Dåligt humör i gränsland

Det viner om öronen för de skjuter på mej men det är väl OK antar jag.

Är man så dum så man bor i Israel så får man så klart skylla sej själv.

Kruxet är att vi inte har fått välja våra grannar och i vårt fall är det av viss betydelse.

Vad är det de brukar säga när de inte vill säga rent ut att vi får skylla oss själva – "äsch, det var ju bara en liten hemmagjord raket" – eller nå't.

Idag var det inte hemmagjorda raketer som plötsligt skrämde slag på befolkningen i norr, det var rejäla Katyushas.

Nåja, i ärlighetens namn så var det nog sirenerna som ljöd over nejden som var mest skrämmande för människorna i norr har varit med förr.

Sirenerna påminner alla om hur labilt läget egentligen är och hur vass eggen är mellan ett lugn och krig.

Jag pratar inte om fred för ingen vill ha någon riktig fred med oss men det har varit ett acceptabelt lugn vid norra gränsen nu under några år.

Man säger som man brukar säga, att det var en isolerad incident, men jag frågar mej om man ska låtsas som om det regnar när isolerade incidenter är förenade med livsfara?

Får man en Katyusha i huvudet så finns man inte mer så det handlar helt enkelt om att inte befinna sej vid nedslagsplatsen.

Eftersom man inte känner till var nästa nedslagsplats är och vid vilken tidpunkt raketen kan tänkas anlända så uppstår vissa problem.

Ingen dog idag och ingen blev heller skadad, bara lite själsliga sår som trist nog är mycket mer svårläkta än kroppsliga sår.

En bil fick lacken rispad av splitter men sådant händer ju dagligen när araber idkar prickskytte med stenbumlingar mot israeliska bilar.

Visste ni inte det?

Klart att ni inte visste för sådant rapporteras inte – det är lika naturligt som inkommande raketer lite nu och då.

En raket utlöste sirenerna i Eilat för någon vecka sedan och granater från Syrien har hamnat på vår sida om gränsen ett antal gånger.

Idag skickades 3-4 Katyushas iväg från Libanon till Israel som 'bara' gav själsliga sår och vissa skador på egendom.

Gnäller jag?

Kanske gnäller jag men jag gillar inte att en stor del av Mellanösterns befolkning ska ha generell immunitet mot kritik vad de än hittar på samtidigt som israelerna får hela det samlade världssamfundet över sej när de bygger hus...

Om ni inte kände till det så är det inte förenat med livsfara att bygga hus jämfört med att vara mottagare av djävulska raketer.

Proportionerna blir ganska galna men vad gör det när man kan ge israelerna ett tjuvnyp med samma domedagssröst som när man rapporterar om massakrerna i Syrien.

"Israelerna bygger hus minsann... javisst ja, 100.000 har visst mördats i Syrien också."

Som ni märker kan jag inte låta bli att dra in Syrien när jag ändå håller till uppe i norr.

Hemskt, hemskare, hemskast – svårt att stava...

Bilderna som visats de senaste dagarna är definitivt av den hemskaste sorten och de som orsakat dessa människors långsamma tortyr mot döden, kippande efter syre för att slutligen ge upp – de har onekligen en hel del på sina samveten.

Vilka de än är?!

Ingen vet för i Syrien är det sällan du träffar på någon 'good guy' i dessa dagar.

Alla hatar alla och de jobbar hårt på att överträffa varandra i grymhet.

Av en händelse(?) är ett team från FN på plats i Syrien för att försöka få klarhet i tidigare anklagelser om giftgasattacker på civilbefolkningen.

Nu har Assad sin chans.

Låter han dessa FN-inspektörer utforska vad som utforskas kan om attacken som dödade minst 1.300 människor en tidig morgon så har han en rimlig chans att bli tagen på allvar - under förutsättning då att inspektörerna frikänner honom.

