Diakonias olika måttstockar

Jag känner mej utvald idag.
Jag har fått tillåtelse att publicera en artikel skriven av en av mina favoritskribenter, Ilya Meyer.
Hans artikel som är publicerad i Världen Idag - just idag - säger vad man kunde förvänta sej att en organisation med kristen anknytning som Broderskapsrörelsen skulle säga – men som de naturligtvis inte säger.
Broderskapsrörelsen tillsammans med den likaledes avkristnade Diakonia är som uttorkade öknar, skamfläckar vi andra "normala" kristna anser helt har förfelat målet.
De är på sin höjd ljumma och ska som sådana utspys ur Guds mun.

Nu åter till artikeln av Ilya Meyer.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3162&Itemid=29

DIAKONIAS OLIKA MÅTTSTOCKAR

Brinnande antipati mot världens enda judiska stat.

Förnekande av judarnas rättigheter i Mellanöstern.

Uppmuntran till indoktrinering och terrorism genom frikostigt medie- och penningstöd till militanta grupper.

Medveten vinkling av fakta och medvetna lögner om staten Israel.

En anmärkningsvärd tystnad när den judiska minoriteten i vårt eget land attackeras på öppen gata.

Fullständigt ointresse för mänskliga rättigheter i omvärlden.

Det här handlar inte om de globalt terrorstämplade Hamas, Hizbollah eller Talibanerna.

Det handlar om Svenska kyrkan och det nominellt kristna biståndsorganet Diakonia.

Två organisationer som ser det som sin heliga plikt att tvinga bort judar från deras historiska och nuvarande boplatser i Mellanöstern (först Jordanien, sedan Gazaremsan och nu Västbanken ska göras judenrein – vem minns inte förra gången det ordet klingade i våra öron, det var för inte så väldigt länge sedan).

Ett utmärkt exempel på dessa organisationers politiskt drivna enögdhet är deras förhållande till Västbanken, ett område som FN först öronmärkte för palestinska judar men som sedan övertogs av palestinska araber. Västbanken ockuperades senare av Jordanien, och är sedan dess administrerat av Israel efter att området användes som plattform för krig mot Israel. Just nu avvaktar parterna en slutlig överenskommelse om Västbankens framtida status. Svenska kyrkan och Diakonia motsätter sig byggande av hus för judar på Västbanken. Däremot är de inte emot byggande av hus för araber: i bara en enda stad, Jerusalem, till exempel, har araberna olagligt byggt fler än 6000 hus enligt den opolitiske Jerusalem Center for Public Affairs. Svenska kyrkan och Diakonia driver ingen kampanj för att dessa hus ska rivas. Judarnas anspråk erkänns inte, enbart arabernas beaktas. En måttstock för judar och ett annat för alla andra. Det låter bekant.

Svenska kyrkan och Diakonia ser det som sin heliga plikt att stänga arbetstillfällen för palestinska araber bara man samtidigt lyckas sparka några israeliska judar från deras jobb – Diakonia tvingade nyligen svenska låsföretaget Assa-Abloy att flytta från industriområdet Barkan byggt på det omtvistade Västbanken och som var tillgänglig för både araber och judar. När företaget nu flyttar några kilometer västerut får palestinska araber ingen möjlighet att arbeta där – det är ju ett annat land enligt Svenska kyrkans och Diakonias egna tolkning.

Hela vitsen med industriområdet Barkan var att ge alla möjlighet att arbeta tillsammans, bli sams, umgås med varandra. Produktivt arbete, lika lön för alla, en hederlig inkomst brukar sällan uppmuntra till eller ens lämna utrymme för rasism, politisk extremism och benägenhet att utföra självmordsbombningar på civila. Så var det tänkt. Så här skrev till exempel den framåttänkande liberale israeliske filantropen Stef Wertheimer: ”Dessa gemensamma industriområden kan markera en era då produktion, export, utbildning och en högre levnadsstandard kan ersätta terrorism och fattigdom.” Det bakåtsträvande Diakonia förstör förutsättningarna för samlevnad mellan israeler och palestinier.

Vilket i och för sig är ganska förståeligt – för hur skulle Diakonia överleva om araber och judar blev sams? Vem skulle då behöva Diakonia? Hela deras existensberättigande skulle slås i spillror – utan konflikt, inget behov av Diakonia, som enbart fokuserar på konflikten i detta smala landområde, utan minsta intresse för massakrer i Tjetjenien, Armenien, Burma, Tibet, Sri Lanka, Iran, Darfur, Egypten, Syrien, Saudiarabien, Pakistan.

Inte förvånande eftersom vare sig Svenska kyrkan eller Diakonia, två skenbarligen kristna organisationer, har engagerat sig i den makabra situationen för de kristna på Västbanken, som av islamister fördrivs från sina hem – där de levt i 2008 år. Eller den förödande situationen för Egyptens koptiska kristna, en minoritet som genomlider systematisk rasism. Eller de kristna i Pakistan, som systematiskt mördas och jagas på flykt av en alltmer stridbar våg av islamism. Eller de kristna på Filippinerna, som kommer under allt starkare attacker från den extremistiska islamistiska omgivningen.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan å ena sidan den genompolitiserade ledningen för Svenska kyrkan och Diakonia, och å andra sidan det stora flertalet hyggliga, ärliga och troende kristna – helt enkelt hederligt folk med tro på demokrati, etik och moral – i vårt underbara avlånga land. Det är dags för de olika samfunden att sätta stopp för Svenska kyrkans och Diakonias systematiska enögdhet, deras sjuka besatthet med Israel, deras fullständiga oförmåga att betrakta och behandla judar och araber med samma måttstock, och den rasism detta innebär.

Det är dags för Sveriges kristna att återta sin kyrka. Och de finansiella medel som idag brukas på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt.

Ilya Meyer
Västra Frölunda

Broderskapsrörelsen, Diakonia, Svenska Kyrkan, Västbanken ..

D

'Yvette' Lieberman, den smarte juden

Nu ska jag studera min kristallkula en stund och sedan slänga ut Tarotkorten – allt för att få lite grepp om framtiden.
Egentligen är dessa åtgärder överflödiga för vi fick vissa föraningar i Knesset igår.

Man hade satt sej ner för den årliga minnesstunden över den av palestinierna mördade ministern Rehavam Ze´evi och talarna avlöste varandra.
Turen kom till ledaren för partiet 'Israel Beiteinu' (Israel vårt hem), Avigdor Lieberman, och jag riktigt både såg och kände hur de församlade spetsade öronen.
De visste av erfarenhet att de inte kommer att få lyssna till samma slätstrukna upprepningar från honom som från de andra talarna.
De blev inte besvikna.

"Every self-respecting [Israeli] leader," Lieberman said, would expect a reciprocal visit when making one on his own.
"He wants to talk with us? Let him come here; he doesn't want to talk with us - let him go to hell," Lieberman said.

Med andra ord – varför ska vi springa häcken av oss för Mubarak när han aldrig gör detsamma för oss – på ren skånska.

Lieberman har mycket emot sej.
Han är ingen sabra (en som är född i Israel), han har en grötig rysk brytning när han talar hebreiska och han ser smått demonisk ut med ett stort och ett mindre öga som ibland verkar se rakt igenom dej.
Däremot är han stolt över att vara jude och låter ingen trampa på sej på grund av detta faktum.
Han inser dessutom att Israel måste kräva respekt och inte ständigt kräla i stoftet för sina arabiska grannarna.
Att han tycker att politisk korrekthet är mindre viktigt än att stå för en konsekvent uppfattning anser jag hedrar honom.
Många har mycket att lära av 'Yvette' i det avseendet.
Lite anarkist-anda skulle inte sitta helt fel bland dagens ganska mesiga ledarskikt.

Jossi Beilin, ledaren för vänster-vänsterpartiet Meretz-Yahad hade en gång en arbetsfrukost tillsammans med Lieberman.
Efter att kaffet var urdrucket blev han tillfrågad om vad han tyckte om Lieberman – underförstått då att de representerar var sin ytterlighetsriktning.
"Han är en smart jude" svarade Beilin, som likaväl hade kunnat ta tillfället i akt att hänga ut sin frukostkompis och vinna ett par politiska poäng.

Tillbaka till Knesset och gårdagens samling.
Vad hände?
Tro det eller ej men så fort etiketten tillät sprang både Olmert och Peres till sina telefoner, datorer eller faxar och knäböjande inför Mubarak började de ödmjukt framföra sina lika ödmjuka ursäkter för vad Lieberman hade sagt.
Jag kan livligt föreställa mej hur de försökte framställa honom som mindre vetande medan de gjorde som hundarna gör – rullade över på rygg, blottade magen och visade sin totala underdånighet och undergivenhet.

Vad håller de på med egentligen, vad är det som gjort att de förlorat all stolthet?
Att kräva jämställdhet med araberna är inte på deras agenda – smulorna räcker så bra.
Gettojuden i sin prydno.

