När man tänker berätta lite om palestinierna slås man strax av frågan – vilka palestinier?
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.
Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.
Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.
Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.
I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.
Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?
Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.
På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.
Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.
Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.
Det är egentligen ganska underligt att inte fler ställer samma fråga men man har ju blivit tillvand på något sätt.
Att klumpa ihop dem till en homogen grupp funkar inte i verkligheten.
Vi har de någorlunda sekulariserade palestinierna på Västbanken där Abbas är kung och så har vi de islamistiska palestinierna nere i Gaza där Hamas försöker regera.
Detta är naturligtvis en grov uppdelning men ungefär så ser det ut vid ett första påseende.
Dessutom kan vi dela upp dem enligt politiska gränsdragningar och då blir söndringen ännu tydligare.
Vi har presidenen, Mahmoud Abbas med sitt krigarnamn Abu Mazen, som av någon oförståelig anledning kallades "a man of peace" av både Bush och Rice.
Vi får se om Obama nu hakar på trenden.
Nere i hamasgettot i Gaza finns en man som kallar sej för premiärminister och heter Ismail Haniye allt medan Västbankspalestinierna har sin egen premiärminister vid namn Salam Fayyad.
Att palestinierna håller sej med dubbel upplaga av premiärministrar är det ytterst få som reagerar över trots att det knappast kan vara någon idealisk lösning.
Abbas är den som i världssamvetets ögon är klassad som acceptabel och ska både stödjas och stöttas för utan uppholstring inser de att hans regim kommer att falla ihop som ett korthus.
Han är den omvärlden satsat alla sina kort på och enligt prestigens lagar kan man inte bara ge upp utan han måste stöttas och stärkas och stärkas och stöttas, även om man egentligen inte vet vad man håller på med.
Alla inser att han bara är en annonspelare men ingen vågar säga det högt.
Ingen vet bättre än han själv att utan beskydd från IDF hade han varit bortplockad från sitt kontor för länge sedan.
Dessutom gick hans ämbetsperiod ut i januari men det verkar ingen anse vara speciellt viktigt – viktigare då att uppehålla skenet av honom som palestiniernas starke man.
Skenet får bli en ersättare för verkligheten.
I Gaza finns Haniye som påstår att han är den ende laglige premiärministern, men även om han blev vald i ett demokratiskt val så förlorade han snabbt sin legitimitet efter sin blodiga militärkupp mot sina palestinska Fatah-bröder i juni 2007.
Då släpade hans gorillor ut andra palestinier ur sina hus och sköt ner dem framför deras familjemedlemmar och hade några varit dumdristiga nog att försöka gömma sej på ett hustak så jagade de upp dem där också och för att spara några kulor slängdes dessa olyckliga behändigt ut i himlarymden för att sluta sin färd som en oigenkännlig massa nere på asfalten.
Efter den händelsen får Haniye finna sej i att bli betraktad som en diktator.
Tycker ni fortfarande att det palestinska problemet är klart som korvspad?
Vi har det där med religionen.
I Gaza är man besatt av religion – observera att endast den rätta läran är accepterad och sharialagar är på väg att antas där straffen varierar från spöstraff till hängning med lite lämplig kroppsstympning där emellan.
I Gaza företar man sej ingenting om inte Allah saktionerat det så vi utgå från att det är en Allah välbehaglig gärning att hålla den unge Gilad Shalit i fångenskap år ut och år in.
Att det är moraliskt tveksamt - ja, vem bryr sej?
Jag vet inte om de Iran-utbildade gossarna som skjuter raketer in över Israel lite när det passar gör detta för att behaga Allah - kanske är de ute efter bonuspoäng.
På Västbanken där Abbas försöker styla upp sina Fatah-män ägnar man sej åt en Islam utan yvigare gester.
Hans USA-tränade gossar är ofta ute och samlar ihop spridda hamasgäng som satsat sina liv på att göra om Västbanken till Hamasbanken.
Själv far Abbas världen runt gång på gång för att påminna makthavare och andra om att det är han som är president i 'landet som inte är'.
'Landet som inte är' som har både president och en dubbel upplaga av premiärministrar.
Att vara hamasnik i Gaza är heller inte så enkelt för trots sina ökända maktmetoder är de inte herrar i eget hus.
Uppe i Damaskus i Syrien sitter kejsaren av Hamas, Haled Mashal, och driver sin hovstat.
I sina förgyllda sammetssalonger sitter han och bestämmer över sitt Gaza men ledargarnityret där, som befinner sej ljusår från elegansen i Damaskus, blir ibland lite irriterade.
Haniyes tankebanor är inte alltid identiska med Mashals och som extra krydda finns det i Gazas absoluta toppgarnityr ytterligare en man att räkna med, Mahmoud Zahar, vars kännetecken är en obrottslig trohet mot de islamistiska trenderna.
Zahar är den mest dogmatiske av de dogmatiska och det är oftast han som får något gjort.
Ska det smugglas in några miljoner dollar till Gaza är det Zahar som får jobbet.
Tillbaka till Abbas.
Abbas finns där för att västvärlden bestämt att han ska finnas där.
Västvärlden har bestämt att det är honom man ska förhandla med och att det är han som ska ha pengarna, för så snart det handlar om palestinier så handlar det också om pengar.
Mycket pengar.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.
Inte deras pengar utan pengar de pådyvlas så att risken inte ska finnas att de börjar tjäna egna pengar och då inte kommer att behöva stå i tacksamhetsskuld till väst.
Det är inte helt enkelt detta spel och gallerierna är månghövdade.
I bakgrunden döljer sej naturligtvis de stora oljepengarna.
Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?
Att Bush och andra satsade på Abbas från början hade kanske sina grunder men som situationen ser ut idag har han ingen reell uppgift.
Även om han skulle lyckas pränta ner sin signatur på ett fredsfördrag med Israel skulle det bara gälla för Ramalla med omnejd.
Hamas nere i sin ringhörna är förbjudna av Den Högste att stifta fred med Israel, så vad är vitsen?
Vi vet dessutom att Abbas och hans Fatah är den svagare länken medan Hamas, pådrivna av Iran, Syrien och Hizballah, är mycket starkare och mycket mera målmedvetna.
Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.
Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.
palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...
Att sedan Mashal i Damaskus jobbar stenhårt på att peta bort Abbas för att bli palestiniernas oomstridde kultlfigur förenklar inte heller bilden.
Var kommer då Israel in?
Egentligen finns de inte med alls.
Alla ingredienser i den palestinska soppan är hemmaproducerade och att hålla grytan kokande klarar de också av riktigt bra.
Lite uppfriskande hatpropaganda, lite kryddiga bombbälten uppblandade med en delikat raketsvärm då och då gör soppan både het och mustig.
palestinierna, Abbas, Gaza, Hamas, Västbanken, Haniye, Qurei, annonspelare, militärkupp, diktator, sharialagar, Allah, Gilad Shalit, Fatah, Islam, Mashal, Zahar, oljepengar, Ramalla, Iran, ...