Hindrar han dem att göra sitt jobb, även om deras mandat inte innefattar senaste attacken, så är väl det ett tecken så gott som något på att Assad sitter inne med vissa frågetecken som borde rätas ut.

Det blev visst lite rörigt det här men det är svårt att koncentrera sej på en specifik händelse när de flesta av landets gränser står i brand.

Det enda vi har idag är en häftig solnedgång och vad nattens mörker gömmer vet vi först i morgon bitti.

Morgonen efter.

Så i alla fall... Israel visade lite humör.

En bomb på ett visst ställe vid en viss tidpunkt men ingen människa skadad.

Några timmar senare detonerade ytterligare två bomber inte långt därifrån.

Bombmännen där var några av deras egna och minst 27 människor dog och 358 skadade.

Det är skillnad på hur man visar sitt dåliga humör.

Läs även andra bloggares åsikter om Katyushas, Israel, raketer, Libanon, Syrien, giftgasattack, FN, Assad, ...

Vårt underbara FN

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

Början till början

I torsdags gjorde historiens vingslag en tabbe, de glömde att stanna vid hållplatsen.
På fredagen gjorde de bot och bättring och slog ner där det var tänkt från början – bland torgdemonstranterna i Kairo.
De förvandlade deras dröm till en sanndröm medan andra stilla undrade vad som väntar på andra sidan staketet.
Är gräset verkligen alltid grönare på andra sidan staketet?

I torsdags kväll sa Mubarak att han tänkte sitta kvar som Egyptens president till valet i september och sköta vad som bör skötas allt medan man förbereder sej för en fräschare framtid.
På fredagen sa han ungefär precis tvärtom – eller rättare sagt hans nyutnämnde vicepresident, Suleiman, sa det.
Han levererade Mubaraks avgång i ett rekordkort TV-inslag med i stort sett en enda mening.
Mubarak avgår och militären tar över.

Resultatet av denna TV-snutt gav eko i hela Mellanöstern på ett ganska handgripligt sätt.
Vi har ju alla våra rutiner vid sänggåendet och när fredagen övergick i natt utökade Mellanösterns övriga autokrater och despoter sina kvällsrutiner genom att kolla en extra gång om ytterdörren verkligen var låst.
De har all anledning att känna en viss osäkerhet inför framtiden.
Kunde de så kan väl vi också, muttras det bland sanddyner, slöjor och kamelskit.
Åtminstone får vi vara med i CNN.

På Tahrir Square var detta höjdpunkten på 18 demonstrationsdagar men egentligen är det nu allting börjar.
Allt i Egypten ska bli nytt utom då möjligen pyramiderna.

Lite får man ju offra på turismens altare.
Nyskapande tar tid speciellt som inga ansatser till förberedelser är gjorda och snart nog kommer vi att bli varse den mänskliga faktorn.
Den mänskliga faktorn kommer i det här fallet att yttra sej i strider om makten som kommer att bli extra tydliga eftersom inget givet alternativ finns tillgängligt.
Jag tror inte torgdemonstranterna vill att militären ska styra landet i det oändliga.

Demokratin då?
Visa mej förebilderna så ska jag försöka ge ett svar.
De demokratiskla valen bland palestinierna som producerade Hamas-styret i Gaza?
De demokratiska valen i Iran som gav världen Ahmadinejad, mullorna och The Revolutionary Guard?
De demokratiska valen i Libanon som gett Hizballah den makt de krävt?

Jag är full av beundran inför demonstranternas uthållighet och för deras fredliga metoder och önskar verkligen de får lön för sin möda.
Jag bara undrar vem som kan leda dem fram – inte bara till demokratiska val utan också till ett demokratiskt Egypten.

Demokrati är inte en valdag utan oändligt mycket mer.
Att t.ex. fritt och utan påtryckningar genomföra en valrörelse.
Att respektera allas lika värde vad gäller både rättigheter och skyldigheter.
Att varje person har en röst, en röst som förväntas bli hörd.
Att de som är lyckliga nog att få majoriteten av folkets röster bildar folkets regering.
Att majoriteten inte har rätt att förtrycka minoriteten – inte ens genom lite lagom mobbning.