Nå, vad säger kristallkulan då?
Jo, den säger att Avigdor Lieberman i framtiden kommer att betraktas som en av de stora i Israel, en som inte varit rädd för att stå uppe på de urgamla murarna till landets försvar, helt i klass med David Ben Gurion, Golda Meir och Menachem Begin.
Efter dem har dessvärre fältet tunnats ut betänkligt.

Avigdor Lieberman, Israel Beiteinu, Mubarak, Olmert, Peres, Beilin, ..

Tomtemissbruk

Sverige är fantastiskt!

Det har varit ganska många artiklar om den inrikespolitiska situationen i Israel efter Olmerts avgång (fast han sitter fortfarande där han sitter där han sitter där han sitter...) och partiledarvalet i Kadima som vanns knappt av Tsippi Livni.
Vad har vi kunnat läsa i dessa artiklar?

Vi har fått läsa vad svenska analytiker anser att Israel bör och inte bör göra för att tillfredsställa palestinierna.
Nu är det ju så att Israel väljer sina politiker för att de ska verka för Israels bästa men i svenska media är man bara intresserad av att Israel ska välja företrädare som är bra för palestinierna.
Israels egna intressen är negligerbara.
Detta känns onekligen aningens virtuellt.

En rubrik som fångat många artikelskribenter är att i två färska opinionsundersökningar Tsippi Livni har fått ett par procent mer än Bibi Netanyahu och folk påstår att de fått nytt hopp...
Absurdt – av flera orsaker.

För det första är tiden fram till valdagen mer än en evighet i det här landet och opinionssiffrorna hinner gå varvet runt flera gånger om innan dess.
Opinionsinstituten arbetar för högtryck och mätningar kommer att skölja över landet i en aldrig sinande ström och om siffrorna pekar i samma riktning två veckor i följd, skulle jag bli ganska förvånad.
Vi lärde oss ju också vid Kadima-valet att resultaten av dessa undersökningar är beroende av en mängd oberäkneliga faktorer och i slutändan inte mycket att sätta sin lit till – även om Bibi Netanyahu hade legat i täten.

Sedan kommer vi till det allra underligaste i dessa artiklar som alla är skrivna i samma anda och väldigt likartade.
De svenska kommentatorerna ser det som ett positivt tecken att Tsippi Livni ledde i två mätningar over Bibi Netanyahu och då blir ju nästa fråga automatiskt – varför?
Varför tror de att Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för Israel än Bibi Netanyahu?

Ursäkta --- var frågan felställd?
Naturligtvis.

Frågan skulle ha varit varför Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för palestinierna än Bibi Netanyahu.
Med andra ord bedöms Israels inrikespolitik med utgångspunkt från vad som är bra eller dåligt för palestinierna.

Detta kallar jag ett typiskt tunnelseende men också ett snyggt upplägg av en påtryckargrupp.
Jag nämnde inte ordet propaganda men var snubblande nära.

Slutsatsen blir att svenska media och artikelskribenter vill ha en jultomte som Israels premiärminister.
En jultomte i röd tomtedräkt och vitlockigt hår med en önskelista så lång så lång och en säck sprängfull av klappar dekorerad med den palestinska flaggan.

Har ni inte glömt någonting?
Har ni inte glömt hur det ska gå för Israel?
Om landet ska överleva de synnerligen reella hoten från norr, från öster och från söder?
Fast det är väl inte något en svensk artikelförfattare eller ledarskribent skulle ödsla trycksvärta på.

Svenska media, Sverige, Israel, palestinierna, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, jultomten ..

D SvD DN SDS P

Regn i Tsippis hår

Idag kom regnet.
Idag kom regeringskrisen.

Det beror på vem du frågar vilket som anses vara viktigast.

Vid lunchtid idag bröts molnen sönder och vattnet ramlade ut.
Jag lärde mej idag vad det heter på hebreiska – shever anan.
Visst, man kan kalla det för regn, men det handlade mer om vattenschok som förflyttas uppifrån och ner med ett dån.
Jag var på jobbet och öppnade naturligtvis fönstret för att se, lyssna och – dofta!
Efter så många månaders hetta och torka inställde sej en helt ny klimatologisk situation.
Det blev blött.
Genomblött.
Jag ringde hem för att kolla om vi fortfarande hade torrt inomhus och det hade vi.
Eftersom vi bor under en jättefikus måste vi hålla takrännan ren för att vatten inte ska sippra in.

De gånger vi skjutit detta på framtiden har vi i stället fått in hela blötat.
Surt, äckligt och en massa onödigt arbete.

Plötsligt upphörde allt och solen satt på sin gamla vanliga plats.

Regeringskrisen då?
Måste jag?
Alla har synpunkter på den både i tal och skrift men det handlar ju om spekulationer.
Man ansluter sej till de idéer man känner ligger i närheten av sina egna för att sedan vänta på verkligheten – för att se om man hade rätt, eller inte.
En inte särskilt fruktbar process men om man gillar kristallkulor, så visst...

Min största oro är Olmert.
Att han ska hinna iscensätta irreversibla överenskommelser, signera irreversibla dokument och göra en allmän "sell out".
Som någon skrev – det land som sparkade ner Olmert från hans elfenbenstorn gör han nu sitt bästa för att förstöra.
Jag hoppas det finns paragrafer som håller honom i shack.

Tsippi Livni tycker nog det är ganska skönt att det är över.
Hon har inte sett ut som hon direkt gillat den sits hon hamnat i även om hon har hållit god min.
Att hon lärt sej en massa om mänskliga kvalitéer och svagheter visade hennes korta presskonferens i kväll då hon förklarade sitt resonemang.

Jag förstår inte hennes politik och hur hon får ihop att det hon gör är bra för Israel, men likaväl önskar jag någonstans att hon ska lyckas.
Hon är ju tjej...

Regn, skyfall, Tsippi Livni, Olmert, regeringskris, ..

DN SvD HD P DB

Det urgamla Hebron

Hebron, en stad med en lång och fascinerande historia som naturligtvis är förknippad med Abraham (Abram).
Abraham med sitt hushåll lämnade staden Ur i nuvarande Irak och vandrade till en plats i norra Syrien som heter Haran.
Där bodde de ett tag innan de drog vidare till det land Gud skulle visa dem.
(Deras gudstro kunde inte ha varit av det klenare slaget!)
De kom så småningom till en plats på Västbanken som kallas Sikem och därefter till Betel.
Hungersnöd utbröt och de vandrade söderut tills de nådde Egypten.
Där bodde de under lite olika pseudonym som drog in dem i diverse intrikata förvecklingar.
När det var dags att åter igen ta sej upp till Kanaans land hade Abraham hunnit bli en förmögen man med ett överflöd av silver, guld och boskap.
De kom efter ytterligare kringflackande till Hebron där Abrahams hustru Sara dog.
Han köpte en grav till henne av hettiten Efron för 400 shekel (fullt marknadsvärde), grottan Makpela på Efrons åker, och begravde henne där.
När tiden var inne blev Abraham själv begravd bredvid Sara i samma grotta och sedermera även deras som Isak.
Även Jacob, Rebecka och Lea är begravda där.

Detta om forntidens Hebron.
Över denna Makpela-grotta har man sedan byggt ett minnesmärke, en byggnad som under tidens gång varit föremål för erövringar och invaderats av olika religiösa företrädare.
Numera delas den mellan judar och muslimer vilket symboliskt också visar hur själva staden är uppdelad.
Politiska krafter har förvirrat begreppen i denna urgamla stad och situationen är lång ifrån tillfredsställande och på senare tid har den ytterligare komplicerats då staden blivit ett starkt fäste för Hamas.



Nu ska dock allting bli så bra, så bra.
Ett stor palestinsk säkerhetsstyrka spreds idag ut i Hebron som ett led att stärka Abbas.
Han borde vara en oerhört stark man idag efter alla dessa åtgärder Israel övertalats till för att "stärka" honom.
Att så inte är fallet beror väl mest på att en person som behöver proppas upp måste ha vissa förutsättningar för detta.
Det räcker inte med att Bush och Condoleezza kallar honom för "a man of peace" och att han gör regelbundna visiter i Olmerts residens.

Det är tänkt att de nya säkerhetsstyrkorna i sina nypressade uniformer ska hålla ordning på buset men också stoppa de regelbundna utbrotten av terrorism.
Vi har ju lärt oss att hoppet är det sista som dör så vi hoppas…
Det är inte speciellt rationellt att hoppas men vi gör det i alla fall.
Åtminstone idag.
Hebron, Abbas, Abraham, Makpelas grotta, palestinsk säkerhetsstyrka, ..
SvD HD SDS DN SvD HD D D

Förbjuden händelse

Det är svårt, men också lätt, att leva i Israel.
Allt ligger utanpå medan väldigt lite är dolt.
Falsk blygsamhet existerar inte och både positiva och negativa känslor håller till nära ytan.
När något sätts fram på bordet är det allmän egendom och ingen trugar.
Blir man utan har man bara sej själv att skylla.

