Jom Hashoah

Som ni vet så är judarna lite ’egna’ och nöjer sej inte med att minnas Förintelsen tillsammans med resten av världen den 27 januari.

De trilskas med att dessutom ha en alldeles egen dag, den dagen enligt den judiska kalendern då det judiska upproret inleddes i Warszawagettot 1943.

Av någon anledning... ville de som bodde i gettot inte att vad som återstod av den judiska befolkningen skulle transporteras vidare till utrotningslägret Treblinka, så de började försvara sej.
Dessa krigsmärkta individer stred i kraft av ren övertygelse men slutligen fick även de tappraste bita i gräset.
Tyskarnas krigsmaskiner som var gediget tyskt hantverk gjorde sakta men säkert mos av även de största idealisterna - David mot Goliat i 1943-års tappning.
Det är detta man samlats kring i Israel idag.

Vår minnesstund ägde rum i kibbutsens matsal i går kväll där de mest gripande inslagen var uppläsningen av namnen på medlemmarnas anhöriga som avlivats av nazisterna, i år dessutom med tillgängliga foton.
De var faktiskt alldeles normala människor med barn, hund, hus och Volvo(?) som makten bestämt skulle förintas.

Just den här dagen känner jag en djup skam över att vara från Europa.
Här sitter jag mitt i en stor församling som med förtvivlan minns vad européerna tog sej för under Hitlers ledning.
En livs levande representant för dessa uslingar.
Jag vet att kibbutsfolket inte tänker så men jag upplevde att jag satt där som en slaskhink där de kunde slänga alla sina sorger och bedrövelser vilket naturligtvis var en uppgift så god som någon – om man så säger...

Under programmets fortsättning får vi besök av en danstrupp bestående av ett tiotal tjejer och en kille.
Dessa unga artister framförde med förbluffande stringens hur människor slaktades i drivor och hur ett normalt vardagsliv i ett nu förvandlades till ett inferno.
Detta till ’infernalisk’ musik som naturligtvis i högsta grad förstärkte upplevelsen.

Jom Hashoah, en dag med tyngd.
Judarna känner mer och mer hur deras livsrum krymper och snaran dras åt, sakta men mycket medvetet.
Kriser blir rutin och hatet växer.
I Andra Världskrigets skugga var det ytterst få som reagerade och agerade.
Idag, i Bin Ladens skugga, hur många skulle idag reagera?
Agera?

Detta är den stora och ofrånkomliga frågan för dagen, Jom Hashoah.

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Jom Hashoah, Warszawagettot, Treblinka, Europa, Tyskland, Hitler, Andra Världskriget, ...

Förintad vapenvila

En del tycker att Israel gottar sej i Förintelsen, men sår som inte läker tar sej lite knepiga uttryck.
I kväll inleddes minnesdagen för alla som förintades i denna Förintelse.
De som ville minnas och begrunda på hemmaplan kunde följa en pampig ceremoni från Yad Vashem i TV.
Där återfanns naturligtvis alla de politiska högdjuren uppblandade med vanligt folk som "var med" - och som kom ut på andra sidan förundrade, men levande.
När det var dags för nationalsången, Hatikva, ackompanjerades sången av en stor, vitklädd barngrupp som spelade på - munspel.
Effekten var förödande!

Kibbutsen hade naturligtvis sin alldeles egna minnesceremoni med lokala förmågor som ofta visar prov på talangen "hellre än bra", men som i kväll faktiskt imponerade.
Stunden inleddes med sorgesam men pampig pianomusik framförd av en väninna från Ryssland.
Vi fick höra kibbutsens lilla sångfågel och sedan började recitationen av namnen. Kibbutsmedlemmar som har någon eller några anfäder som förintades blir ihågkomna åtminstone denna dag vart år...
En ljusstake med höga stearinljus brinner, det klassiska fotot av den lille pojken med de stora ögonen och jättekepsen och båda händerna i luften finns i blickfånget och strax bredvid rullar bilderna från Förintelsen vi sett så många gånger, men ändå inte vill minnas.
Klasar av förvirrade familjer med skrangliga resväskor traskar gatan fram.
Folk som sitter i rännstenen och väntar medan en tysk soldat pekar på dem med sitt vapen.
Vi ser dem när de fått på sej utrotningsmunderingen och i kväll såg jag underligt nog också folk som skrattade. Det fotot var uppenbarligen taget innan den smutsiga sanningen kommit i dagen.
Innan ceremonin avslutades med Hatikva fick vi se en dansuppvisning av fyra unga flickor.
Två var vitklädda och två var svartklädda och dansen handlade om hur den vita godheten flörtade med den svarta ondskan, men till syvende och sist segrade naturligtvis det vita och det goda.

I kväll sörjer och saknar Israel sina tidigare generationer medan Hamas fortsätter att hota nuvarande generationer.
Om Israel inte accepterar en vapenvila på Hamas villkor hotar de med kalabalik och 200.000 självmordsbombare som inget högre önskar än att spränga sej själva i luften tillsammans med så många judar som möjligt.
De vill att alla gränsövergångar ska öppnas på vid gavel men glömmer i hastigheten att det är varje självständig stats rätt att bestämma vem de vill släppa in i landet.
Förresten - varför vill de ha öppna gränser mot Israel, ett land som i deras förkrympta sinnevärld inte anses existera.De har släppt nyheten att de i princip accepterar en vapenvila men den principiella slängen innehåller villkor efter villkor efter villkor...
- Vapenvila betyder vanligtvis att vapnen ska vila men det är inte riktigt så Gazafolket har tänkt sej det hela.
Att vapnen i Gaza skulle få vila är lika verklighetsfrämmande som att katten ska sluta krafsa i sin låda efter att hon gjort vad hon behövde.
Ett reflexmässigt beteende.
Vid tidigare vapenvilor har raketerna fortsatt att landa bland takpannor och kycklingburar i Israel men om Israel ens skulle överväga att besvara elden drar arabernas PR-styrkorna ut och snyftar framför CNN´s kameror om massakrer och Israels brott mot mänskligheten.

Ingen har några illusioner om att det skulle bli annorlunda våren 2008.
DN
SvD K HD