Demokrati är inget perfekt styresskick men förmodligen bättre än andra.
Vi kommer att följa egyptiernas väg med stort intresse och hoppas att de kommer att bli det stora undantaget – en lyckad demokratisk demokrati i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo, Egypten, Mubarak, Suleiman, CNN, Tahrir Square, demokrati, Hamas, Gaza, Ahmadinejad, Iran, Hizballah, Libanon, Mellanöstern, ...

Hallå Carl Bildt

Hallå Carl Bildt, var håller du hus?
Jag har saknat din lite torra och gnetiga röst men ändå – jag har saknat den.
Mellanöstern du vet..., det hände ju något där igår och vi är vana vid att du då med självsäkert patos framför dina åsikter.

Var är du, varför är du tyst?
Israel var ju inblandat och då brukar inte vilda hästar kunna avhålla dej från att vädra dina antipatier.
Så, var finns du, Carl Bildt?

OK, det är semestertider och du vill kanske vara ledig men du har ju en viss vana att kombinera varm medelhavsluft med politiska aktiviteter.
Vi kommer väl ihåg när du tog första flyg till Turkiet för att fotograferas med Gaza-entusiasterna/Hamas-entusiasterna.
Båtfolket, du vet.
Jag hoppas värmen i Turkiet gjorde dej gott för längtan efter sol och värme är ju något vi svenskar har inbakat i våra gener.

Nu hör det ju till saken att din Turkiet-resa gick helt stick i stäv med FN’s principer men du kanske börjar bli karl för din hatt och börja gå din egen väg?
På gott och ont.

FN har nu klart och tydligt uppmanat sina medlemsländer att om de vill ytterligare göda Gazaborna så bör de lämpligen göra så via den inarbetade landvägen.
Du hyllade sjövägen vilket var en skamlig och oförlåtlig blunder.

Nu har du ytterligare ett tillfälle att gå din egen väg genom att kraftfullt fördöma gårdagens krigshandlingar från Libanon.
Låt dej inte bli alltför störd av att USA redan fördömt den oprovocerade eldgivningen.
Du har alla kort liggande framför dej, allt är klart så du behöver inte krysta fram några egna hemkokta bortförklaringar.
Bara upprepa vad libaneserna och UNIFIL själva sagt.

Libaneserna berättade med klang i stämman att visst var det de som sköt de första dödande skotten och UNIFIL deklarerade att ingen israelisk soldat – inte någon annan heller förresten – passerade gränsen mot Libanon.
På något sätt verkar libaneserna stolta över att de kunde sätta igång ett krig som sedermera av mer moderata krafter i Israel kom av sej.
För den här gången i alla fall.

Carl Bildt, det tillhör väl ditt jobb att framföra synpunkter på omvärlden och här får du en historia serverad på silverbricka.
Bara att upprepa vad libaneserna redan erkänt och fördöma deras handlande.
För detta krävs inte ens någon intellektuell broiler – som du en gång ansågs vara.

Har du redan fördömt Libanon?
Nej, jag trodde väl det.
Frågan är om det i stället hade varit israelerna som skjutit de första dödande skotten – hade du varit lika tyst då?

Ärligt talat är vi ganska trötta på ditt sätt att agera utrikesminister.
Vem som köpt dej och vad köpeskillingen var vet vi inte men det är definitivt något som stinker.
Vi vet att det snart är val och att du måste se om ditt hus men även om Alliansen vinner är vi övertygade om att Sverige, och även EU, skulle befinna sej i ett bättre läge om någon annan fick utrikesministerjobbet.

Vill du bättra på din image bör du snarast förena dej med FN och fördöma sjösmugglingen till Gaza.
Inte ens du kan väl ha något intresse av att Gazas begränsade område alltmer upptas av vapen – eller...???
Förresten – svenskarna är visst på gång igen så du kan redan nu beställa en flygbiljett till Turkiet.

