Kuntars Eriksgata

Samir Kuntar har varit ute på Eriksgata.
Ni kommer väl ihåg barnamördaren som Olmert bytte mot ett par kistor innehållande kvarlevorna av de två kidnappade israeliska soldaterna Goldwasser och Regev.
Den enda ursäkten till denna ovärdiga byteshandel var att om möjligt hjälpa de anhöriga att gå vidare.
Detta var nu inte Olmerts bevekelsegrunder som med all säkerhet var av det mindre ädla slaget.

Nåväl, detta ska inte handla om Olmerts bevekelsegrunder utan om Kuntars Eriksgata till de gyllene salarna i Damaskus.
Av president Assads hand fick han mottaga landets högsta medalj, "The Syrien Order of Merit", som bevis på lång och trogen terroristtjänst.
Den längsta tiden av denna terroristtjänst tillbringade han i israeliskt fängelse där han fick studera samtidigt som han lyckades att äta upp sej ganska duktigt.

Kuntar tog sej därefter från Damaskus till det ödsliga landskapet vid gränsen mot Israel.
Detta är drusiskt område och druser från båda sidor om gränsen hade samlats för att, om inte tillbedja, så andäktigt lyssna till vad denne ädle krigare hade att säga.
På den israeliska sidan hade förutom några hundra druser också samlats folk från den Islamska Rörelsen med sin ledare, Raed Salah, i spetsen.
En arabisk Knessetledamot sägs också storögt ha lyssnat till Kuntar.

Det är så olyckligt att druser på ena sidan om gränsen har släktingar på andra sidan men de har trots avståndet funnit ett sätt att kommunicera.De går till en speciell höjd vid gränsen de kallar "Roparhöjden" och ropar därifrån ut sina meddelande till kusinen på den syriska sidan – och tvärt om.

På den syriska sidan hade man förberett Kuntars framträdande genom att dekorera en scen och pryda den med Assads porträtt i jätteformat.
Man hade hissat en massa syriska flaggor och spelade den syriska nationalsången på högsta volym.
Kuntar tröstade druserna på den israeliska sidan med att Assad lovat honom att snart skulle den syriska flaggan också hissas på den israeliska sidan och Raed Salah svarade med några väl valda fraser av vördnadsfull karaktär.

Alla hade sedan gjort sitt och gick hem var och en till sitt land.
Kuntar hade stigit ännu några pinnhål på karriärstegen för barnamördare.

Vad som är svårast att greppa i den här historien är vördnaden och entusiasmen för en seriemördare.
Jag trodde vi människor var lika i det avseendet att vi tog betämt avstånd från mord och annat djävulstyg men det är tydligt att i vissa kulturer tänker man tvärtom.
Man högaktar och ärar en person som med berått mod mördat en pappa och hans fyraåriga dotter, en kvinnlig polis och indirekt också den tvååriga dottern som kvävdes till döds när hon tvingades till tystnad för att undgå Kuntars dödsdans.
Man hyllar en sådan man......

Är det kulturellt betingat, religiöst betingat eller är det bara för att offren var judar?
Jag vågar knappt skriva det men jag misstänker att det är det sistnämnda som gäller.

Samir Kuntar, Bashar Assad, druser, Syrien, barnamördare, ..

Som vanligt

Ny vecka och allt är som vanligt igen.
Faktiskt.
Om man med det menar att det tillhör vanligheten att premiärministrar vadar upp över öronen i kriminalitetens gyttjebad – ja, då är allting som vanligt.Solen skiner och det är sommar, blå himmel och varmt och skönt.

Förhören fortsätter med den amerikanske finansiären av Olmerts valkampanjer och extravaganser.
I vilken utsträckning det ena överväger mot det andra börjar så smått ta form.
Olmert kommer inte ihåg någonting och Talansky, ett av huvudvittnena, blandar ihop det mesta.
Inte avundas jag de utredare som ska försöka bringa reda i dessa protokoll.

Men som sagt solen skiner och allt är som vanligt.

Gilad Shalit sitter fortfarande i sitt kidnappningsgömme i Gaza och jag hoppas verkligen han har tillgång till luftkonditionering.
Mat är viktigt, vatten är ännu viktigare men utan luftkonditionering i Gaza är man förvisad till helvetets förgård.
Olmert lovar var dag att han ska plocka hem killen men Hamas höjer budet lika ofta.
Nu efter Nasrallahs succée har Haniye i Gaza fått blodad tand.
Grrrrrrrrrrrrrrrrr, gläfser han och meddelar att nu har han bevis på att israelerna betalar vad som helt och hur mycket som helst för att få tillbaka en saknad soldat.
Han har ju rätt, Haniye.
Olmert som är en mästare i kortsiktigt tänkande har skapat förebilden genom uppgörelsen med Nasrallah och Haniye tänker nu helt enkelt göra lika dant.
I hans situation hade jag också gjort likadant.
Han behöver ju inte vara dum för att han är Hamas premiärminister.

