Sverige väljer

Javisst ja, det har varit val i Israel…
Israelerna har inte glömt det och ingen annan heller – som det verkar.

Det finns ett mycket användbart ord som på hebreiska heter 'balagan' och betyder ungefär 'en salig röra'.
I Israel är det balagan just nu.
Förresten, i Israel är det nästan alltid balagan.
Balagan som är följden av en sprudlande demokrati där status quo absolut inte är något drömläge.
Lugn, lugn, allt kommer i sinom tid att lugna ner sej och återgå till den normala balagan-nivån med kiv och gnetighet blandat med gruff och allmän bråkighet.
Som på de flesta andra ställen i världen.

I Israel tar alla för givet att den som skriker högst är den som får mest och jag vågar inte påstå att den slutsatsen är helt fel.
Alla höjda röster och allt domderande till trots så överröstas detta ibland av omvärldens 'tyckanden'.
Man tycker en hel massa om Israel och man anser dessutom att man har en självklar rätt att tycka till.
Inte tycka till för att hitta positiva lösningar utan för att visa att man är med i gänget – det gäng som anser sej ha rätt att berätta för Israel vad de ska göra.
Hur de ska välja, vad de ska välja och vem de ska välja.

Valet gav ett mycket spretigt resultat men vissa tendenser är tydliga.
Först den remarkabla återhämtningen av Likud med Netanyahu i spetsen.
Detta parti var för inte alltför många år sedan Ariel Sharons skötebarn men en dag slog det slint, en dag när han trodde han fått en idé.
Hans idé var egentligen inte ny men den var ny för Sharon.
Han ville av någon oförklarlig anledning sälla sej till de tidigare ledare som plötsligt började ge bort presenter.
Sharon började ge bort landet Israel.
Man kan ha åsikter om han gjorde det av övertygelse eller av andra mer triviala orsaker, men bort skulle det.
Bort med Gaza.
Naturligtvis var hans partivänner måttligt förtjusta men Sharon som var en handlingens man tog den närmsta beundrarskaran med sej och lämnade Likud.
Partiet led svåra förluster men har nu bjudit publiken på en smått fantastisk upphämtning - från 12 mandat till nuvarande 27.

Tsippi Livni var en av dem som följde Sharon i vått och torrt och till slut följde hon honom till Kadima – Sharons nybildade parti.
De som följde med honom gjorde det av olika anledningar.
Den förhärskande orsaken var att de trodde sej kunna avancera sina egna ambitioner snabbare och säkrare under Sharons massiva skugga.
Dessa förhoppningar tog ett abrupt slut i och med Sharons tragiska sjukdom.
Partiet levde länge på Sharons namn och rykte, så till den milda grad att en person som Olmert tilläts ta ledarrollen efter Sharon.
Därefter gick det mesta galet men vad kan man vänta sej av ett parti som består av "flyktingar" från andra partier?
Ingen ideologi i varje fall.

Tsippi Livni som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle fick chansen till diverse ministerposter men har inte lämnat något mera bestående efter sej, möjligen ett eller annat sandslott.
Vad hon gärna vill presentera som en blomma i rabatten är vapenvilan med Hizballah 2006 som tillåtit denna organisation att i lugn och ro komma tillbaka som en mångdubbelt effektivare krigsmaskin.
Detta har varit möjligt eftersom FN i praktiken fungerat parallellt med denna terrororganisation som de dessutom delat bullarna med under fikarasterna.
Detta anser Tsippi Livni var en utmärkt överenskommelse.

I valet fick Livni ett mandat mer än Netanyahu vilket fick henne att omedelbart sparka igång segerpartyt.
Vad hon inte tänkte på vara att cirka 77% av Israels befolkning inte röstade på henne samtidigt som realisterna mera högerut ökade sin andel med runt 30%!
Detta får tolkas som att israelerna är trötta på att leverera förtroendeskapande åtgärder på löpande band för att få fräsande raketsvärmar som gensvar.

Att detta val är intressant för israelerna är naturligt men att det sysselsatt så många svenska skribenter är svårare att förstå.
Jag tror inte det är av omtanke om israelerna man producerat dessa artiklar utan det ligger andra tankar bakom.

