Förlorad investering

“Visserligen startade vi ett krig med målet att ta över din egendom men när vi nu tyvärr misslyckades och i stället förlorade kriget kräver vi att vi ska återgå till utgångspunkten.”

Smaka på ovanstående citat och berätta sedan om du finner någon slags logik i yttrandet.
Möjligen en palestinsk logik.

Det talas mycket och ofta om Abbas fräschaste villkor för att sätta sej till bords med Netanyahu – att han ska sluta ge tak över huvudet till sina medborgare.
Det talas mindre om att Abbas också vill att förhandlingarna – om han nu kommer till skott någon gång – ska börja vid den punkt där han sa nej till Olmerts generösa förslag som lades på bordet strax innan den mannen tvingades avgå.
Abbas sa alltså nej tack men vill nu börja förhandla just vid den paragraf han för några månader sedan sa nej till.
Observera – han säger inte ja till Olmerts erbjudanden utan vill bara använda dem som språngbräda mot nya djärva mål.

Har Abbas inte lagt märke till att Israel fått en ny regering och en ny premiärminister med en mer realistisk syn på tillvaron?
Denne premiärminister har inga skyldigheter att ta ansvar för vad Olmert pysslade med utan driver förhandlingar med Israels bästa för sina ögon.

För att koncentrera det inledande citatet ytterligare så köpte palestinierna en nitlott men kräver nu pengarna tillbaka...
Det kostar inget att bluffa – går det så går det.
Ofta går det alldeles utmärkt för palestinierna att bluffa sej fram, folk lägger huvudena på sned och lyssnar uppmärksamt – det är ju så synd om dem...
Att logiken saknas är ovidkommande.

Abbas har som sagt många bollar i luften i dessa dagar och den hetaste bollen berättar att de med FN’s och dess diktaturers benägna bistånd vill utropa en egen stat.
Vilken tragisk början för en nyfödd stat där ingenting är förberett för den lilles ankomst.

Ska man skaffa barn ska man göra det just för att man vill ha ett barn – inte för att göra upp med grannen genom detta barns ankomst.
Palestinierna vill ha en stat enbart för att sätta dit sin granne, någon annan anledning kan jag inte se då ingen av dem visat något intresse av att bygga de grundläggande institutioner som krävs för en demokratisk rättsstat.
Tony Blair har arbetat i regionen ett bra tag just med det uppdraget men vad han fått ihop är bara småsmulor som även de inte sprungit fram ur någon större entusiasm.

Varför palestinierna föredrar ett FN-beslut framför förhandlingar är uppenbart - de riskerar inte att behöva kompromissa.
Inte om någonting.
FN har de ju som i en liten ask så det kan mycket väl gå vägen.
Hela kungariket och halva Jerusalem.

Man har dock glömt en liten detalj - Gaza - där Hamas regerar.
Hamas tänker inte ge upp någonting till Abbas och Abbas himself vågar sej inte ens in i Gaza.
Ni kanske kan se scenariot framför er - Abbas får en stat av FN men han är bara herre i halva kungariket, på Västbanken, medan han inte ens släpps in i Gaza...

Israel kommer naturligtvis att hermetiskt tillsluta sina gränser vilket kommer att tvinga UNRWA att ytterligare utöka sin lilla nätta budget.
FN trodde de hade skapat en palestinsk stat men upptäckte att de i stället fått ett icke självgående monster på halsen som är beroende av givmilda mostrar och fastrar även för löpande utgifter.
Att investera i sin framtid är det inte ens tal om.

Man startar krig som man förlorar i stället för att investera i sin framtid
Man drar en nitlott och kräver sedan pengarna tillbaka i stället för att investera i sin framtid
Man tigger till sej en ofärdig stat i stället för att investera i sin framtid.

En potentiellt lönande investering har gått upp i rök eftersom palestiniernas vilja att eliminera Israel är större än deras vilja att investera i en egen stat.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, Abbas, Netanyahu, Olmert, nitlott, FN, Tony Blair, kompromiss, Jerusalem, Gaza, Hamas, Västbanken, UNRWA, monster, investering, ...

Blairs resa

Jag håller med Hamas om åtminstone en sak.
Att Tony Blair är ute och cyklar.

Blair är förmodligen besviken över uteblivna resultat av sina ansträngningar i regionen och ger nu avkall på tidigare klarsyn.
Han viker sej för en billigare lösning för att bli bjuden på 'five o'clock tea' av Hamas.
Han lägger för syns skull till en brasklapp att detta teparty kan komma till stånd endast efter att Hamas gjort bot och bättring...

Nu är det ju så att Hamas aldrig kommer att gå fram till någon botbänk för de ser ingen som helst anledning att göra så.
Det är ju de som utkämpar den goda kampen som Allahs sändebud i denna mörka värld och hur skulle Blaire kunna konkurrera med detta gudomliga uppdrag?

Ni har hört det till leda, men vad omvärlden förväntar sej av Hamas är egentligen bara normal hyfs.
Att erkänna att Israel faktiskt finns (inte bara en ordlek), att erkänna tidigare ingångna avtal och att sluta mörda oskyldiga människor.

Problemet är att Hamas har problem med Hamas.
Om Hamas skulle rätta in sej i leden och säga ja, ja, ja, då är de inte längre Hamas.
Är de inte längre Hamas så är de ingenting alls, för vad de är idag är de endast i kraft av sitt islamistiska korstågsäventyr.
Om Hamas inte finns blir det heller inget 'five o'clock tea' för Blair.
Inga nybakade scones och ingen engelsk marmelad.

