier går inte lika smidigt att genomföra efter en folkresning där hoppet om en bättre framtid börjat spira.

Diktatorn Mubarak fick gå och efterträddes av diktatorn Morsi.

Under Mubakaks tid gjorde folk som de blev tillsagda eftersom de inte hade något val.

Under Morsis tid gör folk inte som de blir tillsagda eftersom de själva vill ha ett ord med i laget.

Kruxet är att detta har Morsi inte fattat, inte än i varje fall.

Folket kämpade sej fram till förhoppningar om frihet och allas lika värde där yttrandefriheten är en viktig stöttepelare.

Val genomfördes och Morsi blev president och alla förhoppningar lades på hans axlar.

När vi nu ser i backspegeln så verkar det som att Morsi trodde att han skulle kunna diktera för folket som Mubarak dikterat och att folket skulle säga ja och amen som de alltid gjort.

Folket sa varken ja eller amen utan drog iväg till Torget när något inte föll dem på läppen och fram till idag har det varit många saker som inte fallit dem på läppen.

För ett tag sedan gav Morsi sej själv utökade befogenheter - som diktatorer alltid gjort.

Folket drog ned till Torget.

Sedan kom fiascot med det snabbehandlade konstitutionsförslaget.

Folket drog åter igen ned till Torget.

För några dagar sedan togs en populär TV-satiriker, Bassem Youssef, in till förhör med misstankar riktade mot sej att han bl.a. förolämpat Morsi.

Han blev släppt efter 5 timmar mot en borgenssumma på 200.000 dollar men det hjälpte inte för folket drog likaväl ned till Torget.

Det är någonting som inte stämmer i Egypten.

Morsi säger att full yttrandefrihet råder men samtidigt tas man in för utredning för att man använt sej av just denna yttrandefrihet.

Presidenten talar vackert om demokrati och yttrandefrihet med Amanpour i CNN för att sedan åka hem och bura in de som utövar dessa rättigheter.

På Mubaraks tid hände liknande saker men ingen väntade sej något annat men under Morsi vill Egyptens 80 miljoner människor tänka till själva och kanske till och med komma fram till andra slutsatser än de som Morsi förespråkar.

"Vi har ju demokrati..."

Stackars Morsi förstår ingenting.

Han förstår inte varför allt var så mycket enklare för Mubarak eller varför Torget blivit så populärt.

Han känner på sej att han inte har hela folket med sej men vet samtidigt inte riktigt vad han ska göra åt det. 

Han har sina misstankar men vad han borde göra är så oerhört verklighetsfrämmande för stackars Morsi att han undviker att ens tänka på det.

I Israel kan vilken arab som helst gå ned till vilket torg som helst och proklamera att premiärministern är en skitstövel men skulle samme arab åka till Kairo och säga samma sak om Morsi skulle han förmodligen drabbas av lagens långa arm.

Egypten har många problem, inte minst ekonomiska, men det största problemet är att myndigheterna jagar folk som påtalar dessa problem i stället för att göra något åt dem.

Man kan inte väcka ett folk och sedan behandla dem som om de fortfarande var sovande.

Väcker man ett folk ska man inte bli förvånad om de blivit medvetna om sina rättigheter och dessutom visar sej vara beredda att kämpa för dem.

Morsi har inte förstått att han nu har ett folk som vaknat upp från diktaturens sömndruckenhet och som nu nyktert och nyfiket kräver att vackra ord förvandlas till vackra handlingar.

Stackars Morsi förstår fortfarande ingenting. 

Läs även andra bloggares åsikter om Morsi, Egypten, diktatorer, Torget, Mubarak, yttrandefriheten, Bassem Youssef, ...

Gubbvälde

Hur ska det gå för brödraskapet?
Det Muslimska Brödraskapet är inte vilken liten sekt som helst utan förmodligen den starkaste politiskt/religiösa maktfaktorn i Mellanöstern idag.

Mubarak, Egyptens förre president, var nog ganska maktfullkomlig och hade hur som helst suttit alldeles för länge vid makten.
Han kunde dock sitt jobb.
Han visste att skulle hans regering ha en chans att fortsätta regera så var han tvungen att med adekvata medel se till att stabititeten i landet bibehölls.
Om han hade släppt loss brödraskapet så visste han att stabiliteten skulle rubbas så han höll dem i strama tyglar.

