Hamas förbereder sej

Hamas förbereder sej för fångutväxling.
En (1) israelisk värnpliktig mot ca.1.400 hamasnikar med varierande grad av blodigt förflutet.
Fördelningen kan man i och för sej tolka på ett ganska intressant sätt - om hur olika grupper ser på människovärde och liknande.

Hur förbereder sej Hamas då?
Jo, de planerar för tiden efter Gilad Shalit.
Den tiden tänker de inte använda till att bygga nya villaområden eller så – om detta nu hade föresvävat någon.
Khaled Mashal, Hamas utlokaliserade ledare, berättade den 12 november vid en konferens med arabiska partier i Damaskus att Hamas prioriterar den militära uppbyggnaden och allt som innefattas i ordet ’resistance’.
Detta ord ’resistance’ är i sin tur ett inte speciellt kodat kodord för terror.
”Allt annat är politiska manövrer” (som t.ex. mat på bordet för gazaborna) berättade Mashal.

By the way, en någorlunda känd hamasdiggande bloggerska sa en gång att Mashal har så snälla ögon...
Ögon javisst, men snälla?
Nåväl, smaken är som bekant delad.

Hamas tänker heller inte fördriva tiden med nostalgiska drömmar från tiden då de kontrollerade Gilad Shalit.
Denna fantastiska period då de hela tiden hade ”the upper hand” över Israel och till slut fick exakt vad de begärde den dag kidnappningen skedde.

Rent konkret alltså – hur förbereder sej Hamas för den dag och stund då klenoden Gilad Shalit inte längre finns ibland dem?
De planerar helt enkelt för en ny ’Gilad Shalit’!
Guldkalvar ska man inte skrota utan förnya så ofta som möjligt.

Hamas har offentliggjort ett erbjudande om 1.4 miljoner dollar till den person som kidnappar en ny israelisk soldat, en ny Gilad Shalit.
De har funnit att ha kontroll över en israelisk soldat är bästa sättet att få vad de vill och samtidigt förödmjuka Israel.
Att detta samtidigt stärker deras politiska ställning i förhållande till Fatah är liksom grädden på moset.

Hur ställer sej resten av världen till detta 'erbjudande' – nästan en och en halv miljon dollar för att sno in en israelisk kille i Gazas slingrande gränder?

- Inget kunde ha varit mindre intressant.

Just därför att ingen är intresserad kommer det också att bli en ny Gilad Shalit.
Nya krav, nya förhandlingar och ny glorifierning av Hamas.
Snyggt jobbat av Sverige som ytterligare några veckor står vid det europeiska rodret.

Är det någon som hört Carl Bildt bli åtminstone aningens irriterad över Hamas erbjudande att betala 1.4 miljoner dollar till den som kidnappar en ny Gilad Shalit?
Hör gärna av er i så fall för det har jag uppenbarligen missat.
Inte för att Bildt kan trolla men han hade ju kunnat göra klart för Hamas att om det är till att täcka kostnaderna för nya kidnappningar de svenska givarmiljonerna går så finns det större behov i andra delar av världen.
Pengarna går nu till Abbas som i sin tur vidarebefordrar ansenliga summor till Gaza.
Med andra ord till Hamas.
Med ytterligare andra ord till kidnappningar och till ’resistance’.

Till alla ’mellanösternspecialister’ i Sverige som glatt påstår att Hamas håller på att bli ett moderat, trivsamt och riktigt resonligt politiskt parti man kan göra business med – sorry, men hamaschefen Mashal håller inte med.
Han vidhåller att ’resistance’ är hela idén med Hamas och utan denna företeelse har de inget existensberättigande.

Och existera det vill de ju...

Smil-kampanjerna de bjuder nyttiga idioter på är som sagt inget annat än ’politiska manövrer’.

Well – Mona och Helle...???

Hamas förbereder sej för nya stordåd, både militärt och diplomatiskt, och tack vare världens tystnad ser framtiden för Khaled Mashal och hans hamaskrigare ljus ut.
För framtidens Gilad Shalit finns bara mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, fångutväxling, Gilad Shalit, Khaled Mashal, Carl Bildt, EU, Mona Sahlin, Helle Klein, kidnappning, 'resistance', ...
D T

Rubriceringspyssel

Ibland ser man en rubrik som får en att stanna upp och läsa den en gång till.
I gårdagens Haaretz kunde man läsa ”Abbas warns Europeans against easing boycott of Hamas”.
Abbas varnar europeerna för att lätta på bojkotten av Hamas.

