Lösningen

Som ni förmodligen hört och sett så är de i luven på varandra ganska ordentligt, Israel och Hamas.
Som vanligt fördelas Hamasentusiasterna ungefär lika mellan Iran och Sverige.

Vad Hamasentusiasterna inte vet är att glorifiera Hamas är detsamma som att stampa på resten av palestinierna.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att Abbas nu sitter hemma i sin läderfåtölj och myser.
Vad Hamasentusiasterna inte vet är att civiliserade araber och arabstater ber Israel om en enda sak – att inte misslyckas den här gången.

De som iakttog en bedövande tystnad under alla år då Hamas plågade Israel har absolut ingen rätt att idag öppna munnen när Israel säger stopp.
Några bleka till intet förpliktande bisatser för skenets skull räknas inte.
Detta gäller alla från FN till palestinagrupperna i lilla Sverige.
Ni alla som iakttog största möjliga tystnad då är medskyldiga till dagens situation.

Åter till Gaza.
Hamas har med sin klena utrustning bombat Israel under många år.
Det de saknat i kvalitet har de ersatt med uthållighet vilket sakta men säkert förvandlades till rå rutin.
Ingen kunde höra namnet Sderot utan att förknippa det med Kassamraketer, som apelsinmarmeladen på ostsmörgåsen.

Hamas var som en bisvärm – ibland mera ilsket surrande än annars.
När de surrade som mest sköt de också flest Kassamraketer mot Sderot och det hände att människorna blev aningens irriterade.
Någon hade inbillat Hamas att om de skjuter tillräckligt många raketer in över Israel skulle landet försvinna...

Åren gick och barn blev ungdomar som inte visste av något annat liv än att krypa fram mot närmsta mur när larmet gick.
"Tseva adom", "tseva adom" – knastrade den metalliska rösten.
Tseva adom styrde deras liv.

Hamas valdes vid ett demokratiskt val som nog egentligen inte alls var särskilt demokratiskt.
Enligt PLO´s egna stadgar fick inga terrorgrupper deltaga i val men med hjälp av lite amerikanskt mygel kom de upp på valsedlarna.
Hamas vann valet men trots nyansade skägg och skrynkelfria kostymer var de inte nöjda utan iscensatte strax en blodig statskupp.
Nu äger de Gaza och siktar in sej på sharialagar med stympningar på programmet.

Sedan en tid har bombningarna och beskjutningarna från Gaza övergått från att vara irritationsmoment till ren tortyr och Israel började fundera.
När de hade funderat färdigt meddelade de att de inte gillade läget längre.
När du plågat din hund tillräckligt länge så biter den.
Kassamraketerna fick bli ett avslutat kapitel men ni kommer kanske ihåg att jag sade att Hamas var uthålliga...
Raketerna fortsatte att falla i Israels land och ingen var glad.

Israel bad Hamas sluta.
De bönade och bad och bad och bönade.
De mutade och hotade om vartannat, men ingenting hjälpte.
Raketerna anlände i en aldrig sinande ström.
Många kallade det en kris.
Det är denna kris jag nu ska lösa.

Konceptet är naturligtvis reaktionärt men samtidigt banalt.
Logiskt men fördolt.
Förbjudet men oundvikligt.
Bara personer med civilkurage går i land med det.

- Sätt, som omväxling, press på Hamas!

Aftonbladet och Helle Klein har ett favorituttryck - pressa Israel.
Israel måste pressas, Bildt måste pressa Israel, EU måste sätta press på Israel.
Pressa på ordentligt och allt kommer att bli så bra så bra.

Israel försöker nu att plocka bort så många Kassamraketer som möjligt innan de når Sderot och människor far illa på båda sidor av staketet.
FN levererar sin vanliga uppmaning om att alla bör bli snälla och sluta slå på varandra.
Proportionalitens idioti vädras och vapenvila krävs.

Den som tänker smaka på ordet proportionalitet bör göra det endast om han är övertygad om att evig konflikt är vad han eftersträvar.
Om båda parter slår på varandra med lika kraft i slagen finns ju inget avgörande i sikte.
Inget slut på konflikten.

Hamas tar inte order av någon annan än sin Gud och deras Gud vet inte vad en vapenvila innebär.
Möjligen vet han vad hudna är men eftersom en hudna upprättas till förmån för ena parten är den inte intressant.
Om det ändå, mot alla odds, skulle bli en vapenvila innebär det ju 'status quo' vilket i sin tur betyder ännu fler Kassamraketer.
Den gamla vanliga visan, alltså...

Alla, från FN till palestinagrupperna, måste kräva att Hamas skrotar sina Kassamraketer tillsammans med sina övriga krigsdetaljer.
Om de börjar prioritera ett civiliserat beteende vet vi att israelerna blir mer än glada över att få koncentrera sej på andra saker som att gå till jobbet på morgnarna och ta hand om sina familjer.
Det är inte Israel som ska pressas, det är Hamas.
Pressas så att de inte längre har något val.
Kom igen nu, Helle...
Du vill väl palestiniernas väl?!

Om de vill fortsätta att spela en roll i den här delen av världen måste de lämna sina diktatoriska fasoner, sin krigshetsande propaganda och bli en demokrati bland andra demokratier.
Demokratier skjuter inte Kassamraketer på varandra vilket skulle frigöra tid, kraft och pengar så de skulle kunna börja bygga sitt land.

Ett underbart land vid Medelhavets underbara strand.

Israel, Hamasentusiaster, Gaza, Abbas, Sderot, exploderande raketer, statskupp, sharialagar, stympningar, civilkurage, proportionalitet, FN, Helle Klein, medelhavsstrand, ...

"Varken kort eller lätt..."

Så sa försvarsminister Barak idag på sin presskonferens.
Hur skulle det kunna vara kort och lätt när det handlar om att bota en plåga som utvecklats, frodats och bitit sej fast under många, långa år.

Israelerna är de tålmodigaste av alla tålmodiga folk.
De har låtit sej urskiljningslöst beskjutas under, vad är det nu... 8 år!
Under dessa 8 år har israelerna bara kliat Hamas lite när deras raketer kommit för nära ett daghem eller en skola.
Befolkningen i Sderot och på andra platser är hjältar som stått ut med detta.

Visst har de klagat över att ingen tagit deras sitution på allvar, som häromdagen när lastbilarna ångade in över gränsen till Gaza med förnödenheter samtidigt som de själva fick sitta och trycka i skyddsrummen.
Raketramperna i Gaza gick varma och befolkningen i Israel tvingades ta skydd.

Har du plågat din hund tillräckligt länge så biter den till slut.

Klockan 11.30 idag på förmiddagen inleddes en försvarsoperation i Gaza med många döda som följd.
Av de döda var nästan alla terrorister som hjälpts åt att plåga israeliska medelsvenssons under åren som gått.
Detta är resultatet av en försvarsarmé som kan sitt jobb och undviker att skada civila så långt det är möjligt.
Motsatsen finner du hos Hamas som siktar in sina raketer företrädesvis mot civila mål.
Att skjuta iväg dem på morgonkvisten när barnen är på väg till skolan är mycket populärt.
Efter det går terroristerna hem till sitt och avnjuter en stadig frukost efter väl förrättat värv.

TV'n har stått på idag och vi har kunnat följa händelseförloppet från vardagsrummet.
När larmet går i Sderot vet befolkningen att de endast har några få sekunder på sej att söka skydd – vilket de också gör.
För befolkningen i Ashkelon är den här situationen ganska ny och fortfarande lite spännande.
När larmet gick där traskade folk lite slött i riktning mot en skyddande mur medan ungdomarna flinade lite generat och förmodligen tyckte det hela var ganska onödigt.
Jag hoppas de inte behöver lära sej ta skydd "the hard way".

Krig är ruskigt!
Minnena från senaste Libanonkriget rivs upp och mycket känns bekant.
De militära experterna som trängs i TV-sofforna, de upprörda rösterna och larmen som går.
I eftermiddags anordnades också en presskonferens med landets ledare.
Olmert, Barak och Livni var dämpade och samlade och redogjorde för situationen, dess bakgrund och vad som påbörjats idag.
Värt att notera var Olmerts krigsmundering.
Han som alltid uppträder i flashiga slipsar satt nu liten och grå i en armégrön skjorta, uppknäppt i halsen och i en fulgrå kavaj.

Han har nog lärt sej mer än en sak från Libanonkriget.
Den här gången kan ingen beskylla honom för att ha rusat in i något han sedan inte har en aning om hur han ska ta sej ur.
Han kommer säkert också att vara försiktigare med att servera sina självsäkra klyschor.
Hans nyvunna klokskap har tyvärr varit dyrköpt.

