Det gäckande bordet

”Bord duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men

nu kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.

Gäcka betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld, narra, lura, bedra.

Inga vackra beskrivningar av detta berömda bord.

Bordet jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.

Tyvärr har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite ofräsch ut.

Är det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och nosa på det?

Det är inte lätt att vara israel.

Allt vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än är - stöts och blöts till oigenkännlighet.

Sedan finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.

Ingen har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara väntat.

Väntat på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och rent av komma med små trevare för att lösa dem.

En konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.

Detta självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.

Jag lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.

Israelerna sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.

Det allra underligaste är dock att ingen ser dem.

Genomskinliga.

Osynliga.

Världsmedborgaren säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster” (även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.

Mycket underligt - ingen ser att de redan sitter där.

De väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.

Hitintills har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga kriterier.

Ett annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger på bordet”.

Så säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå skrämmas lite lagom.

Man lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att motparten trots allt förstår vinken.

Detta gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen ser fram emot här.

Vad gör israelerna i denna utsatta situation.

Jo de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven mot strupen.

Man för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.

En fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt ’gudomliga’ uppdrag.

En regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade raketer utan tankar på eventuella följder.

Ett runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.

Västvärlden uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.

Utan alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”

Abbas och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.

Det gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...

Obama, var är du?

Obama, var håller du hus?
Typiskt att du gör dej osynlig när du behövs som mest.

Nästan innan demonstranterna i Egypten hunnit fram till sitt torg så krävde du Mubaraks huvud på ett fat.
”Now”, var din order.
Trots en hel del zig-zaggande så stödde du från dag ett demonstranterna på gatan och i samma andetag svek du - lätt som en plätt - en vän.
Det kostade inget för du anade att du satsat på den vinnande hästen och det enda du behövde göra var att hänga på.

Jag undrar om du tänkt igenom vad det betyder för åskådarna när de ser hur lätt du byter fot och sviker långvariga bundsförvanter.
Signalerna du skickar ut talar om för omvärlden att man inte längre kan lita på USA.
Israel lärde sej snabbt denna läxa när Obamaadministrationen vägrade att erkänna vad den tidigare administrationen kommit överens med Israel om.
Sharon hade t.ex. aldrig dragit tillbaka sitt folk från Gaza om inte denna överenskommelse funnits.
När du nonchalerade tidigare ingångna avtal på detta vidriga sätt gjorde du en tabbe som i ett nu visade ditt rätta virke på ett mycket kraftfullare sätt än alla dina vackra tal.

Idag får du en ny chans.
Liksom i Egypten demonstrerar idag människorna i Teheran och kräver frihet för sej själva och sina barn.
Skillnaden mellan Egypten och Iran är både stor och liten.
I Egypten fanns hela tiden militären i bakgrunden men deras uppgift var att se till att allt gick lugnt till och skydda de som behövde skydd.
I Iran är säkerhetsstyrkorna utbeordrade för att till varje pris slå ut demonstrationerna och demonstranterna – vilket de också gör.
Priset som behöver betalas för friheten är betydligt större i Iran än i Egypten.

Obama, vi väntar otåligt.
Vi väntar på ditt otvetydiga ställningstagande för demonstranterna i Iran och mot Ahmadinejad och Khamenei.
Come on, i konsekvensens namn väntar världen på dina ord och alldeles speciellt väntar människorna i Teheran.
Har du inget ”Now” för demonstranterna i Teheran, inget ”Now” mot mullorna?
USA är trots dina många tabbar fortfarande en stormakt och vad den högste representanten för denna stormakt tycker betyder faktiskt något.

Irans folk väntar, världen väntar och vi väntar.
Kommer du att göra oss besvikna ännu en gång?
Kommer du åter igen att blotta dej och visa att du helt saknar ryggrad.
Kommer din ideologi att skymma allt vad konsekvens och medmänsklighet heter?

