Ein Mensch

Elisabet Borsiin Bonnier.
Detta är namnet på Sveriges ambassadör i Israel och hon har sin arbetsplats på ambassaden i Tel Aviv.
Jag har besökt ambassaden några gånger för triviala ärenden som körkort och liknande och funnit att den är inrymd i ett maffigt hus som kallas Beit Assia (Asienhuset) och ståtar med både marmor, konstverk och en mycket trevlig dörrvakt.

Jag hade faktiskt inte hört talas om ambassadör Borsiin Bonnier före hennes uttalande till följd av publicerandet av den famösa artikeln i Aftonbladet den 17 augusti.
När hon sade vad hon sade tyckte ingen att det var så märkligt – hon sade ju bara vad varje normalt funtad människa kände.

Det dröjde dock inte många timmar innan svenska media och UD fick kalla fötter – så kan man ju bara inte uttrycka sej, sådant får man inte säga...
Vad ska våra ”nya svenskar” säga om vi uttrycker sympati med judarnas känslor och avsky för en artikel som misstänkliggör samma judar?
Vad ska Sveriges favoritsocialbidragstagare säga?
Palestinierna kunde möjligen bli sårade, de fick ju massor av gratispoäng genom artikelns frustande insinuationer.
Nej, rättning i leden.
Underbart att det fanns en grundlag som kunde få tyst på människan...
Åter till den nu så välbekanta dagsordningen där Israel ska pressas och palestinierna ska - pussas.

Vi kan leka med tanken att ambassadören strött berömmande rosor över Aftonbladsartikeln och varit hänförd över författarens vikingamod att bege sej ut den arabiska natten för att säkra ovärderligt fotografiskt material för eftervärlden.
Jag är inte helt övertygad om att svenska paragrafryttare då hade galopperat i samma sporrsträck för att sätta munkavle på Borsiin Bonnier.
... en ambassadör har ju rätt att uttrycka åsikter som vilken fri svensk medborgare som helst.

Nu blev de bara rädda.
Araberna är ju många, många...

Svensk intelligentia rafsade snabbt fram vad en ambassadör får och inte får säga medan de förträngde det viktigaste - förmågan att vara en människa bland människor.
Ambassadörer är faktiskt människor och ambassadör Borsiin Bonnier är en människa rakt igenom.
Hon uttryckte avsky för en artikel som varje någorlunda balanserad människa känner avsky för - hon visste vad situationen krävde.

Om det nu är så att hennes uttalande trampade någon lagparagraf på tårna är det lagparagrafen som bör ge vika inför det beprövade överjag vi kallar samvetet.
Samvetet, när det är fräscht och opåverkat, fungerar som en katalysator för allt bråte som kontinuerligt attackerar oss och i lyckliga fall leder det oss in på den bästa av vägar.

Ambassadör Borsiin Bonnier följde denna väg och sade vad som var det naturliga för 'ein Mensch’ att säga efter Aftonbladsattacken.
Att folk hemma i Sverige kände sej obekväma i kölvattnet av hennes uttalande visar på en smitta av tredje graden och är absolut ingen källa till stolthet.

Jag utnämner härmed Sveriger ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, till Sveriges Samvete och önskar hon får många efterföljare.
Jag önskar också att svenska lagar och paragrafer uppjusteras till att stödja civilkurage och fördöma all form av feghet och undanflykt – för att nu inte nämna allt som Aftonbladets artikel representerade – ’trash’.

PS
Staten får inte HINDRA eller STRAFFA pressen utan låta dem publicera vad de finner värt att publicera.
Det betyder naturligtvis inte att företrädare för statsmakten inte är fria att kritisera vad pressen skriver.
Detta sker hela tiden och anses normalt – hur skulle de annars kunna deltaga i samhällsdebatten vilket jag utgår från är önskvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Borsiin Bonnier, ambassadör i Israel, Tel Aviv, Aftonbladet, UD, svenska media, Sveriges Samvete, civilkurage, pressfrihet, yttrandefrihet, insinuationer, grundlag, ...