Blod har flutit och ingenting är över.
Gazaborna vädjade till andra araber men många av dem, inklusive Egypten, är innerligt trötta på Hamas tjurighet.
De har sina givna samarbetspartner men hur mycket de är villiga att offra för Hamas får framtiden utvisa.
Vi som bor i norr hoppas naturligtvis att Nasrallah håller sej lugn.
Han är ju vild och galen så ingen tar något för givet.
Mashal uppe i Damaskus har också upphävt sin stämma och försökt starta en ny intifada bland israeliska araber och palestinier på Västbanken.
Många har dragit ut på gator och torg och beredskapen är hög.
Läget är med andra ord ganska oklart...

Gilad Shalit då?
Frågetecknen är om möjligt ännu fler än tidigare.

Barak, plågad hund, försvarsoperation, medelsvensson, Hamas, Gilad Shalit, Gaza, ...
SDS SDS SvD SvD SvD DN SDS D B B B DN DN DN DN DN SvD P P P P DB DB
VG VG ABFiM

TT välsignar metoden - så länge den inte är idiotsäker

Nyhetsblocken i TV på fredagkvällarna brukar vara sevärda.
Det enda problemet är att de tre stora kanalerna sänder samtidigt vilket inte kan anses vara speciellt smart.
Naturligtvis ägnades större delen av tiden åt angreppen på Israel av terrororganisationerna i Gaza, vilka sedan länge håller en stor del av nationens befolkning i en gisslanliknande situation.

För ett par dagar sedan blev ett hus i Gazas närområde utsatt för en direktträff.
Raketen från Gaza slog in väggen i vardagsrummet och svepte ut via duschrummet.
Efter sej lämnade den ett totalt mörker.
Rök, damm och de pulvriserade resterna av vad som varit ett hem gjorde att familjen som bodde där inte såg någonting.
Allt var svart.
Pappan som trots det insåg att han fortfarande levde trevade sej fram i den krigszoon som varit hans hus för att försöka finna resten av familjen - eller resterna...
Han kom in till sin dotters rum och såg något brungrått ligga på sängen och hans första intryck var att det var resterna av flickebarnet.Det var det inte - det var delar av raketinnehållet och hans dotter vara oskadad.
Resten av familjen också.
Kroppsligen, åtminstone.

Allt de byggt upp samtidigt som de byggt sin familj förvandlades i ett nu till ett inferno.
Hamas kallade händelsen för "självförsvar".
När man själv sätter sina rubriker kan det ta sej sådana absurda uttryck som att en attack, ett angrepp på en israelisk medelsvensson, blir "självförsvar"!
I liknande sammanhang där andra än judar är offren brukar det ropas på "warcrime, collective punishment and crime against humanity".
Nu är tystnaden öronbedövande.

När man läser vissa tidningsartiklar i Sverige kan man iakttaga samma taktik.
Att skjuta raketsvärmar in i Israel är OK om de 'bara' inte dödar.
Att skjuta raketsvärmar in i Israel är OK om de 'bara' skadar men inte dödar.
Att skjuta raketsvärmar in i Israel är OK om de 'bara' raserar hus men inte dödar.
Att skjuta raketsvärmar in i Israel är OK om de 'bara' håller befolkningen i skräck men inte dödar.

Att avsikten med raketsvärmarna är att mörda civilbefolkningen är OK – så länge de misslyckas.

Någonstans på vägen spricker resonemanget och ger i stället en sur eftersmak.
Man ger sin välsignelse till metoden så länge den inte är idiotsäker!

Vad man sällan talar om är de personer som chockskadas.
Jag hade själv en diffus uppfattning om vad en chockskada innebär tills jag såg att det handlar om verkliga skador.Ett barn som skakar i hela kroppen, krampaktigt håller inne sin gråt och inte vågar lämna sina föräldrar utom synhåll – ett sådant barn går sällan omärkt genom resten av livet.

Det är tur att TT inte har något inflytande över väsentligheter men det rättfärdigar inte deras insinuanta rapportering.
När man ser hur deras artikelförslag okritiskt trycks i större som mindre tidningar utöver landet undrar jag om Sverige blivit någon slags lydstat?
En lydstat under TT's monarki.
Är det penningproblem som gör att en tidning inte har några egna åsikter eller är det ren slöhet?
Enklast att köpa och kopiera eländet.
Enklast också att på detta sätt styra befolkningen i en viss riktning för att därefter kunna sluta leden som "välanpassade" medborgare.
Diktatorer tillämpar med framgång denna taktik.

Det är Hanukah och judarna tänder i kväll det sjätte ljuset.
I går kväll tände man det femte ljuset och så gjorde man också i det utbombade huset i närheten av Gaza.
På ett litet bord bland de dammiga husresterna hade man ställt en glänsande 8-armad ljusstake och en grupp människor hade samlats för att tända ljusen och sjunga de välkända sångerna.

Kontrasterna var olidliga.
Krigets förrödelse bröts mot värme och gemenskap och för en stund kunde man glömma hoten om ytterligare förrödelser.

I TT's värld är allt tillåtet så länge ingen dör.
I TT's värld är ont uppsåt tillåtet så länge man misslyckas.
I TT's värld är hat och hot försvarbart så länge ord bara är ord.
I TT's värld är moral och civilkurage av underordnad betydelse.

TT, raketsvärmar, gisslan, direktträff, krigszoon, warcrime, collective punishment, crime against humanity, självförsvar, lydstat, Hanukah, ...
SvD SDS K TA DN Y HD SmP

Ringrostiga krigare

Arma krigare.
De brukar vanligtvis hålla sej hemma när det regnar och blåser och spara krutet till en soligare dag men idag brann den fanatiska elden så stark att de till och med trotsade ovädret.
Med detta följde att de löpte en uppenbar risk att bli våta om fötterna.
Krigare med våta fossingar gör inget bra jobb så därför blev det som det blev.
Förmodligen fick de dessutom för mycket av öknens gula sand i ögonen för resultatet av de 70-80 raketer de skickade iväg till Israel idag gav ett magert resultat.
Inte en enda jude lyckades de mörda även om detta var huvuduppgiften för varje raket som seglade iväg.
"Död åt judarna, död åt aporna och svinen".

OK, de som fått sina hem urblåsta av exploderande raketer kanske inte håller med om att resultatet var magert men trots träning både under "vapenvilan" och därefter verkade Hamas-krigarna förbluffande ringrostiga.
70-80 raketer och inte en enda död jude...
Skamligt resultat.

Hamas beklagade sej idag över att de inte fick några lastbilsleveranser.
Krigaren som blev intervjuad krävde att förråden skulle fyllas med Israels benägna bistånd – "kmo she tsarich".
"Som sej bör" – eller något liknande.

De anser uppenbarligen att Israel är skyldigt att förse dem med förnödenheter även om leverantörerna blir nedskjutna på kuppen.
De skjuter, fortsätter att skjuta och kommer att fortsätta att skjuta samtidigt som de vill ha sitt godis.

De har lärt sej hur saker och ting fungerar - det är precis så det fungerat senaste tiden.
De skjuter och samtidigt får de vad de anser sej ha rätt till.
Går det så går det...

Raketerna är ett meddelande till resten av världen, proklamerade Hamas.
Var det inte Hamas som var så demokratiska?
Det säger i alla fall Diakonia.
Varför ägnar sej då detta demokratiska Hamas åt att lösa sina konflikter med utomdemokratiska metoder?
Jag måste fråga Diakonia...

Åter till det dåliga vädret.
Det har varit svinkallt, runt 14° och regnigt, grått och blåsigt.
Att krigarna trots det drog man ur huse kan bero på dess allt yvigare fanatism.
Islamistiska lagar (sharia) är på väg att införas i Gaza.
Lagar som utmäter straff som piskning, avhuggna händer och hängning.

Jag undrar i mitt stilla sinne var alla mäniskorättsorganisationer är nu?
Kom igen alla människorättsaktivister!!!
Var är Diakonia?
Förmodligen är de upptagna av att skära upp julskinkan och får inte störas men jag tvivlar starkt på att, även när julskinkan är uppäten, de kommer att närma sej problemet.

Om en palestinier piskar en annan palestinier -
Om en palestinier hugger av handen på en annan palestinier -
Om en palestinier hänger en annan palestinier i en lyktstolpe -
- rör dem inte i ryggen.

Om en israel höjer rösten mot en palestinier blir han fördömd av det samlade världssamfundet.
Så ser arbetsfördelningen ut.
Fanatism, extremism och andra –ismer sprider sej och världen ser allt ruttnare ut.

Hamas varnar ikväll Israel för att besvara dagens massiva eldgivning.
Det skulle kunna äventyra stabiliteten i området...
De skjuter när det dem så behagar utan några tankar på en eventuell destabilisering men Israel får inte ens överväga hur de ska förhålla sej till dessa krigshandlingar.

