Kavajernas språk

Det verkar som att när Obama äntligen kommit till Israel så får han problem med att ta sej härifrån.

Även presidenter är beroende av hyfsat flygväder.

En sandstorm drog snabbt in över landet och planerna fick justeras men just att lösa plötsligt uppkomna situationer är israelernas styrka så allt ordnade sej – på något sätt.

När jag skriver detta är Obama på väg till Amman i Jordanien med Airforce One.

Det hela är faktiskt lite omtumlande.

Obama kom i förrgår, for runt i landet igår och reser härifrån idag.

Ingen visste riktigt vad vi kunde förvänta oss och ingen verkade heller riktigt bry sej.

Själv var jag ute några ärenden och hörde Israels nationalsång 'Hatikva' (hoppet) från en radio i mataffären och kom då plötsligt ihåg att det var då Obama skulle komma till Israel.

Väl hemma satte jag på TVn och såg Obama ta alla i den uppställda raden i hand och säga några vänliga fraser.

Solen sken och en mässingsorkester spelade käcka låtar.

Israels president Peres och premiärminister Netanyahu var naturligtvis där och stämningen var god – mycket god, även mellan Obama och Netanyahu.

Det var varmt och Obama slängde sin kavaj och en minut senare hivade Natanyahu upp byxorna och gjorde sedan samma sak.

Båda hade vita skjortor och blå slipsar och såg ut som bröder draperade i den israeliska flaggan.

När Obama gjorde sej kvitt kavajen, gjorde han sej då också kvitt Obama A?

Vad det här besöket kommer att ha för effekter vet vi inte idag men israelerna har i varje fall fått en chans att lära känna Obama lite mer.

Atmosfären har varit god och var och en kan hämta sina favoriter från de olika tal Obama hållit och det är väl så en politiker jobbar.

Kastar ett ben till labradoren Snuffen men glömmer inte att terriern Snuffan också vill ha ett ben för annars kan det lätt bli avundsjuka och bråk.

Obama ville träffa vanliga människor och dit räknas väl unga forskare och innovatörer.

Han stod vid ett bord med två robotar och några unga killar förklarade hur de jobbar och hur robotarna fungerar.

Sist sade en av pojkforskarna, 14 år, att snart är det ju helg, Pesah, och --- han startade robotarna som tog långa kliv fram mot Obama (woaooo ska de börja skjuta nu...?)

De snälla robotarna, ja de var snälla, räckte i stället fram en bit osyrat bröd (Matza) till Obama som skrattade gott medan han knaprade i dej den torra brödkanten.

Det var bara i Ramalla det skar sej.

Abbas mötte Obama när helikoptern landat och sedan hade de en stund alldeles för sej själva vilket betyder att det fortfarande fanns en massa människor i rummet men att media hölls utanför.

Annars var scenen satt för den planerade presskonferensen där jornalister och övriga inbjudna väntade. 

Tiden gick och gick men slutligen kom då Obama och Abbas med sina springpojkar och ställde sej i var sin talarstol.

Inte ett leende, inte ett skämt – bara hårda ansikten och hårda röster.

Jag är helt övertygad om att Obama bakom de slutna dörrarna framhållit en eller annan för Abbas ganska obehaglig sanning som möjligen hade något att göra med hur man klättrar ned från ett träd utan att förlora ansiktet.

Kroppsspråket var återhållsamt och man hörde inga försök att försöka nå varandra via språket heller.

Obama svarade på några frågor och framhöll att om alla problem ska vara lösta redan innan förhandlingar överhuvudtaget inleds så finns det ju ingenting kvar att förhandla om.

Kalla det matematik eller logik men även detta självklara faktum verkade vara svårsmält och märk väl - detta sa Obama i Ramallas hjärta, i Mukata, Abbas högborg. 

Abbas avslutade den bedrövliga tillställningen med ett brinnande tal till försvar av sin gamla skåpmat.

Om allt han vill ha... vill ha... vill ha...

På eftermiddagen träffade Obama det unga gardet.

Jo han var polulär, speciellt när han sade till de ensamma israelerna att "ni är inte ensamma".

Då var Obama gud.