Svenskarna är inte intresserade av att Israel väljer en regering som är bra för israelerna.
Svenskarna vill att israelerna ska välja en regering som är bra för palestinierna.
Så enkelt är det.
Visst, man lindar ibland in dessa tankar i lämplig mängd bomull , men oftast kör man med raka rör.
För svenskarna handlar det israeliska valet först och främst om palestiniernas väl och ve.

Man kan genom detta få intrycket av att frågan om fred eller ofred endast ligger i israelernas händer men så är tyvärr inte fallet för då hade det varit fred i området sedan decennier.
Å andra sidan hade det svenska intresset för israelernas valresultat då på sin höjd resulterat i tre rader på sidan 13.

Israel, valresultat, Netanyahu, Sharon, Likud, Gaza, Livni, Olmert, ideologi, Hizballah, FN, förtroendeskapande åtgärder, palestinierna, Kadima, ...
K Y T SvD SP HD SDS SDS T HD Y K T SP SvD SvD B D D DB DB VG DN PS DN SvD AB SvD
Mera läsning: MXp 2 3 Sapere M-Ö aktualia Meyer Jihad Rabnor

En sjuk jord

Vi bor på en sjuk jord.
Det tragiska är att botemedlet består av långt starkare mediciner än ett plåster.

Idag har två eländiga nyheter stångats med varandra.
Olmert och Mumbai.

Om hela den uppmärksamhet Mumbai fått idag orsakats av en önskan att folk en gång för alla ska lära sej att staden bytt namn från Bombay till Mumbai – då tycker jag nog de spelat över en aning.
Mumbai som ibland kallas Indiens New York upplever just nu sitt 9/11.
En bombastisk men välplanerad terrorattack där ett tiotal välvalda mål blev attackerade började för cirka ett dygn sedan och de sitter fortfarande mitt i smeten.
Att förövarna är muslimer behövde ingen berätta.

By the way - det är sällan man hör de utmärglade flykningarna i Darfur iscensätta spectaculära serieattacker.
Konstigt egentligen – de om några borde väl vara "frustrerade".

Olmert, på vilken den kriminella snaran dragits åt ytterligare ett varv, har blivit sågad av sitt parti, Kadima.
Han har efter ett gemensamnt beslut blivit ombedd att lämna sitt uppdrag men några sådana tankar har inte Olmert.
Han har så mycket att göra...

Olmert/Kadima/Livni-affären betraktas i många kretsar som valfläsk (kan så vara) men det kan nog också ses som den berömda droppen.
Någon gång har man liksom fått nog.
Detta spel har idag fått en del oväntade konsekvenser.
Vi har sett ett nytt fräscht par träda fram, en nybildad koalition.

Olmert + Bibi = sant
Bibi + Olmert = lika sant

Under ett möte där landets finanser vädrades och nya idéer luftades prisade Olmert Bibi och Bibi återgäldade vänligheterna.
Det är inte helt säkert att Bibi önskar Olmert ut just nu för med Livni i premiärministerstolen fram till valet kan hon skaffa sej en starkare ställning bland potentiella väljare.
Om hon sköter sej – vill säga.

Olmertaffären har hela dagen fått ge vika så snart det funnits uppdateringar från Mumbai och uppdateringarna har varit många.
Nya explosioner och nya ögonvittnen.
Ny skottlossning och nya bränder.
Overkligt – som en film.

Jag försökte föreställa mej hur det skulle kännas att barrikadera sej i ett hotellrum av skräck för att antingen bli ihjälskjuten eller att bränderna skulle sprida sej.
Jag misslyckades totalt.
Jag försökte sedan föreställa mej hur det skulle kännas att vänta på tåget och plötsligt bli skjuten på, se hur den ene efter den andre segnade ner död i sin egen blodpöl medan jag själv var förlamad av skräck.
Jag kunde inte frambringa någon skräck hemma i vardagsrummet.
En allmän sorg över vår sjuka jord drabbade mej dock och den sorgen kommer nog att hänga med ganska länge.

När det blev tid för Olmert igen var den stora frågan vad Livni och Kadima gör nu.
Olmert låtsas som om det regnar och Livni sa faktiskt det hon sa.
Hon sa dessutom att det inte fanns någon annan utväg än att Olmert drar på sej mjukisbrallorna och drar iväg på semester.
... och om han nu inte gör det som han sa att han inte tänker göra?
Vad gör Livni då?