SvD DN SDS D AB HD

Värst, värstare, värstast

Ett kilo och ett kilo till.
Sedan bara 400 gram men efter det ett rejält hopp med ytterligare 950 gram.
Nästan ett helt kilo till.
Efter några år står vågen på hundra och det enda som kan rädda vederbörande är en operation – en magsäcksförminskning.
En intressant observation är att den nu relativt korpulente individen inte ser sej själv som tjock, endast om personen i fråga passerar en spegel blir verkligheten verklighet – så att säga.

Judehatet tar sej många uttryck.
En del är brutala men ännu fler är sofistikerade och ökar i kraft och intensitet på ett smygande och försåtligt sätt.
Efter några års smygökning ser vi idag en hundraprocentig acceptans av judehat i svenska media, man sporrar varandra för att vara värst, och endast en operation kan rädda den svenska folksjälen.
En intressant observation är att svenska media inte på något sätt accepterar denna beskrivning utan anser att de utför sina journalistiska plikter på ett fullgott sätt.
För att verkligheten ska hinna ifatt dem och bli verklighet även för dem krävs dock mer än en spegel – kanske blir det nödvändigt med en intensivbehandling på ett avgiftningshem.

Efter dessa jämförande funderingar är det dags att fundera över VARFÖR Aftonbladet publicerade sin famösa artikel om en 17 år gammal händelse.
Vad ville de uppnå och vilken reaktion förväntade de sej?

Kände de ett tvingande behov av att återuppliva en 17 år gammal ögonvittnesskildring som inte hade några svar att ge utan enbart utmynnade i fler frågor?
Trodde de att denna historia skulle ha ett oemotståndligt allmänintresse som motiverade denna något bisarra journalistiska metodik?
Var berättelsen av den kalibern att den kunde inspirera och lyfta folksjälen?
Ville de dra sitt strå till den snabbt växande stacken av judehat – kanske rent av vara en ledande kraft i denna utveckling?

Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, anser i en artikel i SvD idag att det finns frågor de israeliska myndigheterna har en skyldighet att svara på.

Nu börjar det bli knepigt.
Hur ska de israeliska myndigheterna kunna svara på frågor som ännu inte ställts?
Det mest anmärkningsvärda är att Jan Helin och hans medarbetare haft 17 år (sjutton år) på sej att ställa dessa frågor och få sin nyfikenhet stillad.
Detta hade naturligtvis inte haft samma dramatiska och spekulativa sprängkraft som den åsyftade artikeln utan varit bra mycket - ja, mesigare.

Nu tror jag kanske inte att Jan Helin har några dagliga chatt med israeliska myndigheter men nog kunde det vara värt en extra arbetsinsats för att få behålla sin journalistiska heder?

Kilo läggs till kilo och judehat läggs till ännu mera judehat.
Plötsligt är man tjock och vad gäller judehatet är uppviglarna i total avsaknad av självinsikt (eller...?) allt medan offren har svårt att förstå att det tillåts att hända igen...

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Jan Helin, svenska media, judehat, ...
AB SvD D SvD D DN

Gaza tur

Vilken tur att Gaza finns.

Vilken tur att befolkningen har det så eländigt för hur skulle annars svenska media komma åt Israel?
Vilken tur att de uppfann Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting, som med tårar strömmande nerför de urgröpta kinderna – för fotografernas skull – berättade sitt lidandes historia.

Det svenska mediaetablissemanget vet att man inte får kalla någon "judesvin" och knappast heller säga att man tycker att Israel är en ganska onödig historia, men skam den som ger sej...
Det finns väl andra vägar att gå för att nå sina mål.

Man går till Gaza.
Man går till Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting, och låter honom berätta hur stygga israelerna är.
TT fyller sedan rutinmässigt på med färgsprakande insinuationer, de är väletablerade inom just det området.

Därefter är steget inte långt till publiceringar i våra större drakar.
Efterfrågan på just sådana artiklar är outtömlig.
Artiklar som berättar för läsaren om hur de stygga israelerna isolerat Gazaborna i sitt nu så populära "utomhusfängelse" med både luftkonditionering och medelhavsutsikt.
Frågan är om det ganska jordnära svenska folket går på dessa piruetter?
Sväljer svenskarna de känslomässigt laddade historierna från "en journalist på plats"?
Jag är inte helt säker.
Kanske fungerar de som klipulver?