Hamas vill ha förnödenheter allt medan de skjuter på leverantören och de vill fortsätta att skjuta utan att bli störda av israeliska motdrag.
Så talar en organisation som aldrig blir motsagd, en organisation som har världens öra och vet att deras våldsmentalitet kommer att ursäktas ända uppe i de högsta boningarna.

krigare, våta fötter, exploderande raketer, vapenvila, Diakonia, sharialagar, människorättsorganisationer, julskinka, palestinier, ..
IiS TA Y SmP K Y TA SvD HD SmP Y TA SDS SvD HD SmP SDS TA Y K DN SmP
TA K Y B SmP B D D SDS SDS P P BH MXp

Geléklumpen

Gaza är en geléklump som ändrar form, färg och doft vad gång någon försöker greppa vad som händer där.
Så snart någon tror han har något att berätta från Gaza tvingas han ändra sin planerade utsaga då tidigare informationer fått nya skepnader.
Nya innebörder och nya tolkningar.

Vad som var löfte igår är hot idag.
Vad som var lag igår är lagbrott idag.
Vad som var tillåtet igår är förbjudet idag.

Vad som var vapenvila igår är artillerield idag.


Gaza är en manet med tentakler i alla riktningar och en kropp som ser olika ut beroende på egna preferenser.
Gaza är ogripbart.

Tentaklernas inflytande sträcker sej från den politiska sfären till religion och vardagsliv.
Ingen kommer undan.


Gaza är ett ormbo, ett hamasgrönt ormbo, med många ormyngel som alla vill ha sista ordet.
Många ormar som talar med olika tungor.

Lyxormen uppe i Damaskus, Mashal, orerar när han känner att han behöver påminna om sin existens.
Påminna oss om att det är han som är ormens huvud och ingen annan.

I Gaza finns många underormar.
Mycket prat, mycket hot och många utpressningsmonologer.
Senast i kväll hörde vi Zahar som var medgörlig som ett lamm bara Israel gjorde som han krävde och uppförde sej som han beordrade.
Om bara...

Gaza är en geléklump med manetens tentakler och ormens svekfulla övertalningsförmåga.

Utrymmet för liknelser är slut.
Tillbaka till verkligheten.

Gaza är svårt.
Gaza är ovisst.
Gaza är plågsamt.

Gaza är en gåta.
Vi tycker synd om dem samtidigt som vi förbannar dem för vanlig logik passar inte in på Gaza.
De är starka och deras envishet driver folk till den yttersta gränsen.
De är råa och tjuriga men vi kan inte ignorera dem.

Lastbilar kommer och lastbilar går.
Båtar kommer och båtar går.
Mera, mera, ha ännu mer.
Få utan att ge, ha utan gensvar.
Krav, krav på mer, krav på allt.

Israel har gått vilse som den går vilse som inte respekterar sej själv.
Vad man lovade göra efter första Kassamraketen när Israel lämnat Gaza det gjorde man inte och har ännu inte gjort.
Nu är det liksom lite överspelat.

Gaza är svårt.
Gaza är en svår geléklump.

Gaza, geléklump, manet, tentakler, ormbo, Mashal, Zahar, yttersta gränsen, gå vilse, ..
SvD T SDS HD SP SvD Y K SP TA HD TA Y K B Y T AB DN D B P DB

Svarta palmer

Sagan om Gaza.

Jag blev så trött på dessa maskerade gossebarn som viftar antingen med automatvapen eller med gröna flaggor så jag valde en neutral bild i kväll.
Neutral och färglös.
Gaza som vid det här lagen kunde ha varit en av de mest attraktiva platserna på jorden tvingas av fanatiska ledare att fortsätta sitt färglösa liv.

Dess palmlundar är inte gröna, de är svarta.

Efter många idiotiska turer, vars demokratiska värde många gången kunde diskuteras, släpades judarna bort från Gaza.
Ett gyllene tillfälle hade skapats för araberna att visa att de genom gemensamma ansträngningar kunde bygga en stat.
Mycket hade de redan alldeles gratis.
En lång medelhavsstrand med ljummet vatten och gyllene sand att vispa runt i med bara fötter.
(Maldiverna släng dej i väggen...)
En ung befolkning som med inspirerade ledare entusiastiskt skulle ha antagit utmaningarna de stod inför.
En hel värld stod i högsta beredskap att hjälpa både monetärt och kunskapsmässigt.

Idag är palmlundarna fortfarande svarta.

Vad gick fel?
Hela projektet sprack med den första Kassamraketen.
Man odlade sitt hat i stället för att odla marken.
Man odlade jihad i stället för att odla Gaza.

De kvarlämnade växthusen skövlades intill sista bevattningsslangen och för att inte tappa gnistan stacks de synagogor i brand som israelerna naivt nog lämnat kvar.
Anarkin frodades och ledarna var nöjda.

Palestinierna gick till val och Hamas, detta under av demokrati, vann.
Fatah var mindre entusiastiska men spelade med i elakt spel.
I längden kunde dock inte brinnande islamism samsas med rå nationalism och där står vi idag.

Gaza blir för var dag allt mer synonymt med Hamas och extremismen är utsläppt på grönbete.
Raketerna fortsatte att falla över Israels land.

Palmlundarna var lika svarta som förut.

Både angriparna och de angripna blev efter ett tag krigströtta och någonting liknande en vapenvila slöts.
Periodvis var det lugnt men alltför ofta gick larmet i Sderot.
Tseva adom, tseva adom!

Idag är vapenvilan över och framtiden oviss.
Hamas sa nej medan Israel var berett att förhandla.

Vad Hamas vill ha är en ny vapenvila men med för dem bättre villkor.
När de har skjutit ytterligare ett antal Kassamraketer kommer de att förse dem men budskapet att de går med på vapenvila om de får...
Obegränsade leveranser och obegränsade mängder av allt vad dem lyster - och gärna lite till.
Vidöppna gränser och hela kungariket därtill.
Taktik var ordet.

Vårt nuvarande ledarskikt som inte vet hur de ska hantera Gaza kommer att hoppa på vilken kortsiktig lösning som helst, de har redan sedan länge gått i Hamas ledband.
Jag tror Hamas kommer att få precis vad de vill ha för de har en långsiktig strategi de inte viker en tum ifrån.
Att den är extrem betyder inte så mycket, vi vänjer oss...

Frågan är om vi någonsin kommer att vänja oss vid Gazas svarta palmlundar?

Gaza, palmlundar, medelhavsstrand, odlat hat, växthus, ..
DN SDS B HD DN SvD SvD K P DB SmP TrA Y D D VG AB

Fötter

Det var ett par dagar sedan det hände men händelsen värker fortfarande.
De kleggiga såren har inte ens börjat läka.
Kanske känns det extra jobbig därför att vad som hände överhuvudtaget inte borde ha fått lov att hända och för att det var så – fel.

Jag talar om bussolyckan mellan flygplatsen Ovdah och Eilat.
En busslast med förväntansfulla turister från S. Petersburg i Ryssland mötte sitt öde i en ökenravin i stället för att, som tanken var, installera sej i luftkonditionerade hotellrum i solstaden Eilat.
Händelsen utreds naturligtvis enligt konstens alla regler men vittnesuppgifter gör gällande att förarna på de två bussar på väg mot samma mål inte i första hand hade passagerarnas välbefinnande framför ögonen utan mer sina inbördes relationer.
Vem som var störst, bäst och vackrast och vem som var tuffast på plan.

Jag brukar hävda att israelerna, nåja - vissa israeler, kör sina fordon på testosteron i stället för på bensin.
De här busschaufförerna hade nog aldrig hört talas om den vara som gjort så många arabländer läskigt rika, aldrig fyllt bensintanken med bensin.
De var förmodligen så testosteronstinna att all annan hänsyn fick vika.

Vika fick också det lilla stängslet mot avgrunden göra när den ena bussen försökte passera den andra och de fysikaliska lagarna gjorde att förarens kontroll över sitt fordon försvann.
Bussen började sin färd mot djupet.
Den rullade nerför stupet tills den nådde botten och då var 25 personer döda.
De flesta andra var svårt skadade medan ett mindre antal var mer lyckligt lottade.

Öknen var så otroligt vacker.
Formationerna naturen skapat och sandens oändlighet glödde i kvällssolen i färger du bara finner i en öken.
Guld, guldrött, guldgult, guldbrunt tillsammans med skuggor och trolska mönster.

Vad som nu störde bilden var den långa raden av döda människor.
De låg i en prydlig rad en bit från det som en gång varit en buss och vad som för en stund sedan var en idyll hade brutalt förvandlats till något overkligt och vederstyggligt.

Ludmilla hade stigit upp tidigt för att packa ner det allra sista hon ville ha med sej på sin semester.
Hon fick trycka till lite extra för att kunna stänga resväskan eftersom hon i sista stund slängt ner även sina morgontofflor.
Att komma till flygplatsen i god tid kändes viktigt – inget skulle få sätta krokben för denna efterlängtade semestervecka.

Ludmilla var nu en i raden av döda människor.

Mitt starkaste intryck av olyckans alla gruvsamma bilder är – fötterna.
De döda människorna var täckta av vita "skynken", modell mindre.
Möjligen hade storleken varit tillräcklig för kortvuxna israeler men för resliga ryssar fattades en bit och fötterna stack ut.

Där fanns stadiga kängor, nyinköpta sandaler och eleganta finskor.
Några var barfota.
Alla sorter var representerade, redo att gå på upptäcksfärd på strandpromenaden i Eilat.

