Minnesdagen

En av alla dessa minnesdagar som israelerna ägnar sej åt...

Ja det är många som störs av att de minns för mycket och inte tillåter att världen glömmer vad som varit.

Det finns människor som tycker att de frossar i sitt förflutna men de väljer själva vad de anser vara värt att minnas och det får vi acceptera.

25.578 stupade värnpliktiga och offer för terrorattacker.

Jag är dålig på matte men om alla dessa i huvudsak unga människor hade fått leva hade de flesta idag varit mor-och farföräldrar med telningar kryllande kring sej.

Befolkningen hade då också varit bra mycket större än den är idag.

Jag såg att landet nu har strax över 8 miljoner invånare och det skulle vara intressant att veta hur stor befolkningen hade varit om alla dessa 25. 578 hade fått leva och få barn och barnbarn och kanske till och med barnbarns barn.

Hur i hela friden har israelerna kunnat överleva efter alla dessa krig de blivit utsatta för?

Alla riskkalkyler har spruckit flera gånger om för alla de gånger de 'borde' ha förlorat så har landet mot alla odds kommit ur både askan och elden med livhanken i behåll.

Hur det gått till kan ingen riktigt förklara men israelerna har ju gjort sej kända för att fungera bäst när de har kniven mot strupen.

Kanske har de helt enkelt varit tvungna att lära sej denna konst?

På vår kibbuts är det 26 unga vackra män som ingår i summan på drygt 25 tusen.

Många andra kibbutser har förlorat många fler.

Jag påstår att de är vackra för alla människor är vackra i den ålder då man drar ut i krig.

Man tror man är odödlig och äventyret och kamratskapet hägrar.

De flesta kommer hem och kan berätta om sina upplevelser medan alltför många blir kvar i sanden, i havet eller helt enkelt söndersprängda till ingenting.

Föräldrarna och den purfärska änkan med tre barn och ett fjärde på väg blir flera år äldre under den mycket säregna minut då beskedet kom.

Jag vet inte om det hjälper de anhöriga om deras kära betraktas som hjältar?

Kanske.

Det kanske hjälper dem att förstå att ingen av dem är glömd och att ingen av dem dog förgäves.

Netanyahu sa idag – Israel existerar idag tack vare de soldater som gav sina liv för sitt land.

- Ingen gav kanske frivilligt sitt liv för sitt land men resultatet blir ändå detsamma.

Att göra lumpen i Sverige är ett rent tidsfördriv om man jämför med vad Israels ungdomar tvingas gå igenom.

Lång tid tar det också, tre år av deras unga liv.

Det tyngsta är ändå vetskapen om att i morgon kan det vara på allvar.

Allvar har det varit redan alltför många gånger.

Ska det bli krig nu igen?

Ska de 25.000 kanske bli 30.000?

Om israelerna får bestämma så blir det inte fler krig men de har aldrig fått bestämma tidigare och lär förmodligen inte få bestämma nu heller.

Israel är vackert så här i vårens tid, människorna är vackra och förhoppningarna är vackra.

Frågan är om det räcker?

Läs även andra bloggares åsikter om krig, terrorattacker, Netanyahu, lumpen, minnesdag, Israel, ...

Vardag i Israel - finns den?

Diskrepansen mellan vad jag vet och vad jag ser är stor och ganska förvirrande.
Jag vet att lilla Israel är omringat av hätska fiender som bara inväntar rätt tillfälle att göra slut på oss men samtidigt ser jag här ett underbart vackert land där mandelträden blommar och där gräset är fräscht gräsgrönt efter regnen.

Jag ser också människor som aldrig, trots bakslag efter bakslag, förlorar hoppet om lugnare tider.

Frågan är vilken verklighet man ska förhålla sej till?

Naturligtvis blir det vad jag ser och upplever under vardagen – vad Hizballah har för sej uppe i sina trakter berör inte mej.

Fel.

Det berör mej och alla andra som lever här i Israel för om vi inte förbereder oss, bara hoppas på det bästa, då kan vi inte skylla på någon annan när det en dag går åt skogen.
Att syndabockar är värda sin vikt i guld har vi lärt av en viss granne som använder dem mycket flitigt.

Här frågar man sej inte OM kriget kommer utan NÄR.

Syrien är med snabba steg på väg i samma riktning som Sinai – att bli en bit land där anarkin är enda rättesnöret.

Fel igen.

Vi som medborgare kan inte göra så mycket mer än att se till att vardagslivet rullar på som vanligt, att det finns mjölk till kaffet i kylskåpet och att ungarna kommer iväg till sina tennislektioner.

Politikerna får sköta politiken och IDF försvaret.