När du ändå håller på att fördöma kan du lämpligen inbegripa gårdagens fatala libanesiska skjutövningar.
Endast det faktum att israelerna höll huvudet kallt räddade lugnet.
För att inte bli alltför ensidig kunde du kanske som omväxling bjuda dem på ett litet erkännande för detta om det nu inte är så att du spontant känner ett obehag över att behöva säga något positivt om Israel.

Jag ska fundera lite till om jag ska önska dej lycka till i valet - eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Turkiet, Gaza, Hamas, båtfolket, FN, Libanon, UNIFIL, USA, Israel, EU, ...

SDS, D, SVD, BT,

En knepig dag

Ibland funkar det – ibland inte, att sätta sej ner för att skriva utan att veta vad den tilltänkta krian kommer att handla om.

Som att spänna fast säkerhetsbältet och sedan hoppas piloten har rätta certifikatet.

Trots krigshandlingar i norr så är det ett tillkännagivande i söder som är mest uppseendeväckande.
På sätt och vis i alla fall.

I Gaza regerar Ismail Haniye – men det vet ni väl?!
Gaza som förvandlats till ett islamistnäste med både lyxliv och avancerat badliv har i dagarna sett sin härskare begåvas med ett alldeles färskt barnbarn som han bestämt ska heta – Erdogan!
Arma krake, men det är ju å andra sidan inte mitt problem.

Nu tjuter en jet-orkester förbi skorstenarna för tredje gången på kort stund och jag ser att jag inte är den enda som klivit ut på altanen för att kolla.
Det finns ju någonstans i bakgrunden att det möjligen kan ha samband med den libanesiska provokationen tidigare idag, en provokation som jag ser att även UNIFIL hävdar var helt felplacerad.
Inte för att jag anser att UNIFIL har något tolkningsföreträde men ibland kan ju även den blinde hitta fram till lyktstolpen.
Det surrar fortfarande i luften av plan på hög höjd, samma ljudmatta vi lärde oss leva med under senaste Libanonkriget och som slutade samma minut som kriget avslutades – sades vara avslutat...

Det var ju Haniyes arma barnbarn som egentligen var kvällens huvudperson så vi återvänder till honom.
Vad gör Haniyeh om Erdogan – han i Turkiet alltså - plötsligt blir sionistkramare?
Låter han döpa om sitt barnbarn då?
Döpa och döpa men i alla fall se till att barnet får byta namn till – Muhammad, för att undvika att vara alltför orginell.
Erdogan har ju bytt fot tidigare så man måste ta med allt i beräkningen när man har med en hysteriker att göra.

Ingen bryr sej i kväll om Lill-Erdogan i Israel utan man fortsätter att älta den libanesiska arméns skjutövningar mot levande måltavlor.
Dov Harari var 45 år när hans fyra barn blev faderlösa.
Han kommer att begravas i morgon klockan 16.
Det var inte så hans familj hade tänkt att veckan skulle gestalta sej men uppenbarligen tyckte några personer i Libanon att Dov skulle begravas i morgon.

Jag kommer aldrig att känslomässigt kunna acceptera att en avliden person ska ner i jorden så snabbt det bara är möjligt.

Ibland redan samma dag.

Ner i jorden, ett femtiotal spannar med sand och för säkerhets skull en samling respektingivande stenbumlingar.
Hur klarar man som anhörig att förstå vad som hänt innan man fått ordning på händelseförloppet i sin egen sinnevärld.
Kanske är det annorlunda för personer som vuxit upp med denna tradition men nog är det knepigt.

En generellt sett knepig dag som nu ska få en helt oknepig avslutning.
I Israel vet man aldrig vad en ny vecka kommer att innebära och morgondagen är som vanligt en öppen fråga.

Knepig eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om krigshandlingar, Gaza, Ismail Haniye, Erdogan, UNIFIL, Libanon, Dov Harari, ...