Hela Israels planering för mottagandet av båtarna på väg mot Gaza grundade sej på vad båtresenärerna sagt.
Inget våld – bara dansa, sjunga och sprida blommor hela vägen till Gaza.
Eller någonting ditåt.
Detta resulterade i att det inte var israelerna som tog emot båtresenärerna utan båtresenärerna som tog emot israelerna.
Och mottagna blev de.
Ingen dans mot gryningen, inga sånger om love-love-love och i stället för blommor möttes de av knivar, påkar och järnrör.
Som extra krydda bjöds de på en gammaldags gedigen lynchstämning.
Kommer ni ihåg lynchningen av två vilsekomna israeliska soldater i Ramalla för ett antal år sedan?
Vi såg inte vad som hände inne i huset men minns mycket väl när palestinierna, lyckliga som små barn, sprang fram till fönstret och visade mobben utanför sina nerblodade händer.
Ljublet där ute visste inga gränser när de förstod att uppdraget var slutfört.
Lynchningen var genomförd till de närvarandes stora förtjusning.
Åter till båtfolket – visst vann de.
De fick vad de var ute efter hela tiden men inte vågat säga rakt ut.
Ingen hade haft mod att berätta att enda målet för denna omständiga och krångliga resa var att lägga ytterligare glödande kol på Israels altare.
Man snyftade i stället om de arma krakarna i Gaza.
Tänk – insamlandet av alla pengarna, inköpen av de stora fartygen och att skrapa ihop några hundra villiga resenärer med den 'rätta' inställningen till terror.
Allt detta för att försöka dölja sina verkliga avsikter – att påskynda Israels hädanfärd.
I det avseendet misslyckades de dock – ingen behövde kryptera deras pampletter för att förstå deras egentliga avsikter.
Israel lät sej överraskas - de var helt enkelt olovligt naiva.
Visserligen lär man sej i söndagsskolan att man alltid ska tala sanning och att vi följdaktligen ska tro på vad folk säger men det verkar tyvärr inte som om de inblandade tillbringade tillräckligt många söndagsmorgnar tillsammans med den alltid lika tacksamme negerdockan som tackade och bockade för varje 25-öring han fick av svettiga barnahänder.
(Detta med referens till min egen söndagsskola.)
Många gör ansatser att spå om vad som kommer att ske nu.
Jag avstår.
Orsaken är att jag bor i Mellanöstern och att spå om Mellanöstern är ingenting jag rekommenderar.
Många levererar sina egna önskescenarier medan andra upprepar vad andra redan sagt.
Jag vet inte vilket som är värst men här står vi nu och jag upptäcker att det finns ett sidospår som irriterar som en hungrig mygga om natten.
Folk får gärna försöka hjälpa palestinierna men varför koncentrerar man sej på de palestinier vars existens bygger på Israels förintelse?
Varför satsar man inte sina resurser på de palestinier som visar upp ett någorlunda demokratiskt och civiliserat beteende?
Förmodligen är det mer exotiskt att frottera sej med Hamas-terrorister än med folk i slips i Ramalla.
Jag tänker inte läsa lagen för dem för de är i allmänhet vuxna människor men ordet ’ynkedom’ kommer för mej – inte helt utan anledning.
Fler båtar är på väg mot Gaza och antingen de stoppas eller kommer i hamn kommer Israel att få stryk.
Greta Berlin kommer aldrig att frivilligt avstå från att som en kelsjuk katta gnugga sej mot Haniyes breda bringa och Dror Feiler kommer att göra allt för att få den kick han så länge drömt om.
Livet får sin guldkant och terrorn blir rumsren tills den dag någon kör sitt flygplan genom tornet på Stockholms Stadshus.
Hamas unga garde står i kö för att ta flyglektioner...
Det är nog nu, Israel – utbrister Helle Klein.
Det är nog nu, Helle Klein – utbrister jag.
I den kristna Bibeln står det talat om den breda respektive smala vägen och de flesta känner nog till ungefär vad som avses.
Att gå den breda vägen kostar ingenting, det är bara att jama med och upprepa vad Helle Klein sagt.
Att gå den smala vägen kostar egentligen inte mycket mer, bara att tänka ett steg längre och sedan våga stå för det.
Inget våld – bara dansa, sjunga och sprida blommor hela vägen till Gaza.
Eller någonting ditåt.
Detta resulterade i att det inte var israelerna som tog emot båtresenärerna utan båtresenärerna som tog emot israelerna.
Och mottagna blev de.