Man skulle tro att eftersom känslor och tankar regelbundet luftas skulle folk även under nattens mörka timmar ha mera lugn i sinnet.
Vad som tilldrog sej i sinnet förra natten hos en ung polis i Hod Hasharon är det ingen som förstår idag.
Allt är bara så otroligt hemskt och obegripligt.

Vid sjutiden i morse, ungefär när jag steg upp, mördade han sin familj och sist sej själv.
En vacker familj bestående av pappa, mamma och två små barn.
En var bara bebis.
Pappa Michael var polis liksom även mamma Hila.
Barnen Yuval 3 år och Yarden 2 månader – var barn.

Michael väntades till jobbet som vanligt i morse och på vägen dit skulle han plocka upp en kollega.
Han dök inte upp varken här eller där och när de heller inte svarade på sina telefoner åkte de hem för att se om de kunde hjälpa till med något.
Ingen av kollegerna hade nog föreställt sej vad de skulle finna.
Hela familjen utplånad.

Ingen som kände dem hade hört talas om några moln på deras himlen vilket bara gör hela händelsen ännu mer obegriplig.
En liten tjej-bebis på två månader...

Kolleger kom – och gick ut storgråtande.
Man höll om varandra och när någon försökte uttrycka sej med ord höll inte rösten.
Vissa saker borde vara förbjudna att hända.

P.S. Idag utesluter polisutredningen ingenting.
Kanske hade familjen haft besök på morgonkvisten...

Familjedrama, Hod Hasharon, poliskåren, Israel, ..

Judejägare

Diakonia har gjort det igen.
De har finslipat sitt spionprogram och blivit mer professionella i sin yrkesutövning samtidigt som de stärkt sin position som Sveriges mest "lyckade" judejägare.
Diakonia behöver inte dra sej för någonting längre för de har lärt sej att de är trygga med media och annan svensk intelligentia bakom ryggen.
De utnyttjar grovt folks generella okunskap vad gäller internationell rätt och folkrätt och slår det sedan i huvudet på sina offer.
Att kopulera med utvalda journalister med ökända svagheter gör de ytterst elegant, och strax är drevet igång.

Vad som känns allra jobbigast är att allt detta görs under en täckmantel av fromhet och människokärlek och att folk inte genomskådar det...
Man trampar på det vi sedan barnsben lärt oss är fint och bra och besudlar det med sitt frustande hat för judar.
Diakonia tar palestiniernas situation som intäkt för att i varje läge anklaga judarna för allt från husbyggen till utövandet av självbevarelsedriften och ännu värre saker.

När man studerar listan på Diakonias samarbetspartner behöver man egentligen bara slänga en blick för att förstå vart vinden blåser.
I Israel har de 4 partners medan de i de palestinska områdena har 33.
Den israeliska partner som nämns först är B´tselem som är en lobbyorganisation, finansierad av europeiska intressenter, som uppmuntrar palestinsk akrobatik och som lämnar ut videokameror till minderåriga så de kan filma personer och företeelser som möjligen kan vara till Israels nackdel.
Av denna smutsiga hantering har Diakonia lärt sej massor.

Varför kommer ordet "skenhelighet" osökt till mej?
Kanske för att det är vad det handlar om.
En skenhelig organisation med ett kristet skyddsnät som tillåter dem att fritt utföra mörkrets gärningar.

De har funnit en liten svensk fabrik på Västbanken som de inte tycker ska få finnas där.
Det handlar inte om bovar och banditer utan om hederliga jobb för hederliga människor.
Diakonia tycker inte om fabriken för att den kan tänkas vara bra för judarna och då måste den bort.
Innan man startade drevet hade man försäkrat sej om tillhörande snyfthistoria – nej, den här gången handlade den inte om farfars olivträd utan om en arab som berättade att han brukade plöja just där fabriken nu låg.
Jurnalisten som drog fram historien hade dessutom lämplig darr på rösten så ingen skulle lämnas oberörd.
Var man oberörd kunde det ju tänkas att man startade en självständig tankeprocess och det kunde Diakonia inte tillåta.

Jag tänker inte lägga ner mer tid i kväll på denna för Diakonia så förnedrande historia men jag har en bestämd känsla av att sista ordet inte är sagt i den här historien.
Jag tror Diakonia skjutit sej själv i foten med dagens spektakel men det kräver en hel del fakta och upplysning till media och mediakonsumenterna innan normala företeelser återgår till sina normala funktioner.

Diakonia, Västbanken, B´tselem, .. SvD DN SvD D AB

Nästa krig

Att läsa det i svart på vitt gjorde att jag börjar undra vad jag egentligen gör här?
Jag bor här och här har jag mitt hem, men vad jag läste fick mej ändå att tänka till.

"Vi måste varje stund vara beredda på ett gerillakrig i Libanon, terrorkrig på Västbanken och i Gaza, konventionellt krig med Syrien och ett utrotningskrig från Iran."

I Sverige är krig något som alltid drabbar andra, något man hör om i nyhetssändningarna men som egentligen inte berör någon.
Så ska det naturligtvis vara, krig är absolut inget eftersträvansvärt.
Jag undrar vad en färdigutbildad värnpliktig i Sverige egentligen lärt sej om snuskigheterna under ett krig?
Riktiga krig menar jag, där människor dör.

Varför ger sej inte hela Israels befolkning iväg när de bokstavligen är omringade av krig, krigsrisker och krigsuppladdningar?
Både Canada och Sverige är mycket fredligare.
Well...???

Israelerna beter sej som andra folk.
En del flyttar ut och andra flyttar in medan resten stannar kvar – allt medan krigshoten växer.
Yael och hennes familj planerar sin helgutflykt – allt medan krigshoten växer.
Niv tänker läsa företagsekonomi till hösten – allt medan krigshoten växer.
Shula älskar att åka till sina olika festivaler – allt medan krigshoten växer.
Ariel muckar snart och vill gärna följa med kompisarna till Thailand – allt medan krigshoten växer.

Alla gasmasker är insamlade för uppfräschning men pengar saknas för placera ut dem igen.
Prioriteringarna är lite underliga här...
Man talar om nästa krig som om man talade om nästa fredag, men några gasmasker får vi inte.
Ingen gillar dem väl men de är på något sätt en symbol för tryggheten – en grej man i bästa fall kan rädda livhanken med.
Vi som är beroende av glasögon har ännu större skäl att inte gilla gasmaskerna, vi blir ju som blinda höns.

Så - vi stannar kvar, med eller utan gasmasker.
Var och en har väl sina privata skäl, men ett grundskäl som jag tror gäller de flesta är att vi inte tänker ge dem, "DEM", tillfredsställelsen av att ha kört iväg oss.
Någon slags enveten tjurighet som kanske i slutändan kommer att bli ödesdiger?

"Den som lever får se" – men om vi inte lever...?

Jag slutar nu med alla fåniga citat för i morgon är det vardag igen och alla krig har försvunnit.
Återstår kriget med världens Helle Kleinar som med sin skenheliga gudlighet fortsätter att gå ondskans ärenden och genom sitt personliga krig mot judarna effektivt påskyndar nästa krig mot judarna.
Ondskan är som vanligt utstuderad.

Krig, gasmask, Helle Klein, gerillakrig, ..

Musikens makt

Israeler och sång hör ihop.
Israelerna vet inget bättre sätt att tillbringa en helgkväll på än med att sjunga.
En konsert förvandlas till en allsångsstund.

I kväll är det "Erev Chag", kvällen före en helgdag – i det här fallet "Simchat Torah" (Glädjen över Torah)
Med den helgen avslutas dessa helgveckor för den här gången, en tradition med flera tusen år på nacken.

Varje kanal, i TV som radio, sände varierade sång-och musikprogram och i den mest publika TV-kanalen fann jag en konsert som nog inte lämnade någon oberörd.
Tre av Israels mest älskade sångerskor stod för programmet tillsammans med en filharmonisk orkester.
Konserten tilldrog sej utomhus och när de visade publikhavet såg man ett hav utan horisont.
Folk så långt ögat kunde nå och sedan lika mycket till.
Minst.

Sarit Hadad, Achinoam Nini och Jehudit Ravitz.
De är fantastiska var och en och tillsammans med denna suveräna orkester blev det full pott.
Det allra mest fantastiska var ändå att se publiken.
Det var en upplevelse som lät en för en kort stund blicka in i Israels själ.

Människorna levde ut sångerna och deltog själva med sång och dans.
Unga och äldre blev ett och det gemensamma kittet var sången.
Alla kunde texterna utantill och deltog med både rösten och med resten av kroppen.
Medelålders "mer-än-medelklasskillar" med silverstänk i håret sjöng med armarna upplyfta och deras paranta kvinnor fick tårar i ögonen i sitt i övrigt nakna ansikte – trots vederbörligt smink.
Man kramade om grannen utan hänsyn till vem han var.
Att det var en medmänniska räckte bra.
Publiken bar sångerskorna fram på en våg av mänsklig närvaro och livets kraft drog en barmhärtighetens slöja över landets och folkets djupa tragedier.