Ännu mera fel.

Hemmafronten är oerhört viktig när det krisar var och en av oss kan göra skillnad.

Hemmafronten blir förmodligen också den som får ta emot de hårdaste törnarna när raketer med kemiska och/eller biologiska otäckheter exploderar runt knutarna.

Vi måste förstå vad som händer och förbereda oss men inte oroa oss säger de kloke.

Well, lätt att säga...

- Hur skulle det vara om höga vederbörande i Europa snabbar på lite med att terrorstämpla Hizballah.

Det kommer inte att hindra dem att spy ut sitt gift men kanske kan det få dem att göra det med lite mindre självgodhet.

Detta virriga resonemang är Israel.

Många i Sverige frågar om man verkligen kan leva ett normalt liv i Israel medan det smäller i gathörnen och otryggheten skjuter i höjden.

Svar – det kan man, därför att man måste.

Vad är egentligen alternativet?

Att lägga av i förtid är inte speciellt tilltalande så man kör helt enkelt på.

Man hör medan man dammsuger om 70.000 döda några mil bort i Syrien och på kvällen ser man i TV när folkmassorna i Kairo kastar brandbomber mot presidentpalatset.

Dags att sova?

Visst, en jättemysig bok väntar.

Kontraster kan vara charmiga men de kan också i längden suga all must ur en.

Man kastas mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som när man följer en sjuk nära anhörig.

Man förtvinar.

Precis som i Sverige så hör vi nyheterna i media med den skillnaden att vi vet att en Katyusha när som helst kan ramma huset och göra spintved av taket.

Det ÄR en skillnad men i vardagslivet är det en skillnad som inte påverkar någonting.

I Israel finns ett vardagsliv precis som i Sverige och morgnarnas rusningstrafik är samma plåga här som där – nej värre.

Rusningstrafiken här är galen och blir värre för varje dag.

Hur långt det är mellan X och Y mäts inte i kilometer utan i tid eftersom allting hänger på hur situationen på vägarna ser ut vid varje särskilt tillfälle.

För två dagar sedan hade vi en dödsolycka nere på stora vägen och idag ytterligare en.

En solnedgång är lika för alla, lika odiskutabel och omöjlig att påverka som vädret.

Den är alltid en mycket speciell upplevelse, nästan i stil med nyårsafton.

Man tänker igenom dagen som varit och undrar hur morgondagen ska gestalta sej.

Från en av altanerna i vårt hus har vi stor föreställning varje kväll då solen tackar för sej i en orgie av sprakande färgprakt.

Dessutom är ingen föreställning den andra lik, en ny och fräsch uppsättning bjuds var kväll.

På varje plats på jorden finns en vardag och så också i Israel.

Det är bara det att vi tar vardagarna en och en, inte månader i stöten, för vi vet – inte bara vid solnedgången – att varje dag är en gåva och att dessa gåvor när som helst kan förvandlas till exploderande infernon.


Vi föredrar definitivt den exploderande färgsymfonin vid solnedgången framför varje annan typ av explosioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hizballah, krig, IDF, Syrien, Katyusha, ...

Nästa krig

Att läsa det i svart på vitt gjorde att jag börjar undra vad jag egentligen gör här?
Jag bor här och här har jag mitt hem, men vad jag läste fick mej ändå att tänka till.

"Vi måste varje stund vara beredda på ett gerillakrig i Libanon, terrorkrig på Västbanken och i Gaza, konventionellt krig med Syrien och ett utrotningskrig från Iran."

I Sverige är krig något som alltid drabbar andra, något man hör om i nyhetssändningarna men som egentligen inte berör någon.
Så ska det naturligtvis vara, krig är absolut inget eftersträvansvärt.
Jag undrar vad en färdigutbildad värnpliktig i Sverige egentligen lärt sej om snuskigheterna under ett krig?
Riktiga krig menar jag, där människor dör.

Varför ger sej inte hela Israels befolkning iväg när de bokstavligen är omringade av krig, krigsrisker och krigsuppladdningar?
Både Canada och Sverige är mycket fredligare.
Well...???

Israelerna beter sej som andra folk.
En del flyttar ut och andra flyttar in medan resten stannar kvar – allt medan krigshoten växer.
Yael och hennes familj planerar sin helgutflykt – allt medan krigshoten växer.
Niv tänker läsa företagsekonomi till hösten – allt medan krigshoten växer.
Shula älskar att åka till sina olika festivaler – allt medan krigshoten växer.
Ariel muckar snart och vill gärna följa med kompisarna till Thailand – allt medan krigshoten växer.

