De här modiga killarna har ni säkert sett förut.
De dyker upp som Kalle Anka var gång något terrordåd har förövats.
Jag förmodar att de har ett ansikte under trasorna men till att visa det räcker inte dras mod.
De tillhör en "grupp".
En terrorgrupp – och det är de vansinnigt stolta över.
När jag växte upp fick man lära sej att skämmas och be om förlåtelse om man skadat någon människa.
Numera, i Hamas-land och liknande tillhåll, är man STOLT över att ha tillfogat andra människor skada.
Moral och människovärde har de aldrig hört talas om.
Dessutom förmeras och förfleras dessa grupper hela tiden.
De skulle aldrig kunna samsas under en ledare för där finns alltid utbrytare och småpåvar som mest månar om den egna äran och som plötsligt känner sej manade att starta ytterligare en terrorgrupp.
Jag tänker inte ge mej på att förmedla några namn, trots att de är osedvanligt fantasifulla, men jag har förstått att så länge det finns "martyrnamn" att plocka av så är det rysligt populärt.
Om de inte vore så makabra skulle man kunna driva med dem ganska bra.
Hur de arrangerat bilden med värstingvapen i händerna och annat järnskrot som dekoration.
Rånarhuvan är naturligtvis på plats när de med tordönsröst (kan de tala normalt?) förkunnar att de är ansvariga för så och så många människors onda, bråda död.
Ibland är det sant men lika ofta tävlar dessa grupper om att ta åt sej äran, även om det är kusinens grupp som detonerade bomben.
Sen skallar ropen på hämnd inför de ditkommenderade internationella mediamänniskorna.
Det som är en förnedrande tillställning blir rumsrent när det passerar CNN´s kameralins.
Jag har vid det här laget lärt mej att araberna är bra på att prata.
De kan hota och skrämma och känsligt folk kanske känner visst obehag, men ofta rinner det ut i sanden bara de fått häva ur sej sitt hat.
En av dessa djupingar blev nyss uppbringad av israelerna, men han kände sej tydligen tillräckligt skyldig för att börja skjuta på de som ville ha en pratstund med honom.
Israelerna gillade inte läget utan besvarade elden.
Plötsligt kände han sej inte riktigt lika frisk längre och fann att det blivit ett hårt liv att vara terrorist.
En hård död också, som gav de svenska tidningarna något att berätta för medelsvensson – nämligen att israelerna som vanligt är ute och nöjesskjuter – eller något ditåt.
Arbetsolyckorna börjar bli vanliga i Gaza. Vapentillverkarna verkar inte vara tillräckligt professionella utan dödade bl.a. en liten femårig flicka.
Detta var gömt i slutet av texten, men jag ser framför mej rubrikerna i fetstil om det hade varit israelerna som dödat denna flicka.
Nu var det bara en arab som dödade en annan arab och det höjer inga upplagesiffror.
De dyker upp som Kalle Anka var gång något terrordåd har förövats.
Jag förmodar att de har ett ansikte under trasorna men till att visa det räcker inte dras mod.
De tillhör en "grupp".
En terrorgrupp – och det är de vansinnigt stolta över.
När jag växte upp fick man lära sej att skämmas och be om förlåtelse om man skadat någon människa.
Numera, i Hamas-land och liknande tillhåll, är man STOLT över att ha tillfogat andra människor skada.
Moral och människovärde har de aldrig hört talas om.
Dessutom förmeras och förfleras dessa grupper hela tiden.
De skulle aldrig kunna samsas under en ledare för där finns alltid utbrytare och småpåvar som mest månar om den egna äran och som plötsligt känner sej manade att starta ytterligare en terrorgrupp.
Jag tänker inte ge mej på att förmedla några namn, trots att de är osedvanligt fantasifulla, men jag har förstått att så länge det finns "martyrnamn" att plocka av så är det rysligt populärt.
Om de inte vore så makabra skulle man kunna driva med dem ganska bra.
Hur de arrangerat bilden med värstingvapen i händerna och annat järnskrot som dekoration.
Rånarhuvan är naturligtvis på plats när de med tordönsröst (kan de tala normalt?) förkunnar att de är ansvariga för så och så många människors onda, bråda död.
Ibland är det sant men lika ofta tävlar dessa grupper om att ta åt sej äran, även om det är kusinens grupp som detonerade bomben.
Sen skallar ropen på hämnd inför de ditkommenderade internationella mediamänniskorna.
Det som är en förnedrande tillställning blir rumsrent när det passerar CNN´s kameralins.
Jag har vid det här laget lärt mej att araberna är bra på att prata.
De kan hota och skrämma och känsligt folk kanske känner visst obehag, men ofta rinner det ut i sanden bara de fått häva ur sej sitt hat.
En av dessa djupingar blev nyss uppbringad av israelerna, men han kände sej tydligen tillräckligt skyldig för att börja skjuta på de som ville ha en pratstund med honom.
Israelerna gillade inte läget utan besvarade elden.
Plötsligt kände han sej inte riktigt lika frisk längre och fann att det blivit ett hårt liv att vara terrorist.
En hård död också, som gav de svenska tidningarna något att berätta för medelsvensson – nämligen att israelerna som vanligt är ute och nöjesskjuter – eller något ditåt.
Arbetsolyckorna börjar bli vanliga i Gaza. Vapentillverkarna verkar inte vara tillräckligt professionella utan dödade bl.a. en liten femårig flicka.
Detta var gömt i slutet av texten, men jag ser framför mej rubrikerna i fetstil om det hade varit israelerna som dödat denna flicka.
Nu var det bara en arab som dödade en annan arab och det höjer inga upplagesiffror.
Lika intressant som vädeleksrapporten.
Må den lilla femååriga flickan ha många ulliga kattungar att leka med i sin flickhimmel.
Må den lilla femååriga flickan ha många ulliga kattungar att leka med i sin flickhimmel.