Jag vet inte vilka fötter som tillhörde Ludmilla, det kan förresten göra detsamma – hon kommer ändå att missa sin semester i soliga Eilat.

Eilat, bussolycka, öken, fötter, testosteron, semester, ..

Ve-o-li-a

Diakonias policyhandläggare Joakim Wohlfeil har åter igen varit ute och smutsat ner sina händer.
Det sorgliga är att han förmodligen också får betalt för besväret.
Betald av bidragspengar som kunde gått till betydligt ädlare ändamål.

För en tid sedan var hans hatobjekt en liten svenskägd låsfabrik på Västbanken och strax därefter fann han till sin stora tillfredsställelse Soda Stream.
Idag vet hans lycka inga gränser – han har hittat ett företag som bygger spårväg i Jerusalem.
Veolia.

Hans arbetsgivare, Diakonia, startade sin verksamhet som en kristen biståndsorganisation men numera har man effektivt skrotat prefixet kristen.
Det är väl inte tillräckligt inne att vara kristen så man har förvandlat sej till en småaktig lobbygrupp som gräver fram och hänger ut välskötta företag som Diakonia och Wohlfeil tycker befinner sej på fel ställe.
De tycker numera en hel massa saker förenliga med sin nya skepnad.

Man har på ett dramatiskt sätt gjort gemensam sak med arabernas propagandamaskineri av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har placerat sej vid fötterna av virulenta hatorganisationers upphovsmän av ett enda skäl – att skada Israel.
Man har trollat bort fakta om kristendomens rötter av ett enda skäl – att skada Israel.

Nu till Veolia.
Veolia sysslar med transportmedel.
De hjälper folk att förflytta sej från punkt A till punkt B.
Detta anser Diakonia och Wohlfeil är syndigt.
Hör du deras protester?
Naturligtvis är det inte syndigt att åka spårvagn men...

Så, vad är problemet med Veolia då?
Jo de bygger på ett ställe Diakonia och Wohlfeil bestämt sej för att inte gilla.
De tror att det är så man måste tycka för att bli älskade.
Där har ni en av förklaringarna.
Man har egentligen inga egna principer så därför gör man som man tror man måste göra för att bli älskad – man följer strömmen.
Hata-Israel-strömmen.

Detta är dock inte hela sanningen.
Det allra värsta kommer nu...
Spårvägen är planerad att serva människorna i Jerusalem, judar såväl som araber, och täcka in en bra bit av staden.

Jag förstår om läsaren inte förstår någonting.
Det är verkligen inte lätt att förstå de krystade tankebanor Diakonia och Wohlfeil följer.

Visst, det pågår förhandlingar mellan israelerna och arberna och när de är slutförda vet vi vem som ansvarar för respektive områden.
Ägarrättsförhållanden och gränsdragningar tar vi ställning till då – det är förhandlarna eniga om.

Vad Diakonia och Wohlfeil sysslar med är egentligen något otroligt folkrättsvidrigt, möjligen olagligt.
De föregriper förhandlingarna på ett sätt det är förbjudet att göra.
Hur vet Diakonia och Wohlfeil vilka landområden som i slutändan kommer att tillfalla vem?
Är de parter i någon förhandlingsdelegation?
Vet de var en eventuell gräns kommer att gå?
Naturligtvis inte.
De har tagit ett privat ställningstagande för den ena parten och driver nu för deras räkning en grovt osmaklig propagandaverksamhet.

Hela problematiken ligger dock djupast sett på ett helt annat plan.
Deras kristendom är en ytlig kristendom utan rötter.
De starka rötter sann kristendom har i judendomen trampar Diakonia och Wohlfeil på.
När de trampat på dem en stund stampar de till ordentligt och spottar på geggan.
Ungefär som att bränna den israeliska flaggan.

Denna förnekelse tar sej uttryck i en rosaskimrade proarabisk hållning där man med klåfingrighet klampar in där man gör största möjliga skada.
Allt under en hymlande kvasireligiös täckmantel.

Diakonia och Wohlfeil skulle kunna använda sej av Veolias utmärkta spårvägsbygge som transportmedel under sina bjud-/propagandaresor.
Deras muslimska PLO-kontakt i Ramalla som hjälper till vid uppläggen av dessa resor kunde kanske också ha nöje av en trivsam spårvägstripp i Israels eviga huvudstad.

Diakonia, Joakim Wohlfeil, propaganda, Veolia, hatobjekt, israeliska flaggan, kristendom, judendom, ..

Grönt hav

Uppskattningarna skiftar från 150.000 till 300.000 entusiaster.
Dessa entusiaster samlades till ett rally i Gaza City för att fira Hamas 20-åriga existens.

Hamas är Gaza och Gaza är Hamas.
Där bor lite Fatah-folk också och några sega ännu överlevande kristna men slutsatsen är klar, Gaza är Hamas.
Hamas är kungar i Gaza och då menar jag inte bara smuggelkungar.

Hamas bestämmer allt.
De bestämmer t. ex. hur de själva kommer att bli behandlade av omvärlden.
De bestämmer själva om Israel kommer att se några fördelar med att serva dem.
De bestämmer själva om gränserna ska vara öppna eller stängda.
De bestämmer själva om de kommer att bli en medlemsstat i FN, eller inte.

De bestämmer också ljudnivån på sina rally och av den att döma är Gazaborna döva – eller åtminstone näst intill.
Ljudnivån är bedövande.
Deras mikrofoner verkar ha bara två knappar, en för på och en för av.
Under ett rally är det bara på-knappen som gäller.

Tonen under rallyt var påtagligt militant, delvis mot deras frånvarande boss, Mashal, i sina gyllene salonger borta i Damaskus.
Inga hårda ord yttrades mot honom – det ingår inte i deras kultur – men man framförde en avvikande mening om en eventuell fortsatt "vapenvila" med Israel.
Jag använder mej av ordet "vapenvila" även om det inte stämmer överens med verkligheten och heller inte är det namn parterna vanligtvis använder sej av.
Man har karaktäriserat de gångna månaderna som ett "lung" vilket inte många i Gazas närområde håller med om av naturliga skäl.
Om det hade varit ett verkligt lugn hade folk inte flyttat in sina datorer i sina bombsäkrade rum.

Under mastodont-rallyt i går bjöd man också på teater.
Teater "direkt ur livet".
Man hade klätt ut en kille i en IDF-uniform och tryckt ner honom på knä.
I hans instruktioner ingick sedan att han skulle kvida efter mamma och pappa och berätta hur mycket han saknade dem.
Den utklädde killen föreställde Gilad Shalit.

Av uppenbara skäl kan man ifrågasätta denna föreställnings konstnärliga kvaliteter men jag är säker på att den medförde en moralisk uppåtkick bland de gröna flaggorna.

Har ni sett ett grönt hav?
De som hade tillfälle att se detta rally såg ett grönt hav bestående av myriader illgröna Hamas-flaggor och lika illgröna Hamas-kepsar.
Hamas är grönt.
Varför vet jag inte.

I Ramalla var det svart-vitt-rutigt idag.
Arafat-rutigt.
Busslasterna med frisläppta fångar på väg till Ramalla skrek ut sitt budskap.
Budskapet och bönen från Olmert löd – ÄLSKA MEJ!
Väl framme blev det puss och kram av anhöriga och Abbas tog sin vana trogen chansen att kräva mer.
Kräva allt.
Ingen fred med Israel om inte alla palestinska fångar släpps fria - så nu vet vi det.

För Olmert måste det ha varit en stor besvikelse att Abbas inte ens sa tack.
Han sa för den delen inte heller att han älskade Olmert.
De frisläppta fångarna verkade heller inte älska Olmert.
Vilken miss...

Västbanken och Gaza ligger oerhört mycket längre från varandra än de kilometer du kan se på kartan.
Som natt från dag och som grönt från svart-vitt-rutigt.
Hamas-grönt från Arafat-rutigt.
Var för sej i ett land för sej och aldrig mötas de två.

Hamas rally, Hamas grönt, Hamas flaggor, Ramalla, frigivning av fångar, vapenvila, Mashal, Gilad Shalit, ..
DN P SvD DB B SDS HD DN D

Hamas tackar för slantarna medan Amira Hass flagar av sej

Egentligen tackar de inte alls för de anser att det är omvärldens (läs Israels) förbaskade skyldighet att försörja dem.

Det var ju så här att pengarna skulle gå till banker i Gaza för att arbetarna skulle få ut sina löner.
Avsändarna av pengarna som Israel levererade, Abbas, Fayad och de andra på Västbanken, berättade – när pengarna redan nått sitt mål – att de inte kunde garantera att större eller mindre summor inte gick direkt ner i Hamasledarnas rymliga fickor.
Var det någon som hade trott något annat?
Många av Hamasledarna har personliga intressen i Gazas banker vilket betyder att när bankerna har gott om pengar har också Hamasledarna gott om pengar – och tvärtom.

