Moskva Bob

Kommer ni ihåg Bagdad Bob? 
Han var informationsminister hos Saddam Hussein vid tiden för USAs invasion av Irak.

Varje dag bjöd han på sina sprudlande beskrivningar av hur kriget framskred.

Alla visste att Bagdad i stort sett var intaget men Bagdad Bob berättade tvärsäkert och mycket målande hur irakierna galant förintade den ena amerikanska divisionen efter den andra.

Samtidigt kunde Bagdadborna själva kunde se från sina fönster hur deras stad snart var totalt erövrad.
 - Jag undrar vad som hände med den mannen i Saddams kölvatten?
Ett är säkert i alla fall, hans fan-club blev större än vad Putins någonsin kommer att bli. 

Nu har vi fått en ny Bagdad Bob eller snarare en Moskva Bob.

"Nej vi har inga soldater på Krim, det är bara några odefinierade lokala hemvärnsgubbar som hittat lite gamla militärkläder i en garderob och några överblivna vapen. 
De gillar Ryssland och har spontant gett sej ut för att skydda befolkningen från trakasserier".

Att militärfordon med ryska militära registreringsplåtar far omkring i området  – ja sån't händer...

Dessa 16.000 man kom alltså plötsligt från ingenstans och tar order av ingen.

Det är inte riktigt vad de själva säger när någon frågar men har Putin sagt att det är så så är det väl så.

Åtminstone i Putins värld.

Egentligen är det väldigt smart för hur skulle någon kunna begära några tillbakadraganden av Ryssland när de, enligt dem själva, inte ens är där.

Moskva Bob är född.

Läs även andra bloggares åsikter om Bagdad Bob, Krim, Ryssland, Putin, Ukraina, ...

Putins väg och min

Jag pratade i morse med en arabisk god vän och och han berättade om diverse framtidsplaner han hade – om det nu inte blir krig...

Detta är realiteten i vår del av världen.

Vi måste alltid ha med i alla beräkningar att plötsligt kan kriget ramla över oss och kullkasta alla planer.

Det är långt ifrån en utopi, det har hänt alltför många gånger tidigare för att anses overkligt.

Min arabiske vän pratade också om Putin.

Han förklarade för mej i synnerligen målande ordalag vad som står på spel för Ryssland just nu.

Det var kanske inte helt nya tankegångar men han berättade om sin oro på ett så levande och logiskt sätt att även mina tankar fick nytt liv.

Det är inte bara "stam" (som de säger på hebreiska och som betyder ingenting särskilt, utan särskild orsak och liknande) att ryssarna går emot de flesta andra i Säkerhetsrådet när det gäller Syrien.

(Varför Kina gör dem sällskap har jag aldrig riktigt förstått.)

Det är nu i dessa dagar som Rysslands fortsatta inflytande i Mellanöstern ligger i vågskålen.

Faller Assad så försvinner nog Rysslands enda flottbas i Medelhavet där de ankrat upp bl.a. kärnvapenbestyckade krigsfartyg.

Assad är dessutom Putins sjunde största kund när det gäller vapeninköp.

Rysslands engagemang i och för Syrien är en gammal historia men genom business, ömsesidigt beroende och möjliga politiska öppningar har situationen polariserats.

Man har överskridit gränsen för möjliga omvärderingar och Ryssland och Syrien verkar vara bundna tillsammans i samma vissnande blomkvast.

Vem är Putin egentligen?

Jag börjar tro att han lider av mindervärdeskomplex?

Dessutom har han vissa problem med sin personliga image efter sitt andra 'trontillträde'.

Låt dock aldrig någon förleda dej till att underskatta den mannen.

Han använder sej inte av varken korta eller populistiska verktyg utan den agenda han en gång satt jobbar han stenhårt för att förverkliga även om han får se bakslag allt emellanåt.

Jag tror inte att Putin i första hand skramlar med vapnen för flottbasens eller för biljonkontraktens skull utan mera för Rysslands inflytande i Mellanöstern som helhet.

Obama har ju lämnat massor av dörrar öppna som det nu bara är för Putin att kliva in genom.
Vilket drömläge!

I en situation då man ser möjligheten av ett krig närma sej så blir man ganska schitzofren.

Situationen i Syrien kan ju bara inte fortsätta som hitintills, något måste göras.