Igår kväll var det fest hos President Peres med medaljutdelning och underhållning.

Jag utgår från att de fick sej något till livs också.

David D'Or sjöng en amazing 'Amazing Grace' medan Obama nynnade med och Rita förstörde totalt 'Jerusalem of Gold'.

Vi är många som försöker förstå det signifikanta av Obamas besök.

Man vill ju inte direkt bli betraktad som lättlurad och naiv men Obama har i varje fall ansträngt sej att få oss att förstå att han förstår.

F.ö. tror jag som många andra att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte ligger högst på Obamas prioritetslista.
Det brinner ju många ilsknare eldar runt Israels gränser.

Visst vore det trevligt att få sluta fred, tänker han, men arbetsinsatsen får vara rimlig. (egna tankar om Obamas tankar)

Obama sade en sak under sin första presskonferens som jag inte sett citerad någonstans.

Han sade att han hoppades att han var en bättre president nu efter fyra år i jobbet.

"I hope I am a better president now than I was four years ago"

Var det Obama B som sade detta?

Obama A hade aldrig sagt en sådan sak.

Man vill det ska vara sant så därför är det sant.

Åtminstone tills vidare.

Idag sa rabbi Yisrael Meir Lau vid Yad Vashem till Obama: "Yesterday you promised us we are not alone but please, do not be too late..."
Han vet vad han talar om för han blev själv befriad från Buchenwalds koncentrationsläger 1945 medan nästan hela hans familj blev avlivade av nazisterna.

Frågan kvarstår, fanns det en Obama A som transformerats till en Obama B?

Det hände naturligtvis inte när kavajen åkte av men bilderna var ganska roliga.

Det räcker inte för de som hävdar existensen av Obama B att han numera kallar Netanyahu för Bibi.

Det räcker heller inte han igår möttes av jubel från sina unga åhörare när han påstod att allt prat om att Bibi och han själv inte tidigare dragit jämt bara var en ploj för att ge material till 'Erez Nehederet'.

('Eretz Nehederet', Det Fantastiska Landet, är en älskad satirserie i TV där man hejdlöst driver med sej själva, med Israel och israelerna.)

Någon har viskat att Bill Clinton hade några allvarliga samtal med Obama innan han lämnade USA och talade om för honom hur man umgås med israeler... hur man förvandlar lejon till huskatter och får dem att göra allt vad husse ber om.

Sant eller inte – något har hänt.

Kanske hände det bara under själva besöket men det har i varje fall hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Israel, Bibi Netanyahu, Shimon Peres, Ramalla, Mahmoud Abbas, ...

Tak över huvudet

Israelerna kommer att fortsätta att ge tak över huvudet åt invånarna i landets huvudstad.
Grymt, menar omvärlden.
För det mesta motiverar de inte sina grymtanden utan grymtar mest för att det är ju så man ska göra nuförtiden.
Grymta på Israel.
Förresten, det finns en orsak till; palestinierna grymtar och då måste ju alla andra sympatigrymta.
Rättning i leden till varje pris allt medan man säljer sin själ till högstbjudande.

Låt oss nu säga att palestinierna vill ge tak över huvudet åt invånarna i en arabisk by inte långt från den gröna linjen, 1949-års stilleståndslinje.
Tänk om just denna by kommer att tillfalla Israel i ett eventuellt kommande fredsfördrag?
”Mutually agreed landswaps” – remember?
Att ’swappa’ landsnuttar åligger alltså inte bara Israel utan också palestinierna vilket betyder att även områden där det idag bor araber kan komma att tillfalla Israel vid en eventuell fredsöverenskommelse.

Någon som hör några ilskna grymtanden om byggboomen bland palestinierna?
Naturligtvis inte.
’Double standard’ är rutin i vår del av världen.
Palestinierna har utökat sitt husbestånd med 25% under de senaste fyra åren, dock inte med egna surt förvärvade slantar utan med våra surt förvärvade slantar.
Inte ett grymt.