Alla gasmasker är insamlade för uppfräschning men pengar saknas för placera ut dem igen.
Prioriteringarna är lite underliga här...
Man talar om nästa krig som om man talade om nästa fredag, men några gasmasker får vi inte.
Ingen gillar dem väl men de är på något sätt en symbol för tryggheten – en grej man i bästa fall kan rädda livhanken med.
Vi som är beroende av glasögon har ännu större skäl att inte gilla gasmaskerna, vi blir ju som blinda höns.

Så - vi stannar kvar, med eller utan gasmasker.
Var och en har väl sina privata skäl, men ett grundskäl som jag tror gäller de flesta är att vi inte tänker ge dem, "DEM", tillfredsställelsen av att ha kört iväg oss.
Någon slags enveten tjurighet som kanske i slutändan kommer att bli ödesdiger?

"Den som lever får se" – men om vi inte lever...?

Jag slutar nu med alla fåniga citat för i morgon är det vardag igen och alla krig har försvunnit.
Återstår kriget med världens Helle Kleinar som med sin skenheliga gudlighet fortsätter att gå ondskans ärenden och genom sitt personliga krig mot judarna effektivt påskyndar nästa krig mot judarna.
Ondskan är som vanligt utstuderad.

Krig, gasmask, Helle Klein, gerillakrig, ..

Mediabruset

Vad pratar man om idag?
Ganska mycket egentligen.

Man pratar om Olmert som på fredag åter igen kommer att förhöras av polisen angående korruptionshärvan. Folk har varit över i USA och följt spåren mellan lyxhotell och kubanska cigarrer. Hans välgörare, Talansky, ville ge Olmert checkar men han envisades med att vilja ha cash.
Nu är det också "allmänt känt" att vissa feta kuvert aldrig nådde kampanjkassan utan snyggt låg kvar i Olmerts egen ficka.

Man oroar sej över den extremt låga vattennivån i Genesarets Sjö. Stränderna blir allt längre på bredden - om ni förstår, och det ena lågvattenmärket efter det andra passeras. Vattnet har redan blivit dyrare men priset ska visst snudd på fördubblas.
Det finns avsaltningsanläggningar som inte går med full kapacitet av det enkla skälet att det är ganska dyrt, men snart får de antagligen jobba dubbla skift.
De första som kommer att drabbas är jordbrukarna och trädgårdsentusiasterna och bortfallet i penningar räknat blir då långt större än att bygga fler avsaltningsanläggningar.
Israel är som vanligt fenomenalt på kortsiktiga lösningar.

Larmet gick i Sderot i kväll och i skrivande stund är man inte klar över om det var en Kassamraket eller falsklarm. Vad som dock är säkert är att en granat sköts mot Karniövergången tidigare idag.
Sådan är den vapenvila Hamas erbjuder - som vanligt.
Fångutväxlingen förbereds genom att man gräver upp Hizballahterroristernas gravar.
Fy bubblan vilket jobb.
Dokument om tidigare soldaters öden (MIA, Missed In Action) överlämnas och det hela verkar gå civiliserat till.
Vad alla väntar på är naturligtvis att verkligen få veta om Udi och Eldad kommer att återvända levande eller döda.
Få väntar sej ett under, men ändå...
Sedan var det kriget, det andra Libanonkriget för ganska exakt två år sedan.
Jag kommer så väl ihåg när jag hörde om raketerna och kidnappningarna första gången.
Jag satt på jobbet och som vanligt var radion på.
Något hade hänt uppe i norr.
Jag var tvungen att fråga en kompis vad ordet "chatufim" och "lachtof" betydde, jag var inte säker. Det betyder kidnappade och kidnappning.
Kriget var liksom igång på ett ögonblick men trots det fortsatte vardagslivet i stort sett som vanligt.
Jag kommer ihåg att vi t.o.m. åkte in till Afula för att småhandla mitt under brinnande krig med raketer fallande på åkrarna runt omkring. Man trodde ju hela tiden att det snart skulle vara över, men det bara fortsatte...
Vi hörde de ideliga varningarna på radion för inkommande raketer och vilka som snarast borde söka skydd. Ibland när de nämnde Afula eller Beit Shean gick jag in i sovrummet och drog täcket över huvudet tills faran var över. Det låter onekligen lite smålöjligt nu i efterhand.
Jacob fortsatte att läsa sin tidning – ingenting hade ju hänt...
Kibbutsnikar bara är sådana.
Nu pratar de om kommande krig som om det vore något oundvikligt. Läskigt.

Vi får idag - just nu - njuta av den goa sommarvärmen, vandra över de än så länge gröna gräsmattorna och hoppas att kriget dröjer.
Lite till - åtminstone.