En sak är säker – hon kan inte kosta på sej att låtsas som om det regnar.
Hon har i så fall gjort det en gång för mycket.
Mumbai, Indien, Darfur, Olmert, Kadima, Livni, ..
SvD DN DN SvD SvD SvD AB SvD DN SvD DN DN SvD P P P P P DB DB DB DB DB
DB DB DB SDS AB

Vriden

Jag har sparat den här bilden på Olmert för det speciella tillfälle jag var övertygad om skulle komma.
Nu är det tillfället här.

I dessa dagar börjar vi förstå vilken vriden premiärminister vi haft de senaste åren.
Vriden och förvanskad till oigenkännlighet.
Kanske är det bara vi som inte förmått tränga genom fernissan men slutsatsen blir likaväl att han är fullkomligt vriden.
Vänstervriden.
Vänster-vänster-vänstervriden.

Det kan han väl i och för sig få vara men inte i den position han än så länge innehar.
Han representerar fortfarande Kadima och det partiet har en plattform han är skyldig att ta hänsyn till.
Nu har Olmert blivit så stor i sina egna ögon att han anser sej stå över alla plattformar för att på det viset presentera för oss små medborgare och för den stora världen där ute endast vad Olmert själv väljer att presentera.
Olmert representerar idag ingen annan än Olmert men det förstår inte Olmert.

Häromdagen träffade Tsippi Livni och Mahmoud Abbas Kvartettens representanter i Sharm el Sheikh och fick deras välsignelse över fortsatta förhandlingar.
Ingen saknade Olmert.
Vad jag undrar är vad Olmert och Abbas egentligen haft för sej på sina mediebevakade små sammankomster under året?
Ätit gott och pratat om vädret?
Förmodligen delvis för att sedan övergå till utbyten av några glassiga fraser.
Jag misstänker att det verkliga jobbet utförts av Tsippi Livni och Abu Ala även om ingen känner till dess innehåll.

Detta kan naturligtvis Olmert inte tåla så han gör allt för att skaffa sej den uppmärksamhet som blivit hans livsluft.
Han säger saker för att chockera och för att komplicera läget för sin efterträdare som han avskyr in i hjärteroten.
Man behöver inte älska allt vad Tsippi Livni gör men Olmert har ingen rätt att sprida sina sjuka idéer med målet att sänka henne.

Det är intressant att ta del av vänsterns reaktioner som naturligtvis har sin egen vinkling av problematiken.
De är fly förbannade över att han inte arbetat enligt dessa sina nyfunna teser under hela sin ämbetsperiod utan först nu på vägen ut.
Jag kan förstå deras reaktioner även om jag inte delar dem.

Någon skrev att Olmert nu gör allt vad han kan för att förgöra den nation som skickat ut honom i kylan.
Det stämmer ganska bra.

Det är alltid trist att iakttaga hur en person förfaller och blir patetisk.
Det blir ännu tristare när man förstår att personen i fråga befinner sej ljusår från någon som helst självinsikt.

Olmert, Kadima, Livni, Kvartetten, ..

Dagboksanteckningar

Kibbutsen börjar bli gammal.
Att hålla efter grejer och se till att saker och ting hålls i trim är inte israelernas starka sida.
Jag misstänker att ledningar och rör, både under jord och ovan, är i ett skick som närmar sej det katastrofala.
Det går så länge det går och när det inte går längre så löser man problemet med en nödlösning.
Denna nödlösning blir snart en permanent sådan och så är förfallet i gång.

Detta låter kanske lite drastiskt men åtminstone hälften är sant.

Strömavbrott är inget någon höjer på ögonbrynet för, det tillhör vardagen.
Härom dagen hade vi ett sådant som inte betedde sej på det vanliga sättet.
Spänningen löpte amok.
Från dubbel styrka som gjorde att man trodde själva solen hittat in i huset till att sedan gå ner till halv styrka då vi sågs befinna oss i ett skymningsland.
Sedan svart.