Ingen dans mot gryningen, inga sånger om love-love-love och i stället för blommor möttes de av knivar, påkar och järnrör.
Som extra krydda bjöds de på en gammaldags gedigen lynchstämning.
Kommer ni ihåg lynchningen av två vilsekomna israeliska soldater i Ramalla för ett antal år sedan?
Vi såg inte vad som hände inne i huset men minns mycket väl när palestinierna, lyckliga som små barn, sprang fram till fönstret och visade mobben utanför sina nerblodade händer.
Ljublet där ute visste inga gränser när de förstod att uppdraget var slutfört.
Lynchningen var genomförd till de närvarandes stora förtjusning.
Åter till båtfolket – visst vann de.
De fick vad de var ute efter hela tiden men inte vågat säga rakt ut.
Ingen hade haft mod att berätta att enda målet för denna omständiga och krångliga resa var att lägga ytterligare glödande kol på Israels altare.
Man snyftade i stället om de arma krakarna i Gaza.
Tänk – insamlandet av alla pengarna, inköpen av de stora fartygen och att skrapa ihop några hundra villiga resenärer med den 'rätta' inställningen till terror.
Allt detta för att försöka dölja sina verkliga avsikter – att påskynda Israels hädanfärd.
I det avseendet misslyckades de dock – ingen behövde kryptera deras pampletter för att förstå deras egentliga avsikter.
Israel lät sej överraskas - de var helt enkelt olovligt naiva.
Visserligen lär man sej i söndagsskolan att man alltid ska tala sanning och att vi följdaktligen ska tro på vad folk säger men det verkar tyvärr inte som om de inblandade tillbringade tillräckligt många söndagsmorgnar tillsammans med den alltid lika tacksamme negerdockan som tackade och bockade för varje 25-öring han fick av svettiga barnahänder.
(Detta med referens till min egen söndagsskola.)
Många gör ansatser att spå om vad som kommer att ske nu.
Jag avstår.
Orsaken är att jag bor i Mellanöstern och att spå om Mellanöstern är ingenting jag rekommenderar.
Många levererar sina egna önskescenarier medan andra upprepar vad andra redan sagt.
Jag vet inte vilket som är värst men här står vi nu och jag upptäcker att det finns ett sidospår som irriterar som en hungrig mygga om natten.
Folk får gärna försöka hjälpa palestinierna men varför koncentrerar man sej på de palestinier vars existens bygger på Israels förintelse?
Varför satsar man inte sina resurser på de palestinier som visar upp ett någorlunda demokratiskt och civiliserat beteende?
Förmodligen är det mer exotiskt att frottera sej med Hamas-terrorister än med folk i slips i Ramalla.
Jag tänker inte läsa lagen för dem för de är i allmänhet vuxna människor men ordet ’ynkedom’ kommer för mej – inte helt utan anledning.
Fler båtar är på väg mot Gaza och antingen de stoppas eller kommer i hamn kommer Israel att få stryk.
Greta Berlin kommer aldrig att frivilligt avstå från att som en kelsjuk katta gnugga sej mot Haniyes breda bringa och Dror Feiler kommer att göra allt för att få den kick han så länge drömt om.
Livet får sin guldkant och terrorn blir rumsren tills den dag någon kör sitt flygplan genom tornet på Stockholms Stadshus.
Hamas unga garde står i kö för att ta flyglektioner...
Det är nog nu, Israel – utbrister Helle Klein.
Det är nog nu, Helle Klein – utbrister jag.
I den kristna Bibeln står det talat om den breda respektive smala vägen och de flesta känner nog till ungefär vad som avses.
Att gå den breda vägen kostar ingenting, det är bara att jama med och upprepa vad Helle Klein sagt.
Att gå den smala vägen kostar egentligen inte mycket mer, bara att tänka ett steg längre och sedan våga stå för det.
Vad vi inte behöver är fler Helle Kleinare.
Ni kommer väl ihåg när hon efter ett möte med folk från Hizballah(!) käckt påstod att de säkert inte var några terrorister – de bar ju kostym!
Tablå.
Alltså, inga fler Helle Kleinare men gärna fler som tänker efter före och inte låter sej störas av den svenska mediala masspsykosen.
Denna masspsykos som bl.a. resulterade i det nu ökända 'Ship to Gaza'.
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, 'Ship to Gaza', lynchstämning, palestinier, Mellanöstern, Hamas, Greta Berlin, Dror Feiler, Ismail Haniye, Hizballah, ...