Om du ännu inte sett det s.k. ljuset så lyssna till följande.
Hamas har en förkärlek för det högkvalitativa bränsle som Israel levererar de gånger de inte förväntas riskera livhanken under transporterna.
Hamasledarna vill naturligtvis inte riskera motorhaveri för sina limousiner med de diskret mörktonade rutorna.
Deras raket-bomb-och vapensmedjor måste också ha adekvat bränsletillförsel för att hålla "motståndet" (krigsmaskineriet) på högsta kvalitativa nivå.
De förskrämda gräsrötterna får hålla tillgodo med det undermåliga bränsle som smugglas in genom de välutrustade tunnlarna enligt smuggelkungarnas turlistor men att protestera mot detta är inget någon ens överväger.

Detta var sagan om pengarnas resa.
Sagan om 100 miljoner shekel som åter igen myllades ner i Gazas sumpiga terrorträsk.

Amira Hass som redovisade sin högst "personliga" uppfattning om den kidnappade Gilad Shalit (se föregående epistel) gjorde ingen förvånad när hon landsteg i Gaza för några veckor sedan.
Hon anlände med en av de populistiskt drivna båtarna vars huvudsyfte är att visa världen vilka sjöpirater israelerna är som stoppar små snälla hjälparbetare på väg till sina behövande klienter.
Nåväl - var ska sleven vara om inte i grytan.

Hon vankade runt där under någon vecka, pratade med folk och försökte punktera varje påstående om Hamas negativa inflytande över landet.
Citat som "På grund av Israel håller gränserna stängda..." och "För att Israel slutat leverera..." och liknande fann man inflätade i varje berättelse.
Hon "glömde" att det finns ett broderland i söder som heter Egypten.

Visst – Gaza är ett eget land med egen "kung" och egna "lagar".
Egen armé, egen polis och egna fängelser.
Befolkningen är fångar i sin egen polisstat där de tar emot vad de bjuds och tiger om resten.

En ny palestinsk undersökning visar att 40% av Gazaborna vill flytta någon annanstans och det enda underliga med den siffran är att den inte är högre.
Samma undersökning berättar också att 64% av palestinierna anser att Abbas gjort sitt och bör avgå när hans ordinarie ämbetsperiod är över 9 januari nästa år.Endast 24% tycker han ska hänga kvar ett år till.

Dessa siffror visar det nakna eländet som drabbat palestinierna.
De vill inte bo där de bor och de vill inte ha de ledare de har.
Det hjälper föga att Amira Hass gör sitt bästa för att vitmåla mörkret och sedan skylla allt på Israel.
Det kan ju rent av finnas någon som tror henne, kanske t.o.m. någon långt borta i ett kallt Sverige.

Folk som medvetet försöker förvandla svart till vitt märker efter ett tag att för detta krävs många lager vit färg.
När denna tjocka vita sörja väl har torkat börjar den snart spricka och flagar sedan av bit för bit.
Amira Hass frustande berättelser är redan uppspruckna och flagar nu som bäst av sej bit för bit för bit.

rymliga fickor, bankverksamhet, smuggelkungar, terrorträsk, Amira Hass, polisstat, Egypten, Abbas, ..
SDS

Springpojkar åt Hamas

Man skjuter, man hotar, man mördar och man kidnappar.
Man beter sej som brutala gangsters och är allmänt ociviliserade.

Sådana brukar det ju vara skottpengar på men inte då...
De blir i stället belönade med en värdetransport full av penningar från Västbanken på drygt 200 miljoner svenska kronor.

Någon i Gaza tyckte deras sedlar började bli söndertummade och tunnslitna och ville ha bättre grejer att handla sina frukostfrallor för.
Hjälp, vi gillar inte frallor från igår så det här får världssamfundet snarast åtgärda.
Vem är det som brukar agera springpojke åt Gazaborna?
Israel, naturligtvis.

Nu är det väl inte i första hand frukostfrallorna till fotfolket Hamasledarna månar om utan viktigare för dem är hur de ytterligare kan öka sin slagkraft i det krig de dagligen och stundligen förbereder sej för.
Underjordiska skyddsanläggningar kostar pengar
Raketer med allt längre räckvidd kostar pengar
Automatiska handeldvapen kostar pengar
Träningsläger i Iran kostar pengar
Bombmaterial kostar pengar
Uniformer kostar pengar

Glömt något?
Det skulle i så fall vara Gazabornas önskan att köpa de nya TV-appareterna (plasma?) som smugglats in via de väloljade tunneltransporterna.

Att Israel bryter mot sina egna lagar, 'Anti-Terror Funding Laws', när de medverkar till att finansiera terror luktar kriminellt, men vad betyder en liten lag när man åter igen får förmånen att agera springpojke åt Hamas.


En som också älskar att agera spring"pojke" åt Hamas är journalisten Amira Hass som ägnar sina journalistiska gåvor enbart åt att belysa Israels tillkortakommanden.
Att de är många det vet vi, men att de är så intressanta att någon viger hela sitt journalistiska liv åt att torgföra dem känns lite verklighetsfrämmande.
Om hennes namn verkar bekant kan det bero på att hon 2004 blev belönad av Anna Lindhs Memorialfond.

Amira Hass har nu tyckt till.
Hon anser i en färsk artikel att det inte är någon större skillnad på den värnpliktige Gilad Shalit som blev kidnappad av Hamas för 900 dagar sedan och en palestinsk fånge som sitter där han sitter för att han har bombat, mördat och lemlästat.
Att göra väsen av Gilad tycker hon är smaklöst trots att han inte har fri telefon eller får ta emot besök av Röda Korset och familjen som den palestinske terroristen i ett israeliskt fängelse har möjlighet till.
Smaklöst var ordet.

Hon är en fullvärdig spring"pojke" åt Hamas.




Gangsters, skottpengar, plasma TV, Amira Hass, springpojke, Hamas, Gilad Shalit, smaklöshet, ..
SvD HD DN B

Motpoler

Pogrom-Olmerts tordönsstämma ljuder allt mäktigare och utvecklar i bedövande klartext sina nyfunna kvasi-ideologier.
Bitte Hammargren bara insinuerar.

Man säger ju ibland att "alla sätt är bra utom de dåliga" och i de här fallen är båda sätten dåliga.
Urdåliga.

Olmert är rädd han ska bli bortglömd redan innan han skickats hem.
Risken var överhängande eftersom hans ämbetsperiod inte lämnat efter sej mycket annat än bedrövelse och skam.
När folket till slut lyckades avveckla "Skam-Olmert" genomgick han en metamorfos och förvandlade sej elegant till "Pogrom-Olmert".

Som den slipade advokat han är känner han väl till ordens betydelse.
Vissa ord fungerar bara som utfyllnad medan andra är känslomässigt laddade bomber.
Ett sådant bomb-ord är "pogrom".
Ett rys-ord som får även den likgiltige att rysa.
Ett skam-ord som får mänskligheten att enas om en kollektiv skam.

Ordet pogrom kommer från det ryska ordet för förrödelse och betyder statsunderstött medborgarvåld mot en utsatt grupp med förföljelser och massakrer som följd.
Eftersom Olmert under en längre tid varit staten Israels ledare är det följdaktligen han själv som är ytterst ansvarig för dessa hans påstådda pogromer.

Detta ord kunde Olmert inte avhålla sej från att missbruka.
Judarna i Hebron gillade inte att bli godtyckligt vräkta vilket de också uttryckte.
Att bli vräkt är en kränkning och kränkta individer kan utveckla metoder som icke kränkta individer inte skulle använda sej av.
De slog i blindo i den mån poliserna inte lyckades kväsa dem.
Detta hade naturligtvis inget med pogrom att göra men det bekymrade inte Olmert.
Ordet var ypperligt för sina syften.
Pogrom-Olmert var skapad.

Bitte Hammargren, levererar "berättelser ur livet" jag ofta har svårt att läsa i sin helhet.
De är så ofattbart naiva i sin framtoning att jag mest blir besvärad och får en känsla av att hon skriver för socialdemokraternas förskoleverksamhet (finns de?) – inte för en av Sveriges största och mest respekterade tidningsdrakar.
Hon vet att hon är iakttagen och aktar sej noga för att tala klartext.
Hon är Pogrom-Olmerts motpol och nöjer sej med att insinuera.

Hon utnyttjar till bristningsgränsen journalistens privilegium att välja sina ämnen.
Valet av ämne säger mer om en journalists moraliska heder än hur hon sedermera hanterar sitt ämne.
Bitte väljer konsekvent ämnen som misstänkliggör Israel och befäster araber/palestinier som offer.
Det är i och för sej hennes rättighet men om en journalist drabbas av diagnosen 'kronisk ensidighet' är botemedlet inget annat än en mycket lång semester.

Pogrom-Olmert fortsätter att sätta ned sina signerade fotavtryck där han drar fram.
Vad han inte vet är att han sätter ned dem i kvicksand.
Det hjälper inte hur många skräckslagna bebisar han pussar.