Jag såg en längtan efter tröst och hopp i deras ögon och ansiktena var utan förställning.
Genuin upplevelse gav genuin utlevelse.

Jag tror att en annars medioker sångerska skulle på grund av publikens värme och intensiva mottagande ha kunnat göra sitt livs framträdande i kväll.
Hon skulle ha burits fram...

En sångkväll att minnas, en publik att minnas och en folksjäl att minnas.
En folksjäl med många bottnar varav en som vanligtvis ligger dold på djupet, blev synliggjord i kväll med hjälp av musikens makt.

"Schma Israel..."
Sarit Hadad, Achinoam Nini, Jehudit Ravitz, musik, Simchat Torah, ..

Sagoberättaren

Idag har det vid platsen för kidnappningen genomförts en aktion för att Gilad Shalit ska få komma hem.
Han behöver väl ingen närmare presentation - och ändå vet vi så lite om honom.
En ung, lite blyg landsortskille som skrev en saga om en haj och en fisk när han var 11 år.
Kidnappad av Hamas 25 juni, 2006 och är lika kidnappad idag.

Det har "förhandlats".

Om någon tar din bil, förhandlar du då för att få den tillbaka?
Förhandlar du om hur många andra bilar du måste ge tjuvarna för att få just din bil tillbaka?
Nej, du går till polisen och berättar att den eller den personen tog din bil och nu kräver du rättvisa.

Vi vet vem som tog Shalit och vilka som idag är ansvariga för att han fortfarande är i fångenskap.
Vi går till regering, polis, armén och kändisar av ibland tvivelaktig kaliber – allt för att få Gilad fri.

Sedan har det gu´bevars bedrivits förhandlingar.
Förhandlingar om att smöra Hamas så de eventuellt skulle komma på bättre tankar.
Förhandlingar om att betala dem med Hamastrogna kriminalfall för att en oskyldig ska bli fri.
Förhandlingar om att få ett enda livstecken, besök av Röda Korset eller något annat påtagligt.

Israel har blivit en mästare i att förödmjuka sej.
De låter Hamas ställa kraven och försöker gå dem tillmötes så långt hemmaopinionen tillåter.
Man måste ju tänka på återvalsmöjligheterna också...

Jag anser att inte en enda fånge ska friges i utbyte mot Shalit.
Not one!

Jag anser det vara moraliskt förkastligt.
Däremot är armén, genom att inte ge Gilad tillräckligt skydd på sin postering, skyldig att hämta hem honom.
Ett litet ultimatum att om inte Gilad släppts fri inom 24 timmar så kommer vi...
Naturligtvis ska de därefter sätta räddningsaktionen i verket.

Det kan komma att krävas ett pris, men priset för att tillåta Hamas att sätta agendan, är ännu större.

Israel måste börja tänka på vad som är bra för Israel i stället för att i varje situation leva efter regler andra ställt.
Är det inte sådant som kallas för bristande civilkurage?

Gilad Shalit, förhandlingar, Hamas, Röda Korset, ultimatum, ..

Österrike, du vackra

Vart ska ni åka på semester i år då?
Till Österrike!
Lyckliga människor, tänker den som frågat.

Österrike är så förunderligt vackert att det är svårt att beskriva med ord.
Höga snöklädda bergstoppar och gröna, gräsdoftande dalar.
Vattenfall man inte trodde fanns och djupa, klarblå sjöar som slängts ut på platser där de spegelblanka ytorna bäst reflekterar himlen.
Djupet, klarheten, renheten, färgen med sina mångfacetterade nyanser gör upplevelsen total.
Lipizzanerhästar på Spanska Ridskolan och dirndl gör bilden fullkomlig.
Österrike, en pärla bland länder.

Allt i Österrike är inte vackert.
Att man i vissa kretsar, alltför stora sådana, hyllar minnet av Hitler i positiv bemärkelse, är inte vackert.
Jörg Haider, en av extremhögerns mest framträdande ledare, var inte vacker.
Jag menar då naturligtvis inte utseendemässigt - han hade ingen vacker själ.

Jag funderade på vilken bild jag skulle välja som illustration.
Det fanns två huvudtyper, en som visar seriösa idolporträtt och andra som är tagna i mer både intima-som känsliga situationer.
Jag har ett gott öga till det burleska men i det här fallet avstod jag.
Jörg Haider avled i en bilolycka häromdagen.


Omständigheterna, som många förmodligen gärna velat sekretessbelägga, börjar läcka ut och de utgör ingen rehabilitering av hans redan mindre vackra minne.
Timmarna innan sin död besökte han en "normal" bordell, om det nu finns sådana... och därefter, som dessert, tog han sej till en gay-klubb där han lät sej fotograferas och avverkade minst en helflaska whisky.
Om detta inte var hela orsaken till att han körde dubbla hastigheten mot det tillåtna vid olyckstillfället, så var det förmodligen en tungt bidragande orsak.
En tillknölad 50-skylt låg bredvid den ännu mer tillknölade bilen.

Nu har denne beundrare av Hitler begravts – under magnifika hedersbetygelser.
Över 20.000 människor hade samlats tillsammans med landets celebriteter.
Armén var drillad enligt nazistisk perfektionism och en och annan tår fälldes.

Österrike du vackra, vad för sorts ormar har du närt vid din barm?
Förstår du inte att vi blir schizofrena när vi å ena sidan förknippar dej med oförfalskad skönhet men å andra sidan drunknar i en svart och smutsig tankevärld.

Haider är borta och med honom en bit av mörkret.
Kanske Österrike nu kommer att rensa ut vad som behöver rensas ut och stå fram som ett land som är känt både för sina blånande berg och sin generösa folksjäl.

Man kan ju alltid hoppas för jag vill gärna åka dit på semester igen.

Jörg Haider, Österrike, begravning, hedersbetygelser, Hitler, ..

... och Sverige då?

En del av veckosluten ägnas ofta åt att plöja veckans tidningar.
Den här helgen är inget undantag.
Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från sept. 26 då Caroline B. Glick levererade en av sina högkvalitativa krior med titeln "A road on reality".

Visst kommer jag ihåg att Ahmadinejad höll ett tal i FN och att det inte var av den trivsamma sorten, men nu fick jag läsa delar av det ordagrannt.
Att han sa vad han sa var kanske inte det mest förvånande, utan de reaktioner han fick.

Ingen gick ut, vad jag vet, och ingen höjde sin röst i protest.
Ingen kastade ruttna tomater på honom och ingen arresterade honom.
Nej, han fick entusiastiska applåder!

Talet då?
Här kommer ett smakprov.

"The dignity, integrity and rights of the European and American people are being played with by a small but deceitful number of people called Zionists. (Jag tvivlar på att ordet Zionists var skrivet med stor bokstav i Ahmadinejads manuscript. Min kommentar.)
Although they are a minuscule minority, they have been dominating an important portion of the financial and monetary centers as well as the political decision-making centers of some European countries and the US in deceitful, complex and furtive manner".
He then promised that Israel will soon be destroyed – for the benefit of humanity.

Carolines artikel koncentrerar sej på att i detta sammanhang inte ett knyst hördes från Israels försvarsminister och ev. blivande premiärminister, Livni, som sin vana trogen låste in sej och höll tyst.
Den av Livni nyligen utsedda ambssadören till FN, Gavriela Shalev, har dessutom uttryckt att vad hon ser som den viktigaste uppgiften i sitt nya jobb är att korrigera israelernas syn på FN...
Antiklimax!

Min fråga är varför ingen protesterade under Ahmadinejads tal?
Ville de inte störa ordningen?
Ville de men inte vågade?
Var de osäkra så de ville konferera med hemmafronten först?
Ville de inte stöta sej med en blivande kärnvapenmakt?
Tyckte de han hade rätt i vad han sa?
Andra orsaker.

Resultatet är i vilket fall som helst skrämmande.
Inget är för Ahmadinejad så uppmuntrande som när han upplever ett tyst samtycke för då begriper han att han har dem som i en liten ask.
Ligger Sverige tryggt nerbäddat i Ahmadinejads lilla ask?
Bildt då? Sussar han också gott i asken?

Tänk om Sverige hade varit det enda landet som öppet och frimodigt hade protesterat i FN under hans famösa tal.
Vilken seger, vilken framgång, vilken stolthet medborgarna skulle ha känt.
Eller skulle de inte???

I svaret på den frågan ligger Sveriges framtid som självständig nation, utan att vara beroende av att snegla på andra makters vävilja.
Alternativet är att börja betala skyddspengar.

Ahmadinejad, Bildt, Caroline B. Glick,
FN, Livni, ..

PLO utan Israel - PGS utan Israel

En person som har rent mjöl i påsen har inga behov av att tvätta sin smutsiga byk offentligt gång efter annan.
Per Gahrton har av okänd anledning lämnats utrymme i Expressen idag för att kemtvätta sitt handlande vad gäller hans senaste diskrimineringskonsert.