Av detta överraskande uttalande av palestiniernas president kan man dra minst två slutsatser.
Den första är hur lite gemene man i Europa förstår av vad som pågår i Mellanöstern och att de heller inte har någon aning om hur det bör tolkas.

Den andra slutsatsen är att det kommer att bli ytterst knepigt att förena gazapalestinierna och västbankspalestinierna till en fungerande och fredlig enhet.

Vad handlade egentligen rubriken om?
Det stod att palestiniernas egen president varnar för att normalisera förbindelserna med delar av hans eget folk.
Det är som om fadern i en familj varnar vänner och bekanta för att ha någon kontakt med en av hans söner.
En sådan situation går man inte ut med i media om inte sprickan dem emellan är oöverstiglig.

Förhandlingar pågår ju av och till mellan Fatah och Hamas för de inser att båda skulle vinna på en enad front utåt.
Inte minst skulle det bli enklare för Hamas att låta miljarderna rulla direkt ner i deras fickor.
Trots dessa fördelar kan de inte komma till skott vilket låter oss ana att det föreligger ’vissa svårigheter’.

Abbas vill inte att världen ska öppna sin famn för Hamas, inte just nu i alla fall, för det kunde i så fall ge dem fördelar vid förhandlingsbordet.
Visst – ett ganska ’lågt’ resonemang men ändamålen helgar medlen även bland palestinierna.

En annan rubrik i samma anda stod att läsa i Jerusalem Post den 19 mars.
Den löd ”PA (Palestinian Authority) officials welcome failure of prisoner swap talks”.
Från officiellt palestinskt håll välkomnar man att förhandlingarna om en fångutväxling misslyckades.

Rubriken med vidhängande artikel handlade om att utväxla Gilad Shalit mot ett och ett halvt tusen fångar men efter ett och ett halvt tusen sorger och lika många bedrövelser lades förhandlingarna på is.
En del hävdar att de är nedfrusna för gott.

Fatah gläder sej alltså åt att hamaspalestinierna får fortsätta att skaka galler vilket vid första påseendet ter sej ganska underligt.
Börjar man skrapa lite på påståendets yta inser man att skillnaden mellan Fatah och Hamas är som mellan himmel och hav.
De kan ibland ge intryck av att ha samma färg men frånsett detta är de totalt väsensskilda.

Fatha med Abbas i spetsen var rädda att om Hamas lyckades prångla ut ett stort antal fångar ur de israeliska fängelserna skulle deras popularitet öka mångdubbelt och Fatha skulle te sej som de förlorare de egentligen är.
De var av erfarenhetsmässiga skäl också rädda för att ett nytillskott av nyutsläppta hamashjältar på Västbanken skulle öka risken för en upprepning av den blodiga militärkupp Hamas genomförde sommaren 2007.
Den gav definitivt ingen mersmak.

Man kan, inte bara på grund av dessa rubriker, med gott fog fråga sej vad som egentligen förenar Fatahpalestinier och Hamaspalestinier?
Frånsett den geografiska separationen är den religiösa hängivenheten ett starkt skiljande fenomen som skär genom ande, märg och ben.
Trosfrågor har en förmåga att både hela och söndra och mellan palestinier och palestinier har det enbart handlat om att söndra.

Att ge upp fanatismen och Allah för det gemensammas bästa kommer Hamas aldrig att göra och Fatah kommer aldrig att låta Allah och fanatismen definiera sin ideologi.
Vad återstår?
Var det någon som viskade något om att det är på tiden att Jordanien och Egypten tar sitt ansvar?
Well – frågan bör i varje fall ställas.

rubricering, Haaretz, Abbas, Hamas, bojkott, palestinier, Europa, Fatah, 'ändamålet helgar medlen', Jerusalem Post, fångutväxling, Gilad Shalit, Västbanken, militärkupp, ...
SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Dag, 2, 3, 4, 5, Ab, 1, 2, 3, 4, N, Hd, 2, 3, 4, 5, Ps, N, 2, 3, 4, Svt, R, 2, 3, 4, 5, Vg, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, T2, B, 2, 3, 4, Smp, 2, 3, 4, 5, 6, Kri, 2, 3, Tra, 2, 3, Y, 2, 3, Nm

BLOGGPÄRLOR
MXp: Etiska dilemman i Operation Cast Lead mot terrorismen
Israel i Sverige: Vad sägs om lite fakta
Fred i Mellanöstern: Vilken moralisk måttstock har vi rätt att använda på Israel
Ilya Meyer: Ett möte i frammåtanda
Mellanöstern aktualia: Obamas huvudvärk
Rabnor tycker o tänker: Sprängd anka

En alldeles för lång dag

En dag av sorg och vrede.
En dag vi kunde varit utan.
En dag då luften gick ur nationen.

