Som ni förmodligen hört och sett så är de i luven på varandra ganska ordentligt, Israel och Hamas.
Som vanligt fördelas Hamasentusiasterna ungefär lika mellan Iran och Sverige.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att glorifiera Hamas är detsamma som att stampa på resten av palestinierna.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att Abbas nu sitter hemma i sin läderfåtölj och myser.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att civiliserade araber och arabstater ber Israel om en enda sak – att inte misslyckas den här gången.
De som iakttog en bedövande tystnad under alla år då Hamas plågade Israel har absolut ingen rätt att idag öppna munnen när Israel säger stopp.
Några bleka till intet förpliktande bisatser för skenets skull räknas inte.
Detta gäller alla från FN till palestinagrupperna i lilla Sverige.
Ni alla som iakttog största möjliga tystnad då är medskyldiga till dagens situation.
Åter till Gaza.
Hamas har med sin klena utrustning bombat Israel under många år.
Det de saknat i kvalitet har de ersatt med uthållighet vilket sakta men säkert förvandlades till rå rutin.
Ingen kunde höra namnet Sderot utan att förknippa det med Kassamraketer, som apelsinmarmeladen på ostsmörgåsen.
Hamas var som en bisvärm – ibland mera ilsket surrande än annars.
När de surrade som mest sköt de också flest Kassamraketer mot Sderot och det hände att människorna blev aningens irriterade.
Någon hade inbillat Hamas att om de skjuter tillräckligt många raketer in över Israel skulle landet försvinna...
Åren gick och barn blev ungdomar som inte visste av något annat liv än att krypa fram mot närmsta mur när larmet gick.
"Tseva adom", "tseva adom" – knastrade den metalliska rösten.
Tseva adom styrde deras liv.
Hamas valdes vid ett demokratiskt val som nog egentligen inte alls var särskilt demokratiskt.
Enligt PLO´s egna stadgar fick inga terrorgrupper deltaga i val men med hjälp av lite amerikanskt mygel kom de upp på valsedlarna.
Hamas vann valet men trots nyansade skägg och skrynkelfria kostymer var de inte nöjda utan iscensatte strax en blodig statskupp.
Nu äger de Gaza och siktar in sej på sharialagar med stympningar på programmet.
Sedan en tid har bombningarna och beskjutningarna från Gaza övergått från att vara irritationsmoment till ren tortyr och Israel började fundera.
När de hade funderat färdigt meddelade de att de inte gillade läget längre.
När du plågat din hund tillräckligt länge så biter den.
Kassamraketerna fick bli ett avslutat kapitel men ni kommer kanske ihåg att jag sade att Hamas var uthålliga...
Raketerna fortsatte att falla i Israels land och ingen var glad.
Israel bad Hamas sluta.
De bönade och bad och bad och bönade.
De mutade och hotade om vartannat, men ingenting hjälpte.
Raketerna anlände i en aldrig sinande ström.
Många kallade det en kris.
Det är denna kris jag nu ska lösa.
Konceptet är naturligtvis reaktionärt men samtidigt banalt.
Logiskt men fördolt.
Förbjudet men oundvikligt.
Bara personer med civilkurage går i land med det.
- Sätt, som omväxling, press på Hamas!
Aftonbladet och Helle Klein har ett favorituttryck - pressa Israel.
Israel måste pressas, Bildt måste pressa Israel, EU måste sätta press på Israel.
Pressa på ordentligt och allt kommer att bli så bra så bra.
Israel försöker nu att plocka bort så många Kassamraketer som möjligt innan de når Sderot och människor far illa på båda sidor av staketet.
FN levererar sin vanliga uppmaning om att alla bör bli snälla och sluta slå på varandra.
Proportionalitens idioti vädras och vapenvila krävs.
Den som tänker smaka på ordet proportionalitet bör göra det endast om han är övertygad om att evig konflikt är vad han eftersträvar.
Om båda parter slår på varandra med lika kraft i slagen finns ju inget avgörande i sikte.
Inget slut på konflikten.
Hamas tar inte order av någon annan än sin Gud och deras Gud vet inte vad en vapenvila innebär.
Möjligen vet han vad hudna är men eftersom en hudna upprättas till förmån för ena parten är den inte intressant.
Om det ändå, mot alla odds, skulle bli en vapenvila innebär det ju 'status quo' vilket i sin tur betyder ännu fler Kassamraketer.
Den gamla vanliga visan, alltså...
Alla, från FN till palestinagrupperna, måste kräva att Hamas skrotar sina Kassamraketer tillsammans med sina övriga krigsdetaljer.
Om de börjar prioritera ett civiliserat beteende vet vi att israelerna blir mer än glada över att få koncentrera sej på andra saker som att gå till jobbet på morgnarna och ta hand om sina familjer.
Det är inte Israel som ska pressas, det är Hamas.
Pressas så att de inte längre har något val.
Kom igen nu, Helle...
Du vill väl palestiniernas väl?!
Om de vill fortsätta att spela en roll i den här delen av världen måste de lämna sina diktatoriska fasoner, sin krigshetsande propaganda och bli en demokrati bland andra demokratier.
Demokratier skjuter inte Kassamraketer på varandra vilket skulle frigöra tid, kraft och pengar så de skulle kunna börja bygga sitt land.
Som vanligt fördelas Hamasentusiasterna ungefär lika mellan Iran och Sverige.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att glorifiera Hamas är detsamma som att stampa på resten av palestinierna.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att Abbas nu sitter hemma i sin läderfåtölj och myser.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att civiliserade araber och arabstater ber Israel om en enda sak – att inte misslyckas den här gången.