Bitte Hammargren skriver artikel efter artikel, alltid om samma sak.
Om att Israel och judarna är orsaken till allt ont på denna jord – men så skulle hon naturligtvis aldrig uttrycka sej.
Hon föredrar luddigt snyft som alltid går hem i stugorna.
Även i adventstider.

Olmert, Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet, pogrom, Hebron, journalistisk hederlighet, ..

SvD

Gullgossen

Att Benjamin Netanyahu inte är popular i vissa kretsar här i Israel kan jag ha en viss förståelse för (avundsjukan är lika illgrön här som i Sverige) men vad är det som gör att svenska skribenter och andra tyckare anser att det värsta som skulle kunna hända Mellanöstern som helhet vore om Netanyahu kom till makten?

Här respekterar man dock hans gedigna kunskaper, hans intelligens och hans förmåga att se till problematiken i stort – att se utanför ramarna.
Hans förslag till lösningar är konstruktiva och svåra att slå bort som skräp och att de inte har sitt ursprung i varken EU eller i Sveriges riksdagskorridorer gör dem definitivt inte sämre.
Under en tid hade han ansvaret för landets finanser och de är väldigt få som anklagar honom för att ha gjort ett dåligt jobb med de slantarna.
Han hade modet och kunskaperna att privatisera där det var lämpligt att privatisera och orkade stå emot trycket från en allmänhet som av naturliga skäl letade efter positiva överraskningar i den egna plånboken, utan att se helheten.

Inte många i Sverige visste vem Tsippi Livni var innan hon blev vald till ledare för Kadima-partiet, Sharons skapelse, som han fyllde med formbara "flyktingar" från andra partier.
Kanske hade de sett henne flimra förbi på en bild någon gång, otåligt svepande bort håret från ansiktet?

(Kan inte människan skaffa sej en hanterbar frisyr?)
Nej, hon lämnar inga outplånliga intryck vid första mötet, speciellt som det mesta hon säger är ordkonstruktioner utan inre övertygelse.

Svenska skribenter av rang utsåg henne dock snabbt till Mellanösterns räddande ängel.
Frågan är varför?

Svaret är naturligtvis att hennes främste medtävlare om premiärministerposten vid valet i februari är Benjamin Netanyahu.
Så låt bäste man eller kvinna vinna då...

Stopp och belägg, sakta i backarna, lugn, nu måste vi tänka – säger de garvade journalisterna.
Netanyahu har faktiskt stora chanser att vinna valet och det kan vi ju inte gå med på.
Jasså, det kan de inte.

På ytterligare en fråga vill jag veta svaret.
Vad är det då för fel på Netanyahu?
Ärligt, alltså.
Är hans namn alltför svårstavat?
Är hans fru alltför vacker? Alltför blond?
Är han en bortskämd gullgosse född med silversked i munnen?

Allt det där kan man med visst fog lasta honom för, men nu var ju frågan varför han inte skulle vara av lämpligt premiärministermaterial.
Har det med hans åsikter att göra?
Hans politik?
Vi börjar närma oss...

Jag tror det har allt att göra med att han skulle kunna vara bra för Israel.

Svenska skribenter får strax skrivkramp när något eller någon kommer på tal som skulle kunna vara bra för Israel.
Man slår bakut.
Man känner sina vänsterdogmer hotade och är rädda för att bli avslöjade.
Avslöjade att man egentligen bara har ett mål - att skada Israel.
Till varje pris.
Även till priset av att puffa för en för dem okänd kvinnlig politiker med frisyrproblem som i en annan värld skulle kunna sätta käppar i hjulet för folkviljan som tydligt signalerar sin önskan att äntligen få en premiärminister som är bra för Israel.

Netanyahu, Livni, frisyrproblem, flyktingar, gullgosse, Israel, vänsterdogmer, ..

D SvD K HD DN

Gaza tur

Vilken tur att Gaza finns.

Vilken tur att befolkningen har det så eländigt för hur skulle annars svenska media komma åt Israel?
Vilken tur att de uppfann Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting, som med tårar strömmande nerför de urgröpta kinderna – för fotografernas skull – berättade sitt lidandes historia.

Det svenska mediaetablissemanget vet att man inte får kalla någon "judesvin" och knappast heller säga att man tycker att Israel är en ganska onödig historia, men skam den som ger sej...
Det finns väl andra vägar att gå för att nå sina mål.

Man går till Gaza.
Man går till Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting, och låter honom berätta hur stygga israelerna är.
TT fyller sedan rutinmässigt på med färgsprakande insinuationer, de är väletablerade inom just det området.

Därefter är steget inte långt till publiceringar i våra större drakar.
Efterfrågan på just sådana artiklar är outtömlig.
Artiklar som berättar för läsaren om hur de stygga israelerna isolerat Gazaborna i sitt nu så populära "utomhusfängelse" med både luftkonditionering och medelhavsutsikt.
Frågan är om det ganska jordnära svenska folket går på dessa piruetter?
Sväljer svenskarna de känslomässigt laddade historierna från "en journalist på plats"?
Jag är inte helt säker.
Kanske fungerar de som klipulver?

Jag ser ibland tecken som tyder på att mediafolket lever i sin skyddade lilla verkstad medan Svensson tar det med ro.
Han vet när han ska lägga till och dra ifrån.Han känner ju till att Gaza styrs med jänhand av slipade terrorister vars enda mål är DÖD ÅT ISRAEL.
Folkets väl och ve då?
Hamas tycker inte riktigt om den frågan så de besvarar den med en slogan – lite får de väl offra...

Svenska media skriver väldigt sällan om den islamistiska terrorregimen i Gaza och det får man ju förstå.
Det skulle ju omedelbart kasta grus i det annars så väloljade maskineriet där Gaza är offret och Israel boven.
Skulle man skriva om Hamas blev det ganska klurigt att kringgå det faktum att Israel är offret och Hamas boven.

Inget prat om Hamas, bara om Ahmed, eller var det kanske Abu-nånting.
Vilken tur att Gaza finns.

Gaza, svenska media, utomhusfängelse, skyddad verkstad, Svensson, Hamas, ..

SvD SvD SvD PS HD SDS HD ND HD DB DB

Ordklyveri i Hebron

Hebron brinner.
Fredshuset eller Det Omtvistade Huset som köpts av judar och bebotts av judar blev med hjälp av massiva insatser av polismakten tömt på sina hyresgäster.
Det var inte så att de ombetts flytta för att de smutsat ner, stört grannarna med hög musik eller varit allmänt otrevliga.
Nej, de blev avhysta för att de var judar.

Nu är de ute och alla är nöjda och glada eller...???
De flesta säger att lag är lag och lag måste följas men hur det nu än är med den saken så känner många att allt ändå inte var glasklart.
Kanske den dåliga eftersmaken har att göra med det rent juridiska ordklyveriet som det politiska etablissemanget försökte hålla hemligt så länge som möjligt.

Domstolsutslaget sa inte att nu måste polisen omedelbart ta sej ner till Hebron och skyffla ut hyresgästerna eftersom de bor där olagligt.
Nej så var inte fallet.
Två saker blev fel.
De sa inte att polisen måste avhysa människorna i det omtvistade huset, de sa att de kunde göra det.
Med andra ord så var avhysning ett alternativ bland flera andra.
De sa heller inte att de bor där olagligt.
Domstolen hade bara inte haft tid att studera ärendet och sätta sej in i problematiken så – "ta det lugnt men om det nu finns andra orsaker som vi inte för tillfället lägger oss i så har ni nu vår tillåtelse att avhysa hyresgästerna".

Några tafatta medlingsförsök gjordes och redan medan folk var på väg hem från ett sådant möte drog poliserna på sej sina uniformer och tvingade ut hyresgästerna – de flesta med våld.
Snabbt, enkelt och problemfritt – i stort sett.
Så kan man uttrycka sej om man är pragmatiker utan mänsliga drag men vanligt folk behöver bredda problematiken för att förstå.



Vad man då ser är aningens förbryllande.
Människor, som älskar sitt land och som dessutom anser att det som sedan urminnes tider varit deras fortfarande är deras, är lovligt byte.
Människor, som inte anser att landet som varit deras sedan urminnes tider fortfarande är deras, vill i stället att landet ska säljas på öppna marknaden och demonstrerar också för att så ska ske.
I Nili'in, Bili'in och på andra platser finns välorganiserade protestorganisationer som utnyttjar fredagarna till våldsamma demonstrationer mot skyddsstängslet.
Det är långt ifrån bara araber som protesterar – det är många israeliska vänsterungdomar som lånat pappas kreditkort och nu lever loppan bland arafatschalar och palestinska uppviglare.

En intressant företeelse, med tragikomiska svenska inslag, är turistdemonstranterna.
ISM-are och fristående uttråkade individer agerar medlöpare i dessa demonstrationer, ofta med kameror och filmkameror som tillhyggen så ingen ska missa deras hjältemodiga bidrag till mänsklighetens fromma.

