Moskva Bob

Kommer ni ihåg Bagdad Bob? 
Han var informationsminister hos Saddam Hussein vid tiden för USAs invasion av Irak.

Varje dag bjöd han på sina sprudlande beskrivningar av hur kriget framskred.

Alla visste att Bagdad i stort sett var intaget men Bagdad Bob berättade tvärsäkert och mycket målande hur irakierna galant förintade den ena amerikanska divisionen efter den andra.

Samtidigt kunde Bagdadborna själva kunde se från sina fönster hur deras stad snart var totalt erövrad.
 - Jag undrar vad som hände med den mannen i Saddams kölvatten?
Ett är säkert i alla fall, hans fan-club blev större än vad Putins någonsin kommer att bli. 

Nu har vi fått en ny Bagdad Bob eller snarare en Moskva Bob.

"Nej vi har inga soldater på Krim, det är bara några odefinierade lokala hemvärnsgubbar som hittat lite gamla militärkläder i en garderob och några överblivna vapen. 
De gillar Ryssland och har spontant gett sej ut för att skydda befolkningen från trakasserier".

Att militärfordon med ryska militära registreringsplåtar far omkring i området  – ja sån't händer...

Dessa 16.000 man kom alltså plötsligt från ingenstans och tar order av ingen.

Det är inte riktigt vad de själva säger när någon frågar men har Putin sagt att det är så så är det väl så.

Åtminstone i Putins värld.

Egentligen är det väldigt smart för hur skulle någon kunna begära några tillbakadraganden av Ryssland när de, enligt dem själva, inte ens är där.

Moskva Bob är född.

Läs även andra bloggares åsikter om Bagdad Bob, Krim, Ryssland, Putin, Ukraina, ...

Drömläge - stjärnläge

Jag erkänner att jag är ganska fascinerad av Putin.

Han är med all sannolikhet en mansgris men inga drifter i världen får honom att vandra ens några grader ur kurs.

En spikrak liten kille.

Jag undrar hur en man så helt utan charm och karisma två gånger kunnat bli vald till statschef i ett stort och viktigt land medan i USA deras nuvarande president blev vald enbart på grund av sin charm - nästan i varje fall.

Visst, det är mer Hollywood-glitter i USA och vintrarna i Sibirien är fortfarande bistra så referensramarna när man väljer president är ganska olika.

Putin har fått Obama att blekna under senaste veckan och nu har Putin honom i ett skruvstäd vilket är en sprillans ny position för Obama.
Putin kan leka med sin sprattelgubbe och ställa vilka krav han vill med vetskapen att Obama behöver honom nu mer än någon någonsin behövt Obama.
Grymt hur snabbt det kan gå när någon nått gränsen för sin förmåga.

Det ska bli intressant att följa hur Putin kommer att utnyttja sin nya status och bli inte överraskad om vad som verkade omöjligt igår går som en dans i morgon.

Strax efter att vi såg den första stjärnan på den rosa kvällshimlen ljöd shofaren.

Eftersom vi satt utanför synagogan mer eller mindre på gatan så hördes den ganska svagt men en shofar är alltid en shofar och är intimt förknippad med Jom Kippur.
I den svenska Bibeln kallas Jom Kippur för Försoningsdagen och i samband med den talas det om basunklang som väl var det närmaste man kunde komma de ödesmättade stötarna från ett vädurshorn.

En synagoga är inte alls som en kyrka, inte ens som en frikyrka.

Man kommer som man är, går in och ut efter behag, småpratar i grupper samtidigt som det som sker i händelsernas centrum fortskrider.

Som ett hem.

Dörrarna står vidöppna och både barn och hundar kilar in och ut även om hundarna väl aldrig lyckades komma ända fram till ritualernas hjärta.
Där fanns gubbar och unggrabbar i virkade kippor, vita kippor och svarta kippor men bland kibbutsens eget manfolk såg jag väl mest kepsar den kvällen.

Några besökare stoltserade i traditionella svarta hattar tillsammans med kibbutsnikar med enbart lockarna på huvudet.
Någonting för alla.

Plötsligt sa min väninna - se den första stjärnan!