När Obama dragit mattan undan fötterna på Mubarak fylldes tomrummet snabbt av brödraskapare och vips började massornas flykt till torget.
Tahrir-torget i Kairo kommer ni väl ihåg?

Gatans parlament tog makten – så gott det nu gick.
Brödraskapet beblandade sej inte med torgflockarna för de siktade högre – de siktade mot stjärnorna.

De ville heller inte bli synade i några sömmar utan lät omvärlden nöja sej med svepande försäkringarna om att Egyptens sak var deras.
Så gick det till i land efter land - där diktatorerna jagades ut smög brödraskapet in.

Brödraskapet finns i ett flertal muslimska länder och de betraktas av många västerlänningar som 'moderata'.
Om brödraskapet betraktas som moderata så undrar jag vilka som då får anses vara extremisterna?
OK, det finns ännu mer extrema grupperingar än brödraskapet men de är små och utan egentligt politiskt inflytande men kan naturligtvis fungera som påtryckningsgrupper.

DN hade en ledare för några dagar sedan där man diskuterade brödraskapets svar på ett förslag från FN om kvinnors rättigheter.

Brödraskapet anser att om kvinnorna får dessa rättigheter så skulle familjelivet bli lidande och hela samhällsstrukturen falla samman.
Bra, låt den falla samman, krossa den under fotsulorna och kör över den med bulldozers.
Bygg sedan på resterna av bråtet en rättvis och jämställd sammhällsstruktur.

I brödraskapets värld är kvinnan mannens ägodel som han gör med vad honom lyster.
Om hon vill göra något utanför hemmets väggar måste hon först be mannen om lov.
Hon måste lyda, lyda som en slav.

Nu har FN formulerat en deklaration som bl.a. skulle ge kvinnan rätt att bestämma över sin kropp – hemska tanke.
Om mannen tar sej friheter mot kvinnans vilja skall hon ha rätt att anmäla honom, unga flickor skall ha rätt till preventivmedel och kvinnor ska ha laglig rätt att skilja sej och gifta sej med vem hon vill, även med en icke muslim – en ännu hemskare tanke.

Det intressanta är brödraskapets reaktioner inför dessa förslag.
De har som sagt legat lågt och spelat endast med säkra kort men när deras patriarkala ställning i samhället hotas får försiktigheten stå tillbaka för raka puckar.
De har formulerat sej i 10 punkter och medan vi med stigande förbittring läser så förstår vi hur oerhört nödvändig, ja livsviktig, denna deklaration är.

Kanske känner brödraskapet sej nu så säkra i sadeln att de törs ta ut svängarna lite mer utan att riskera bakslag för fruntimmer är ju ändå bara fruntimmer.
Kanske kämpar de å andra sidan för sin överlevnad i en värld där brist på kunskap blir allt svårare att använda i processen att bibehålla mannens privilegier.
Kanske är de rädda för att hur de än vrider och vänder på sej så är det kört.
I den muslimska världen är det inte alltid så lätt att finna logiska samband.

Egypten har snart varken pengar, mat eller turister vilket borde hålla problemlösarna sysselsatta på övertid.
I stället satsar de sina krafter på att binda fast sina kvinnor vid spisen.
Som någon sa: Varje kvinna som befinner sej mer än 2 meter från spisen är på rymmen.
FNs förslag gick igenom men jag misstänker starkt att det finns vita fläckar på kartan där man aldrig ens kommer att ha en aning om att dessa förslag till försvar för kvinnors rättigheter faktiskt existerar.
Av någon mystisk anledning är dessa vita fläckar under inflytande av just Det Muslimska Brödraskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Det Muslimska Brödraskapet, Mellanöstern, Mubarak, Egypten, Obama, FN, ...

Världen är sej lik, möjligen ännu 'likare'

Världen är sej lik, vilket betyder något rörig.
Om ni tycker den är rörigare än vanligt så kan jag hålla med om det också.
Alla drabbas vi förr eller senare av trassligheter vi inte tagit med i beräkningen och dit hör naturligtvis sjukdom i familjen.
Även om vi tror vi är beredda så är genomslaget så totalt att till och med en mastodontblogg(!) som ’Gilboan’ får ligga i träda tills ljuset i tunneln blir tillräckligt klart.
Idag hoppas och tror jag att så är fallet (möjligen) men eftersom inga garantier ges så kommer fortsättningen att skrivas med halva tangentbordet hängande ut över stupet.