Obama, du får här en av dina sista chanser att visa lite civilkurage men förmodligen är det att hoppas på för mycket.
Att spela gud när det inte kostar något kan säkert vara kul men att stå upp när det blåser en frostbiten nordan det kräver sin man och den mannen är uppenbarligen inte du.
Kommer du att motbevisa ovanstående påstående kommer jag att med glädje be om ursäkt men där är vi inte än.
Tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Egypten, Iran, Ahmadinejad, Khamenei, Israel, Sharon, Gaza, Teheran, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

'Vill man så kan man'

Så sitter man här och väntar på historiens berömda vingslag.
Möjligen.
Om man ska gå efter temperaturen i CNN så närmar sej vingslagen med ljusets hastighet.

Mubarak ska tala till folket och folket väntar.
Samma folk och samma torg.

Det kryllar av inside information, fantasifulla och ännu mer fantasifulla, men ytterst få funderar i denna stund på vad som kommer sedan.

Efter Mubarak.
Har man tagit steg ett så kommer man inte undan att därefter ta steg två och steg två kommer att ligga långt från jublet på Tahrir Square.

Jag förstår mycket väl att har man det eländigt så är den första ryggmärgsreflexen att skaka av sej orsaken till sitt elände.
Har huggormen bitit sej fast i armen så sliten man bort den innan man ens börjar tänka på ambulans eller sjukhus.
Om folket i kväll skakar av sej huggormen så kommer snart nog en morgondag då man inser att man nog bör pallra sej iväg till doktorn för att få sviterna omsedda.
Man kan faktiskt dö av ett huggormsbett.

Det lurar dessutom värre odjur i vassen än huggormar och det är folk av samma skrot och korn som de som 1979 revolterade i Iran och sedermera satte Ahmadinejad på tronen – Det Muslimska Brödraskapet.
’Jasså de’ säger man i Sverige för det mesiga och urvattnade budskap man delgivit svenska folket om detta brödraskap är att de är något i stil med Rotary eller liknande.
Snälla och ytterst missförstådda.

”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt högsta strävan” heter det i organisationens manifest.

Är det någon som ser några likheter med andra demokratiska manifest så hör av er.
Intressant är också att notera att ledarna för några av de mest makabra terrororganisationerna är avknoppade från Det Muslimska Brödraskapet.
Namn som Ayman al-Zawahiri och Khalid Sheikh Muhammad som leder al-Qaida från klarhet till klarhet och Khaled Mashaal som sköter Hamas på distans från sina sammetssalonger i Damaskus.
Inga förskolelärare precis.

Obama borta i sina salonger bjuder på sin välkända retorik och om retorik kunde förvandla världen till en bättre plats så skulle han vid det här laget säkert bli nominerad för Nobels fredspris.
Hoppsan --- där kraschlandade jag visst...

Jag önskar att alla som har det svårt, antingen i Egypten eller någon annan stans, ska finna en väg framåt som verkligen för framåt.
En väg utan alltför många sprickor och hålor, en nyasfalterad, bred väg som för raka vägen in i paradiset – eller åtminstone dess förgårdar.

----------------------------------------------------------------------------------

Han blinkade inte ens...
Mubaraks tal var inte världsomvälvande och inte tänker han sätta sej på något plan till Dubai i kväll.
Månaderna fram till valet på höstkanten får han nu se till att vara den klippa han såg ut att vara i sitt tal och verkligen föra Egypten framåt.
’Vill man så kan man’ – som min mamma sa.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, Det Muslimska Brödraskapet, Tahrir Square, Ahmadinejad, Iran, Obama, al-Qaida, Hamas, ...

Förvånad, någon?

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD

Judisk - icke judisk, judisk - icke judisk, judisk...

Häromdagen fick Abbas en present - en stor tavla med staten Israel på.

Visst ser han nöjd ut...

Vid samma tillfälle upprepade han sin vägran att erkänna Israel som den judiska stat den är med en rad grumliga motiveringar.

En av dessa är enligt Abbas att ingen stat kan definieras utifrån sin religion.

'The Islamic Republic of Iran' - känns namnet igen?

Har Abbas månne informerat Ahmadinejad om detta kardinalfel?

Abbas vårdar sina slogans med kärleksfull ömhet - de känns ju vid det här laget både trygga och ofarliga och kräver absolut ingenting av användaren.

Det är ju så han vill ha det.