Resultatet - bedrövligt.

Jag har länge undrat över varför hans organisation kallar sej för Palestinagrupp (PGS).
Naturligtvis är det en propagandagrej för det ger ju associationer till en kärleksfull kamp för människor som inte har det så bra som de har det.
Rädda Barnen som ju tidigare varit knutna till just att rädda barn har nu sålt sin själ för ett okänt antal silverpenningar och hamnat i Palestinsgruppernas garn.

Kruxet med Palestinagrupperna och deras väloljade ordförande med skånsk knorr i dialekten är att de inte hjälper palestinierna.
Jovisst, propagandamässigt har de munnen full av Palestina, men det sammanhållande kittet är hatet mot Israel som lätt kommer fram när man skrapar på den polerade ytan.
Siffrorna de tar fram som stöd för sina aktioner är alltid hämtade från systerorganisationer med liknande arbetsmetoder och målsättningar.
Har du någon gång hört eller sett att Palestinagrupperna refererar till det israeliska nyhetsorganet Arutz7?
Naturligtvis inte.
De skulle ju då förlora för dem viktiga propagandapoäng.
I stället använder de den ökända gruppen B´tselems siffror som är snyggt anpassade för att göra deras europeiska uppdragsgivare lyckliga.

Åter till Palestinagrupperna och Gahrton.
Finns det någon (mer än Rädda Barnen) som uppriktigt tror att de bryr sej om palestinierna?
Kanske några få okritiska individer.
Vad de är allra bäst på är att i varje situation propagera för Israels långsamma eller (ännu hellre) snabba försvagning och succesiva undergång.
Denna process sammanfaller helt med PLO´s och Hamas´stadgar där det står att Islam inte tillåter en judisk stat där det just nu finns en judisk stat.
Alltså måste den bort.
Tidsfaktorn är oväsentlig men bort ska den.

Detta skulle de naturligtvis inte erkänna för då skulle de kanske förlora sin senaste gisslan, Rädda Barnen, som genom sina tidigare aktningsvärda insatser, nu fungerar som ett utmärkt fikonlöv.
Deras arbete genom åren har tydligt visat att de är en utpräglat antiisraelisk organistion - vad Gahrton än säger i Expressen - som aldrig missar ett tillfälle att förvanska bilden av Israel.
Möjligen i samarbete med TT?

Bubblan Palestina, som egentligen är en ren taktisk/politisk produkt, kommer en dag att brista och visa att palestinier är palestinaaraber är araber, som andra araber i Mellanöstern.
Tro inte att Gahrton blir arbetslös då, nej han kan bara fortsätta som tidigare med vad han är allra bäst på - att spy sin galla över Israel.

PLO utan Israel – PGS utan Israel.

Palestinagrupperna, Per Gahrton, Rädda Barnen, Expressen, PLO, Atutz7, B´tselem, ..

Efterspel

(Ursäkta bilden som verkligen inte har något gemensamt med nedanstående, men ibland överväldigas jag av alla blindstyren...)

Efterspel till konserten i Storkyrkan i Stockholm till förmån för palestinska barn i israeliska fängelser.
Domprost Åke Bonnier, som hyrt ut sin kyrka till detta evenemang, har motiverat sitt ställningstagande på sin blogg http://akebonnier.blogspot.com/2008/10/med-sdana-vnner-behver-man-inga-fiender.html och jag publicerar här två av mina inlägg.

11 okt. 2008

Varför är kyrkans företrädare så ljumma?
Stod det inte någonstans att sådana ska utspys ur Guds mun?

Palestinska barn och ungdomar är offer för sina föräldrars och ledares hat och oförsonlighet så om du vill få en ändring till stånd måste du börja där.
Rädda Barnen börjar i fel ände genom att rikta sin hetspropaganda mot de som i olika former blivit offer för ungdomarnas tegelstenskastning, knivskärning och bombattacker – förhindrade som genomförda.
Det händer att israelerna inte direkt skickar hem tonåringarna till den propagandistiska miljö som fostrat dem och det är inte alltid negativt.
Även unga människor kan behöva komma bort från en omgivning som hela tiden stressar dem i en giftig och, naturligtvis enligt Barnkonventionen, helt förkastlig miljö.

Skyddsstaketet med murinslag har palestinierna själva bett om genom decennier av trakasserier och terror och det du benämner som människoovärdig behandling av palestinier måste i rimlighetens namn ställas i proportion till den "ovärdiga behandling" de civila i en urblåst buss drabbats av.
De är tyvärr idag inte i den situationen att de längre kan klaga...

"En konsert för barnens skull".
Inte mina barn utan bara dina barn.
Bara palestiniernas barn, inte judarnas barn.

Jag är övertygan att Jesus gråter floder över denna kyrkans diskriminering.

14 okt. 2008

Hej igen Åke Bonnier –
Jag läste nyss din kommentar till kommentarerna och jag antar att det ingår i domprostjobbet att vara kärleksfull och medmänsklig.
Bra.
Frågan är bara hur långt man kommer med detta, speciellt när man inskränker sin medmänsklighet till en utvald grupp?
Man kan tycka synd om palestinierna i hundra år och efter dessa hundra år är det fortfarande lika synd om dem.
Man måste faktiskt våga tränga lite djupare.

Palestinierna har det i vissa avseenden knapert.
Knapert med attackplan och tanks och knapert med demokrati.

Du återkommer flera gånger till att Israel är den starkare parten och för det ska de straffas genom att avkrävas ett större ansvar för utvecklingen.
Frågan är VARFÖR de är den starkare parten?

En motsvarighet finner du i skolans hackkyckling som vid första möjlighet börjar träna styrketräning på ett gym.
Han vet att om han inte genom slit och umbäranden lär sej att försvara sej själv, så går han under.

Israel har efter decenniers våld, trakasserier och ond, bråd död, förstått att de inte har något val – de måste genom både ekonomiska och personella uppoffringar se till att de kan försvara sej själva.
Ingen annan lär komma till deras försvar.
Palestinierna däremot satsade de kravlösa och fantasieggande summor givarna tryckte ner i deras fickor på "jihad" och "resistance" i.st.f. att satsa dem på bättre villkor för folket, på utveckling och framsteg.
Detta är orsaken till att Israel helt enkelt har bättre grejer och att vissa på grund av denna prioriteringskatastrof älskar att kräva mer av Israel.
Det finns gott om Rolexar och sidenkravatter bland de palestinska ledarna...

Palestinagrupperna har verkligen lyckats i sitt uppsåt att överbringa utvalda "sanningar" till svenska folket.
En av de mest framgångsrika sagorna handlar om att det finns något som heter "palestinskt land".
Tills ett fredsavtal är undertecknat finns det bara ett landområde som för närvarande benämns som omdiskuterat.
På detta landområde bor det tills vidare både judar och araber.
I Israel bor också judar och araber.
Skillnaden är bara att i Israel kommer det även i fortsättningen att bo både judar och araber medan i det område som ev. kommer att tillfalla palestinierna det bara kommer att få finnas araber.
Ser du skillnaden på hur människor behandlar människor.
Tycker du inte det är dags att försöka göra något åt det?
Detta är ett skolexempel på etnisk rensning.

By the way – det skulle vara intressant att få en förklaring av dej på varför Följeslagarna, som du nämner, säger att de arbetar i bl.a. Israel?
Jag har då aldrig hört talas om att någon följeslagare följer något israeliskt barn i t.ex. Sderot när han får krypa längs husväggarna på väg till skolan efter larm om inkommande Kassamraket.
Jag har heller aldrig hört att någon följeslagare har slagit följe med ett israeliskt barn på bussen han är livrädd för att åka till skolan med, efter att varit vittne till en palestinsk bombattack med döda och skadade utslängda runt en nyexploderad buss.
Jag misstänker starkt att omnämnandet av Israel endast är ett bekvämt fikonlöv.
Du får gärna förklara.

Genom en konsert där hela affärsidén är att peka finger åt Israel, cementerar man missuppfattningar, okunskap och rena felaktigheter – men det var kanske det som var avsikten?
Hade jag haft en kyrka att hyra ut skulle jag föredragit att hyra ut den till människor med något ädlare uppsåt!

Domprost Åke Bonnier, Storkyrkan, ..

Er stora kväll!

ÖPPET BREV TILL INGER ASHING.

Hej Inger Ashing –

I kväll blir det er stora kväll!
Ni kommer då, tillsammans med bl.a. kyrkan och palestinagrupperna, att presentera er nya (nygamla?) ideologi.
En ideologi som ytterst bygger på diskriminering och en rädsla för att se sanningen i vitögat.
Om kyrkans tragiska roll i det hela kan du läsa på länken http://tselhagilboa.blogspot.com/2008/10/kyrkans-upplsning.html och vad gäller palestinagruppernas verksamhet så arbetar de ihärdigt - men under falsk flagg.
Om de någon gång gjort något gott för palestinierna kan det nog betecknas som ett olycksfall i deras "gedigna" arbete med att bedriva en gravt israelfientlig propaganda.
"Säg mej vem du umgås med ska jag säga dej vem du är" – lyder det gamla ordspråket.
Trist för Rädda Barnen.