Det är en person jag tycker ordentligt synd om idag.
Mahmoud Abbas.
Vem bryr sej om Abbas idag trots hans magnifika uppladdning inför de palestinska ledarnas stora uppvisningsshow i FN i september.
Vem bryr sej om Abbas när man i Norge har ihjäl sina tonåringar i stället för att gå på tur och Obamas socialiseringsiver satt USA i den ekonomiska skamvrån.
Stackars, stackars Abbas.

Ingen normalt funtad människa kan heller säga att Hamasflottillan till Gaza blev någon större succé (var håller du hus Mankell?) och ’flytillan’, då så många hamassympatisörer som möjligt tänkte landa samtidigt på Israels internationella flygplats för att ställa till största möjliga oreda, blev ett dundrande fiasko.
Lyfte den ens, ’flytillan’?

Nej, käre Abbas, det ser tyvärr ut som om du håller på att förlora greppet.
Möjligen kan allt detta ha att göra med att vanligt folk helt enkelt är trötta på dina tokerier och ser det både meningslösa och farliga i att fortsätta att stödja dina galenskaper.
Hur skulle det vara om du, åtminstone lite emellanåt, visar lite stake tillsammans med en gnutta positivt tänkande.
Din bitterhet och avundsjuka börjar faktiskt synas i ditt ansikte och nu om någonsin, inför din stora dag i FN, borde du tänka lite på ditt utseende.

Sedan var det det där med Nabil Shaat, denne super-super-supermoderate palestinier som trots berg av korruptionsanklagelser alltid lyckas hålla näsan över vattnet.
I ANB TV den 13 juli 2011 sa denne osedvanligt hale palestinier att han inte kommer att gå med på en tvåstatslösning där man menar att skapa två stater för två folk.
OK, där är vi faktiskt överens han och jag, även om våra bevekelsegrunder skiljer sej avsevärt.
Shaat vill ha en stat enbart för palestinierna på Västbanken (apartheid någon?) och samtidigt ytterligare en stat för palestinierna i Israel, möjligen uppblandad med lite judar och annat löst folk som folkloristisk kuriosa.
Allt detta som tillägg till den palestinska stat som redan är etablerad sedan många år – Jordanien.
Oj då, jag höll nästan på att glömma den fjärde palestinska staten, den vid Medelhavets sköna strand, Hamastan (benämns ibland som Gaza), men det är väl ett tecken så gott som något på att det börjar bli lite för många palestinska stater här i grannskapet.

Min tvekan inför en tvåstatslösning är mer pragmatisk.
Det finns helt enkelt inte rum för ytterligare en statsbildning på denna lilla prinskorv till landremsa, speciellt som denna stat inte har några som helst förutsättningat att bli fredligt sinnad - vilket diverse FN-resolutioner kräver.
Man kan heller inte driva en stat på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt om merparten av manfolket är anställda i de många biståndsbetalda säkerhetsstyrkorna (ofta rivaliserande) och dessutom assimilera de palestinska flyktingar som möjligen är intresserade av att bo i ett nyinrättat Palestina.

Att det som trots allt produceras på Västbanken blir ekonomiska fiaskon skylls regelmässigt på de av palestinierna själva upprättade vägspärrarna (se vådan av alltför välutvecklade våldstendenser).
Detta vittnar naturligtvis endast om ett embryopathiskt sinne för proportioner vilket alltid gör sej gällande när oinitierade diskuterar Mellanöstern.
Idag är det arabiska Västbanken ett ihålig välfärdsområde utan förmåga att försörja sej självt och ett framforcerat FN-Palestina skulle bli minst lika ihåligt.
Realiteter Abbas – inte drömmar.

Nu är det väl inte fler som idag lyssnar till Shaat än de som lyssnar på den övergivne Abbas.
Stackars Abbas som trots att han kör sin propaganda på högsta volym har så få åhörare.

Några av orsakerna till detta öde kan hämtas från konkurrenter om uppmärksamheten som Syrien och Libyen.
Om ni råkar se NATO rodna så beror det på deras taffliga pillande i Libyen.
Hur många månader är det nu som det stora och mäktiga NATO försökt få bukt med ökenretorikens mästare Gadhafi, utan att rubba någon av hans cirklar.
Detta kommer att bli en pärla i framtidens historieböcker och förklaringarna kommer att bli många varav de flesta kommer att peka bakåt på Obama.