Jag förundras också över världsmedborgarnas syn på verkliga grymheter som borde orsaka ett antal magnifika grymtanden.
I Syrien förintar Bashar Assad dagligen för honom misshagliga individer och vilka undanflykter man än tillgriper blir slutsatsen att han utan egentliga störningar får fortsätta sitt makabra hantverk.
Hade Israel andats om att göra något liknande med t.ex. sina arabiska medborgare hade NATO’s bombflyg redan slutfört sina uppdrag.
Assad får frisedel för mordorgier medan Netanyahu får på pälsen för husbyggen.
En sådan rutten logik kan bara centrifugeras fram via hjärntvätt.

Hillary Clinton hade en av sina många dåliga dagar häromdagen.
Hon glömde att historien inte började igår och att en konflikt som pågått under decennier inte löses på en kafferast.
Hon sade att om bara gränserna mellan Israel och palestinierna var fastställda (busenkelt...) skulle bosättningarna inte vara något problem.
På ett sätt har hon ju rätt men ändå inte.
Man fastställer inte en gräns innan man vet vad som förväntas rymmas inom denna gräns.
Naturligtvis kan Israel inte sätta några gränser innan de vet om de palestinska flyktingarna kommer att hamna här eller där – eller här.
De måste också förvissa sej om att landet Palestina kommer att bli en fredligt sinnad nation och inte som idag – ställa till största möjliga förtret i jakten på största möjliga PR poäng.
Gränser slänger man inte ut lite hur som helst utan först när relevanta fakta ligger på bordet.
Idag ligger fakta varken på bordet eller någon annanstans eftersom palestinierna har slutat prata, åtminstone med dem de borde prata med.
Prata med CNN är ok men med Netanyahu - no no.
CNN ställer inga obehagliga frågor men det gör inte Netanyahu heller – han ställer frågor som möjligen kan upplevas obehagliga om man inte har rent mjöl i påsen.
Ärligt uppsåt – vad är det?

Åter till dessa arma husbyggen.
Innan jag fortsätter så lägg gärna märke till HUR de som rackar ner på den israeliska byggverksamheten säger vad de säger, Ban Ki-Moon, Clinton och andra.
De upprepar palestiniernas envetna propagandafloskler med en uppenbar likgiltighet och trötthet – ungefär som att fullgöra en generande och ganska obehaglig plikt.
Som papegojor.
Man undrar vad (vem?) som tvingar dem att förfalla till denna menlöshet.

De judiska delarna av Jerusalem har aldrig varit förhandlingsbara lika lite som Abbas anser Ramalla vara en förhandligsbar stad.
Vissa delar av Jerusalem där det bor araber kan det för Israels del kanske vara klokt att göra sej av med, av praktiska skäl.
Frågan kommer att diskuteras där den diskussionen hör hemma - på det idag imaginära förhandlingsbordet.

De människor som sedan några decennier kallar sej palestinier har aldrig varit i närheten av någon sorts överhöghet över Jerusalem och har lika lite rätt till den staden som svenskarna har rätt till Oslo.
Jerusalem står omnämnt 700 gånger i Bibeln men o (noll!) gånger i Koranen men nu plötsligt vill palestinierna ha (”vill ha mamma, vill ha, vill ha...”) Israels huvudstad.
Inte för att vårda den och få den att blomstra utan bara för nöjet att få ta den från israelerna.

Politik handlar ibland om att vilja men i det här fallet väger det oerhört lätt vad palestinierna vill, det handlar i stället om Israels RÄTT till sin eviga huvudstad.
Sedan må omvärlden grymta så mycket den orkar.
Om denna omvärld mellan grymt-utbrotten försöker tänka en enda liten sund tanke skulle både grymtanden och övriga felkalkyler snabbt försvinna från dagordningen.


Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, Bashar Assad, Bibi Netanyahu, Hillary Clinton, Ban Ki-Moon, Jerusalem, ...

Gräddligans fatala miss

Ibland läser du en rad som gör att det blixtrar till i skallen och du anar att du snubblat över sanningarnas sanning.
Jag läste en sådan rad idag.

Benjamin Netanyahu tyckte att pengarna avsedda för Gaza borde vänta tills raketanfallen upphört.
Så logiskt och så barnsligt enkelt.
Det är ju raketanfallen som orsakat att de nu behöver dessa återställare.