Palestinska barn i israeliska fängelser (liksom murarnas "MUR" och de livräddande check points) beror – i grunden – på att palestinierna genom sitt ociviliserade beteende bett om det.
Ociviliserat beteende är naturligtvis ett understatement, men jag försöker ta det enkelt...
I svenska högliberala öron låter detta naturligtvis som en ruskig efterkonstruktion men är inte desto mindre sant.

Ett visst mått av förståelse för sambandet mellan 'orsak och konsekvens' borde väl även Rädda Barnen kunna plocka fram.
Ställ dej själv frågan hur området hade sett ut om Israel hade haft "goda grannar".
- De arabiska områdena hade blomstrat och blivit föredömen för andra arabiska stater i regionen efter fruktbärande samarbete med israelerna.
- Israelerna hade kunnat lära sej mer om och ta del av det arabiska kulturarvet.
- De arabiska barnen, palestinierna, skulle aldrig ha behövt utnyttjas till kriminella aktiviteter som riskerar att sätta dem i fängelse.

Varje hjälporganisation vet att den effektivaste hjälpen är den som satsas på förebyggande verksamhet.
Varför har inte Rädda Barnen upptäckt detta?
- Varför satsar man inte på att berätta för palestinierna att deras behandling av sina egna barn ligger ljusår från Barnkonventionens intentioner?
- Varför satsar man inte på att berätta för palestinierna att det är kriminellt att utnyttja minderåriga som redskap i terrorn.
- Varför satsar man inte på att berätta för palestinierna att de riskerar ett antal förlorade generationer genom att uppfostra barnen i en kultur där martyrdöden anses vara det mest åtråvärda.

Med civilkurage och moraliskt mod hade Rädda Barnen kunnat vara en ledstjärna i stället för som nu, en förlorare, som i hjälplöst famlande satsar krafter och gåvopengar på en konsert, där huvuduppgiften kommer att vara giftspridning mot staten Israel under ett fikonlöv av "tycka synd om...".

Man måste inte jama med massorna.
Det är naturligtvis det enklaste och man kan för en stund förledas att tro att man agerar utifrån ett ädelt sinnelag.
Skapar man på ytan finner man dock ett ormbo.

Rädda Barnen, Inger Ashing, palestinagrupperna, Svenska Kyrkan, Barnkonventionen, ..

Kyrkans upplösning

Jag har egentligen varit kyrksam sedan modersmjölken men då handlade det om en annan kyrka.

Inte den politiska tummelplats den nu blivit där spridandet av propaganda tagit över spridandet av Gudsordet.
I stället för att sprida det goda evangeliet sprider kyrkan nu i stället ett falsk och ytterst diskriminerande politiskt "evangelium".
Är detta de sista krampaktiga försöken att hålla kvar fasaden från "forns stora dar" och ersätta andlig närvaro med en oandlig sörja.

Detta är lika beklagligt som uppenbart när man i olika sammanhang ser hur kyrkans män fastnat i bl.a. palestinagruppernas "hat-evangelium".
I morgon kommer detta "evangelium" att spridas vid en kyrkokonsert i samarbete med Rädda Barnen, palestinagrupperna med översteprästen Gahrton och andra.
Måltavlan är som vanligt – Israel. Surprise, surprise.
Besökarna kommer att få sej till livs ena sidans historier medan den anklagade sidan inte är bjuden.
Bara detta faktum borde ha gjort att kyrkan vänt i dörren.
Det kommer att bli en hatföreställning i form av en konsert där formen är tänkt att översläta budskapet.
Att det hela tilldrar sej i en kyrka är också en välplanerad täckmantel.

Respektfullt, liksom...
Bra affärsidé.

Palestinska barn i israeliska fängelser.
Hu så hemskt!
Alla bara måste huka sej!
Som så vanligt är i svenska media så surfar man lätt på ytan av ett problem utan att våga se till orsakerna.
Man skulle ju då kunna förlora propagandapoäng...

Palestinska barn borde aldrig ha blivit utsatta för situationer som fått dem att hamna i fängelse.
Palestinska barn borde ha fått en barndom fri från hatpropaganda.
Palestinska barn borde ha fått växa upp utan att utnyttjas för transporter av explosivt material.

Israeliska barn borde aldrig ha blivit mördade av palestinska ungdomar med skräddarsydda bombbälten.
Israeliska barn borde aldrig ha behövt krypa längs husväggarna för att söka skydd mot inkommande Kassamraketer.
Israeliska barn borde aldrig ha varit tvungna att ligga på sjukhus för att få sin kropp rensad från bombsplitter och för att lära sej gå på nytt med en benprotes som ersättning för sitt eget ben som "försvann" när en skjutglad palestinier tog sej in på pizzerien han besökte.

Kyrkan diskriminerar.
Man diskriminerar bort de israeliska barnen och kommer att sjunga vackert till förmån för de palestinska barnen.
Trevligt för dem men katastrofalt för mänskligheten.
En kyrka som med berått mod väljer bort en lidande grupp framför en annan är helt enkelt ovärdig och har tappat det lilla förtroende den eventuellt hade kvar efter Hopp-kampanjer, följeslagare och annat.
Kärleksbudet trampar man brutalt på och att Jesus sa "låt barnen komma till mej" har man förträngt.
Jesus sa inte "låt vissa barn komma till mej" – eller är det så kyrkan läser sina skrifter?

Kyrkan var en gång respekterad men har nu slagit in på en stig som snabbt leder till dess upplösning.

Svenska Kyrkan, konsert, palestinska barn, israeliska barn, evangelium, ..

"My name is Bond, James Bond"

Man borde naturligtvis skriva om oroligheterna i Acco idag men eftersom hela eländet just nu står och väger får det ligga till sej lite.
Uppgift står mot uppgift och om lugnet (det artificiella lugnet) blir återställt, eller inte, vet vi bara lite längre fram.
Att varje plats där judar och araber försöker samsas är en krutdurk, är dock klart.

Kanske skulle man ägna några minuter åt den ekonomiska krisen?
Jag återkommer till den när jag inte längre har råd med marmeladen på ostmackan...

Kvällen kommer i stället att ägnas åt James Bond.
Kännetecknet för honom är ju att ingenting är omöjligt.
Lite småknepigt ibland men aldrig omöjligt.

För ett antal år sedan lärde israelerna av James Bond och många ansåg att James Bond lärde av israelerna.
Den tiden avslutades definitivt när Olmer deklarerade hur trött han var...

Förr var israelerna kända för att åstadkomma vad de föresatt sej.
De byggde sitt land från scratch samtidigt som de försökte hålla sej vid liv.
Tala om dubbelarbete!

Man besegrade arabvärlden under Sex-dagars-kriget och slog sönder och samman det egyptiska flygvapnet på några minuter.
Man flög till Irak 1981 och förstörde Osirak-reaktorn och räddade världen från ytterligare en diktatorstyrd kärnvapenmakt.
Man tog sej till Entebbe och räddade de judiska passagerarna i ett kapat Air France plan från – ja, vem vet vad deras öde hade blivit?

Sedan kom Olmert.
Han har lärt befolkningen att det är fult att vinna och därför sitter Gilad Shalit där han sitter.
Fängslad under omständigheter vi inte vet något om och knappast vågar föreställa oss.

Israel med sitt imponerande förflutna kan inte längre kliva över ett staket och hämta hem Gilad.

Hjälp, var är James Bond?
Israelerna behöver hjälp med att åter igen förstå att vilka förhandlingar de än bedriver så måste de göra det utifrån en styrkeposition.
En styrkeposition befinner du dej i först efter att du vunnit.
Israel har helt enkelt inte råd att inte vinna.

Den dag man hämtar hem Gilad Shalit har Israel vunnit högsta vinsten.

James Bond, Gilad Shalit, Osirak reaktorn, Sex-dagars-kriget, Olmert, Entebbe, ..

Vågar Rädda Barnen rädda barnen?

Dessa bilder kräver naturligtvis inga kommentarer men man undrar stillsamt om Rädda Barnen inte börjat nysta i fel ända?

Det verkar som om deras strategi är att ge konserter till förmån för resultatet av en gravt negligerad barnmisshandel, i stället för att förebygga en sådan.
Av politiska hänsynstaganden väljer man att i stället för att rädda ett antal förlorade generationer, peka finger åt de som får ta hand om offren.
Kanske krävs det extra mod att påpeka för det palestinska ledarskiktet att de borde överväga en, vad man i vissa kretsar kallar "sinnesändring", men det borde väl finnas någon inom Rädda Barnen som utrustats med civilkurage???

Om så inte är fallet borde detta snabbt och effektivt spridas till potentiella givare.