Å andra sidan vill jag inte att kriget ska komma hit till oss, till vår dal och till våra hem.

Som jag sagt tidigare, självbevarelsedriften är otroligt stark.

Det är nästan svårt att fatta att det som händer är på riktigt och inte är hämtat från någon fantasy-bok eller TV-serie.

Å andra sidan har helvetet för syrierna redan pågått i flera år.

Jag har inte hamstrat någonting.

Inte många andra heller, ingen pratar om det i alla fall.

Det är väl så med denna ovisshet att man hoppas att ingenting ska hända men om det händer så kommer det att bli så ruskigt att det ändå kvittar om man förberett sej eller inte.
De flesta är nog fatalister just nu.

Det jobbigaste för oss kontroll freakar är nog själva väntan och att man kan göra absolut ingenting för att förändra och förbättra situationen.
Det var nästan skönt när vattenvärmaren på taket började läcka för en stund sedan och jag fick jaga upp några killar för att täta den.
Nu har det slutat regna vatten från taket och altanen är på väg att torka upp till katternas stora belåtenhet.

Putin vill ha makt.

Om inte annat så för att kompensera sin ringa längd i jämförelse med Obama.

Makt varhelst han kan komma över den.

De medeltidsmässiga arabstaterna kan duga för stunden men Europa ligger lockande nära.

Vad är ett stor-Israel mot ett stor-Ryssland?!

Åter igen – undervärdera aldrig Putin.

Han sysslar inte med känslor och mjukisfrågor utan följer slaviskt sin alldeles egna väg.

Någon som kan se framför sej Putin hålla ett brandtal och plädera för säkrare bilbarnstolar?

Egentligen är han nog en ganska rädd liten kille.

Varför skulle han annars göra dessa ständiga inskränkningar i pressfriheten?

Varför ser han nogsamt till att bli filmad när han håller på med kampsporter eller kelar med vilda djur?

Nej Putin är inte sympatisk utan oroväckande farlig så jag hoppas Obama har fått sin 'briefing' om vem han har att tampas med.

För en stund sedan plockade jag fram gasmasken från översta hyllan längst in och placerade den fullt synlig på en mera lättillgänglig plats.

Tidigare gömde jag dem bakom högar av tröjor för att slippa bli påmind om vår situation i världen men nu går det inte att blunda längre.

Sådant här har man ingen beredskap för efter att ha levt större delen av sitt liv i trygghets-Sverige, folkhems-Sverige.

Jag undrar om instruktionerna inne i lådan finns också på engelska?

Kan inte kolla för vi får inte öppna dem utan speciell order.

Hittade siten för Home Front Command (pikud haoref) och där ser jag att det mesta står beskrivet.

Bra.

Ska printa ut det i morgon såvida inte sirenerna börjar böla redan i natt.

Godnatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Putin, Ryssland, Säkerhetsrådet, Mellanöstern, Assad, Obama, Syrien, ...

Goliath mot Goliath i Syrien?

Nu börjar jag bli nervös...

Rubrikerna talar idag om att USA möjligen kommer att blanda sej i inbördeskriget i Syrien.

Någonstans vill jag tycka att det vore bra men nej, det gör jag inte – av ren självbevarelsedrift.

Ett klart egoistiskt förhållande till omvärlden men det känns definitivt roligare att jobba i trädgården om tecknen i skyn visar på ett fortsatt lugn och en fortsatt lummig grönska.

Om USA ingriper i Syrien så vill naturligtvis de syriska ledarna visa sitt missnöje och eftersom USA ligger så långt borta och de knappast kan skjuta Obama så blir det 'den lille satan' som får ta smällen.

Israel kommer med all säkerhet att få ett raketregn över sej av sällan skådat slag.

De gasattacker som använts i det syriska inbördeskriget är bara en försmak av vad israelerna kommer att få smaka då.

Förmodligen.

En annan aspekt på amerikansk inblandning är hur Ryssland och Putin kommer att reagera och möjligen också agera?

Har ni tänkt på det?

Jag tror inte att Putin kommer att nöja sej med att vara åskådare vid en sådan händelseutveckling och då blir det inte David mot  Goliat utan Goliat mot Goliat.

Vågar och vill USA gå i närkamp med den rysktalande Goliath?

Detta medan Assad avreagerar sej på Israel.

Nästa dag.