Det började med en nattsvart, nypolerad och läskigt blank kista.
Strax därefter ytterligare en nattsvart, nypolerad och läskigt blank kista.

Det kunde ha slutat där för då visste vi.
Vi visste att både Udi och Eldad var döda.
Jättedöda.

Två långa års ovisshet var slut men resultatet var inte lättnad.
Resultatet var övergivenhet, ensamhet och rädsla.
Rädsla för att folkets armé förlorat sin förmåga att försvara oss.
Rädsla för att landets ledning förlorat sin förmåga att leda.
Rädsla för att folket förlorat sin entusiasm, energi och handlingskraft.

Som en del har uttryckt det – kriget slutade idag.
Kanske är det så men kanske bara känns det så.
Slutade eller började...

När vi inte kunde fly sanningen längre gick folk ut ur sina stugor.
Många drogs till Udis och Eldads hem.
Man tände små värmeljus och skrev kärleksfulla lappar.Man grät.
Barngrupper kom, tände värmeljus, skrev lappar och grät.
Familjebegreppet antog en utvidgad form.

I Beirut hade arrangörerna av välkomstfestligheterna trätt de frigivna terroristernas armar och ben i nyuppackade uniformer för att visa att de på nytt var redo att gå ut i krig mot Israel.
Omgående.Nasralla levererade ett snabbtal och slank sedan ner i sin bunker igen.
Modet hans räckte inte långt i kväll.

De israeliska reportrarna har också haft en lång dag.
Många av dem ville på sitt eget lilla sätt hedra Udi och Eldad och det gjorde de genom att ha tagit på sej en skaplig skjorta och därtill en slips.
Ganska rart.

Det hebreiska ordet för en död kropp är "chalal".
Första gången jag hörde det ordet i ett liknande sammanhang var jag lätt konfunderad.
Chalal betyder rymden, hade jag lärt mej. Också något ihåligt.
Är en död kropp ihålig?
Det lär vara ett uttryck från Bibeln och visst kan man tänka sej att när själen/anden lämnat kroppen så upplevs den ihålig.
Tom.
Ju mer jag tänker på denna helt oakademiska förklaring så tilltalar den mej.

Vi lämnar rymden, återkommer till vardagen men undra stilla om vardagen någonsin kommer att bli vardag igen.

Mediabruset

Vad pratar man om idag?
Ganska mycket egentligen.

Man pratar om Olmert som på fredag åter igen kommer att förhöras av polisen angående korruptionshärvan. Folk har varit över i USA och följt spåren mellan lyxhotell och kubanska cigarrer. Hans välgörare, Talansky, ville ge Olmert checkar men han envisades med att vilja ha cash.
Nu är det också "allmänt känt" att vissa feta kuvert aldrig nådde kampanjkassan utan snyggt låg kvar i Olmerts egen ficka.

Man oroar sej över den extremt låga vattennivån i Genesarets Sjö. Stränderna blir allt längre på bredden - om ni förstår, och det ena lågvattenmärket efter det andra passeras. Vattnet har redan blivit dyrare men priset ska visst snudd på fördubblas.
Det finns avsaltningsanläggningar som inte går med full kapacitet av det enkla skälet att det är ganska dyrt, men snart får de antagligen jobba dubbla skift.
De första som kommer att drabbas är jordbrukarna och trädgårdsentusiasterna och bortfallet i penningar räknat blir då långt större än att bygga fler avsaltningsanläggningar.
Israel är som vanligt fenomenalt på kortsiktiga lösningar.