Mycket riktigt för när jag tittade upp såg jag mellan takets sladdar och antenner Noga/Venus som berättade för oss att vi nu fick vänta ett år till nästa Jom Kippur.
Strax därefter ljöd shofaren och folk började sakteliga dra sej hemåt till ett par helt vanliga dagar innan nästa högtid inleds på onsdag kväll.
Succot.

Från någonstans på kibbutsen hörs redan de typiska ihåliga hammarslagen mot träplankor från de som inte kunde vänta en sekund längre med att bygga sin succa.

- Den lilla skolflickan kom hem till sina föräldrar och sa att hon ville bli jude...

Naturligtvis undrade hennes mycket icke-judiska föräldrar varför detta nu då?
Jo för de har så många mysiga helger och ibland får de till och med stanna hemma från skolan.
(Detta tilldrog sej i USA där de fortfarande har respekt för traditioner.)

Putin tror jag att jag lämnar nu, han verkar ju klara sej bra på egen hand.
Det ska bli spännande att se i vilka trådar han tänker dra och hur han i övrigt tänker handskas med Obama.

Det är förändringar på gång och idag är Putin kung.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Obama, Jom Kippur, shofar, Försoningsdagen, USA, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Putins totalitära jobb

Ryska ledare – jag ryser.
Putin och Medvedev.
Inte har det någon betydelse vem som gör vad eller vem som är premiärminister eller president – de är lika goda kålsupare båda två.

Putin känner vi ju till i viss utsträckning och vad vi känner till gör ingen människa glad.
När hans tid som president var ute ordnade han så han kunde fortsätta att agera president samtidigt som han tog på sej jobbet som premiärminister.
Ett totalitärt jobb – om man så säger.
Han hade själv, naturligtvis, utsett sin efterträdare, så på den fronten var det lugnt.
Efterträdaren har figurerat i media de senaste dagarna och vi blir helt på det klara över varför Putin valde denne man.
Medvedev.
Man kommer inte ifrån att han verkar ovanligt träaktig. Vedaktig, på något vis.

Han verkar vilja ta på sej rollen som Rysslands försvarare men misslyckas katastrofalt.
Han talar stora ord, men när stora ord kommer från en liten man blir intrycken de gör ännu småttigare.

Han bombar hyreskaserner och kallar det för försvar av mänskliga rättigheter.
Han låter trupp efter trupp tränga in i ett grannland och kallar det för befrielseåtgärder.
Han gör ensidigt nya gränsjusteringar och kallar det för fredsbevarande arrangemang.

Därefter sitter han i TV och uppger att de gett upprorsmakarna en läxa!
Han talar som en robot, en totalt avhumaniserad robot.
Han har makt, massor av makt som helt styr hans handlanden.
Han gör med andra ord precis vad han vill – eller rättare sagt – vad Putin vill.

Medvedev vet att han har Putin att tacka för sin position och ett sådant förtroende vill han ju inte missbruka.
Därför framträder han stel i rygg, nacke och ansiktsmuskler och nervös som trettonåringen vid sin Bar Mitzva-läsning i synagogan.Han vill verkligen inte göra någon tabbe som Putin skulle kunde misstolka.
Han älskar ju sitt nya, fina jobb...

Ja, så kan tankarna rulla på efter att ganska ytligt ha följt krisen och kriget i Georgien.
Vad kan ett litet land göra när det ligger i skuggan av det stora landet?
Ingenting.
Det fanns länder som säkert hade velat hjälpa Georgien men de nöjde sej av olika anledningar med ord – som Carl Bildt.
Ord kostar inget och kostar inget på.Ord är billiga.

Jag fick ett ganska underligt intryck av befolkningsfördelningen i Georgien när jag såg dem fly från krigets fasor till en förhoppningsvis lugnare situation.
Vad jag såg var i stort sett bara äldre människor.
Gamla människor.
Var fanns folk i yngre medelåldern och de ännu yngre?
Det var gamlingarna som låg i rännstenarna och de ännu äldre som försökte släpa ut lite tillhörigheter från sönderbombade hus.

Kanske var iakttagelsen så lättförklarad som att de yngre dragit iväg till städer och andra tätorter.
Men ändå...

SvD DN HD SvD741 SvD581 SvD695 SvD