Nej USA har inte lagt planerna på hyllan men kanske inte direkt skärpt dem heller.

Folk säger nu alltmer bestämt att giftgas har använts i Syrien och egentligen kan det kanske kvitta vem som använde den.

Läget där är nu så desperat att den som kommer över denna vara använder den.

FNs utsände har idag besökt stället för attacken men kanske ännu viktigare är de prover som sändes ut från Syrien för analys redan första dagen.

Om det visar sej att man i resterna av en artilleripjäs finner giftgaspartiklar så pekar det mot Assads regelrätta armé men just nu är ingen utan skuld.

Vad ska då israelerna göra?

Vi lever liksom i en liten skyddad verkstad medan ruskiga saker pågår runt de flesta av våra gränser.

I kväll är det definitivt mer aktivitet i luftrummet än andra dagar.

Idag kom rubriken jag redan igår såg framför mej när jag började skriva på det här inlägget.

Syrian official: "Israel will come under fire if Syria attacked" top member of Assad's party warns, "we have strategic weapons aimed at Israel".

Jo käre 'top member', det vet vi.

Vi känner mycket väl till att era raketer är riktade mot oss och vi gillar det inte så att skrämma oss har ni i alla fall lyckats med.

Vi vet också att era bröder i anden, Hizballah, är väl rustade och jag erkänner gärna att jag inte gillar det heller.

Kärnfrågan är hur israelerna planerar att ta dem ur illusionen att de skulle kunna förstöra och förinta Israel.

Även om jag visste svaret skulle jag inte avslöja det här utan det får bli en liknande överraskning som då Israel vann ett krig på 6 dagar mot en kvantitativt övermäktig fiende.

Dagens fiender till den judiska staten är väl rustade rent materiellt men skillnaden ligger i motivationen.

Om Syrien, Iran och Hizballah förlorar så kryper de bara tillbaka till sina hålor och slickar sina sår men om Israel förlorar så finns det inte mer.

En motivation så god som någon.

Som avslutning lite svart ironi.

Att det skulle behövas en giftattack för att USA skulle få sina prioriteringar rätt.

Palestinierna är inte världens medelpunkt, inte ens Mellanösterns, även om de varit ute och röjt idag så att soldater var tvungna att bistå andra soldater för att rädda livhanken.

Dålig stil men ger de sej in i leken får de leken tåla.

Ingen tvingade dem ut att kasta ner stenblock och järnrör från hustaken på israelerna.

USA inser kanske nu att palestinierna är ett fejkat problem medan Syrien är ett grymmare och ett allt mer växande problem.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Syrien, Obama, Ryssland, Putin, Goliath, Assad, giftgas, Israel, FN, Hizballah, Mellanöstern, ...

USA i världen - åtminstone i Mellanöstern

Det har inte hänt så många gånger att jag skrivit om USA, det är liksom för stort och för ogripbart.

Klart att Obama fått sina snubbor men här kommer nu en lekmans funderingar kring fenomenet världens enda stormakt.

Jag börjar undra hur USA egentligen mår?

Är de fortfarande en stormakt trots att de är på defensiven på de flesta håll i världen?

Gillar de inte att vara en stormakt?

Klarar de inte av att vara en stormakt?

USA startade ett krig i Irak och fick snart de se sina soldater bli brickor i interna religiösa och dessutom urgamla fejder.

De började tröttna och bestämde sej för att ta hem sina killar och tjejer.
Inte för att det är lugnt där nu utan för att det amerikanska folket inte längre är berett att se kistor komma hem i utbyte för i stort sett ingenting.

Stam-och religionskrigen fortsätter och dagar utan attentat i någon form är sällsynta.

Afganistan har sett en liknande utveckling där man tar hem sina trupper – inte för att situationen i landet tillåter det utan för en princip.

Har presidenten sagt att USA ska lämna landet ett visst år så kan inte bagateller som ett allt mer förskräckande inbördeskrig rucka på denna princip.

Dålig strategi eller brist på strategi?

Inte vet jag.

Vad gäller tragedin i Syrien så säger USA ett men gör sedan raka motsatsen vilket betyder – ingenting.

Kanske är det rätt att göra ingenting i Syrien eftersom det är svårt att finna 'the bad guy' och 'the good guy' inom Syriens gränser.

Det handlar snarare om fenomenet att båda parter är lika goda kålsupare – på ett ungefär.