Lugnt, tryggt och ofarligt.

Israel är en stat som skapades för judarna.
Detta är verifierat i diverse skrifter genom åren där det tydligt uttalades att landet skulle vara ett hemland för det judiska folket.
Deras nygamla, urgamla hemland.
En högre dimension, Bibeldimensionen, talar också om denna lilla snuttremsa vid Medelhavet som judarnas land.

Vad är Israel då?
Är det en grönländsk stat eller rent av en mongolisk stat.
Naturligtvis inte.
Grönland bebos av grönlänningar och Mongoliet bebos av mongoler.

Nu tror jag inte att det judiska Israel är judiskt enbart med hänsyftning till sin religion utan i ännu högra utsträckning för att det är en stat för det judiska folket.

Det finns ju som bekant religiösa judar och judar som anser sej vara mindre religiösa men de är inte mindre judiska för det.

Hade jag varit Abbas skulle jag vid det här laget känt hur argumentationen pulvriseras allt mer, för att inte tala om att han helt enkelt verkar allmänt gnetig.
Något får han väl bjussa på...

Staten Israel bebos av judar, har odlats upp och byggts upp av judar och är naturligtvis en judisk stat.
Detta utesluter inte att araber och figurer som jag själv får bo här men vi gör det som lojala medborgare i enlighet med landets lagar.

Vid samma tillfälle som Abbas blånekade till att Israel är en judisk stat förärades han denna tavla där staten Israel är avbildad.
Orsaken till att han bjöd på ett av sina bredaste leenden berodde kanske på att landet på kartan benämndes ’Palestine’, på engelska.

Hur ska vi tolka denna ologiska härva?
Vad är det som gör det så outhärdligt hemskt för en arab att acceptera fakta?
Har möjligen Abbas något annat, något mera sofistikerat i kikaren?
Är han rädd för att om han erkänner det faktum att Israel är en judisk stat så tar det längre tid innan landet övergår i palestinsk ägo?
Som på kartan han fick.

OK – flyktingfrågan.
Eftersom Abbas inte haft varken kraft, mod eller vilja att berätta för folket att så länge de inte lever i fred med Israel är ingen flyktinginvasion aktuell.
Det är den viktigaste förutsättningen för en lösning av problematiken enligt alla rådgivande FN-resolutioner.
Det går alltså inte att elda på med martyrer och shahider och samtidigt inbilla folket att flyktingfrågan snart är löst.

Mod, käre Abbas, mod.

I stället för att tala klarspråk (han borde lära av Lieberman) fortsätter han med förnekandet av den judiska statens karaktär för att på ett ganska osnyggt sätt låta folkhavet fortsätta att leva i förvillelsen att ett snabbt arabiskt övertagande av hela Israel står för dörren – med flyktingarnas hjälp.

Ungefär som på kartan han blev så barnsligt förtjust i.

Abbas, judisk stat, 'The Islamic Republic of Iran', Ahmadinejad, Israel, Lieberman, martyrer, shahider, ...

Stackars gamla trötta Sverige

Det är trevligt att bo i ett land med inflytande.
Det är trevligt att bo i ett land som resten av världen lyssnar på.
Det är trevligt att bo i ett land som invånarna känner stolthet över.
Det är trevligt att bo i ett land där moralisk klarhet går före cyniskt köpslående

Inget av ovanstående stämmer längre in på Sverige.
Förr talade man om "den svenska modellen" men idag talar man om "det svenska förfallet" – i mer än en bemärkelse.

Den svenska modellen tvingade den som försökte sticka ut att först skaffa sej en ordentlig elefanthud – annars blev nästa steg tagelskjortan.
I Sverige var det förbjudet att tro att man dög något till och skämten om Jante fastnade oftast i halsgropen.

Det svenska förfallet innebär inte bara sjukvårdsköer utan - kanske i ännu högre grad – att den moraliska klarheten och styrkan håller på att förtvina.
Svenskarna var tidigare kända för sitt gedigna arbete, och då menar jag inte bara Volvo och Electrolux, utan ett gediget utarbetat förhållningssätt mot sin omvärld.