Jag ser ibland tecken som tyder på att mediafolket lever i sin skyddade lilla verkstad medan Svensson tar det med ro.
Han vet när han ska lägga till och dra ifrån.Han känner ju till att Gaza styrs med jänhand av slipade terrorister vars enda mål är DÖD ÅT ISRAEL.
Folkets väl och ve då?
Hamas tycker inte riktigt om den frågan så de besvarar den med en slogan – lite får de väl offra...

Svenska media skriver väldigt sällan om den islamistiska terrorregimen i Gaza och det får man ju förstå.
Det skulle ju omedelbart kasta grus i det annars så väloljade maskineriet där Gaza är offret och Israel boven.
Skulle man skriva om Hamas blev det ganska klurigt att kringgå det faktum att Israel är offret och Hamas boven.

Inget prat om Hamas, bara om Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting.
Vilken tur att Gaza finns.

Gaza, svenska media, utomhusfängelse, skyddad verkstad, Svensson, Hamas, ..

SvD SvD SvD PS HD SDS HD ND HD DB DB

Tomtemissbruk

Sverige är fantastiskt!

Det har varit ganska många artiklar om den inrikespolitiska situationen i Israel efter Olmerts avgång (fast han sitter fortfarande där han sitter där han sitter där han sitter...) och partiledarvalet i Kadima som vanns knappt av Tsippi Livni.
Vad har vi kunnat läsa i dessa artiklar?

Vi har fått läsa vad svenska analytiker anser att Israel bör och inte bör göra för att tillfredsställa palestinierna.
Nu är det ju så att Israel väljer sina politiker för att de ska verka för Israels bästa men i svenska media är man bara intresserad av att Israel ska välja företrädare som är bra för palestinierna.
Israels egna intressen är negligerbara.
Detta känns onekligen aningens virtuellt.

En rubrik som fångat många artikelskribenter är att i två färska opinionsundersökningar Tsippi Livni har fått ett par procent mer än Bibi Netanyahu och folk påstår att de fått nytt hopp...
Absurdt – av flera orsaker.

För det första är tiden fram till valdagen mer än en evighet i det här landet och opinionssiffrorna hinner gå varvet runt flera gånger om innan dess.
Opinionsinstituten arbetar för högtryck och mätningar kommer att skölja över landet i en aldrig sinande ström och om siffrorna pekar i samma riktning två veckor i följd, skulle jag bli ganska förvånad.
Vi lärde oss ju också vid Kadima-valet att resultaten av dessa undersökningar är beroende av en mängd oberäkneliga faktorer och i slutändan inte mycket att sätta sin lit till – även om Bibi Netanyahu hade legat i täten.

Sedan kommer vi till det allra underligaste i dessa artiklar som alla är skrivna i samma anda och väldigt likartade.
De svenska kommentatorerna ser det som ett positivt tecken att Tsippi Livni ledde i två mätningar over Bibi Netanyahu och då blir ju nästa fråga automatiskt – varför?
Varför tror de att Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för Israel än Bibi Netanyahu?

Ursäkta --- var frågan felställd?
Naturligtvis.

Frågan skulle ha varit varför Tsippi Livni skulle vara ett bättre val för palestinierna än Bibi Netanyahu.
Med andra ord bedöms Israels inrikespolitik med utgångspunkt från vad som är bra eller dåligt för palestinierna.

Detta kallar jag ett typiskt tunnelseende men också ett snyggt upplägg av en påtryckargrupp.
Jag nämnde inte ordet propaganda men var snubblande nära.

Slutsatsen blir att svenska media och artikelskribenter vill ha en jultomte som Israels premiärminister.
En jultomte i röd tomtedräkt och vitlockigt hår med en önskelista så lång så lång och en säck sprängfull av klappar dekorerad med den palestinska flaggan.

Har ni inte glömt någonting?
Har ni inte glömt hur det ska gå för Israel?
Om landet ska överleva de synnerligen reella hoten från norr, från öster och från söder?
Fast det är väl inte något en svensk artikelförfattare eller ledarskribent skulle ödsla trycksvärta på.

Svenska media, Sverige, Israel, palestinierna, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, jultomten ..

D SvD DN SDS P