Resultatet blir dock en enorm förtroendeklyfta och USAs ställning i arabvärlden är så låg att man numera öppet och obehindrat grovskämtar om Obama och hans allt underligare piruetter.

Om Egypten är det svårt att sia för där är läget fortfarande oklart.

Det underliga är att landet förlorat USAs stöd när äntligen någonting görs åt dess katrastrofala säkerhetssituation.

När det äntligen görs något överhuvudtaget.

Sinai som var på god väg att bli ett terrorns ingenmansland håller på att rensas upp och islamisternas Gaza börjar hållas i de tyglar de gjort sej förtjänta av.

Att USA föredrar den menlöse Morsi som inte blev färdig till någonting får väl ses som ett offer på den heliga demokratins altare.

Iranierna kräver respekt av USA men får i stället saktioner så de har slutat prata med varandra.

Iranierna förstår inte att de måste möta USA på halva vägen om de ska få denna respekt så ingenting händer på den fronten heller.

Detta om delar om arabvärlden.

Nu till den del av världen vi tror, trodde i alla fall, att vi kunde "läsa" med lite större förståelse.

Ryssland.

Obama tycker inte om Putin och Putin tycker inte om Obama.

Därför kan de inte enas om någonting för det blir strax personligt och några som kommer i kläm är den syriska befolkningen.

Säkerhetsrådet har blivit ett ställe där man krampaktigt håller sina ställningar med resultat att Assad och rebellerna (vilka de nu är?) fortsätter att mörda människor och skövla landet.

Nu senast gällde dragkampen med Putin en kille som ansåg han hade en mission att fylla, Edward Snowden.

Putin gjorde inte som Obama ville, Obama sparkade bakut och på den vägen är det.

Vad jag undrar över är vad Putin har i kikaren?

Han ska snart hälsa på i Iran, Assad håller han om axlarna och på alla ställen i arabvärlden där Obama tvingas ta ett steg tillbaka tar Putin ett steg framåt.

Kommer Syrien möjligen att bli katalysatorn?

Putin beväpnar Assad medan USA stöder rebellerna och om detta får fortsätta så är väl 'boots on the ground' inte samma utopi som det är idag.

Två tjuskalliga ledare kan lätt börja skalla varandra på ett mera närgånget sätt och då gör vi andra nog bäst i att hålla oss på avstånd.

USA är inget dåligt land men har i händerna på en (milt sagt) underlig ledare får ryggraden knäckt.

Eftersom ryggraden inte är helt av så går den att reparera även om vissa funktioner inte kommer att vara helt fullgoda över en ansenlig tid.

Konvalescenttiden kan inledas först efter nästa presidentval och kommer inte att bli smärtfri. 

Den är dock av största vikt för hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, stormakt, Irak, Afganistan, Syrien, Iran, Egypten, Morsi, Putin, Ryssland, Assad, ...

Libyens 'change'

Bilden visar ett prov på vad som kallas 'Libyan Desert Glass' eller Libysk meteorit-sten vars fantasieggande historia kan vara värd en stunds googlande.

Världens reservationslösa kärlek till de libyska rebellerna påminner starkt om amerikanarnas reservationslösa kärlek till Obama.
Obamas slagord i sin presidentvalskampanj var ’change’.
Rebellernas slagord är också ’change’.
Inte småslantar utan förändring.

Eftersom ingen i USA frågade vilken förändring Obama hade i sinnet, bara ’change’ rakt av, så fick de heller inte den förändring de hoppades på.
Det är väldigt behändigt att ropa på förändringar utan att precisera sej för då är man fri att hoppa på det tåg som verkar få flest passagerare och får på så vis en garanterad plats när kakan ska delas.

I Obamas fall körde tåget antingen på halvfart eller glömde stanna vid vissa stationer och massorna fick nöja sej med enbart kaksmulor.
Hur utfallet blir i Libyen vet vi först när vi har facit i hand.

Vad vi ser i Libyen just dessa timmar är verkligen förändringens vindar.
Dessa klaner, stammar och familjer som lyckats enas i kampen mot en gemensam förtryckare är värda all respekt.
Betydligt mindre respekt inger NATO som för sitt liv inte ville smutsa ner sina små fingrar utan inskränkte sej till att agera från ett bombsäkert fågelperspektiv.

