Att stjäla ord är inte straffbart – det är bara att ta för sej.
Inte nog med det, man stjäl ordet och låter det sedan få en ny mening ljusår från den ursprungliga.
Vänsterfolket – speciellt i Mellanöstern – har stulit fredsordet.
Man har lagt beslag på det helt och enbart för egen räkning och låter ingen obehörig komma i närheten och tafsa på det
.
Taktiken är underbar.
Fred är ju något av det finaste vi kan önska varandra och andra och när nu detta ord blivit kapat accepterar vi det – snudd på – för fred är ju så fint, så bra och så vackert.
Vänstern borde ju må bra av att i någon mån blanda upp sina trista floskler med ett fint ord som – fred
.
Det tarvar lite extra tankemöda att förstå att genom denna exklusivitet utesluter och avskärmar man andra från att använda sej av och identifiera sej med detta ord.
De som är måttligt attraherade av vänsterns tänkesätt är härmed effektivt uteslutna från användandet av detta ord – är man inte vänster har man ingen rätt att tala om fred.
Fredsordet är kapat.
Fredsläger
Fredsdemonstrationer
Fredsmöte
Fredsaktiviteter
Fredsrörelse
Fredsarbetare
Fred, fred, fred.
Vänstervriden fred.
Fred endast på vänsterns villkor vilket meddelas med viskande röster och nedtecknas med mikroskopiska bokstäver.
Att en mera högerinriktad person skulle kunna utge sej för att vara ’pro-peace’ anses uteslutet och om detta ändå skulle ske blir vederbörande betraktad med stor misstänksamhet, som en rå inkräktare som inte vårdar sin självbevarelsedrift.
Det har nu gått så långt att man i vissa kretsar synonymiserar vänstern med fred.
Högern förknippar man däremot med krig och allmänt elände.
Fredsordet är definitivt kapat.
Jag tror du skulle få stora problem om du ger dej ut för att hitta någon som inte önskar sej fred för både sej själv, sin familj och sitt land.
Surprise, surprise – även en person som lutar åt höger önskar sej fred, arbetar för fred och skulle göra stora uppoffringar just för att uppnå fred med sin omgivning.
För att generalisera en aning söker vänstern en fred på motpartens villkor medan en person som representerar en mer realistisk världsbild arbetar för en fred acceptabel för sitt eget folk och land.
Denna skillnad är avgrundsdjup och oerhört viktig att ha i minnet.
För att hindra att dimmorna skingras ropar man fred högre och högre medan man slänger ut sina egna till vargarna.
Motparten har lärt sej att den som skriker högst är den som får mest och att droppen verkligen urholkar stenen.
De vet att uttalanden som ”vi kräver”, ”det här är våra rättigheter” smäller högre än israelernas envisa ”vi vill ha freeeeed”.
Att det finns fler sätt än vänsterns krokiga stigar att nå ett fredstillstånd på verkar inte vara helt klart för ”peace-maffian”.
De navelskådar och lyfter blicken till tårna... men har sällan något grepp om sakernas rätta tillstånd, dess djupaste orsaker och följdverkningar.
Att säga att Netanyahu är en fredens premiärminister inriktad på att stifta fred med sin motpart är som att svära i kyrkan.
Rabin däremot har nu, ganska många år efter hans död, förvanskats till en mesig ’peacenik’ eftersom man förnekar eller har ’glömt’ vad han verkligen sade och vad han stod för.
Han var inte ute efter att skapa en palestinsk stat, han var heller inte ute efter att slumpa bort Jordandalen och han var heller inte intresserad av Gröna Linjen.
Möjligen som utflyktsmål men inte som gräns.
Eftersom han är död kan man friskt använda honom som vänstersymbol utan risk att han protesterar men om man var intresserad av vad han faktiskt sade skulle man finna att hans idéer överensstämmer ganska snyggt med vad folkmajoriteten i Israel anser idag.
Man skulle kunna säga att Rabin också är kapad.
Vänstern kapar och gapar som i sina regelbundna demonstrationer tillsammans med gud vet vilka samtidigt som deras bas stadigt minskar.
Att erkänna att man varit fel ute åtminstone från Oslo-överenskommelsens signering till dagens dödsryckningar är inte att tänka på.
”Skulle vi haft fel...inte då”, säger en person som fortfarande anser att Arafat var värdig sitt Nobelpris – Shimon Peres.
Att landet är ett tusental israeler fattigare --- well, man kan som bekant konstruera ursäkter för det mesta här i världen.
Ordtjuvarna har varit framme.
Att israeler dagligen stenas och drabbas av raketsvärmar har väl aldrig bekymrat en vänster/fredsaktivist och om de fortfarande har problem med att förstå varför marken allt mer luckras upp under deras fötter kan de ju börja med att fundera på om det kanske ändå var lite galet och naivt att en gång lägga landets väl och ve i Arafats händer.
I vems händer vill de lägga landets öde idag?
Obama ligger bra till i det avseendet.
Det finns folk och länder som vänstern tror är Israels verkliga och eviga vänner men att sympatier kan skifta över en natt såg vi när Sharon togs emot som en kung i FN någon vecka efter utrymningen av Gaza.
Alla älskade Sharon eftersom han genomfört något som flertalet förstod i längden skulle försvaga Israel och sådant är ju alltid välkommet.
Han hann väl knappt komma hem igen innan det var ’business as usual’.
Slutorden får bli att vänstern och freden inte har speciellt mycket med varandra att göra.
Det hjälper inte att göra som den svagare tiken - lägga sej på rygg och blotta både mage och strupe för att blidka övertiken.
Underdånighet gentemot motparten och en rädsla för att störa och ställa krav är några av vänsterns signum men att tro att detta visar vägen till fred är snudd på genant.
Att stjäla ord gör man dock utan att på något sätt känna sej generade.
Läs även andra bloggares åsikter om
Mellanöstern,
fred,
vänstern,
fredsordet,
Netanyahu,
Rabin,
Oslo-överenskommelsen,
Arafat,
Peres,
ordtjuvar,
Obama,
Israel,
Sharon,
Gaza,
FN,
... 
