Rita

Rita går upp varje morgon 05.30 och är på sitt jobb 06.30.

Hon jobbar numera bara 5 dagar i veckan men tills helt nyligen jobbade hon 6 dagar varje vecka.

Rita kommer ursprungligen från Ryssland men flydde i unga år till Sydamerika där hon bildade familj, etablerade sej som 'ört-läkare' och som författare.

Jag vet inte riktigt vad som fick henne att lämna Sydamerika men sedan ganska många år nu befinner hon sej här på vår kibbuts och arbetar som så många andra, många och långa timmar varje dag.

Rita är 89 år gammal.

Rita arbetar med att ta hand om den rena tvätten och hennes absoluta specialitet är att vika skjortor.

Säker hand och säkert ögonmått är viktigt men allra viktigast är kärleken till jobbet.

Hon stannar aldrig hemma även om hon känner sej krasslig för då känner hon sej bara ännu krassligare.

Kibbutsen har gett henne allt och genom sitt arbete vill hon ge tillbaka vad hon kan bidraga med.

För att vara riktigt ärlig så avviker Rita några timmar från jobbet ett par gånger i veckan.
Då deltager hon i en kursverksamhet ett par mil bort för att låta tankeverksamheten förslöas ligger inte för Rita. 

Rita och jag har ett gott öga till varandra.

Rita och min man Jacob hade också mycket gemensamt, framför allt den respekt de kände för varandra.

Rita är intelligent och skarp i tanken men hjärtat är ömsint och varmt och den kombinationen är ganska svårslagbar.

Nej nej nej – man MÅSTE inte arbeta tills man är 89 år på en kibbuts.

Många väljer dock att arbeta också efter pensioneringen eftersom de mår bra av det.

En del byter jobb och andra 'startar eget'.

Man kan gå lite kurser och bli t.ex. hudterapeut och på det sättet serva kibbutsmedlemmarna.
Lite lyx och flärd är alltid välkommet.
En god vän till Jacob innehade det delika uppdraget att gå omkring bland kossorna och meddela när individen i fråga var redo att bli mamma.

M.a.o. dags för insemineringsgubben – en annan pensionär.

Rita jobbar fram till lunchen som hon avnjuter i glada vänners lag i matsalen.

Därefter sover hon middag och jag förstår av vad hon berättat för mej att hon insett vikten av ett ordnat liv.

Kanske blir det något mindre välordnat när hon reser till Schweiz eller till England där hon har delar av sin familj.

När hon kommer tillbaka är hon alltid mycket välekiperad eftersom den europeiska kvaliteten tilltalar Rita.

När man blir äldre så krymper ju ens värld bit för bit.

Rita drar sej numera för att besöka sina vänner på kvällstid om där finns trappor men annars rattar hon käckt runt sin lilla trehjuling som de flesta andra här på kibbutsen.

Rita är ett föredöme i mångt och mycket.

Hon är positiv och jag har aldrig sett eller hört att hon deltager i sladdersvängen.

Hon är vänlig, har stil, god smak och är 89 år.

Rita är helt oslagbar.

Läs även andra bloggares åsikter om kibbuts, örtläkare, Sydamerika, ...

På pottkanten

Att palestinierna nu pressar det ena landet efter det andra, den ena kontinenten efter den andra (lugn det kommer), att erkänna Palestina... kan tolkas på flera sätt.

Den empatiske säger att palestinierna är ledsna och besvikna över att inte Obama gjorde vad de beordrade honom att göra och nu behöver lite psykologiskt stöd tillsammans med en god portion sydamerikansk värme och uppmuntran.
Den mera cyniskt lagde ser i dessa erkännanden inget annat än en ny form av sympatiyttring utan praktisk betydelse.
De desperata säger naturligtvis att palestinierna är desperata – även om vi åskådare missat den biten.

Hur skulle dessa deklarationer från främst länder i Sydamerika överhuvudtaget kunna ha någon praktisk betydelse?
De pratar ju om något som aldrig funnits, något som inte finns idag och något som palestinierna själva gör allt för att förhindra även i en framtid.
Jag tror att den relevanta beteckningen för sådana pseudo-företeelser kan gå under rubriken önsketänkande.
Den djupare avsikten är dock helt klar – att sätta Israel på pottan.