Som ni ser, allt är precis som vanligt.

Israels kloke (om de fortfarande finns några sådana) meddelar att vi går mot kärvare tider.
Som om vi inte redan förstått det...
De säger att Hizballah, nu när den store-lille Kuntar är återlevererad till moderlandet, längtar efter att ge sej ut och bråka.
De påstår också att Hamas funderar på stordåd.
Om de nöjer sej med att fundera må det väl vara hänt, men när något så lockande kommer på tal som att reta upp Israel är det lätt att förflytta sej från ord till handling.

Hade vi haft fred, lugn och ro hade det inte varit som vanligt.
Nu har vi varken fred, lugn eller ro så allt är så otroligt, ofattbart och outhärdligt vanligt.
Dessutom skiner solen...

Bottenlös grymhet

Bottenlös grymhet.
Hizballah med sin ledare Nasrallah, har inför världen – för de som vågar lyssna – presenterat exakt vad de står för.
Bottenlös grymhet.

För ungefär två år sedan kidnappade Hizballah två israeliska värnpliktiga.
Ehud (Udi) Goldwasser och Eldad Regev.
De sprängde deras bil och när man såg de rykande svarta resterna så undrade man i sitt stilla sinne om någon verkligen kunnat ta sej levande ur detta vrak.

Undra är just vad de anhöriga och alla vi andra har fått göra ända sedan dess.
Ingen enda ledtråd om killarnas tillstånd har getts och naturligtvis ingen information om de är levande eller döda.
Detta har inte berott på dålig postgång eller andra yttre omständigheter utan på att sådan är deras taktik.
Zero information.

Hur de anhöriga har kunnat överleva i denna ovisshet är en gåta men kanske ligger det något i att man får den kraft man behöver. Naturligtvis är detta Hizballahs väl utarbetade taktik för att plåga de anhöriga bortom möjligheternas gräns.
Inte ett ord, inte en viskning - inte ens en liten felsägning.
Vattentätt och lufttätt många gånger om.

Jag tänker på de lättledda svenskar som under Libanonkriget - som följde på kidnappningen, raketanfallen och människomorden - stolta marscherade under banderoller som "Hizballah det är vi" och liknande texter.
Innebär det att dessa marschkängor också stöder Hizballahs taktik att undanhålla all information till de anhöriga?
Innebär det att de tycker det är rätt och riktigt att Röda Korset hindras från att besöka de kidnappade killarna?
Innebär det att de stöder tesen att kriminalitet ger moralisk rätt till ytterligare kriminalitet?
Innebär det att de föredrar grymhet framför medmänsklighet.

Nu ska killarna få komma hem. I vilket skick vet ingen - ingen som räknas.
I utbyte har de bl.a. blivit lovade en gossa vid namn Samir Kuntar.
Om honom stod det att läsa när det begav sej:

According to a 1979 Maariv newspaper report, Kuntar first shot Israeli civilian Danny Haran on the Nahariya beach and drowned him in front of Einat his 4-year-old daughter. Kuntar then turned his attention towards the 4-year old. He took his rifle and then swung it across the toddler's head, knocking her to the ground. He, then laid her head on a rock and beat her on the head until her skull was crushed and she was dead.
Kuntar har sedan dess suttit i israeliskt fängelse och ätit upp sej men ska nu få komma hem.
Levande.
Han har dessutom berättat för sin chef, Nasrallah, att han längtar efter att åter igen engagera sej i kampen med de ädla målen – att utplåna Israel.

Nej, detta är ingen söndagsskoleberättelse.
Det är en berättelse direkt ur livet – det bottenlöst grymma livet med Hizballah.


Slutligen en kommentar av Karnit Goldwasser efter regeringssammanträdet i går där de beslöt att genomföra fångutväxlingen. Olmert samlade de anhöriga i sitt kontor och .........

After the rest of the family members left his office, Karnit Goldwasser, Ehud's wife, stayed behind. She went up to Olmert, shook his hand, and with red-rimmed eyes said: "I've been fighting for two years, and I feel that in the end, even if I won, what has it all been for?
So I can shout 'Hooray, I'm a widow'?"

Olmert listened, and the tears coursed down his cheeks.