Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Blairs resa

Jag håller med Hamas om åtminstone en sak.
Att Tony Blair är ute och cyklar.

Blair är förmodligen besviken över uteblivna resultat av sina ansträngningar i regionen och ger nu avkall på tidigare klarsyn.
Han viker sej för en billigare lösning för att bli bjuden på 'five o'clock tea' av Hamas.
Han lägger för syns skull till en brasklapp att detta teparty kan komma till stånd endast efter att Hamas gjort bot och bättring...

Nu är det ju så att Hamas aldrig kommer att gå fram till någon botbänk för de ser ingen som helst anledning att göra så.
Det är ju de som utkämpar den goda kampen som Allahs sändebud i denna mörka värld och hur skulle Blaire kunna konkurrera med detta gudomliga uppdrag?

Ni har hört det till leda, men vad omvärlden förväntar sej av Hamas är egentligen bara normal hyfs.
Att erkänna att Israel faktiskt finns (inte bara en ordlek), att erkänna tidigare ingångna avtal och att sluta mörda oskyldiga människor.

Problemet är att Hamas har problem med Hamas.
Om Hamas skulle rätta in sej i leden och säga ja, ja, ja, då är de inte längre Hamas.
Är de inte längre Hamas så är de ingenting alls, för vad de är idag är de endast i kraft av sitt islamistiska korstågsäventyr.
Om Hamas inte finns blir det heller inget 'five o'clock tea' för Blair.
Inga nybakade scones och ingen engelsk marmelad.

Denna sorgliga historia kan naturligtvis sluta med ett par rubriker men den kan också vara början till slutet.
Det kan vara början på Blairs eftergifter mot bättre vetande.
Det kan vara början på Blairs kapitulation inför den fria världens största hot.
Det kan vara början på Blairs undfallenhet inför de krafter han insett han faktiskt inte har någon makt över.

Någonstans hade vi väntat oss mer av honom.
Han är förtvivlat charmig och har ett leende som kan smälta isberg snabbare än några växthusgaser men jag tvivlar på att ens dessa attraktiva egenskaper skulle kunna få Hamas att ansluta sej till villkoren för Blairs teparty.
Dagens villkor – vill säga.
Morgondagens villkor kanske kommer att vara betydligt luddigare eller rent av obefintliga.
Vi har ju liksom varit med förr.

Jag skulle föreslå att Blair ägnade sej åt andra mer jordnära företeelser än att försöka omvända Hamas.
Han skulle till exempel kunna ta sej en titt på hur långt anpassningen gått för palestinier i de högre sfärerna för att på bästa sätt "ta hand om" det ständiga valutainflödet.
Gaza som ser lite nedslitet ut efter Hamaskriget förväntas få oöverskådliga summor av länder och folk som vill delta i förskönandet och uppfräschningen.
Pengar kommer att rulla in inte bara från Iran utan från världens alla hörn trots att Hamas inte sysslar med att reparera hus.
Vad Hamas reparerar är sitt krigs-och utrotningsmaskineri vilket i och för sig drar ansenliga summor.

De höga herrerna i det palestinska politiska etablissemanget har mobiliserat sina familjer och sett till att söner och kusiner, sysslingar och bryllingar registrerat bolag i konstruktionsbranschen för att vara beredda att åtaga sej rekonstruktionsarbeten i Gaza.
Arbetsuppgifterna lär vara av mindre intresse eftersom ändamålet är att på ett smidigt sätt komma i kontroll av rekontruktionspengarna – och här talat vi inte om peanuts.
Åtminstone fem namngivna höga ämbetsmän är anklagade för dessa smått fantastiska businessinnovationer.
Blairs uppgifter omfattar bland annat att hjälpa palestinierna skapa nödvändiga institutioner och här har han en chans att se till att institutionernas förtroendevalda (?) håller tassarna borta från honungsburken.

Abbas varnar för att låta pengarna gå direkt till Hamas medan Hamasledningen uppe i Damaskus vädjar till presumtiva givarländer att låta dem ta hand om slantarna.
Detta bidrar kanske inte direkt till att göra helhetsbilden klarare men oändligt mycket sannare.
Precis så splittrade är palestinierna och när de talar om - eller vid sällsynta tillfällen – talar med varandra, då ryker både stickor och strån.
Samtidigt med detta skådespel talar man om försoning...
Det lär i så fall bli en självförtärande djävulspakt, men mera därom i kommande inlägg.

Tillbaka till Tony Blair.
Vad kan han göra och vad bör han göra?

Han har absolut inga förutsättningar att förändra Hamas eftersom han inte har några direktförbindelser med Allah.
Inga kända sådana i varje fall.
Han bör låta dem sköta sej själva där nere till vänster tills de självdör eller uppgår i någon eterisk dimension.

Han bör i stället försöka få Abbas och hans gäng att förstå att en eventuell framtida stat kräver ärliga uppsåt och en förskräcklig massa hårt arbete.
Så mycket arbete att ingen kommer att ha varken tid eller ork för vare sej intriger, fiffel eller företeelser av ännu grövre art.
Stötta de som verkligen lägger manken till medan lusen bör läsas av de som envisas med att sitta på två stolar.
Visst låter detta som en handlingsplan för förskolefröknar och kanske är likheterna fler än man i första hand tror.

Tony Blair, du har ett helt omöjligt jobb som blir ännu omöjligare om du försöker blunda för verkligheten.
Ta tjuren vid hornen, kalla en spade för spade och dela med dej av de värderingar som legat till grund för det Europa vi en gång var otroligt stolta över.

Slutord.

Blair får stå som mönsterbild för fenomemet 'skrubba rent Hamas' som numera sprids som en farsot.
En farsot med endast en utgång – undergång.

Tony Blair, Hamas, brasklapp, botbänk, Allah, korstågsäventyr, scones, teparty, Iran, djävulspakt, Abbas, farsot, Damaskus, honungsburk, ...

SvD, 2, 3, 4, Dn, 2, Dag, 2, Hd, Syd, 2, 3, 4, 5, A, B, 2, 2, A, 2, 3, N, 2, 3, 4, 5, 6, CB, 2, Y, S, V, 2, 3, E, 2, Ps, I,Tra, , 2, Pk, 2, 3, Smp, 2, 3, 4, 2, Y, 2, Kri, 2, Y, D.

Ytterligare lästips: MH Boccara, Dick Erixon, 2, Sapere aude, 2, Gudmundson, 2, MXp, HD-blogg, Ilya Meyer, Jonathan Leman, 2, JiM, Erik Svansbo, IiS, Fredrik Malm, Mark Klamberg, UNT, LGF, Elder of Ziyon om skolan, Elder of Ziyon om UNRWA, 2, 3, 4, 5.