Dessa vänsterorienterade våldsverkare, svenska turister och andra, får hålla på månad efter månad utan annat motstånd än några iakttagande soldater vars mandat att agera begränsats till att säga "BU".
Dessa vildskott är tabu – inte röra, medan högerungdomarna är lovligt byte.

Det luktar politik mer än juridik och framför allt luktar det valfläsk!
Svett fläsk luktag gruvligt och detta har möjligen samband med den sura eftersmak många i Israel känner efter gårdagens "eleganta" utdrivningsmanöver i Hebron.

Shalom House, Hebron, turistdemonstranter, valfläsk, arafatschalar, ordklyveri, ..

En kopp kaffe med Gahrton

Jag kan inte hjälpa det men jag blir faktiskt ganska nyfiken på den mannen.
Vad har format honom och vad är hans drivkrafter?
Han är ju en entusiast på sitt vis även om hans ämnesval är lite udda.
Är man fundersam vill man ju ha svar på sina funderingar så jag såg till att han bjöd ut mej på en kopp kaffe.

När jag var yngre tyckte jag nog han var ganska mysig med sina säckiga manchesterbyxor och sitt skägg för att inte nämna hans genuina "söder-om-landsvägen-mål".
Han var lite mindre driven då och var väl känd under många år mest för att han gillade grönt.

Åren gick och han blev allt med slipad med vilket menas - slängd i käften.
Jag har bestämt för mej att han var nere en sväng i Bryssel också men om han åstadkom något bestående för eftervärlden där var det nog kopplat till anarkistsvängen.

När ansiktet började bli mer fårat blev också den offentliga sidan av Gahrton mer fårad vilket resulterade i att han allt oftare sprang vilse bland fårorna.
Nu när han stigit i graderna så till den milda grad att han blivit högsta hönset i Palestinagrupperna då blir man nästan bländad av hans frustande patos.
Han får liksom till det lite för ofta...
Sådant brukar kallas för besatthet.

Vi börjar närma oss kaffestunden nu för jag måste fråga honom vad det är som gör att han brinner.

Eländes elände – han bjöd på te.
Grönt te.
Metamorfosen var uppenbarligen inte total.

Eftersom det handlar om en persons världsbild är det lite känsligt men det är bara att kasta sej utför stupet.
"Per, varför hatar du Israel"?
"Snälla du – var teet OK? – jag hatar verkligen inte Israel. Jag bara hatar vad de gör".
"Men vad de gör gör de ju för att överleva".
"Överleva? De torterar ju de stackars palestinierna så snart de ser någon och ..."
"Nej, nu får du väl ändå skärpa dej".
"Läs min nya bok. Där står det att israelerna torterar palestinierna stup i kvarten när de inte bygger murar och jagar bort kvinnor och barn från olivlundarna. Det står i boken".
"Du menar 'Palestinas frihetskamp' – och lite annat tjusigt...? Den där kolossen på 736 sidor?
Har du skrivit den? Jag undrade just vilken dåre som satt en titel på sin bok om något som inte finns? Titeln alltså.
Det enda Palestina (förutom det Brittiska Mandatet) som någonsin funnits fick ju sitt namn år 133 nån gång av den romerske kejsaren Hadrianus och om honom handlar ju inte boken speciellt mycket".
"Men det förstår väl varenda kotte. Jag menar ju Palestina. Arafats – nej, Abbas Palestina förstås och ja, det är faktiskt - hmmm - lite invecklat, Hamas har ju också sin lilla bit av Palestina".
"Men om Palestina redan finns då finns det ju inget att bråka om".
"Nej, det finns inte – jag menar... det finns ju visst. Det står i boken"!
"Ska vi ha varsin kopp te till? Kanske en ...... "
"Nej, jag måste gå. Jag har så mycket att göra.
Vad var det du sa om Palestina, att om det inte finns så... - klart det finns, men då...
Jag måste gå, måste kolla i boken.
Hej då. Jag lämnar en sedel när jag går ut. Hörs".

När Per hade gått satte jag undan resterna av mitt blaskiga te och beställde in en kopp hett, starkt kaffe och en doftande kanelbulle.
Hans sedel räckte nog till det också.

Per Gahrton, palestinierna, Palestinagrupperna, kanelbullar, Hadrianus, ..
DN

Moishele

I alla nyhetssändningar i kväll hörde vi lille Moisheles gråt och rop: "ima, ima, ima".
Han tog ett djupt andetag, grät så det skvalade och ropade ut sin längtan efter "ima, imaaa..."

Lille Moishele är den tvåårige sonen till rabbinparet Holtzberg som mördades i Chabad House i Mumbai för några dagar sedan.
Moishele räddades ur infernot av sin barnsköterska Sandra mitt under brinnande belägring.
Nu saknade han och längtade efter sin ima.
Ima betyder mamma på hebreiska – men det har ni nog redan förstått.

Denna hjärtskärande gråtsession tilldrog sej under en minnesstund i synagogan i Mumbai men Moshe (hans riktiga namn) såg betydligt nöjdare ut när vi strax därefter träffade honom på flygplatsen på väg hem till Israel.
Han skulle i alla fall få ta med sej sin älskade nanny Sandra till sitt och sina föräldrars hemland.

Man visade grymma bilder i kväll inifrån Chabad House.
Det var mycket värre, mycket grymmare än vi hade föreställt oss.
Allt som kärleksfullt hade vårdats låg i ruiner med blod och kulhål överallt.
Hur kropparna såg ut när de hittades vill jag inte gå in på mer än att de blivit utsatta för en systematisk och utstuderad tortyr innan de mördades.

Ger Islam sin välsignelse till tortyr?
Kanske är det rent av en befallning...???
Gäller speciella regler för judar?

Det enda som var bevarat var ett stort porträtt av 'The Lubavicher Rebbe'.
Inte en rispa, inga blodstänk besudlade denna juvel mitt i förödelsen.

Det var mycket värre än vi trodde.
Det var mycket sorgligare än vi trodde.
Fråga lille Moishele.

Moshe Holtzberg, Chabad House, Mumbai, Islam, Lubavicher Rebbe, ..

SvD D

Sagoberättaren

Barn är barn och ibland skulle jag vilja vara ett litet barn igen.
När det är något läskigt på film så blundar barnet och bums - det läskiga försvinner.
Barn är smarta, barn vet.

Det har varit några jobbiga dagar nu och jag önskar jag kunde blunda bort allt som gör ont.
Det är ett bra tag sedan jag var barn och jag borde för länge sedan ha slutat göra som barn gör.
Jag skulle dock bra gärna vilja – i varje fall en kväll som denna.

Tänk att ha någon som läser en saga för en på ett sådant sätt att man upplever det som verklighet.
Man bara lyssnar och följer med vad som händer på ett behagligt avstånd från alla kusligheter som brukar ingå i ett sagokoncept.
Även om man upplever sagans förvecklingar med hela sin varelse så vet man samtidigt att det är just en saga.

Det var ingen saga i Mumbai.
Det var den grymma verklighetens grymma ansikte vi såg i Mumbai.

Det var ingen saga i går kväll när några välriktade granater slog ner bland soldaterna i Gazas närområde och trasade sönder benen på en av ungdomarna.
Han kommer att få leva resten av sitt liv med bara ett ben.

Det var ingen saga när judar, soldater och araber slogs i Hebron idag.
Det blir så när ledarna i stället för att tala försoning skvätter bensin på lågorna.

Det var ingen saga att biträdande försvarsministern Vilnai sa att en större operation i Gaza kommer allt närmre.
Att vi hört detta förut gör kanske att vi betraktar det mer som saga än verklighet.
På gott och ont.

Det var ingen saga att sheikh Salah eldar de israeliska araberna att hata Israel mer och mer och mer...

Det var ingen saga vi hörde från Olmert när han proklamerade att han ger upp allt som en gång givits honom att förvalta.
Han berättade stolt att han numera trampar på vad för andra är dyrt och kärt.

Det VAR dock en saga att det mördade rabbinparets lille bebis räddades ut ur infernot i Chabad House i Mumbai.
En liten bebis jag hoppas kommer att kunna njuta av många, långa och helt underbara sagor.

Verklighet eller saga?
Blott en dag ett ögonblick i sänder...
Försiktigt, mycket försiktigt.

Mumbai, sheikh Salah, Gaza, Vilnai, Olmert, sagor, barn, ..

En sjuk jord

Vi bor på en sjuk jord.
Det tragiska är att botemedlet består av långt starkare mediciner än ett plåster.

Idag har två eländiga nyheter stångats med varandra.
Olmert och Mumbai.

Om hela den uppmärksamhet Mumbai fått idag orsakats av en önskan att folk en gång för alla ska lära sej att staden bytt namn från Bombay till Mumbai – då tycker jag nog de spelat över en aning.
Mumbai som ibland kallas Indiens New York upplever just nu sitt 9/11.
En bombastisk men välplanerad terrorattack där ett tiotal välvalda mål blev attackerade började för cirka ett dygn sedan och de sitter fortfarande mitt i smeten.
Att förövarna är muslimer behövde ingen berätta.