Om Hamas nu får de beräknade 2.8 miljarderna (fast det brukar bli mer än väntat när palestinier är inblandade) så är det en klar och uppmuntrande koppling till deras ansträngningar att spruta iväg raketsvärmar in över Israel.
Någon kanske har fäst sej vid vad vissa påstått att det inte är Hamas som ska få pengarna utan Abbas men det är naturligtvis bara något man måste säga.
Det hör liksom till.

Hamas säger inte så mycket men ler i mjugg för de vet att, som alla gånger tidigare när samma standardfraser varit på tapeten, pengarna utan större svårigheter slinker ner i Hamas rymliga fickor.
Att det fortfarande finns människor som tror på motsatsen är både skrämmande och outhärdligt naivt.
Att ge pengar till Gaza medan gazaborna skjuter sina allt mer avancerade raketer in över israeliska städer och byar är att ge helt galna signaler.
Gazas mångfacetterade terrorgrupper med Hamas i spetsen kan ju inte tyda det på något annat sätt än som en världsomspännande uppmuntran - helt naturligt.

Detta får inte misstolkas som att inte vanliga familjer är värda tak över huvudet men för att åstadkomma detta borde ledargarnityret göra en vissa omprioriteringar.
När sidenkostymerna och den uppdaterade tekniska utrustningen är betald borde medel som vanligtvis går direkt till Hamas krigsmaskineri nu gå till att bygga hus – för det är väl det som givarpengarna är avsedda för...

Ett åttiotal länder är representerade i Sharm e-Sheikh för att lova bort dessa pengar men det hindrar ju inte att sidospår dyker upp – som den numera ganska trötta tvåstatslösningen.
Jag börjar allt mer undra över hur det är tänkt att den ska se ut.
Denna konstruktion är tänkt att bli verklighet när palestinierna blivit duktigare på att leva i fred med sina grannar och grannen i det här fallet är naturligtvis Israel..
Abbaspalestinierna skulle med modigare ledare och en dos nyärlighet kanske kunna lära sej, men vad tror ni om Hamaspalestinierna?
I deras framtidsplaner finns absolut inga sådana tankar utan raka motsatsen – om man så säger.
Kommer palestinierna att en dag välja att leva i fred med Israel?
Ingen vet men alla väntar - och det har väntats ganska länge nu.

I Sharm e-Sheikh samlades idag gräddan.
Bill Clintons fru, som numera inte bara är fru Clinton utan 'The Clinton', USA's utrikesminister, och generalsekreteraren för FN, Ban Ki-moon, ledde gräddligan.
Ban Ki-moon har tyvärr ytterst svårt för att ta saker och ting i sin rätta ordning.
Han säger att det viktigaste är att öppna gränserna till Gaza och då menar han inte gränsen mellan Egypten och Gaza utan till det land Hamas utsett till sin dödsfiende.
Öppna gränserna och ge dem vad de vill ha är Ban Ki-moons budskap som i likhet med de förväntade miljarderna inte kan göra annat är att invagga Hamas i en känsla av att de nu verkligen är på rätt väg – nu när världens storheter så tydligt bortser från Grad-raketerna som piskar sönder Ashkelon och andra städer i Israel.
I stället öppnar man penningpungen.
Det hårda livet med att tillverka, testa och skicka iväg sina numera ganska imponerande raketer som inget mänskligt vill komma i vägen för, är på väg att bli belönat.
Hamas privata lilla Oscars-utdelning.
Israel förlorade en Oscar men Hamas håller på att vinna sin – med Ban Ki-moons hjälp.

Vad skulle egentligen ha varit enklare än att celebriteterna berättat för Hamas att för att få tillgång till pengarna de lovat bort så fick de först sluta upp med att irritera israelerna.
Jo, många israeler är faktiskt lätt irriterade, speciellt när deras barns skola blivit sönderbombad.
Att skolhuset just då var tomt har inte med saken att göra såvida du inte tillhör dessa illusionister som tror att hamasnikarna snällt väntade med att skjuta av sina raketer tills barnen hunnit hem från skolan.
Som James Bond brukade säga om sej själv – 'med rätt att döda'.
Hamas anser sej ha rätt att döda varhelst och närhelst det dem lyster.

Kära celebriteter, Netanyahu har rätt.
Våga er gärna på det djärva experimentet att kräva något av Hamas.
Kräv ett slut på deras krigshandlingar och ingen kommer att störa dem längre.
De kan då i lugn och ro gotta sej åt det kommande valutainflödet och göra med det precis vad de vill – vilket de skulle ha gjort under alla omständigheter.
Israel har viktigare (!) saker att syssla med som t.ex. den kommande melodifestivalen som upprört många araber ända in i hjärterötterna för inte ska väl en rejäl arabflicka sjunga och uppträda tillsammans med en judejänta...

Tycker ni resonemangen börjar bli lite väl bisarra då är ni på väg att greppa Mellanösterns intrikata dueller vilka Netanyahu är väl förtrogen med - på gott och ont.

PS Jag såg nyss en uppgift om att också Sveriges egen lilla ömhuding, biståndsminister Gunilla Carlsson, under givarkonferensens gång varit framme och tafsat på gränsövergångarna men hon 'glömde' i sin nervositet att be Hamas avsluta sitt krig först.
Låt oss tillsammans skämmas en stund och hoppas att inte alltför många hörde henne.
När allt kommer omkring är ju betydelsen av en svensk biståndsminister försumbar i de stora sammanhangen.

Bibi Netanyahu, Gaza, raketsvärmar, Hamas, Israel, Abbas, krigsmaskineri, givarpengar, Sharm e-Sheikh, Hillary Clinton, Ban Ki-moon, gräddligan, Oscars-utdelning, celebriteter, Gunilla Carlsson, ...
SP B HD SDS DN ND ND2 SDS SDS HD DN SDS TA Y K AB B SP D D D D DN SvD SDS K B Y SP
TA PS SDS DN DN SDS K Y SvD AB TA SP B HD TA K SvD Y B SP AB HD DB DB DB DB DN AB
SDS SvD SDS DN

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige
MXp - Missional Experiences
Fred i Mellanöstern
Sapere aude!
Bertils blogg
Ilya Meyer
Jihad i Malmö
Mellanöstern aktualia
Rabnor tycker o tänker
Empatisk men inte patetisk

Fåraktiga alternativ

Den här bilden avgjorde ämnet i kväll – det fanns annars ett par, tre till att välja på.

Jag läste ett citat som syftade på Israels politiker men det kan också stå för den nyvalde presidenten i USA, om än i vinklad form.
Israel har begåvats med "the best politicians money can buy" (ex. Olmerts alla kuvert) och eftersom Obamas kampanj gick runt, inte bara på genialitet, så kan man kanske säga att USA fick "the best president money can buy."
För 60 miljoner dollar!

Obama proklamerar att han tänker stå för en helt ny politik och det låter som ett eko av vad Tsippi Livni har sagt.
En ny politik.
Underförstått då en bättre sådan.
Obama och Tsippi tror jag blir rena utförsäljningen medan Obama och Bibi skulle kunna bli ett team att räkna med.

Vad Obama inte tänker förnya är hundtraditionen i Vita Huset.
Han har lovar sina döttrar en liten valp när de flyttar in och det bidrar naturligtvis till det förväntade gullegullet.
Nu när valet är över och amerikanarna börjar komma ner på jorden har intresset för vilken hundras familjen Obama tänker skaffa ökat för var timma.
Den vältalige Obama berättade att de först hade tänkt ta en hund från en hundgård för husse-och mattelösa hundar men insåg sedan att det räckte med en blandrasig i familjen...
Han syftade då på sin egen härstamning från både svart och vitt.
Vad jag annars mest kommer ihåg från tidigare presidenters hundäventyr är president Lyndon Johnssons stackars hund han brutalt lyfte i öronen inför den samlade världspressen.
Ingen president har varit så nära lynchning som Johnssom var den gången.
Att Nancy Reagan drog ut naglarna på sin katt för att den inte skulle repa Vita Husets polerade möblemang föredrar jag att nämna med små bokstäver.