Numera är detta förhållningssätt raserat av dåligt underbygda fakta, falska antaganden och galna slutsatser.

Skumma förebilder och dunkla intentioner spelar också in.
Svensson har blivit ängslig och drar sej för att söka egna sanningar - de skulle ju kunna försätta honom i diverse pinsamma situationer.
Han väljer att inte besvära sej med sådan lyx utan följer de som har de starkaste röstresurserna som TT och deras underlydande mediautlöpare.

Gazademonstrationerna och tidningsrubrikerna i ämnet är exempel på detta.
Om Gaza ska man tycka synd, om man är svensk, annars...???!!!
Vem är intresserad av att ta reda på varför det är eländigt i Gaza?
Jo, jag vet – det är Israels fel som först isolerat dem för att sedan skjuta dem sönder och samman.
Lätt som en plätt.
Har TT sagt det och även andra respektabla (!) media som Aftonbladet så måste det ju vara sant.

Hela sanningen och ingenting annat än sanningen.

Kanske är det dags att återuppliva de gamla bilhandlarvitsarna.
Om bilförsäljarens allmänt erkända förmåga att kunna sälja vad som helst till vem som helst till vilket pris som helst.

Gazas folk är tagna som gisslan av en diktatorisk regim som vann ett demokratiskt val.
Finns det sådana? Ja, Hamas finns.
De vann ett val men förlorade sin legitimitet genom en blodig militärkupp då varje oliktänkande dödades eller försvann in i skuggorna.
Hamas avsade sej alla band med resten av den civiliserade världen och skapade sina egna lagar.
De isolerade sej med sin gisslan i Gaza men vägrade ta konsekvenserna av sina handlingar.
De fortsatte att kräva att bli försörjda - och försörjda har de blivit.

Detta har lärt dem att det är enklare än enkelt att manipulera sin omvärld.

Att Hamas kräver öppna gränser har inget med omtanke om människorna att göra utan de är helt enkelt rädda för att om folket inte får vad folket vill ha så börjar de att öppet bekämpa dem vilket skulle innebära en något besvärande komplikation.

Världssamfundet betalar via bl.a. FN och UNRWA vilket gör att Hamas fritas från sin skyldighet att sörja för sina medborgars väl och ve.

De kan nu i stället med judaspengarna i behåll ostörda fortsätta sin destruktiva verksamhet.
Hamas skapades av en enda anledning – att förgöra judarna och deras land – ett mål de aldrig vikit en tum ifrån.

Om de ger upp detta heliga mål är de inte längre Hamas.

Röster som nu höjs för att "prata" med Hamas får finna sej i att bli betraktade som röster som delar Hamas målsättningar – ett Mellanöstern där både judarna och Israel försvunnit.
Hur det ska gå till finns det olika förslag på allt från Ahmadinejads atombombsidéer till Fatahs osthyvelsprincip.
Vad man är totalt eniga om är slutmålet.

De svenskar som idag pläderar för att tala med Hamas är alltså eniga med Hamas om slutmålet.
OK – men varför vågar de inte säga det högt och tydligt med klar röst så ingen risk för missförstånd skall föreligga.
Judarna ut till höger och Israel ut till vänster.

Undarflykter som att "vi vill bara prata lite med Hamas" håller inte, för vad tänker de egentligen prata om?
Om billigaste sättet att förinta Israel?
Det grymmaste sättet känner de redan till.

En följd av detta är att Sveriges inflytande är begränsat och ytterst få lyssnar på vad Sverige har att säga.
Det är synd att så få numera känner stolthet över Sverige och det är ändå mera synd att den moraliska klarheten är skrotad till förmån för cyniskt köpslående.

Sverige, moralisk klarhet, cyniskt köpslående, den svenska modellen, Jante, Volvo, TT, Aftonbladet, bilhandlarvitsar, gisslan, militärkupp, Hamas, FN, UNRWA, Ahmadinejad, Fatah, osthyvelsprincipen, ...