Kontentan av det hela blev, bland andra förtretligheter, att datorn inte fungerade – trots en liten "låda" på golvet som ska jämna ut strömtillförseln vid just sådana händelser.
(Mmmmmmmmmmm, vindruvor är en aldrig sinande passion det inte är mycket att göra åt annat än att ägna sej åt att tillfredsställa den...)
Idag är datorn hel och ren och alla är glada.
Nu till dagens övningar, efter en ovanligt onödig inledning.


Att polisen i kväll föreslår att Olmert ska ställas inför skranket kom kanske inte direkt som någon överraskning.
En överraskning skulle det dock bli om han tar konsekvenserna av detta och avlägsnar sej.
I stället hör vi hans närmaste rådgivare sprida skrönor som att "detta betyder absolut ingenting" och annat trams.
Naturligtvis betyder det en hel del att landets premiärminister misstänks ha begått kriminella handlingar.
Sorgligt att han inte förstår att hans fortsatta närvaro i det offentliga livet är en skam för både landet Israel och för dess medborgare.

Nästa vecka ska det vara val i Kadima och de fyra kandidaterna ska få komma till tals i TV.
Bra, för många av dem verkar tro att det det kommer att räcka med ett leende för att överbevisa väljarna om deras förträfflighet.
Först ut i kväll var Shaul Mofaz.
Min spontana reaktion var att med honom i landets ledning skulle jag sova lugnt på nätterna.
Han besvarade kraftfullt och seriöst frågorna med en insikt som gav stort förtroende.

En del klagar på honom för att han lägger alltför stor tyngd på landets säkerhet men om inte säkerheten är så att säga säkrad, blir ju automatiskt de andra nog så viktiga sakerna inte så viktiga längre.
Om säkerheten negligeras och Israel inte längre finns, då finns det heller inga behov av att lösa frågor som har med utbildning, sociala orättvisor och trafiken att göra.
Billigt och bra, men – trist.

Mofaz var bra och jag tror att i en ansvarsposition som PM skulle han bli ännu bättre.

Tsipi och Golda

Några tusen Kadima-anslutna ska om två veckor välja Israels nye (nya) premiärminister.
En absurditet i sej.
När du sedan tittar lite närmare på vem som kan tänkas bli vald, blir situationen ännu dystrare.
Jag skulle inte ha något emot en trevlig överraskning - det har varit lite tunnsått med sådana på sistone - men bara att frambringa en svag känsla av positiv förväntan kräver en oerhörd anstängning.
Tsipi Livni, Shaul Mofaz, Avi Dichter och Meir Sheetrit.
Där har du laget.

Jag tror inte någon av dem är direkt ond.

Inte heller imbecill.
Jag tror alla fyra började sin bana i offentlighetens tjänst med ärliga ambitioner och kanske finns vissa fragment av dessa ännu kvar.
Resultatet av egenintressen blandade med en rå verklighet har dock svårt att frambringa någon entusiasm.

Frontkandidaten är hur som helst Tsipi Livni, som mot sin vilja ibland blir offer för jämförande studier mellan henne själv och giganten Golda Meir.
Det kan tyckas orättvist men – ändå inte.
Här några funderingar.

Golda skulle inte ha stannat kvar i en korrupt regering som den vi har idag.
Hon skulle inte ha tolererat att en premiärminister som är utsatt för ett otal utredningar och ännu fler polisförhör kan sitta kvar.
Hon skulle aldrig ha inlett förhandlingar med en palestinsk ledare som inte är något annat än en hägring.
Hon skulle inte ha varit delaktig i frisläppandet av ett ändlöst antal palestinska fångar utan att få, eller ens begära, något i gengäld.
Hon skulle inte ha åsett Hamas Kassam-svärmar mot civila israeler utan att förhindra det.
Hon skulle aldrig ha gått med på FN´s värdelösa resolution 1701 för att avsluta senaste kriget i Libanon.
Hon skulle ha vetat när det är dags att säga nej till andra internationella intressenter, när vår säkerhet och existens står på spel.

Hon satte alltid landet före sej själv och sina egna politiska ambitioner och tog fullt ansvar för sina misstag.

När detta kan sägas om Tsipi Livni kan israelerna kanske börja känna en viss stolthet för sitt land igen.