Larmet gick i Sderot i kväll och i skrivande stund är man inte klar över om det var en Kassamraket eller falsklarm. Vad som dock är säkert är att en granat sköts mot Karniövergången tidigare idag.
Sådan är den vapenvila Hamas erbjuder - som vanligt.
Fångutväxlingen förbereds genom att man gräver upp Hizballahterroristernas gravar.
Fy bubblan vilket jobb.
Dokument om tidigare soldaters öden (MIA, Missed In Action) överlämnas och det hela verkar gå civiliserat till.
Vad alla väntar på är naturligtvis att verkligen få veta om Udi och Eldad kommer att återvända levande eller döda.
Få väntar sej ett under, men ändå...
Sedan var det kriget, det andra Libanonkriget för ganska exakt två år sedan.
Jag kommer så väl ihåg när jag hörde om raketerna och kidnappningarna första gången.
Jag satt på jobbet och som vanligt var radion på.
Något hade hänt uppe i norr.
Jag var tvungen att fråga en kompis vad ordet "chatufim" och "lachtof" betydde, jag var inte säker. Det betyder kidnappade och kidnappning.
Kriget var liksom igång på ett ögonblick men trots det fortsatte vardagslivet i stort sett som vanligt.
Jag kommer ihåg att vi t.o.m. åkte in till Afula för att småhandla mitt under brinnande krig med raketer fallande på åkrarna runt omkring. Man trodde ju hela tiden att det snart skulle vara över, men det bara fortsatte...
Vi hörde de ideliga varningarna på radion för inkommande raketer och vilka som snarast borde söka skydd. Ibland när de nämnde Afula eller Beit Shean gick jag in i sovrummet och drog täcket över huvudet tills faran var över. Det låter onekligen lite smålöjligt nu i efterhand.
Jacob fortsatte att läsa sin tidning – ingenting hade ju hänt...
Kibbutsnikar bara är sådana.
Nu pratar de om kommande krig som om det vore något oundvikligt. Läskigt.

Vi får idag - just nu - njuta av den goa sommarvärmen, vandra över de än så länge gröna gräsmattorna och hoppas att kriget dröjer.
Lite till - åtminstone.

Bottenlös grymhet

Bottenlös grymhet.
Hizballah med sin ledare Nasrallah, har inför världen – för de som vågar lyssna – presenterat exakt vad de står för.
Bottenlös grymhet.

För ungefär två år sedan kidnappade Hizballah två israeliska värnpliktiga.
Ehud (Udi) Goldwasser och Eldad Regev.
De sprängde deras bil och när man såg de rykande svarta resterna så undrade man i sitt stilla sinne om någon verkligen kunnat ta sej levande ur detta vrak.

Undra är just vad de anhöriga och alla vi andra har fått göra ända sedan dess.
Ingen enda ledtråd om killarnas tillstånd har getts och naturligtvis ingen information om de är levande eller döda.
Detta har inte berott på dålig postgång eller andra yttre omständigheter utan på att sådan är deras taktik.
Zero information.

Hur de anhöriga har kunnat överleva i denna ovisshet är en gåta men kanske ligger det något i att man får den kraft man behöver. Naturligtvis är detta Hizballahs väl utarbetade taktik för att plåga de anhöriga bortom möjligheternas gräns.
Inte ett ord, inte en viskning - inte ens en liten felsägning.
Vattentätt och lufttätt många gånger om.

Jag tänker på de lättledda svenskar som under Libanonkriget - som följde på kidnappningen, raketanfallen och människomorden - stolta marscherade under banderoller som "Hizballah det är vi" och liknande texter.
Innebär det att dessa marschkängor också stöder Hizballahs taktik att undanhålla all information till de anhöriga?
Innebär det att de tycker det är rätt och riktigt att Röda Korset hindras från att besöka de kidnappade killarna?
Innebär det att de stöder tesen att kriminalitet ger moralisk rätt till ytterligare kriminalitet?
Innebär det att de föredrar grymhet framför medmänsklighet.

Nu ska killarna få komma hem. I vilket skick vet ingen - ingen som räknas.
I utbyte har de bl.a. blivit lovade en gossa vid namn Samir Kuntar.
Om honom stod det att läsa när det begav sej:

According to a 1979 Maariv newspaper report, Kuntar first shot Israeli civilian Danny Haran on the Nahariya beach and drowned him in front of Einat his 4-year-old daughter. Kuntar then turned his attention towards the 4-year old. He took his rifle and then swung it across the toddler's head, knocking her to the ground. He, then laid her head on a rock and beat her on the head until her skull was crushed and she was dead.
Kuntar har sedan dess suttit i israeliskt fängelse och ätit upp sej men ska nu få komma hem.
Levande.
Han har dessutom berättat för sin chef, Nasrallah, att han längtar efter att åter igen engagera sej i kampen med de ädla målen – att utplåna Israel.

Nej, detta är ingen söndagsskoleberättelse.
Det är en berättelse direkt ur livet – det bottenlöst grymma livet med Hizballah.


Slutligen en kommentar av Karnit Goldwasser efter regeringssammanträdet i går där de beslöt att genomföra fångutväxlingen. Olmert samlade de anhöriga i sitt kontor och .........

After the rest of the family members left his office, Karnit Goldwasser, Ehud's wife, stayed behind. She went up to Olmert, shook his hand, and with red-rimmed eyes said: "I've been fighting for two years, and I feel that in the end, even if I won, what has it all been for?
So I can shout 'Hooray, I'm a widow'?"

Olmert listened, and the tears coursed down his cheeks.