Rädda Barnen, palestinierna, Hamas, civilkurage, barnmisshandel, ..

Shabat Shabaton

Shabat Shabaton.
Det låter så mäktigt, så segervisst.
Man hör hur evigheten studsar mot Murens urgamla stenar.
Shabat Shabaton.
Jom Kippur.

I den hebreiska Bibeln är denna dag beskriven som shabaternas shabat, vilodagarnas vilodag, lördagarnas lördag - om du så vill - då du är förbjuden att arbeta, beordrad att späka dej och dessutom att offra eldsoffer åt Herren.
Om du inte lyder dessa budord kommer du att utrotas ur din släkt eller förgöras på annat sätt.
Ord och inga visor!

I den svenska översättningen i Tredje Mosebok (Leviticus) kapitel 23, verserna 26-32, kallas dagen för Försoningsdagen, som är satt att vara en vilosabbat.
Det står också att detta gäller från denna afton till nästa afton.

I den judiska traditionen har dessa budord blivit konkretiserade genom bl.a. en påbjuden fasta.
Man behöver inte vara ortodox i sin tro eller bo i Mea Shearim i Jerusalem för att fasta – många gör det av tradition och för att det ger en positiv känsla av tillhörighet.
Jag hörde idag att mer än halva Israels befolkning fastar och ber just nu.

De icke så uppenbart troende hälsar varandra med "Tsom kal", vilket betyder att man överbringar en önskan om att fastan ska upplevas som lätt.

Vi diskuterade detta uttryckssätt hemma och fann att det egentligen var ganska ologiskt.
(Kanske lika ologiskt som att vara icke troende...)
Hela idén med fastan är ju att man ska späka sej, så varför önskar man då sin nästa en lättsam fasta med så lite späkning som möjligt?
Är det inte att missa målet?
Jag antar det hänger ihop med att mitt bland dessa heliga budord är vi vanliga vardagliga människor.

Jag kikade ut genom fönsterluckorna för en stund sedan och såg då en fridfull dal framför ett ruvande Gilboa.
Månen höll just på att tränga igenom ett svart moln för att sprida allt mer silverglans över ond som god.
Ett gott tecken?

Vi behöver många genuint goda, hoppfulla och upplyftande tecken.

Klagomuren, Jom Kippur, Gilboa, fasta, Försoningsdagen, ..

Trauma

I morgon kväll börjar Jom Kippur och många förknippar den dagen med kriget som bröt ut för 35 år sedan.
Om man ville det skulle komma som en överraskning kunde man inte valt en bättre dag då alla medier iakttar sträng Jom Kippur-tystnad.
Jag läste nyss en självupplevd skildring från dagen då kriget startade och fick då idén att skriva ner min mans berättelse från just den dagen.

Som en äkta anarkist drog han iväg till stranden vid Cesarea med sin dotter - i bil!
Inte ens sekulariserade judar använder som regel bilen den dagen – barnen utnyttjar i stället de tomma asfalt-ormarna till cykeläventyr både på korsan och tvärsan.

Nåväl, Jacob och hans dotter kom lyckligt fram till havet och hade några härliga timmar i solen och i sanden.
De simmade och gjorde heder åt den medhavda matsäcken.
Eftersom utflykten var välplanerad hade han redan kvällen innan plockat åt sej grillad kyckling och annat smarrigt från kibbutsens kök.
Nu var de glada över att på detta trivsamma sätt få den långa och tysta Jom Kippur att bli lite mer "mänsklig".
De var i stort sett ensamma på stranden och tyckte de ägde både den och hela världen.

Vid tre-tiden begav de sej hemåt men kom inte längre än till korsningen av stora vägen mellan Tel Aviv och Haifa innan de såg att något brutit stillheten.
Bilar, massor av bilar, och folk som stod och väntade på att bli upplockade i någons bil.
Det verkade som om alla invånare i Tel Aviv var på väg norrut och alla invånare i Haifa söderut.
Jacob frågade vad som stod på och någon svarade innan han sprang vidare att "vet du inte att det är krig"?

Jacob slog på bilradion och mellan knaster och gnissel hördes de repeterade kodorden som endast de berörda kände till.
De visste precis vad som förväntades av dem och det innebar i första svängen att ta sej till sin bas så snabbt som möjligt.
Det var vad som skedde på eftermiddagen denna Jom Kippur 1973.

Jacob och hans dotter körde raka vägen hem till kibbutsen.
Galia begav sej till sin bas nere i söder och Jacob som just repade sej efter en mindre operation tog på sej ansvaret för försvaret av kibbutsen.
Han organiserade allt från vapenträning till utrustning av skyddsrummen.
Klinikens personal organiserades för att kunna möta en eventuell nödsituation och alla övriga visste precis vilka uppgifter de hade om behov skulle uppstå.
Detta mitt i bemödanden om att livet skulle gå vidare så normalt som möjligt.

Under de veckor kriget varade var naturligtvis ingenting normalt.
80 män hade begett sej ut i kriget och deras uppgifter fick nu utföras av kvinnorna - som inte varit direkt arbetslösa innan heller.
Normalt, well...

Efter kriget, när sluträkning skedde, visade det sej att 3 unga män från kibbutsen dödats.
En på Golanhöjderna i kampen mot de anfallande syrierna och två i söder för att stoppa egyptierna.
Tre familjer som aldrig kom ur skuggan av Jom Kippur kriget.
Det finns även andra män som resten av sina liv fått leva med trasiga själar.
Minnen som orsakar personlighetsförändringar och mardrömmar som aldrig tar slut.
Svettiga lakan och knöliga kuddar.

Jag har inga direkta minnen av Jom Kippur kriget från Sverige.
Man var väl upptagen med annat...
Här har jag dock lärt mej att 2.688 döda under krigets tre veckor inte går en liten nation som Israel spårlöst förbi.

Ordet som ständigt återkommer är "trauma".
Det verkar vara ett universellt ord och innebörden av ordet är också universell.
Det är bara det att en del får utstå lite mer trauma än andra.

Jom Kippur kriget, Cesarea, kibbuts, trauma,

..

Iran som gisslan

Man får en djupt tragisk och smått chockartad bild av vad som hänt, och händer, i Iran när man letar efter foton från det landet.
Vad man får upp är naturligtvis Ahmadinejad i alla tänkbara configurationer, folk som hänger och slänger i vinden efter att ha blivit offer för offentlig hängning, och så dessa mullor...
Där emellan finner du militärparader där den ena raketen tävlar i storlek med den andra.
För att hitta det verkliga Iran fick man använda mer stringenta sökord.

Det är inte alltför länge sedan som Iran var känt för helt andra ting.
En vacker huvudstad, en blomstrande kultur och varierande och imponerande naturscenerier.
Vänliga, vackra människor och avundsvärda oljeinkomster.

Vad har hänt?
En hel nation har blivit kidnappad av fanatiska ledare som styrs endast av sin religion parad med en kuslig logik.
Resultatet förskräcker.
Världens ledare är också förskräckta medan vi vanliga gräsrötter är förskräckta över våra lerares naivitet och inkompetens.




Först får man ju bestämma sej för om Iran ska få fortsätta att gå på i ullstrumporna tills de nått sitt mål - eller inte.
Om man inte tycker det är lämpligt får man ju stoppa dem.
Om man finner att det enda riktiga är att stoppa dem blir nästa fråga på vilket sätt?

Världens ledare har nu enats om att stoppa dem genom att vänligt be dem ändra kurs.
Detta gör man genom en blandning av morötter och hot.
Löften och erbjudanden tillsammans med sanktioner.

Iran lyssnar och ler.

Iran har blivit experter på att lura sina trätobröder och vinner på det sättet tid.
Snart har de fått den tid de behövde, de är framme vid målet.

Europeerna med Solana i spetsen hälsar på i Teheran med jämna mellanrum.
Han gör som de tre vise männen (var de från Iran? Irak?), han överbringar gåvor.
Han säger till Ahmadinejad att om ni gör som vi vill ska ni få ännu mer.
Ahmadinejad tackar och bugar och säger som vanligt att han ska fundera på saken.
Han behöver lite mera tid, men bara lite.

Så har det gått till år efter år och Solana förstår ingenting.
Han tror att om han upprepar samma procedur en gång till så kanske han den här gången får ett annorlunda resultat.
Ursäkta, men är detta inte ett bevis på bristande intelligens?

Det är inte svårt att föreställa sej hur roligt Irans ledare har när de ser med vilken lätthet de duperar Solana och hans uppdragsgivare.
Frågan är om vi ska fortsätta att bjuda mullorna på detta nöje.
Om vi fortsätter som hitintills har de sin fortsatta nöjeskvot säkrad.

Gräsrötter kan inte ankrävas svar och ansvar men av våra ledare kräver vi inte bara svar utan också resultat.
Jag talar inte om bomber och granater utan om den enighet som krävs för att få Ahmadinejads leende att slockna.