Många frågar sej naturligtvis hur fortsättningen i Libyen kommer att se ut och en intervju med informationsministern i övergångsregeringen (TNC) gav en bild av ganska realistiska förväntningar som ingav förtroende och det är väl en början så bra som någon.

Jag har full förståelse för att när man nått sitt mål efter månader av skitigt krigande så är man inte speciellt finkänslig när det gäller bordskick och annat civiliserat uppträdande.
Vi såg efter att Gadhafis compound penetrerats av rebellerna hur de ’tog hand om’ drivor av tunga vapen som de sedan sprang hem för att experimentera med.
Man helt enkelt plundrade vilt och det var inte skinnjackor eller märkesjeans som bytte ägare utan livsfarliga vapen som de oftast inte hade en aning om hur de fungerade.
Detta är en orsak till oro, speciellt om det bryter ut småkrig mellan rivaliserande grupperingar spetsad med oerfarenhet och bristande utbildning i att handha dessa vapen.
Att göra vardagslivet säkert för den vanlige libyern är en uppgift som inte bör vänta.

Gadhafi då?
Bli inte förvånade om han kommer att bjuda på en överraskning eller två.
Hans tänkande och planerande ligger långt från västerländska tankemönster och trots surrealistiska framträdanden har ingen kunnat idiotförklara honom.
Han kanske inte var så pigg på det men var nog tvungen att till slut ändå inse att vad som hände var ofrånkomligt och han vidtog förmodligen lämpliga åtgärder för att rädda sitt skinn – och kanske lite till?

Sedan kan man ju roa sej med att dra ut vissa förlängningar av upprorstendenserna främst i den arabiska världen.
Ingen tror väl att det enbart kommer att handla om uppror mot arabiska diktatorer i framtiden.
Vad kommer att hända när massorna i Ryssland inser att de med gemensamma krafter faktiskt har en chans att få bort en hatad ledare.
Hur kommer Kina att handskas med samma problem?

Kommer de att använda sej av samma handbok som Bashar Assad använder sej av i Syrien?

Folkhaven vet nu att till syvende och sist så är det de som sitter inne med makten där makten inte redan demokratiserats.
Jag misstänker starkt att vissa diktatorer är aningens nervösa idag...

Att tro att Libyen ska bli en mönsterstat år 2012 är nog inte särskilt verklighetsförankrat men om de kunde få det bara lite bättre, lite säkrare och lite tryggare än vad de hitintills haft det så var det kanske ändå värt all svett, stank och dynga under den obarmhärtiga ökensolen.

Ett Libyskt 'change'.

Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Obama, libyska rebeller, USA, NATO, TNC, Gadhafi, Ryssland, Kina, Assad, ...

Vårt underbara FN

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

Världen Idag

Läget är allvarligt men inte livshotande.
Men tänk om det ändå är livshotande...?

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det känns lite "ostabilt" – om jag så säger.
Det underliga är att mitt i kaos är vardagen tryggare än trygg.
Kibbutsen är varm och välkomnande.

Trots akut vattenbrist är den grön.
Jag ser absolut ingen förändring av bevattningsförfarandet – att spruta vatten över gräsmattorna medan solen steker är en alltför vanlig syn.

Vårt hus är byggt av sten och ligger mitt i en grönskande djungel.
Dadelpalmerna står i ring runt den smaragdgröna gräsmattan utanför våra fönster.
Längre bort har vi Gilboas berg som ruvar över våra liv och vår framtid.
Hur skulle något ont kunna drabba denna idyll?

Vi ser dock att det politiska systemets fortbestånd är på starkt obestånd.
Den ena auktoriteten efter den andra pulvriseras och vi undrar ibland om vi egentligen behövde dem?

De allvarligaste hoten kommer naturligtvis utifrån.
Jag har nästan slutat räkna hur många de är.Hamas, Hizballah, Syrien, Iran... Ryssland?
Det borde väl innebära att lilla Israel är oerhört betydelsefullt.

Hamas har helt duperat våra ledare som blev lurade till den "vapenvila" som nu pågår.
En vapenvila som innebär att de skjuter en Kassamraket eller några granater när behovet blir dem övermäktigt.
Kanske handlar det mer om modet att göra Hamas sura – de längtar och trängtar så mycket efter internationell legitimitet att de utövar sin inhemska makt med brutal skärpa.

Hizballah hotar med vedergällning...