Syrien är en desto ilsknare varböld.
Att Bashar får fortsätta att hållas pekar också på Obama eller rättare sagt på Obamas tystnad (jämför gärna hans pratgladhet när Egypten hade sina ’torgmöten’).
Syrien är dessutom ett utmärkt exempel på FN’s ofattbara tafatthet, fumlighet och --- feghet.
Visst kommer det lite atrofiska uttalanden från FN då och då men snart nog återgår man till att vända sina papper allt medan Bashar fortsätter att låta sina tanks massakrera ytterligare några hundra syrier.

FN – släng dej i väggen.
Pratkvarnar och pappersvändare behöver varken en maffig, pengaslukande organisation eller en blåmålad skyskrapa för sina aktiviteter.

Förresten (mera FN) – vad är det för jeppar som tänker tilltyrka upprättandet av en stat som regelbundet skjuter raketer med dödsbringande krafter in över det grannland de är uppmanade av samma FN att leva i fred med.
Vem sa att terrorism inte lönar sej?

Allt detta bekymrar Abbas eftersom han sedan länge är bortskämd med att ha scenen för sej själv.
Allt ljus på Abbas!
När gruppbilden nu tas får han finna sej i att stå någonstans i de bakre leden.
Trist Abbas men det är nog så att du har gjort ditt.
Gå du till FN, det blir nog bra ska du se, men skyll inte på mej när det inte blir riktigt som du tänkt dej.
Envisas du med detta bara för att få den uppmärksamhet du idag saknar så visst – uppmärksamhet kommer du att få.
En riktig stat kommer du däremot inte att få men möjligen en låtsas-stat liksom du själv är en låtsas-president och dina ministrar är välgödda låtsasministrar.
Det palestinska folket är beundransvärt som stått ut med sina ledare/förledare under så många år allt medan de effektivt tystats med rosiga drömmar.

Nu ligger ju dessutom Abbas f.d. beskyddare gentemot Hamas illa till.
Jag tänker på Mubarak som just börjat ligga sej igenom en rättegång där han anklagas (som de flesta andra av Mellanösterns potentater) för korruption och för att ha beordrat fram ond bråd död.
Hur det nu än är med det så önskar jag att de lämnar denne döende man ifred för har han syndat under sitt jordeliv kommer säkerligen krafter på andra sidan att se till att rättvisa skipas.

Att Mubarak i sin bur inleder världens TV-nyheter tilltalar absolut inte Abbas som skulle ge sin högra arm i utbyte mot några fräscha notiser om ’det stackars lidande palestinska folkets kamp mot ockupationen’ och mot de allt igenom illasinnade israelerna.
Vet ni förresten att det första ord en nyfödd palestinsk bebis lär sej uttala är ordet ’o-cku-pa-tion’.
Inte mamma eller pappa eller ens da-da-da utan ’ockupation’.
Så ska en slipsten dras.
(Ovanstående är inte vetenskapligt bevisat men ändå...)

Och Abbas fortsätter att traska fram på sin autostrada mot ett jublande FN.
Förresten så hörde jag nyss att det fortfarande finns folk som anser att FN är en organisation värdig vår respekt.
Oyvey...

Lycka till min vän men bli inte alltför förvånad om du dagen efter omröstningen i FN finner att solen är lika stekhet över ditt fikusträd som vanligt och att Hamas är ute efter din skalp - som vanligt.
Världen kommer att vara sej lik och allt är - som sagt - precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, FN, Obama, Hamas, Gaza, Nabil Shaat, Mubarak, Västbanken, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Kloka gubben

Det finns en man som är klokare än andra män – åtminstone vad gäller Mellanösterns alla labyrinter.
Han heter Barry Rubin, har skrivit ett otal böcker i ämnet och undervisar nu oss andra via bl.a. sina regelbundna analyser om dagsläget.
I dessa dagar har det blivit tätt mellan utskicken eftersom det bubblar och pyser lite varstans i regionen.

Ibland verkar det som om alla med ett tangentbord inom räckhåll känner ett tvingande behov av att delge oss andra sina tvärsäkra slutsatser.
Många artiklar presenterar bara vad andra redan sagt och kan staplas i en enda hög och har man läst den översta har man läst dem alla.
Inte så med Barry Ruben.
Hans analyser bygger på en sällsam kunskapsbank vilket ger tyngd och integritet åt hans skrifter.