By the way - det är sällan man hör de utmärglade flykningarna i Darfur iscensätta spectaculära serieattacker.
Konstigt egentligen – de om några borde väl vara "frustrerade".

Olmert, på vilken den kriminella snaran dragits åt ytterligare ett varv, har blivit sågad av sitt parti, Kadima.
Han har efter ett gemensamnt beslut blivit ombedd att lämna sitt uppdrag men några sådana tankar har inte Olmert.
Han har så mycket att göra...

Olmert/Kadima/Livni-affären betraktas i många kretsar som valfläsk (kan så vara) men det kan nog också ses som den berömda droppen.
Någon gång har man liksom fått nog.
Detta spel har idag fått en del oväntade konsekvenser.
Vi har sett ett nytt fräscht par träda fram, en nybildad koalition.

Olmert + Bibi = sant
Bibi + Olmert = lika sant

Under ett möte där landets finanser vädrades och nya idéer luftades prisade Olmert Bibi och Bibi återgäldade vänligheterna.
Det är inte helt säkert att Bibi önskar Olmert ut just nu för med Livni i premiärministerstolen fram till valet kan hon skaffa sej en starkare ställning bland potentiella väljare.
Om hon sköter sej – vill säga.

Olmertaffären har hela dagen fått ge vika så snart det funnits uppdateringar från Mumbai och uppdateringarna har varit många.
Nya explosioner och nya ögonvittnen.
Ny skottlossning och nya bränder.
Overkligt – som en film.

Jag försökte föreställa mej hur det skulle kännas att barrikadera sej i ett hotellrum av skräck för att antingen bli ihjälskjuten eller att bränderna skulle sprida sej.
Jag misslyckades totalt.
Jag försökte sedan föreställa mej hur det skulle kännas att vänta på tåget och plötsligt bli skjuten på, se hur den ene efter den andre segnade ner död i sin egen blodpöl medan jag själv var förlamad av skräck.
Jag kunde inte frambringa någon skräck hemma i vardagsrummet.
En allmän sorg över vår sjuka jord drabbade mej dock och den sorgen kommer nog att hänga med ganska länge.

När det blev tid för Olmert igen var den stora frågan vad Livni och Kadima gör nu.
Olmert låtsas som om det regnar och Livni sa faktiskt det hon sa.
Hon sa dessutom att det inte fanns någon annan utväg än att Olmert drar på sej mjukisbrallorna och drar iväg på semester.
... och om han nu inte gör det som han sa att han inte tänker göra?
Vad gör Livni då?

En sak är säker – hon kan inte kosta på sej att låtsas som om det regnar.
Hon har i så fall gjort det en gång för mycket.
Mumbai, Indien, Darfur, Olmert, Kadima, Livni, ..
SvD DN DN SvD SvD SvD AB SvD DN SvD DN DN SvD P P P P P DB DB DB DB DB
DB DB DB SDS AB

Kuntars Eriksgata

Samir Kuntar har varit ute på Eriksgata.
Ni kommer väl ihåg barnamördaren som Olmert bytte mot ett par kistor innehållande kvarlevorna av de två kidnappade israeliska soldaterna Goldwasser och Regev.
Den enda ursäkten till denna ovärdiga byteshandel var att om möjligt hjälpa de anhöriga att gå vidare.
Detta var nu inte Olmerts bevekelsegrunder som med all säkerhet var av det mindre ädla slaget.

Nåväl, detta ska inte handla om Olmerts bevekelsegrunder utan om Kuntars Eriksgata till de gyllene salarna i Damaskus.
Av president Assads hand fick han mottaga landets högsta medalj, "The Syrien Order of Merit", som bevis på lång och trogen terroristtjänst.
Den längsta tiden av denna terroristtjänst tillbringade han i israeliskt fängelse där han fick studera samtidigt som han lyckades att äta upp sej ganska duktigt.

Kuntar tog sej därefter från Damaskus till det ödsliga landskapet vid gränsen mot Israel.
Detta är drusiskt område och druser från båda sidor om gränsen hade samlats för att, om inte tillbedja, så andäktigt lyssna till vad denne ädle krigare hade att säga.
På den israeliska sidan hade förutom några hundra druser också samlats folk från den Islamska Rörelsen med sin ledare, Raed Salah, i spetsen.
En arabisk Knessetledamot sägs också storögt ha lyssnat till Kuntar.

Det är så olyckligt att druser på ena sidan om gränsen har släktingar på andra sidan men de har trots avståndet funnit ett sätt att kommunicera.De går till en speciell höjd vid gränsen de kallar "Roparhöjden" och ropar därifrån ut sina meddelande till kusinen på den syriska sidan – och tvärt om.

På den syriska sidan hade man förberett Kuntars framträdande genom att dekorera en scen och pryda den med Assads porträtt i jätteformat.
Man hade hissat en massa syriska flaggor och spelade den syriska nationalsången på högsta volym.
Kuntar tröstade druserna på den israeliska sidan med att Assad lovat honom att snart skulle den syriska flaggan också hissas på den israeliska sidan och Raed Salah svarade med några väl valda fraser av vördnadsfull karaktär.

Alla hade sedan gjort sitt och gick hem var och en till sitt land.
Kuntar hade stigit ännu några pinnhål på karriärstegen för barnamördare.

Vad som är svårast att greppa i den här historien är vördnaden och entusiasmen för en seriemördare.
Jag trodde vi människor var lika i det avseendet att vi tog betämt avstånd från mord och annat djävulstyg men det är tydligt att i vissa kulturer tänker man tvärtom.
Man högaktar och ärar en person som med berått mod mördat en pappa och hans fyraåriga dotter, en kvinnlig polis och indirekt också den tvååriga dottern som kvävdes till döds när hon tvingades till tystnad för att undgå Kuntars dödsdans.
Man hyllar en sådan man......

Är det kulturellt betingat, religiöst betingat eller är det bara för att offren var judar?
Jag vågar knappt skriva det men jag misstänker att det är det sistnämnda som gäller.

Samir Kuntar, Bashar Assad, druser, Syrien, barnamördare, ..

Prat

Är prata lösningen på världens problem?

En del kommer att säga ja medan andra lika övertygat kommer att säga nej.

Obama blev president för att han är bra på att prata, vill prata och kommer att prata.
Räcker det?
Kanske en bit.
Kanske hela vägen.

I FN pratar man och ibland skriver man ner pratet på ett papper och kallar det för en resolution.
Sedan röstar man och de som vinner får ett pris...
Nej, inte riktigt så – men nästan.
I FN är det nästan alltid samma grupp som får ett pris – israelhatargruppen.
De är många, fler än hälften och då vet du ju hur det går.
Om fler än hälften tycker samma sak så vinner de och det kallas för majoritetsbeslut.
I FN är israelhatarna alltid fler än hälften och därför vinner de.
Inte för att de har rätt utan för att de är flest.
Var gång.

I en artikel i DN häromdagen propagerade ledarskribenten för att låta det halta och lytta FN få fortsätta att trampa vatten.
Ett sådant resonemang tyder på grav handlingsförlamning.

Fatah och Hamas pratar och bråkar och pratar igen.
Trots detta är de mer oense än någonsin.
Att de någonsin kommer att prata sej samman är tveksamt och ju snabbare de inser att äpplen och päron inte är samma sorts frukt ju enklare blir det att hitta en vettig lösning.

Iran ska gu´bevars också pratas med.
EU har redan pratat med Iran en längre tid och jag misstänker att iranierna har roat sej kungligt.
"Dessa naiva européer som vrider sej som maskar..."
Nu tänker Obama prata med mullorna och visst – lycka till!

Israel och palestinierna pratar.
Olmert pratar med sin favorit (Abbas) och Livni pratar med sin (Qurei).
Förmodligen vet inte det ena paret vad det andra pratar om, de bara pratar på.
Olmert bjuder på ceremoniela middagar medan Livni ställer fram burken med snabbkaffet.
Båda pratparen utför sina hemliga ritualer och en kuslig konsekvens är att israelerna i början av februari kommer att rösta med förbundna ögon.
De är inte betrodda att veta, dessa lägre stående varelser.
Pratet har uppenbarligen inte lett någonstans men ingen vet.
För att eventuellt nå någonstans fortsätter man att prata.

Låter det klokt, ansvarsfullt och som en framkomlig väg mot ett fredligare Mellanöstern?
Ingen aning.

Nu till det svåra.
Var är alternativet till att prata?

Kanske att skapa "facts on the ground"?
Jag tror inte två parter kan genomföra förhandlingar innan det finns en vinnare och en förlorare.
Detta är idag oerhört avlägset eftersom Olmert är rädd för att vinna och Abbas aldrig skulle erkänna att han förlorat – hur många gånger han än förlorar.
Förhandlingar i detta läge blir följdaktligen mest – prat.
Prat utan resultat.

förhandlingar, Obama, FN, samtal, Abbas, Qurei, Olmert, Livni, Iran, ..