T SP Y K B SvD HD SDS AB D DB DN DN

Bloggar: MXp FiM IiS Sa Bertils blogg Mö akt Meyer JiM Rabnor

Underdog - utan reservationer

Du vet säkert vad som innefattas i begreppet 'underdog'.
Uttrycket härrör från bilden av ett hundslagsmål där båda kämpar för att få övertaget men allt eftersom striden fortgår visar det sej att den ena hunden har ett sämre utgångsläge och väntas förlora.
Denne arme kraken kallas för 'underdog'.
Hunden som ligger under.
Kanske är hunden rent av en förklädd varg...

Ingen vill vara underdog – i allmänhet – men det finns undantag.
Det finns folk och folkgrupper (jag har slutat att tala om hundar och övergått till mänskliga företeelser) som har kommit på att genom att spela underdog kan de uppnå fördelar de varit tvungna att vara utan om de haft ett överläge.
Man har lärt sej att utnyttja en till synes svag situationen till sin absoluta fördel.

Vi kan ta ett exempel från hälsovårdsområdet.
En sjuk person kan dra fördelar av sin sjukdom genom att mer eller mindre subtilt kräva insatser av sin omgivning han aldrig skulle fått om han inte kunnat hänvisa till sin sjukdom.
Diagnosen för dessa människor sätts ofta som "yrkessjuka" för de har utvecklat sin sjukdomssituation på ett sätt som professionellt extraherar förmåner de annars aldrig kunnat tillgodogöra sej.
Av underdogen blev det en success story.

Detta är naturligtvis känsliga lägen då man inte vill lägga skuld på börda men heller inte låta sej utnyttjas mer än situationen kräver.

Det finns människor som oreflekterat och i alla lägen tar underdogens parti hur han än beter sej och vilka krav han än ställer på sin omgivning.
Underdogen kan vara oärlig, falsk, girig, arrogant, fanatisk, korrupt, hatisk m.m. men om han läst boken "A och O för underdogs" så kan han knepen.
Han vet var våra mänskliga svagheter ligger och spelar högt på denna kunskap.

Människor som har en oreserverad ideologi att alltid stödja underdogen har gått på alla dessa myter.
De köptes billigt.
Tänk om – o, hemska tanke – underdogen har fel?
Tänk om det helt enkelt är så att underdogen är underdog för att han har fel?
Får vi en bättre värld om du okritiskt och i alla situationer håller på underdogen utan att fundera över om han har rätt eller fel?
Naturligtvis inte.

När sanningens minut är inne kommer det att kosta all prestige du satsade på projektet när du upptäcker att det är du som blivit underdogens byte.
Därför försvarar du in absurdum din enligt uruselt underbygda principer utvalda underdog.
Du försvarar allt han tar sej för även om det är uppenbart för alla hur bisarr situationen blivit – du har ju gu´bevars din prestige att tänka på.

Idag försvarar och hyllar dessa underdogsentusiaster entusiastiskt Hamas.
För två och ett halvt år sedan försvarade och hyllade samma plakatbärare Hizballah.
De har ju sin prestige att tänka på – som sagt.
Argumenten är oftast helgalna och sedda genom svenska ankdamsögon vilket inte hindrade diverse folkvalda att ta gatorna i besittning.
Några av dessa var, inte helt oväntat, Mona Sahlin och Jan Eliasson som genom denna aktion effektivt strök under sina krav, "Död åt Israel".
Leve Hizballah och Hamas och varför inte också inkludera Bin Laden och Ahmadinejad – de är ju samma andas barn.

Genom att helt okritiskt och förbluffande naivt traska med i gatloppen under dessa gula och gröna flaggor borde de ha bränt alla sina skepp.
Inte så, inte i Sverige.
Att gulla med dessa nedbrytande krafter anses numera vara en fjäder i hatten men ger samtidigt en föraning om den svenska folksjälens nedgång och fall.
Detta tillsammans med en abrupt hädanfärd för den fria värld vi hitintills tagit för given.
'Död åt Israel' är liktydigt med 'Död för vår fria värld'.

