Visar inlägg med etikett FN's säkerhetsråd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FN's säkerhetsråd. Visa alla inlägg

19 februari 2011

Dagsländor eller 'professionell glömska'


Det verkar som om det är hög tid att plocka fram kartan och verkligen fösöka lära sej var alla små och ännu mindre arabländer i Gulfområdet ligger.
Man har ju vetat så där på ett ungefär men nu är det absolut nödvändigt att veta var t.ex. Bahrain ligger.
Man vill ju inte stå där som ett fån...
Jemen ligger ju där nere på tippen och Kuwait lite till höger om Irak, Saudiarabien kan man ju knappast missa... nej, det här går inte så fram med stora kartboken.
Har man glömt så har man.

Vi ligger alla minst ett steg efter utvecklingen i arabvärlden men i en speciell hög alldeles för sej själva ligger Abbas och hans Ramallagäng.
Hur vågade USA trotsa palestinierna och rösta ner dem i FN's säkerhetsråd?
Palestinierna som är vana vid att få allt de pekar på är ordentligt sura idag.
Förbaskade Obama, hur vågar han?
De t.o.m. anspelar på hans hudfärg när de rasar runt på Ramallas gator och hudflänger USA’s president.
Fernissan flagnar allt mer och den västerländska polityren är ett minne blott.

Vem behöver mer än 9 månaders betänketid för en enkel fråga?
Abbas hade 9 månader på sej att reagera på en vänlig inbjudan till förhandlingar då i praktiken inga hus byggdes för judar på det omtvistade område som vanligtvis kallas för Västbanken.
Hus för araber byggdes av oförklarliga skäl som vanligt.
Abbas då, hur reagerade han?
Dödstyst.

Det tar 9 månader för ett foster att bli fullgånget och sedan är det dags för en scenförändring.
Ingen glömska där inte.
Denna naturliga process berör inte palestinierna som aldrig verkar bli fullgångna.
Speciellt allvarligt är det å huvudets vägnar – de verkar lida av diagnosen ’professionell glömska’ och då är läget verkligen allvarligt.
De bara glömmer och glömmer och glömmer.

De glömmer vem som förlorade alla krig, de glömmer att förlorare i krig inte är samma människor som ställer kraven, de glömmer vem som på det grymmaste terroriserat sina grannar genom decennierna och nu på sistone glömde de att komma till förhandlingsbordet under de månader byggverksamheten låg nere.
Den glömmer att de aldrig haft någon stat, de glömmer att de aldrig haft någon huvudstad och de glömmer att de är så färska att de inte ens är omnämnda i de FN-resolutioner som reglerar turerna kring en eventuell fred.

Allt detta spektakel bara för att de är rädda för Netanyahu.
De insåg på ett tidigt stadium att Netanyahu inte var någon Olmert och detta tycks på ett dramatiskt sätt ytterligare ha försämrat deras minne.
Netanyahu sågs arbeta med fasansfulla teser som innefattade kompromisser från båda sidor och är det något som kan få en palestinier att drabbas av akut minnesförlust så är det omnämnandet av ordet kompromiss.
De glömde att Olmert alldeles nyss erbjöd dem prinsessan och hela kungariket men de iddes inte ens svara.
De hade väl glömt.
De glömde att de en gång signerat Oslo-avtalet och förbundit sej att lösa konflikten via förhandlingar och de trodde väl att alla andra också hade glömt.
Dessutom glömde de att de samtyckt till att bosättningsbyggandet ska regleras vid förhandlingsbordet – inte i FN.

Idag sprutar de etter som aldrig förr och masken är till största delen bortsliten.
Ingen vettig person kommer att förundras om Israel mer än någonsin kommer att koncentrera sej på att se om sitt eget hus för erfarenheten visar att ingen annan kommer att göra det åt dem.

Alla känner till var Ramalla ligger för det är ju dit världens mesta biståndspengar skickas men vem visste igår var Manama ligger?
Idag vet vi var Manama ligger, huvudstaden i Bahrain.
I Manama kommer man aldrig att glömma dagen idag då frihetstörstande människor drabbades av det yttersta våldet som senare förbyttes i något som liknar en seger.
Att tanksen till slut drog sej tillbaka till sina hålor var inte Obamas förtjänst men det vill han säkert att vi snabbt ska glömma.

Lite ’professionell glömska’ tack – the presidents order.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

09 oktober 2009

A man of peace


Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.
Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ...