Den arabiska våren

Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.

Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.

Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.

Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, USA, Mellanöstern, Israel, Bashar Assad, Mahmoud Ahmadinejad, Egypten, Det Muslimska Brödraskapet, Angela Merkel, Barack Obama, Salam Fayyad, ...

Sparka ut, röka ut eller lyncha?

Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.

Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, Salam Fayyad, 'palestinianism', Ramalla, bosättningar, judar, Benjamin Netanyahu, Helle Klein, Carl Bildt, ...

Det är så tyst där ute...

Världens sorgebarn beter sej allt sorgligare för var dag.
Världens sorgebarn har fått fria tyglar vilket de är mycket väl medvetna om.
Världens sorgebarn utmanar förnuftet till förmån för evig oförsonlighet.

Palestinierna gillar inte ockupationen men jobbar stenhårt på att ha den kvar.
Palestinierna gillar inte bosättningarna men jobbar lika stenhårt på att ha också dem kvar.

Hade de vetat bli av med ockupationen hade de väl gjort allt som står i deras makt för att få slut på den?
Skapat en värdig fred, avslutat konflikten och blivit av med allt vad ockupation heter.
För det är väl fred de vill ha...???

De kanske till och med hade kunnat lägga vantarna på några bosättningar de nu kastar så längtansfulla blickar efter.

Nej ingenting stämmer – det är i stället någonting som stinker.
Dessa ologiska kullerbyttor är uppenbara för oss alla men trots detta är det så tyst så tyst så tyst...
Tystnaden är bedövande och utmynnar tyvärr i ett nolläge där absolut ingenting händer.
Ingenting händer vare sej på marken eller i det internationella samtalet men vanligt folk, som sätter logiskt tänkande före svepande deklarationer - dessa genuina människor börjar alltmer förakta palestiniernas oförsonliga beteende.

Hur tänker då palestinierna?
De tänker inte – de väntar.
De väntar på att Israel ska pressas, gnuggas och i slutändan tvingas till just de eftergifter de har på sin önskelista.
På det sätter riskerar de inget men har allt att vinna.

Varför är det då så tyst?
Varför finns det ingen som vågar berätta för palestinierna att den väg de valt helt enkelt inte är framkomlig.
Varför finns det ingen med lite civilkurage som klarar av att informera palestinierna om vad ordet förhandling innebär.
Ge och ta och ta och ge och ge och ta – i en salig röra.
Vad som saknas i konceptet är att man varken ger eller tar något innan förhandlingarna börjat.
Inte ens palestinierna kan ändra på detta faktum.

Tystnaden från personer palestinierna kunde tänkas lyssna på är extra tragisk.
Dessa personer skulle eventuellt kunna påverka situationen men de avstår.
Skälen till denna tystnad är intressant men ack så besvärande och jag ska bespara er de tragiska detaljerna.

Carl Bildt skriver den 11 december i sin blogg att han ska träffa palestiniernas premiärminister Salam Fayyad och bl.a. ”diskutera förutsättningarna för att återuppta förhandlingsprocessen”.
Detta superdiplomatiska sätt att uttrycka sej på i en superblogg inger inget förtroende.
Politiskt forcerat språk går inte längre hem i stugorna.

Är det någon som tror att Bildt kommer att påpeka för Fayyad vilka åtgärder som vore lämpliga för palestinierna att ta itu med?
Naturligtvis inte.
Samtalet kommer förmodligen att vara ett pep-talk mot deras gemensamma fiende – Israel.

De sansade rösterna skriker ut sin tystnad.
Det är så otroligt tyst där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, bosättningar, palestinier, Salam Fayyad, eftergifter, civilkurage, Carl Bildt, förhandlingar, Israel, ...

D