Gyttjebad

Egentligen har jag ingen lust att skriva om det här för det liknar mest ett gyttjebad.
(Det blir mycket djurillustrationer märker jag och jag får be elefanterna om ursäkt för att de i kväll får stå som modeller för Israels regerings djupa klafsande i den kletiga gyttjan.)
Det hade kunnat vara en glädjedag - Udi och Eldad skulle äntligen få komma hem efter två långa år i fångenskap hos Hizballah.Det blev ingen glädjedag, det blev en förskräcklig dag.
För de anhöriga som för första gången fick höra att Olmert kallt räknar med att killarna är döda och för resten av befolkningen som åter igen får utstå en förnedrande förödmjukelse.
Att se hur Hizballah och Kuntars familj förbereder välkomstfesten späder ytterligare på förödmjukelsen - och det är de mycket väl medvetna om.
Om de nu ändå släpper fri barn-och familjemördaren Kuntar så hade de väl kunnat göra det dagen efter killarna blev kidnappade. Varför hålla de anhöriga som ytterligare gisslan under två långa år i detta smutsiga drama? Detta befäster också det totala fiaskot för regeringens förhandlingsförmåga.
Karmit Goldwasser berättade att det varit en mycket svår dag idag och att hon nu var tvungen att gå hem och samla sina tankar för hon tyckte att det hänt alltför många underliga saker...

Media följde det långa regeringssammanträdet med största intresse i dag men alla förstod att Olmert aldrig skulle våga att rösta annat än ja till fångutväxlingen. Han har helt enkelt inte den resningen att han skulle kunna möta oppositionen som skulle möta honom om han hade förvägrat de anhöriga att få tillbaka sina söner och män. Till sådant krävs ett annat virke.
Många anser att avgörandet gjordes i media.
Visst har de anhörigas synpunkter fått stort utrymme men deras situation har ju samtidigt rört vid allas våra hjärtan.
De som menade att vi inte skulle gått in i den här hanteringen till varje pris har sällan fått utveckla sina synpunkter. Bogey Yaalon som påpekade nackdelarna har fått stå modell för medias spott och spe.
Var saken alltså klar redan före regeringssammanträdet idag?
Förmodligen.

Jag klarar inte av att ta klar ställning.
Jag kan känna sympati för och förstå problemen med båda synsätten.
Det handlar om människor.
Å ena sidan handlar det om Udi och Eldad.
Å andra sidan handlar det om risken för nya kidnappningar, nya terrordåd och nya krig.
Jag känner i alla fall att jag önskar Karnit några dagars lugn och ro för att åter kunna plocka fram den oerhörda styrka vi vet att hon har.

Diakonias krasch

DIAKONIA GRÅTER.

"A recent opinion poll conducted by Harvard University's Kennedy School of Government found that 77 percent of Israeli Arabs would rather live in Israel than in any other country in the world."

Detta är ett bevis på att alla deras ansträngningar varit förgäves, att deras lögner fallit på hälleberget och att de israeliska araberna är klokare än de tror.

Under år som gått har Diakonia tagit alla tillfällen i akt att svartmåla Israel och berättat hur eländigt araberna har det där. De har otroligt konsekvent bedrivit sin hätska hatpropaganda mot landet Israel och man har fysiskt känt deras obehag om de någon gång tvingats ta ordet jude i sin mun.
Att Israel finns har man spottat på medan man lullat och gullat med arabernas systematiska terror.
Visat "kristen" förståelse... (hmmm...)

Läser man deras övergripende målbeskrivning ser det ganska skapligt ut men går man till underrubrikerna upptäcker man att det bara är Israels påstådda försyndelser man plockar fram medan arabernas förintelsetaktik gentemot Israel snyggt sorteras bort.
Internationella mänskliga rättigheter är något de lärt sej slå i huvudet på folk. Det är begrepp som har en medmänsklig klang men av Diakonia används för egna, lurviga syften.
Inga särskilt hedervärda sådana.

Att Israel behöver skydda sin befolkning mot själmordsmarodörer och annat genom att kontrollera vilka de släpper in i landet (gör inte Sverige det?) utmålas som större brott än döden medan arabernas välplanerade utnötnings-och utrotningskrig, väl dokumenterat i deras charter, förbigås med en smekning.

Hur kan Diakonias massiva propaganda så ha missat sitt mål.
Har inte Israels arabiska befolkning lyssnat ordentligt på Diakonia?
Kanske har de lyssnat men snabbt insett att de glättade broschyrerna gör sej bäst i papperskorgen.

Diakonias propagandakrasch är en krasch för bigotteriet men en seger för rättvisa, rim och reson.

Moral och allmän ruttenhet

Jag hade problem med att placera flaggan där den skulle vara i går så den får pryda dagens kria i stället.
Jag hade annars tänkt prata om moral idag.
Om ni tycker ämnet är både diffust och mer lämpat för en djupanalys i facklitteraturen så har ni förmodligen rätt, men jag är väl inte den förste klåparen i historien.
Jag tänker på situationer där belöningar är berättigade och där de inte är berättigade.

Palestinierna har startat ett flertal krig och ett otal uppror och alltid fått se sej besegrade så till den milda grad att de nu anser att de är ockuperade. Det må vara hur det vill med den saken men att hålla reda på sin egen lag och ordning är de i alla fall inte i stånd att göra. Gaza förlorade de till ett gäng skumma världsförbättrare och Västbanken administreras av Abbas men försvaras av IDF (Israels försvarsarmé).
OK, de har försatt sej i en taskig och ganska ohållbar situation men nu sitter de i förhandlingar med Israel och ställer krav...
Förlorarna ställer krav och de naiva israelerna med den sluge men ack så naive Olmert i spetsen ger dem vad de vill ha.
Man undrar i utbyte för vad.

För att de uppfört sej exemplariskt de senaste decennierna?
För att de inser att de gjort bort sej och nu fostrar nästa generation till bättre grannar?
För att de nu lägger all sin energi på byggandet av solida institutioner och ett bättre liv för sina invånare?
För att de är så skickliga på att hantera pengarna snälla människor ger dem?
För att de lagt ner sin terrorverksamhet och i stället börjat arbeta?
Inget av ovanstående är naturligtvis sant men Olmert och Condoleezza leker låtsasleken och fortsätter att påstå att "Abbas är en fredens man."
En man som i sina bästa stunder belönar självmordsbombare och hotar med krig den stund han anser de har en chans.
Jag menar - är det moraliskt försvarbart att någon som överensstämmer med ovanstående beskrivningar ska belönas?
Det tycker inte jag.
Nu till ett mera konkret fall. Hamas.
De rövade bort en ung värnpliktig, Gilead Shalit, för snart två år sedan och håller honom isolerad och fängslad under omständigheter man knappt vågar föreställa sej.
Nu vill de bli belönade för detta.
Klart att de vill. Dumma vore de om de inte utnyttjade till fullo en så läcker sits.
Det moraliskt tveksamma är det faktum att ytterst få stampar och skriker att de ska släppa pojken fri. Utan några övriga krumbukter. Fri att gå och fri att komma hem till sin familj.
Några har försökt sej på att böna och be men naturligtvis blivit utskrattade.

Ska en grov, kriminell och omänsklig handling belönas?
Det verkar så eftersom ingen bryr sej, ingen kräver något av Hamas, ingen hotar och ingen ställer ultimatum.
I slutändan kommer de att bli belönade, kanske för sin envishet, och få ut sina mördare och banditer ur fängelset.
Detta är en rutten moral där vi alla har skuld och allra mest de vars röster hörs genom mängden.
Stackars ruttna värld.