De som iakttog en bedövande tystnad under alla år då Hamas plågade Israel har absolut ingen rätt att idag öppna munnen när Israel säger stopp.
Några bleka till intet förpliktande bisatser för skenets skull räknas inte.
Detta gäller alla från FN till palestinagrupperna i lilla Sverige.
Ni alla som iakttog största möjliga tystnad då är medskyldiga till dagens situation.
Åter till Gaza.
Hamas har med sin klena utrustning bombat Israel under många år.
Det de saknat i kvalitet har de ersatt med uthållighet vilket sakta men säkert förvandlades till rå rutin.
Ingen kunde höra namnet Sderot utan att förknippa det med Kassamraketer, som apelsinmarmeladen på ostsmörgåsen.
Hamas var som en bisvärm – ibland mera ilsket surrande än annars.
När de surrade som mest sköt de också flest Kassamraketer mot Sderot och det hände att människorna blev aningens irriterade.
Någon hade inbillat Hamas att om de skjuter tillräckligt många raketer in över Israel skulle landet försvinna...
Åren gick och barn blev ungdomar som inte visste av något annat liv än att krypa fram mot närmsta mur när larmet gick.
"Tseva adom", "tseva adom" – knastrade den metalliska rösten.
Tseva adom styrde deras liv.
Hamas valdes vid ett demokratiskt val som nog egentligen inte alls var särskilt demokratiskt.
Enligt PLO´s egna stadgar fick inga terrorgrupper deltaga i val men med hjälp av lite amerikanskt mygel kom de upp på valsedlarna.
Hamas vann valet men trots nyansade skägg och skrynkelfria kostymer var de inte nöjda utan iscensatte strax en blodig statskupp.
Nu äger de Gaza och siktar in sej på sharialagar med stympningar på programmet.
Sedan en tid har bombningarna och beskjutningarna från Gaza övergått från att vara irritationsmoment till ren tortyr och Israel började fundera.
När de hade funderat färdigt meddelade de att de inte gillade läget längre.
När du plågat din hund tillräckligt länge så biter den.
Kassamraketerna fick bli ett avslutat kapitel men ni kommer kanske ihåg att jag sade att Hamas var uthålliga...
Raketerna fortsatte att falla i Israels land och ingen var glad.
Israel bad Hamas sluta.
De bönade och bad och bad och bönade.
De mutade och hotade om vartannat, men ingenting hjälpte.
Raketerna anlände i en aldrig sinande ström.
Många kallade det en kris.
Det är denna kris jag nu ska lösa.
Konceptet är naturligtvis reaktionärt men samtidigt banalt.
Logiskt men fördolt.
Förbjudet men oundvikligt.
Bara personer med civilkurage går i land med det.
- Sätt, som omväxling, press på Hamas!
Aftonbladet och Helle Klein har ett favorituttryck - pressa Israel.
Israel måste pressas, Bildt måste pressa Israel, EU måste sätta press på Israel.
Pressa på ordentligt och allt kommer att bli så bra så bra.
Israel försöker nu att plocka bort så många Kassamraketer som möjligt innan de når Sderot och människor far illa på båda sidor av staketet.
FN levererar sin vanliga uppmaning om att alla bör bli snälla och sluta slå på varandra.
Proportionalitens idioti vädras och vapenvila krävs.
Den som tänker smaka på ordet proportionalitet bör göra det endast om han är övertygad om att evig konflikt är vad han eftersträvar.
Om båda parter slår på varandra med lika kraft i slagen finns ju inget avgörande i sikte.
Inget slut på konflikten.
Hamas tar inte order av någon annan än sin Gud och deras Gud vet inte vad en vapenvila innebär.
Möjligen vet han vad hudna är men eftersom en hudna upprättas till förmån för ena parten är den inte intressant.
Om det ändå, mot alla odds, skulle bli en vapenvila innebär det ju 'status quo' vilket i sin tur betyder ännu fler Kassamraketer.
Den gamla vanliga visan, alltså...
Alla, från FN till palestinagrupperna, måste kräva att Hamas skrotar sina Kassamraketer tillsammans med sina övriga krigsdetaljer.
Om de börjar prioritera ett civiliserat beteende vet vi att israelerna blir mer än glada över att få koncentrera sej på andra saker som att gå till jobbet på morgnarna och ta hand om sina familjer.
Det är inte Israel som ska pressas, det är Hamas.
Pressas så att de inte längre har något val.
Kom igen nu, Helle...
Du vill väl palestiniernas väl?!
Om de vill fortsätta att spela en roll i den här delen av världen måste de lämna sina diktatoriska fasoner, sin krigshetsande propaganda och bli en demokrati bland andra demokratier.
Demokratier skjuter inte Kassamraketer på varandra vilket skulle frigöra tid, kraft och pengar så de skulle kunna börja bygga sitt land.
Ett underbart land vid Medelhavets underbara strand.
Israel, Hamasentusiaster, Gaza, Abbas, Sderot, exploderande raketer, statskupp, sharialagar, stympningar, civilkurage, proportionalitet, FN, Helle Klein, medelhavsstrand, ...
Israel, Hamasentusiaster, Gaza, Abbas, Sderot, exploderande raketer, statskupp, sharialagar, stympningar, civilkurage, proportionalitet, FN, Helle Klein, medelhavsstrand, ...