Så länge de enskilda ländernas ekonomier är viktigare än människosläktets fortbestånd kommer Ahmadinejad att kunna fortsätta att le.

Iran, Solana, Teheran, gisslan, Europa, ..

Islams grundpelare

Visst har det gått lite väl långt när ingen längre reagerar då Israels premiärminister sitter i polisförhör i stort sett varje vecka.
Vanans makt - inte på gott och ont - utan i det här fallet bara på ont.
Det ska svida när man fått ett skavsår av de nya skorna och det bör göra ont när såret blivit infekterat.
Det är en skyddsmekanism som skickar ut en varning om att något är fel och att detta något behöver åtgärdas.

I fallet med Olmerts ständiga polisförhör har denna skyddsmekanism upphört att fungera.
Infektionen blir djupare och allt svårare eftersom ingen behandling initierats.

Hela situationen är sjuk och nu har det också visat sej att huvudpersonen är sjuk.
Sjuk av hämndbegär och sjuk av längtan efter att ge igen.
Som någon uttryckte det – det land som slängt ut Olmert från hans höga taburett gör han nu sitt bästa för att förstöra.

Det är inte bara misstankarna om olika sorters kriminalitet utan hans inre tvång att, som nu senast i en tidningsintervju, säga något kontroversiellt för att förvissa sej om en solig plats i historien.
Han kommer förmodligen att få som han vill även om det inte blir på det sätt han planerade.

Olmert ger bort Israel för en spottstyver under egendomliga omständigheter.
Han säger att vi måste göra detta för att få fred...
Som om detta bortslumpande av land skulle leda till fred!
Just hans resonemang kring denna utförsäljning visar att han inte förstått någonting.
Han tror att det handlar om några kvadratmeter land här eller där men hade så varit fallet hade problemet varit löst för länge sedan.

Grundproblemet är att Islam inte tillåter att judarna bor här och vad som mest upprör dem är att judarna är herrar i sitt eget hus.
Dessutom att det bor araber här som jobbar hos judarna och ibland är beroende av judarna.
Hemska tanke.

Islam kommer aldrig någonsin att tillåta att judarna får några erkända gränser eller att Jerusalem blir deras lika erkända huvudstad.
Det är en lika omöjligt tanke för dem som att judarna skulle vara herrar i Mecca.

Denna tanke, att konflikten handlar om Islams grundläggande krav, är lite väl svårsmält för världens kloke – hur hanterar man sån´t...???
Det är enklare att tala i termer av territorier och gränsdragningar än om religiös övertygelse.
Därför fortsätter Condoleezza att påstå att Abbas är "a man of peace" och hävda att om Israel plockar ner ytterligare några check points och kanske släpper ut ett par mördare till så skulle freden vara mycket närmre.
Detta passar naturligtvis in bland andra illusioner som att Hamas och Hizballah snart kommer att spela basketball mot Maccabi i Israel och att Iran inser fördelarna med vindkraftverk.

En muslim blev tillfrågad om hur situationen skulle se ut om alla judar en dag blev muslimer.
"Då fanns det naturligtvis ingen anledning till några krig eller hot om krig."

Olmert, Islam, Iran, Maccabi, Condoleezza, ..

Rädda ögon

Håller världen på att springa ifrån oss?
Var kommer alla dessa rädda ögon från?
Ögon man kanske helst skulle vilja dölja med händerna (tassarna).

Har ni sett börskillarna - nej inte de som slänger telefonlurar omkring sej och försöker överrösta varandra - utan dessa stålgrå män med sina läderportföljer som vandrar från det ena konferensrummet till det andra.
Har ni sett deras ansiktsuttryck, deras rädda ögon?

Det är folk som byggt upp hela sin existens kring pengar och värdepapper och som nu ser hur spargrisen rämnat.
Detta är något som ligger utanför deras direkta kontroll och de är vana vid att ha full kontroll.
Nu har en smygande men accelererande rädsla tagit över.

Rädda vad som räddas kan, men hur?
Hur mycket kommer det som var värt en förmögenhet igår att vara värt i morgon?
De känner hur isen i magen smälter med varje ny inrapporterad bankkrasch.

På något konstigt sätt ser jag en koppling mellan dessa rädda ögon och Broderskapsrörelsens nya kristna vänstermanifest.
För att riktigt överbevisa sej själva om att de är på rätt väg har de styckat upp den enkla och naturliga medmänskligheten i fromma paragrafer.
Det är inte god pedagogik.
Det är de rädda ögonens pedagogik.

Kanske är det så att man inte är så tvärsäker på att kommunism och kristendom är två ben på samma kropp?
Kanske är det så att omstuvad politisk klarhet ger en sur smak i munnen?
Kanske är det så att man anar att man borde gå tillbaka till källan för att göra en renare omstart?

De rädda ögonen avslöjar Broderskaparna.

Börskrasch, Broderskaparna, ..

Broderskaparnas broderier - och bryderier

Så många ord i stället för att säga det i en enda mening som Jesus en gång sa.
"Du ska älska din nästa såsom dej själv", eller om du hellre vill "Allt vad du vill att andra ska göra mot dej ska du också göra mot honom".
Citaten är hämtade från min söndagsskoletid och kanske inte helt uppdaterade, men andemeningen är den samma.

Broderskaparna har problem i sitt nya kristna vänstermanifest där de vill sammanföra både religion och politik och då blir det varken hackat eller malet.
Religion i sej behöver inte spetsas med politik för att bli smaklig och politik, om den är bra, behöver ingen religiös täckmantel.
Broderskaparna klarar inte av att renodla varken det ena eller det andra.

Vad man mycket tydligt renodlat är sitt markanta avståndstagande från kristendomens ursprungskälla.
Judendomen klarar sej alldeles utmärkt utan Kristendomen men Kristendomen blir lika syrefattig som Broderskapsrörelsen utan kontakt med sina rötter.

Jag har aldrig träffat på några som med sådan frenesi förnekar Jesu judiskhet som Broderskaparna.
Jesus föddes som jude, levde som jude, undervisade som jude och dog som jude.
Jesu lära fördes vidare genom hans lärjungar och succesivt trollades Jesu judiskhet bort – som om Kristendomen föddes ur en Kristus, kommen från en kall stjärna någonstans i det blå.

Jesus var jude och kallades rabbi av sina efterföljare och han tillät inte att en enda prick av den judiska lagen ändrades.
Han vördade och vårdade sitt judiska arv.

Nu kommer Broderskaparna inklampande och gör anspråk på någon slags kristendom som urvattnats till vänsterpolitik, där man väljer och vrakar vilka man gillar och inte gillar.

Vilka som får leka på deras gård och vilka som inte får vara med.
Detta samtidigt som man säger sej vilja inkludera alla människor.
Tillhör du en av Broderskaparna accepterad grupp är du välkommen, annars......
Den kristna högern är tydligen alltför rakryggad och framgångsrik för att falla Broderskaparna på läppen, så dem stänger man ute.

Bort, bort!

Islamofobi ska bekämpas men för antisemitism är det tydligen fritt fram.
Man berömmer sej av samarbete med araberna i Gaza men --- judarna i Israel då?
Kanske skulle en judisk vänsteranarkist som delar ut kameror till minderåriga araber för att spionera på de som skyddar Abbas mot ytterligare en blodig Hamaskupp, vara välkommen i gemenskapen, men skulle en "bosättare" från Ariel vara lika välkommen?

Man agerar politiskt "mot Israels agerande i de ockuperade palestinska områdena."
Nu börjar det brännas ordentligt.
Det finns områden där araber bor men de är inte palestinska, inte förrän de signerat ett fredsavtal med Israel.
Det hjälper inte hur många gånger Broderskaparna upprepar sitt mantra - det har aldrig funnits något land och det finns inget land som tillhör palestinierna, ockuperat eller inte, innan de lärt sej att både ge och ta i en förhandling.
Vad gäller Israels agerande så tvingas de fortsätta att agera "babysitter" så länge motparten inte lär sej lösa sina konflikter på demokratisk väg – om inte annat så för att skydda Israels civila mot deras destruktiva agerande.

Vissa menar att eftersom Israel är den starkare parten så vilar det på dem att stifta fred.
Israel har av en fientlig omgivning tvingats att prioritera fram en svindyr men hyfsad armé men det krävs som bekant två för att dansa en tango.
Även om man inte är den starkare parten kan man avkräva dem ett civiliserat beteende.

Broderskapnas vänstermanifest innehåller många vackra ord staplade på varandra, ord som beskriver vad som krävs av en mänsklig samlevnad.
Vissa paragrafer upplevs naturligtvis mer relevanta än andra.
Att man känner behov av att sätta dem på pränt är ett underkännande av vårt nuvarande samhälle.

Om de hade haft några nya, fräscha idéer att presentera hade det varit en intressant läsning – nu känns det bara så oerhört onödigt.

Broderskapsrörelsen, vänsterideologier, Israel, palestinierna, Jesus - juden, , ..
SvD D