Alla vill av egoistiska-och överlevnadsskäl vara på vinnarens sida och därför har alla gratulerat Obama.
Ahmadinejad i Iran, Assad i Syrien, Hamas i Gaza och i resten av världen och Abbas i Ramalla – you name it.
Myanmar också.
Norkorea - kommer inte ihåg.
Hoppsan, jag glömde visst Olmert och jag kan livligt föreställa mej hur han smörade i det telegrammet.
Bäst att hålla sej väl med en kommande makthavare för att senare kunna låna dennes öra till egna mer eller mindre geniala projekt.

Firade och gratulerade gjorde också kurderna i Turkiet.
De slaktade 44 får som tackoffer för att Obama vann och smetade ner hans porträtt med de stackars fårens blod.
De förklarade dock strax att de inte menade något illa med denna akt utan att det var deras traditionella sätt att frammana beskydd åt personen på porträttet.

Någonstans tycker jag lite synd om Obama.
Listan över förväntningarna på honom är utan slut och alla tyckare har synpunkter på vad han nu bör göra.
Punkt ett, punkt två o.s.v.

Någon skrev så här – för en man som Obama finns bara två alternativ, att misslyckas eller att bli bäst.
Något mellanting existerar inte.

Obama, kurder, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, ..

Tomtemissbruk

Sverige är fantastiskt!

Det har varit ganska många artiklar om den inrikespolitiska situationen i Israel efter Olmerts avgång (fast han sitter fortfarande där han sitter där han sitter där han sitter...) och partiledarvalet i Kadima som vanns knappt av Tsippi Livni.
Vad har vi kunnat läsa i dessa artiklar?

Vi har fått läsa vad svenska analytiker anser att Israel bör och inte bör göra för att tillfredsställa palestinierna.
Nu är det ju så att Israel väljer sina politiker för att de ska verka för Israels bästa men i svenska media är man bara intresserad av att Israel ska välja företrädare som är bra för palestinierna.
Israels egna intressen är negligerbara.
Detta känns onekligen aningens virtuellt.

En rubrik som fångat många artikelskribenter är att i två färska opinionsundersökningar Tsippi Livni har fått ett par procent mer än Bibi Netanyahu och folk påstår att de fått nytt hopp...
Absurdt – av flera orsaker.

För det första är tiden fram till valdagen mer än en evighet i det här landet och opinionssiffrorna hinner gå varvet runt flera gånger om innan dess.
Opinionsinstituten arbetar för högtryck och mätningar kommer att skölja över landet i en aldrig sinande ström och om siffrorna pekar i samma riktning två veckor i följd, skulle jag bli ganska förvånad.
Vi lärde oss ju också vid Kadima-valet att resultaten av dessa undersökningar är beroende av en mängd oberäkneliga faktorer och i slutändan inte mycket att sätta sin lit till – även om Bibi Netanyahu hade legat i täten.

Sedan kommer vi till det allra underligaste i dessa artiklar som alla är skrivna i samma anda och väldigt likartade.
De svenska kommentatorerna ser det som ett positivt tecken att Tsippi Livni ledde i två mätningar over Bibi Netanyahu och då blir ju nästa fråga automatiskt – varför?
Varför tror de att Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för Israel än Bibi Netanyahu?

Ursäkta --- var frågan felställd?
Naturligtvis.

Frågan skulle ha varit varför Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för palestinierna än Bibi Netanyahu.
Med andra ord bedöms Israels inrikespolitik med utgångspunkt från vad som är bra eller dåligt för palestinierna.

Detta kallar jag ett typiskt tunnelseende men också ett snyggt upplägg av en påtryckargrupp.
Jag nämnde inte ordet propaganda men var snubblande nära.

Slutsatsen blir att svenska media och artikelskribenter vill ha en jultomte som Israels premiärminister.
En jultomte i röd tomtedräkt och vitlockigt hår med en önskelista så lång så lång och en säck sprängfull av klappar dekorerad med den palestinska flaggan.

Har ni inte glömt någonting?
Har ni inte glömt hur det ska gå för Israel?
Om landet ska överleva de synnerligen reella hoten från norr, från öster och från söder?
Fast det är väl inte något en svensk artikelförfattare eller ledarskribent skulle ödsla trycksvärta på.

Svenska media, Sverige, Israel, palestinierna, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, jultomten ..

D SvD DN SDS P