Denna sorgliga historia kan naturligtvis sluta med ett par rubriker men den kan också vara början till slutet.
Det kan vara början på Blairs eftergifter mot bättre vetande.
Det kan vara början på Blairs kapitulation inför den fria världens största hot.
Det kan vara början på Blairs undfallenhet inför de krafter han insett han faktiskt inte har någon makt över.

Någonstans hade vi väntat oss mer av honom.
Han är förtvivlat charmig och har ett leende som kan smälta isberg snabbare än några växthusgaser men jag tvivlar på att ens dessa attraktiva egenskaper skulle kunna få Hamas att ansluta sej till villkoren för Blairs teparty.
Dagens villkor – vill säga.
Morgondagens villkor kanske kommer att vara betydligt luddigare eller rent av obefintliga.
Vi har ju liksom varit med förr.

Jag skulle föreslå att Blair ägnade sej åt andra mer jordnära företeelser än att försöka omvända Hamas.
Han skulle till exempel kunna ta sej en titt på hur långt anpassningen gått för palestinier i de högre sfärerna för att på bästa sätt "ta hand om" det ständiga valutainflödet.
Gaza som ser lite nedslitet ut efter Hamaskriget förväntas få oöverskådliga summor av länder och folk som vill delta i förskönandet och uppfräschningen.
Pengar kommer att rulla in inte bara från Iran utan från världens alla hörn trots att Hamas inte sysslar med att reparera hus.
Vad Hamas reparerar är sitt krigs-och utrotningsmaskineri vilket i och för sig drar ansenliga summor.

De höga herrerna i det palestinska politiska etablissemanget har mobiliserat sina familjer och sett till att söner och kusiner, sysslingar och bryllingar registrerat bolag i konstruktionsbranschen för att vara beredda att åtaga sej rekonstruktionsarbeten i Gaza.
Arbetsuppgifterna lär vara av mindre intresse eftersom ändamålet är att på ett smidigt sätt komma i kontroll av rekontruktionspengarna – och här talat vi inte om peanuts.
Åtminstone fem namngivna höga ämbetsmän är anklagade för dessa smått fantastiska businessinnovationer.
Blairs uppgifter omfattar bland annat att hjälpa palestinierna skapa nödvändiga institutioner och här har han en chans att se till att institutionernas förtroendevalda (?) håller tassarna borta från honungsburken.

Abbas varnar för att låta pengarna gå direkt till Hamas medan Hamasledningen uppe i Damaskus vädjar till presumtiva givarländer att låta dem ta hand om slantarna.
Detta bidrar kanske inte direkt till att göra helhetsbilden klarare men oändligt mycket sannare.
Precis så splittrade är palestinierna och när de talar om - eller vid sällsynta tillfällen – talar med varandra, då ryker både stickor och strån.
Samtidigt med detta skådespel talar man om försoning...
Det lär i så fall bli en självförtärande djävulspakt, men mera därom i kommande inlägg.

Tillbaka till Tony Blair.
Vad kan han göra och vad bör han göra?

Han har absolut inga förutsättningar att förändra Hamas eftersom han inte har några direktförbindelser med Allah.
Inga kända sådana i varje fall.
Han bör låta dem sköta sej själva där nere till vänster tills de självdör eller uppgår i någon eterisk dimension.

Han bör i stället försöka få Abbas och hans gäng att förstå att en eventuell framtida stat kräver ärliga uppsåt och en förskräcklig massa hårt arbete.
Så mycket arbete att ingen kommer att ha varken tid eller ork för vare sej intriger, fiffel eller företeelser av ännu grövre art.
Stötta de som verkligen lägger manken till medan lusen bör läsas av de som envisas med att sitta på två stolar.
Visst låter detta som en handlingsplan för förskolefröknar och kanske är likheterna fler än man i första hand tror.

Tony Blair, du har ett helt omöjligt jobb som blir ännu omöjligare om du försöker blunda för verkligheten.
Ta tjuren vid hornen, kalla en spade för spade och dela med dej av de värderingar som legat till grund för det Europa vi en gång var otroligt stolta över.

Slutord.

Blair får stå som mönsterbild för fenomemet 'skrubba rent Hamas' som numera sprids som en farsot.
En farsot med endast en utgång – undergång.

Tony Blair, Hamas, brasklapp, botbänk, Allah, korstågsäventyr, scones, teparty, Iran, djävulspakt, Abbas, farsot, Damaskus, honungsburk, ...

SvD, 2, 3, 4, Dn, 2, Dag, 2, Hd, Syd, 2, 3, 4, 5, A, B, 2, 2, A, 2, 3, N, 2, 3, 4, 5, 6, CB, 2, Y, S, V, 2, 3, E, 2, Ps, I,Tra, , 2, Pk, 2, 3, Smp, 2, 3, 4, 2, Y, 2, Kri, 2, Y, D.

Ytterligare lästips: MH Boccara, Dick Erixon, 2, Sapere aude, 2, Gudmundson, 2, MXp, HD-blogg, Ilya Meyer, Jonathan Leman, 2, JiM, Erik Svansbo, IiS, Fredrik Malm, Mark Klamberg, UNT, LGF, Elder of Ziyon om skolan, Elder of Ziyon om UNRWA, 2, 3, 4, 5.