Skulle Israel vedergälla för återlämnandet av döda soldater i stället för levande, då skulle vi verkligen ha orsak att tala om vedergällning.
Människorättsgrupper i Libanon bekräftar Israels påståenden att Hizballah beväpnat sej till tänderna och nu bara väntar på marschorder.
Syrien skramlar och skramlar med sina vapen men hitintills har det inte blivit mer än oväsen.

Vi hör dock då och då om den stora mängd raketer med okänt innehåll som står klara och riktade mot mål här runt omkring.

Dessutom pågår diverse affärsuppgörelser med Ryssland och då handlar det inte om vodka.

Iran. Vad ska man säga om Iran?
Är de så förskräckliga som Ahmedinejads vulgärpropaganda utlovar – då ligger vi illa till.
Det börjar sticka upp ursäkter lite här och var om vad han kläcker ur sej, men de stannar i den virtuella världen. De landar aldrig.
Missförstådd? Inte då. Hans persiska är alltför tydlig för det.
Snacksalig? Kan så vara, men snacket talar entydigt om att en morgon ska den nymornade världen finna att Israel är borta.

Kanske fortfarande kvar på kartan men för övrigt – borta.
Mullornas kelgris skrämmer oss, speciellt med tanke på vårt katastrofala ledarskikt.

Ryssland skrämmer oss också med sin storlek som tillåter dem att göra vad de vill.
Frågan är vad de vill? Vad de vill göra med Israel?
De senaste händelserna i Georgien visar att de tar för sej utan att först be om lov och Israel är i det avseendet bara en munsbit.
Om det är det de vill – som sagt?

Efter detta tycker jag vi måste byta perspektiv och ägna oss åt lite vardagsprat.
Båtprovokatörerna med sitt mediauppbåd blev insläppta i Gaza men lurade på propagandakonfekten.
Frågan kvarstår hur Israel kommer att handla om hundra båtar försöker ta sej in till hamnen i Gaza?

Kanske knepet är att ha tillräckligt många journalister med sej...
Förresten så blev Gazaborna besvikna när det visade sej att de hade ytterst lite mat med sej, så de gick hem.
De var endast marginellt intresserade av ballongerna.

Obama valde en stilig karl till vicepresidentkandidat. Biden.
Efter talen vandrade de i sina bländvita skjortor ut i folkhavet för att vara folkliga en stund.
De var omringade av sina livvakter i sina missprydande, ja - fula solglasögon.
I Israel kännetecknas livvakterna av en speciell sorts kortärmade skjortor men i USA bär de dessa osexiga solglasögon.
Är de specialdesignade just för dem?

Små, lite kinessneda och – rysligt fula.

Detta var Världen Idag.

Tre stormakter

Bilden är ju ganska snygg men det hjälper inte, liksom...
Hoten finns där och de växer för varje dag allt medan Iran leker katt och råtta med resten av världen.
En lek där de ofta kan kosta på sej ett belåtet litet leende.

Det läskigaste är, tycker jag, att ingen vet hur man ska handskas med situationen och under tiden fortsätter Iran att utveckla sitt kärnvapenprogram i lugn och ro.
Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om detta men även om pennans makt är stor så krävs det nog lite starkare medicin här.
USA tycker förmodligen att de redan startat upp lite för många krig och är måttligt roade av ytterligare ett – vilket jag i och för sig kan förstå.
Hemmaopinionen vill inte offra fler unga, vackra pojkar för att ett iranskt brushuvud driver en utrotningspropaganda mot Israel, USA och resten av västvärlden.

I Israel är man å andra sidan beredda att offra sina unga, vackra pojkar men man vill först veta lite mer om hur efterförloppet kan tänkas se ut.

Idag har Iran provskjutit en raket som snart tillåter dem att skjuta upp en satellit i rymden.
Idag har dessutom Ryssland hotat att utrusta sin flotta i Baltiska Sjön med kärnvapenspetsar.

Det tragiska med det iranska hotet är att resten av världen, beroende på egenintressen, är så oeniga om vad som bör göras.