Många gånger är det enda rätta att stötta underdogen men att rakt av, utan reservationer stödja en underdog som i grunden är ute efter din egen strupe är att förvalta sitt pund på ett både ödesdigert och farligt sätt.

underdog, förklädd varg, fördelar, mänskliga svagheter, ideologi, prestige, Hamas, Hizballah, ankdamsögon, Mona Sahlin, Jan Eliasson, Ahmadinejad, Bin Laden, ...
T T SP K K K Y Y B B B SvD SvD SvD SvD HD SDS SDS SDS SDS AB AB AB AB AB D D D D D K
DB DB DB DB VG VG VG VG DN DN
Bloggar: IiS MXp Rabnor FiM Sapere aude! Bertils blogg Ilya Meyer Jihad i Malmö

... och Sverige då?

En del av veckosluten ägnas ofta åt att plöja veckans tidningar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".

Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.

Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!

Talet då?
Här kommer ett smakprov.

"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.

Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!

Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.

Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?

Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???

I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.

Ahmadinejad, Bildt, Caroline B. Glick,
FN, Livni, ..

I valet och kvalet

Jag vet att skomakaren bör förbli vid sin läst men ibland kliar det i tangentbordet.
Jag skulle ha lust att skriva lite storpolitik men, jodå – jag känner till min begränsning.
Därför blir det bara prat om storpolitik!

Bashar Asad i Syrien fascinerar mej.
Han är så "underlig" att man måste bli lite nyfiken.
En intressant fråga är om han driver med oss?
Nästa fråga blir vad det är som driver honom?

Han har en fru som ser söt och rar ut och verkar helt normal.
När han syns tillsammans med henne verkar han vara artig, charmig och nästan lite smågullig.
När han är tillsammans med sina gelikar är det den grå stramhet som gäller.

De senaste veckorna har han dragit ut på charmoffensiv och kontentan av vad vi sett hitintills är att han både vill ha kakan kvar och äta den.
Han vet att det kan man bara åstadkomma om man är en balanskonstnär och han verkar onekligen ha vissa talanger åt det hållet.
En av CNN´s reportrar hade fått en av dessa sällsynta intervjuer och presidenten hade innan bandet började rulla frågat reportern om han tyckte det skulle vara en bra idé om han gjorde intervjun på engelska.
Det tyckte han.
Han talade om fred, fred och ännu mera fred – på Hennes Majestät Drottningens engelska.

En stund senare pratade samme Asad med 'Al Manar TV' i Libanon och berättade då att hans kontakt med Hizballah var alldeles förträfflig och skulle så förbli.Olmert blev strax nervös för han vill så gärna gå till historien som den som lyckades omvända Asad, men den syriske presidenten verkade inte vara intresserad av att göra Olmert denna lilla tjänst.

Det är också något konstigt med förhandlingarna som förs.
Asad kräver alla eftergifter på bordet redan innan förhandlingarna inletts!
Är det inte lite bakvänt?
Man frågar sej onekligen vilken stat eller person som skulle gå med på ett sådant arrangemang?
Olmert – naturligtvis.
Hur i hela friden......???

Hur var det nu igen när Syrien bekrigade Israel senast under Jom Kippur-kriget 1973-74?
Visst förlorade de?
De förlorade kriget med buller och bång men uppträder nu som om de vunnit hela världen.
Det kan de bara göra därför att Israel tillåter dem.Olmert tillåter dem.

Asad har mycket på sitt samvete högt där uppe i lilla huvudknoppen.
Det finns väl inte en enda anarkist han inte gjort den äran och han har handskakat och kindpussat alla världens sorgebarn, både hög och låg.
Den lägste av dem alla, i flera bemärkelser, är naturligtvis Ahmadinejad borta i Iran.
Det blir onekligen lite av fyrtornet och släpvagnen över deras möten och få kan väl låta bli att dra på smilbandet när Asad kröker rygg för att nå ner till Ahmadinejad.
Naturligtvis har detta absolut inget att göra med storpolitik men när den nu är så eländig som den är, får man ta vara på tillfällena till ett leende.

Att vilja dra ut det göttaste ur två världar, det vill vi väl alla.
Det kan i bästa fall bli en ackumulerad effekt.
Det blir strax mera komplicerat när Asads två världar möts, Jihadvärlden och Västvärlden, för när man lägger ihop effekten av dessa två blir summan sorgligt nog, bara noll.

Lillpojken måste nog välja – trots allt.