Spelar ingen roll

Tuppfäktningen är i full gång men förmodligen kommer inte mycket att förändras på marken.
Goldstone svettas och vet inte på vilket ben han ska stå och hans lärljungars förklaringar till domare Goldstones helomvändning blir oftast aningens banala eller dåliga efterkonstruktioner.

Hur det i slutändan går med den osaliga rapporten kan nog egentligen kvitta.
Faktiskt.
Alla vet ju nu att vad som står i den inte har något med sanningen att göra och kommer att få de sista entusiasterna att framstå som försvarare av luft.
Skitig luft.

Jag ser framför mej en somber skara lagkloka med säte antingen i FN-huset i New York, i Geneve eller i självaste Haag som vänder ut och in på den rapport som Goldstone en gång framförde som sann men som nu avfärdats - ja rent av utdömts - av samme Goldstone.
De försöker hålla skenet uppe av en seriös diskussion trots att alla sitter och tänker på samma sak.

”Detta är ju urlöjligt.

Vi vet ju nu att ingenting av allt vi diskuterar här någonsin hände”.

Har de något sinne för humor skulle de åtminstone fnissa till lite diskret när de inser att de under extremt högtidliga former sitter och sysslar med gammal skåpmat med en lika gammal bäst-före-datum.
Skratta eller gråta?
Välj själva.

Goldstone berör.
Inget snack om saken, Goldstonerapporten berör folk eftersom den handlar om Israel.
Hamas fick också äran av några rader men bara nätt och jämt, förmodligen mest för att försöka uppvisa någon sorts jämvikt.

Goldstone var en present.
Tänk vilken gåva från ovan denna rapport var till alla de som vände och vred på ett krigs smutsiga hantverk för att ge Israel skulden för att de inte vände andra kinden till.
Efter Goldstone behövde de inte anstränga sej längre för han hade ju plötsligt gett deras våta drömmar full legitimitet.

Goldstonerapporten var naturligtvis en bluff även om det var lite knepigt att plocka fram de underliggande faktorerna.
Nu när själve författaren avskrivit sej själv kan vi ju glömma både underliggande och överliggande faktorer och krasst konstatera att terrorism är terrorism är terrorism – även när det kommer från folk som världssamfundet generellt tillåter det mesta utan vidare kommentarer.
Detta samfund som blivit specialister på att beskedligt titta åt ett annat håll medan mobbningen av Israel fortsätter.

Har dessa människor aldrig gått i skolan och lärt sej att det är fult att mobba?
Mycket fult.
Med eller utan Goldstone - spelar ingen roll.


Läs även andra bloggares åsikter om Goldstonerapporten, FN, Israel, Hamas, ...

A man of peace

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...