Han menar bl.a. att vad som hänt i Egypten mest kan liknas vid att ordföranden för det 60 år långa militärstyret avgått.
Ordförande Mubarak var omruskad av folket men det var militären som såg till att han avgick.
Endast framtiden kan utvisa om det ligger i militärens intresse att lämna ifrån sej makten.

Har har också en hel del att säga om Det Muslimska Brödraskapet och undrar varför de flesta säger att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sej till detta fenomen.
Vad detta brödraskap vill är absolut ingen hemlighet, de berättar villigt och glatt vad de är ute efter och det är att förvandla Egypten till ett islamistiskt kalifat byggt på sharia-lagar som bekämpar alla icke troende.
Att de sedan lärt sej att linda in sina krav i för västerlänningar attraktiva förpackningar är bara en del av taktiken.

Jag läsar många artiklar från tidningar såväl som från bloggar men vill jag verkligen lära mej något, få en fräsch infallsvinkel då går jag till Barry Rubens artiklar och utskick.
Hans logik är kristallklar och slutsatserna så skarpa att de flesta andra skribenter bleknar vid jämförelsen.
För människor som är intresserade av att tränga ner under mediabrusets glättiga yta är resultaten av Barry Rubins tankeskärpa oöverträffade och rekommenderas på det varmaste.

Barry Rubin is director of the Global Research in International Affairs (GLORIA) Center and editor of the Middle East Review of International Affairs (MERIA) Journal.
GLORIA Center site, http://www.gloria-center.org/
His blog, Rubin Reports, http://www.rubinreports.blogspot.com/.


Läs även andra bloggares åsikter om Barry Rubin, Mellanöstern, Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, ...

Obama, var är du?

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

Äntligen blod

Äntligen fick världens samlade nyhetsbyråer lön för mödan.
Efter cirka en veckas tålmodig väntan i Kairo fick de se blod.
Inte mycket blod (hitintills) men tillräckligt för att höja temperaturen flera grader.
De njöt.

I går samlades den miljon människor som vill ha bort Mubarak till en stor demonstration på Tahrir Square i Kairo men jag undrade hela tiden var de resterande 79 miljonerna var?
Idag kom en del av dem ut – ditfösta eller inte spelar ingen roll - de var där för att utnyttja sina demokratiska rättigheter till förmån för Mubarak på samma sätt som de som ville sparka ut honom.
De var där och de riskerade sina liv på Tahrir Square.

I går trodde alla att de som samlats på 'stortorget' i Kairo representerade det egyptiska folket men åter igen överraskade Mellanöstern.
Folket visade sej bestå av mer än gårdagens miljon.
Just nu rasar gatustrider och natten kan bli lång och het.

Jag tänker på Obama ikväll...
Igår när han definitivt spolat sin f.d. vän Mubarak och ganska ovänligt bett honom gå hem då trodde han säkert att han hade en renskurad autostrada framför sej.
Idag har autostradan förvandlats till en kostig.
Egyptens utrikesministerium bad idag både Obama och Ashton att hålla fingrarna borta vilket kan bli nog så besvärligt eftersom de inte är vana att lägga band på sina begär.

Det har också hävdats att Obama redan stakat ut sammansättningen av Egyptens nya regering i och med att han fört samtal i ämnet med Egyptens islamistiska flaggskepp – Det Muslimska Brödraskapet.
Hade jag varit egyptier hade inte jag heller gillat att en amerikan bestämde vilka som ska ingå i mitt lands nya regering.
Har Obama egentligen någon gång gjort något bra för någon i Mellanöstern?

Det kan mycket väl hända att Mubarak tröttnat och faktiskt kommer att lämna sitt ämbete men vad jag förstått så vill han göra det på ett ansvarsfullt sätt.
I kväll är det kaos och Mubarak vill inte lämna över sitt land i kaos.

Han bör inte lämna över sitt land i kaos.

Folket, Obama och Ashton bör stödja honom i detta.

Om inte kommer Egypten att drabbas av Obamas fjantiga 'change' där själva förändringen är viktigare än vad den kommer att leda till.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Mubarak, Tahrir Square, Mellanöstern, Obama, Ashton, Det Muslimska Brödraskapet, ...