Minnen och minnenas resultat

Idag för två år sedan angrep Hizballah Israel med raketsvärmar och kidnappningar.
Israel gillade varken det ena eller det andra så de beslöt att gå efter dem.
Resultatet blev ganska bedrövligt.
Idag vet vi varför men när det hände visste vi ingenting.
Vi trodde vi hade ledare som visste vad de gjorde och som sedan också tog ansvar för sina handlingar.
Vi trodde också att armén var i stridbart skick vilket snart skulle visa sej att den inte var.
Dessa två saker tillsammans beseglade Israels öde.
Vi borde ha vunnit men i stället förlorade vi snöpligt.







Så här såg det ut på många platser i landet fast flaggan var inte lika fräsch överallt.
På många platser hade själva flaggan fått så mycket splitter på sej att man fick ana sej till att remsorna som smattrade i den hårda vinden en gång varit en israelisk flagga.
Det du ser på väggen är alltså inte kulhål utan effekten av det järnskrot Hizballah laddade sina Katyusharaketer med för att få en än mer bländande effekt.
I det här fallet sprängdes de in i en vägg men ofta blev de insprängda i en levande kropp.






Efter att kriget pågått några veckor förstod vi att något var fundamentalt fel.
Det blev inget sex-dagars-krig och rapporterna från slagfälten kändes allt tyngre.
Man började tala om vapenvila och förhandlingar inleddes i FN.
På bilden med Davidsstjärnan här ovanför har någon skrivit "Leve Israels folk" med ett rött frågetecken efter.
Det är en bra sammanfattning på stämningarna som fanns i landet.

USA som insåg att Olmert och Israel inte skulle kunna leverera den här gången, förstod att det var dags att avsluta eländet.
Vapenvilan kom till stånd och det oupphörliga surret från planen som startade och landade upphörde i ett nu.
Olmert och de andra ledarna kände sej föranlåtna att försvara överenskommelsen men vanligt folk med förnuftet i behåll gick aldrig på det.
Det handlade om att ge upp.
Don’t measure the results now, one of Prime Minister Ehud Olmert’s associates asked on August 14, 2006 – a moment after Israel agreed to sign the ceasefire agreement. Yes, it may not look good now, he said, while explaining and praising the diplomatic achievement inherent in Resolution 1701, but we will be able to measure the results over time.
“The test will be whether Hizballah is disarmed, whether the sovereign Lebanese government will control all of southern Lebanon, and whether the Lebanese army will be deployed along the border fence. This is what you will be seeing, and you will realize that the price we paid brought results,” he said.
Vad har då hänt?
De som är insatta i problematiken säger att Hizballah är tre gånger starkare än före kriget 2006 och uppskattas ha över 40.000 raketer med olika räckvidd.
De underjordiska bunkrarna för olika ändamål har mångdubblats, deras kommunikationsnät har finjusterats och politiskt har Hizballah stärkt sin makt så att de nu har vetorätt i regeringen.
Min man som alltid har fötterna på jorden säger att Olmert ska avgå, inte på grund av sina skandaler, utan för att han offrade 153 unga människors liv på fåfängans altare.
Nu talas det om nästa krig och det viktigaste då är att Olmert är så långt från maktens korridorer det bara är möjligt.

Olmerts Diakonia

En fruktansvärd situation som nu dessutom håller på att bli nedsmutsad.
De kidnappade killarna har suttit där de sitter i två år utan att mycket gjorts, inte mycket som lett till några resultat i alla fall. Nu plötsligt, när det möjligen börjar sjunka in i Olmerts medvetande att han är på väg bort, då börjar han agera.
Naturligtvis är han åter igen ute efter folkets kärlek som han tror han skulle få om killarna fick komma hem.
Att han är jättepatetisk är han förmodligen helt omedveten om.

Nu har han sparkat igång deras frigivning genom att lova sådant han inte lovat tidigare. Om han kan lova det nu hade han kunnat lova det tidigare och frågan varför han inte gjorde det samma dag de kidnappades borde utredas i domstol.
Det som tilldrar sej nu är oerhört grymt.
Missförstå mej inte nu - det grymma är att det inte skedde långt tidigare, inte att de eventuellt kommer hem snart.
Det kusliga är att Olmert inte drar sej för att utnyttja killarnas situation för sin egen personliga vinning. Ingen tror att han agerar av människokärlek - det passar bara så innerligt väl in just nu i Olmerts försvar av Olmert.

En annan företeelse som tilldrar sej i Sverige är också något som ger sken av att vara något det inte är. Diakonias outgrundliga människokärlek som omfattar alla palestinier sprids inte för att hjälpa palestinierna. Det är endast en ruggig täckmantel för att få tillfälle att sprida sina hatorgier om Israel.
Samma gäller för palestinagrupper av olika slag - de är inte grundade för att hjälpa palestinierna utan för att under rubriken humanitet avhumanisera Israel.
Jag har en stark känsla av att det till stor det handlar om ren och skär avundsjuka.

Likaväl som att en rubrik ska ge en fingervisning om innehållet i resten av artikeln ska en organisation som utger sej för att verka för rätt och rättvisa inte göra det genom att slänga giftiga spottloskor efter den parten som sedan decennier är utsatt för metodisk avpollettering.
Diakonia vet att de kan göra det med framgång och utan att behöva stå till svars, för medelsvensson, som får sin huvudsakliga information från TT och andra mindre respektabla utgåvor, har ingen möjlighet att tränga igenom falsariet.
Alltså fortsätter de.

Olmert då och hans Diakonia?
Han fortsätter att dupera folket och sina underhuggare med illusioner. Illusioner om att han gör allt han förmår för landets bästa. Att han är en klok och förståndig karl som inte har något annat för ögonen än ditt och mitt bästa.
Kan man komma längre bort från sanningen?