Och sen då?
Vad kommer att hända när alla länder erkänt en palestinsk stat?
Kommer den plötsligt att stå där i all sin glans och sprida frid och fred över Mellanöstern???

Det är lite fascinerande att följa alla ansträngningar Abbas gör för att slippa göra vad som förväntas av honom och som han själv under högtidliga former samtyckt till.
De lockar land efter land att erkänna ett Palestina i stället för att sätta alla klutar till för att skapa detta Palestina.
När Israel skapades skedde detta under ofattbart hårt arbete som dessutom hela tiden var tvunget att försvaras mot arabisk förstörelselusta.

En stat måste byggas underifrån och inifrån.
De som tror att man bygger en stat via deklarationer kommer aldrig att få uppleva någon stat se dagens ljus.

En stat byggs dessutom av människor och dessa människor behöver fostras in i statsbyggandets konst av sina ledare – inte i konfrontationens konst.
Inte heller i förtalets konst och absolut inte i hatets konst.
Palestinierna har i dessa avseenden en lång lång väg att vandra.

Eftersom ’the show must go on’ så drar nu palestinierna iväg till FN.
Till sitt FN.
Där planerar de att tillsammans med sina FN-bröder åter igen sätta Israel på pottan.
Förresten – är det något annat de sysslat med på sistone än att just sätta Israel på pottan?
Via FN-bröderna med sin sköna majoritet tänker de nu tvinga på Israel ett beslut i Säkerhetsrådet om bostadsbyggande på Västbanken.
Kruxet är USA, den stora geléklumpen, som kan spola hela upplägget med sitt veto.

Ärligt sagt tror jag inte det bekymrar dem så mycket eftersom de vet att även utan ett veto kommer de inte en inch närmare Palestina.
Vad de vill är att stå i centrum för världens uppmärksamhet och få människor att gråta över de stackars palestinierna som tvingas leva under ockupationens tunga ok och därtill naturligtvis sätta Israel på pottan.
Tårar smälter som bekant hjärtan men de öppnar också plånböcker och på så vis klarar palestinierna av ytterligare en period som världens mest prominenta mottagare av allmosor.
Allt för att inte smutsa ner sina små fingrar med hederligt arbete.

Åter till FN.
Den verbale Erekat har i detalj förklarat deras strategi så vi vet att om de förlorar i Säkerhetsrådet så traskar de vidare till Generalförsamlingen för att där få ett snudd på 100-procentigt stöd för sitt förslag av alla kreti och pleti, diktatur-och terroriststater, som av någon anledning tillåts befolka detta forum.
De länder som inte platsar under ovanstående rubriceringar presterar oftast ett ljummet lingonmos i dessa omröstningar som mest tyder på en degenererad ryggrad.

Nog om detta spektakel men frågan kvarstår om detta skulle föra dem närmare en reguljär statsbildning.
Naturligtvis inte, men de kan inhösta ytterligare en ganska så officiell sittning på pottan för Israels del.
Vad kan vara viktigare än det?

Israel har kanske gett intryck av att mest vela och ha sej men låt er inte förledas att tro att de saknar resurser att handskas även med nya situationer.
De vill i det längsta visa god vilja och allmän medmänsklighet men blir pottsittandet förenat med allvarligare hot då finns det resurser även för detta – tro inget annat.

Palestinierna låter oss tro att de är intresserade av en egen stat samtidigt som de ägnar all kraft åt att begrava Israel som en självständig stat.
Så har det alltid varit och så är det även idag.
Krumbukterna i Sydamerika och i FN ingår i detta spel och är dessutom en behaglig dimridå för dessa nyttiga idioter som tror att de förstår trots att de aldrig förstått någonting.

Palestinierna, liksom Iran, leker med västvärlden som glatt leker tillbaka.
När Israel ramlat ner i pottan och Iran skickat iväg första bomben – kommer de då att förstå vad det hela – hela tiden - handlat om?
Jag tvivlar.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Obama, Sydamerika, Mellanöstern, Abbas, FN, USA, Erekat, Säkerhetsrådet, Generalförsamlingen, Iran, ...