Låt oss dra ner till torget

De arabiska vårkänslorna börjar surna.

I början av den arabiska våren trodde folk det var tillräckligt om man hittade ett torg – gärna centralt beläget – och fyllde det med unga fräscha ansikten med tillhörande goda röstresurser.

Lite plakat att vifta med framför kamerorna brukade heller inte skada men de skulle naturligtvis vara skrivna på engelska för att inte ge CNN-publiken onödigt huvudbry.  

När man använt sina röstresurser upp till erforderligt antal decibel skulle diktatorerna falla som käglor, livligt påhejade av Obama och Clinton. 

De senares inhopp skulle stå som någon sorts garanter för något som var långt ifrån garanterat.

Ge legitimitet till våryran. 

Ingen frågade var den nye ledaren befann sej och hur denne person hade tänkt sej fortsättningen. 

Vad som fanns att tillgå var kaos blandat med ungdomlig entusiasm och för några timmar verkade det som om detta vore tillräckligt. 

När skymningen föll insåg dock många att det egentligen bara fanns ett stort, ekande tomrum. 

Idag väljer det ekonomiskt barskrapade Egypten president och ingen är egentligen nöjd. 

Vad facebook-folket och annat folk har att välja på är två gamla gubbar – en som var god vän med Mubarak och en som är islamistfanatiker. 

’God bless the child’ men det var inte detta vi ville... 

Vad göra? 

Naturligtvis – vi drar iväg till torget! 

Det funkade ju förra gången så det borde funka nu också. 

Så mycket för den demokratin. 

I stället för att acceptera vad som prisats som en demokratisk process drar man iväg till Tahrir torget för att ge uttryck för sitt missnöje. 

Vissa kallar det för att låta gatans parlament ta lagen i egna händer vilket mycket sällan (lätt underdrift) är förenligt med demokrati. 

Om Mubarak-kompisen vinner kommer då islamistfanatikerna att dra ner till torget? 

Om islamistfanatikern vinner kommer Mubarak-kompisens trogna att samlas på samma torg? 

Jag skulle inte bli förvånad om svaret blir ja för båda alternativen eftersom demokrati – att acceptera en valutgång även om man själv inte gillar resultatet – är inget som är gångbart i Egypten idag. 

Förresten, kanske jag har fel, vilket i just det här fallet skulle vara mycket trevligt. 

Okey, okey jag vet att det finns många kloka och ärliga egyptier som inget högre vill än att få en nyastart, få det lite bättre. 

För deras och för kommande generationers skull hoppas jag mina sarkasmer faller platt till marken.

Här och nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Den arabiska våren, Tahrir torget, Egypten, Obama, Clinton, demokrati, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

Mörda - men bara lite

Det är mycket som händer i dagarna på den palestinska fronten som skulle te sej komiskt om det inte samtidigt vore så tragiskt.
I dag på förmiddagen tog enigheten slut på konferensen i Betlehem och kalabalik uppstod.
Abbas blixtinkallades från sin dagliga massagestund för att gjuta olja på vågorna.
Att han inte lyckades pekar beslutet att förlänga konferensen på obestämd tid på.
Det tar tid att komma till skott på arabiska.

Några som inte kommer att gilla att konferensen kommer att dra ut på tiden är invånarna i Betlehem.
De berättar att var gång ett av högdjuren låter sej fraktas från konferenshotellet till sin tillfälliga, inte alltför blygsamma bostad, stängs alla gator i omgivningen av för allmänheten.
Att komma för nära en fatah-boss är inget som vanliga palestinska gräsrötter bör ägna sej åt.
När man går ut för att köpa sin humus bör man därför välja en tidpunkt då de längsta sessionerna går av stapeln och så få ledamöter som möjligt är ute och luftar sina chaufförer.

Åter till konferensen.
Vad pratar man egentligen om där?
Jo, man gör allt man kan för att komma upp till Hamas nivå vad gäller terror och allmänt elände.
Att riskera att kallas för mjukis gentemot väst är ett skräckscenario för varje välprogrammerad konferensdelegat.
Varje talare måste vara mer extrem i sina krav än den tidigare.

Vi ska nu ägna oss lite åt våldet och terrorn.
Det ligger ett förslag om att våldet och terrorn kommer att fortsätta – men bara lite...
Vad jag förstår så menar man med det att de kommer att fortsätta att mörda judar – men bara lite...
Bussar kommer att sprängas i luften – men bara lite...
Man kommer att rikta sina automatvapen mot passerande bilar – men bara lite...

Kan man bli mördad – bara lite?

Konferensen kommer, som det ser ut idag, att fortsätta ytterligare ett antal dagar och i slutändan planerar man att rösta.
De största, starkaste och rikaste delegaterna har förberett sej även för detta.
Man plockade med sej sin chaufför, sina sekreterare och några grannar för att sannolikheten skulle öka att dessa personer skulle rösta på sin arbetsgivare och vän.
Ryggar behöver ju klias ibland.
Om de var medlemmar i Fatah eller inte var en bisak.
Vi ska väl inte vara petiga heller.

Till slut en liten solskenshistoria.
Israel är så demokratiskt att det slår knut på sej själv.
Att det sitter araber i Knesset är ju inte så konstigt men det finns ju araber och araber...
Av för mej okänd anledning sitter där en grupp synnerligen giftiga araber som väl aldrig åstadkommit något gott för den arabiska delen av befolkningen.
En av de giftigaste är den f.d. gynekologen Ahmad Tibi.
Han reser alla borst på en gång när någon ställer den oskyldiga frågan om han tänker flytta till en eventuell framtida palestinska stat.
Svaret är typiskt för en som både vill ha kakan och äta den.

Naturligtvis är han i Betlehem för att sprida lite giftig glans vilket han lyckades med riktigt bra.
”We are an inseparable part of the Palestinian people, we are the original residents of the place and we will never leave it. We are the owners of these lands…”

Denne man borde få sin lön av Abbas och inte av den israeliska staten.
Det har sina konsekvenser att vara alltför demokratisk.

Betlehem, Abbas, humus, Hamas, terror, Knesset, Ahmad Tibi, demokrati, ...