Fattar de inte att det inte "bara" handlar om ett nytt Ground Zero utan om mycket, mycket mer.
Ryssland, t.ex. borde studera kartan lite bättre för att inse att stora delar av deras stora land ligger inom räckvidd för Irans utrotningsraketer.
Om de tror de är på den säkra sidan för att de smörjt Ahmedinejad med diverse godis bör de studera orientens alldeles egna moralkodex.En överenskommelse är en överenskommelse bara så länge den gagnar ens egna syften.
Jag har för mej att självaste Muhammed var inne på den linjen...
Att lita på Ahmedinejads löften är inte rekommendabelt ens för vodkanationen Ryssland.

Nu kommer alltså nästa u-båt som fastnar på en klippa i Blekinge skärgård att vara utrustad med kärnvapenspetsar...
Som någon uttryckte det så har det varit en period av hudna mellan Ryssland och resten av världen.
En hudna bryter man ju när andra alternativ ter sej mer lukrativa och det var just vad som hände i Georgien under de Olympiska Spelens öppningsceremoni.
Ryssland hade under en tid byggt upp de muskler man nu visade och vi såg storhetsvansinnet i vitögat.
Inga länder i Rysslands närområde kan längre känna sej säkra och allra minst säkra kan de länder känna sej som sträckt ut sina känselspröt mot väst.

Georgien – fy.
Ukraina – fy.
Polen – fy.
Det finns kanske fler...

Vi har under en längre tid levt med endast en stormakt.
Kanske har det ändrats nu, kanske har vi två – eller tre.
Vi får aldrig glömma Iran.

AB DN SDS

Putins totalitära jobb

Ryska ledare – jag ryser.
Putin och Medvedev.
Inte har det någon betydelse vem som gör vad eller vem som är premiärminister eller president – de är lika goda kålsupare båda två.

Putin känner vi ju till i viss utsträckning och vad vi känner till gör ingen människa glad.
När hans tid som president var ute ordnade han så han kunde fortsätta att agera president samtidigt som han tog på sej jobbet som premiärminister.
Ett totalitärt jobb – om man så säger.
Han hade själv, naturligtvis, utsett sin efterträdare, så på den fronten var det lugnt.
Efterträdaren har figurerat i media de senaste dagarna och vi blir helt på det klara över varför Putin valde denne man.
Medvedev.
Man kommer inte ifrån att han verkar ovanligt träaktig. Vedaktig, på något vis.

Han verkar vilja ta på sej rollen som Rysslands försvarare men misslyckas katastrofalt.
Han talar stora ord, men när stora ord kommer från en liten man blir intrycken de gör ännu småttigare.

Han bombar hyreskaserner och kallar det för försvar av mänskliga rättigheter.
Han låter trupp efter trupp tränga in i ett grannland och kallar det för befrielseåtgärder.
Han gör ensidigt nya gränsjusteringar och kallar det för fredsbevarande arrangemang.

Därefter sitter han i TV och uppger att de gett upprorsmakarna en läxa!
Han talar som en robot, en totalt avhumaniserad robot.
Han har makt, massor av makt som helt styr hans handlanden.
Han gör med andra ord precis vad han vill – eller rättare sagt – vad Putin vill.

Medvedev vet att han har Putin att tacka för sin position och ett sådant förtroende vill han ju inte missbruka.
Därför framträder han stel i rygg, nacke och ansiktsmuskler och nervös som trettonåringen vid sin Bar Mitzva-läsning i synagogan.Han vill verkligen inte göra någon tabbe som Putin skulle kunde misstolka.
Han älskar ju sitt nya, fina jobb...

Ja, så kan tankarna rulla på efter att ganska ytligt ha följt krisen och kriget i Georgien.
Vad kan ett litet land göra när det ligger i skuggan av det stora landet?
Ingenting.
Det fanns länder som säkert hade velat hjälpa Georgien men de nöjde sej av olika anledningar med ord – som Carl Bildt.
Ord kostar inget och kostar inget på.Ord är billiga.

Jag fick ett ganska underligt intryck av befolkningsfördelningen i Georgien när jag såg dem fly från krigets fasor till en förhoppningsvis lugnare situation.
Vad jag såg var i stort sett bara äldre människor.
Gamla människor.
Var fanns folk i yngre medelåldern och de ännu yngre?
Det var gamlingarna som låg i rännstenarna och de ännu äldre som försökte släpa ut lite tillhörigheter från sönderbombade hus.

Kanske var iakttagelsen så lättförklarad som att de yngre dragit iväg till städer och andra tätorter.
Men ändå...

SvD DN HD SvD741 SvD581 SvD695 SvD