Rita

Rita går upp varje morgon 05.30 och är på sitt jobb 06.30.

Hon jobbar numera bara 5 dagar i veckan men tills helt nyligen jobbade hon 6 dagar varje vecka.

Rita kommer ursprungligen från Ryssland men flydde i unga år till Sydamerika där hon bildade familj, etablerade sej som 'ört-läkare' och som författare.

Jag vet inte riktigt vad som fick henne att lämna Sydamerika men sedan ganska många år nu befinner hon sej här på vår kibbuts och arbetar som så många andra, många och långa timmar varje dag.

Rita är 89 år gammal.

Rita arbetar med att ta hand om den rena tvätten och hennes absoluta specialitet är att vika skjortor.

Säker hand och säkert ögonmått är viktigt men allra viktigast är kärleken till jobbet.

Hon stannar aldrig hemma även om hon känner sej krasslig för då känner hon sej bara ännu krassligare.

Kibbutsen har gett henne allt och genom sitt arbete vill hon ge tillbaka vad hon kan bidraga med.

För att vara riktigt ärlig så avviker Rita några timmar från jobbet ett par gånger i veckan.
Då deltager hon i en kursverksamhet ett par mil bort för att låta tankeverksamheten förslöas ligger inte för Rita. 

Rita och jag har ett gott öga till varandra.

Rita och min man Jacob hade också mycket gemensamt, framför allt den respekt de kände för varandra.

Rita är intelligent och skarp i tanken men hjärtat är ömsint och varmt och den kombinationen är ganska svårslagbar.

Nej nej nej – man MÅSTE inte arbeta tills man är 89 år på en kibbuts.

Många väljer dock att arbeta också efter pensioneringen eftersom de mår bra av det.

En del byter jobb och andra 'startar eget'.

Man kan gå lite kurser och bli t.ex. hudterapeut och på det sättet serva kibbutsmedlemmarna.
Lite lyx och flärd är alltid välkommet.
En god vän till Jacob innehade det delika uppdraget att gå omkring bland kossorna och meddela när individen i fråga var redo att bli mamma.

M.a.o. dags för insemineringsgubben – en annan pensionär.

Rita jobbar fram till lunchen som hon avnjuter i glada vänners lag i matsalen.

Därefter sover hon middag och jag förstår av vad hon berättat för mej att hon insett vikten av ett ordnat liv.

Kanske blir det något mindre välordnat när hon reser till Schweiz eller till England där hon har delar av sin familj.

När hon kommer tillbaka är hon alltid mycket välekiperad eftersom den europeiska kvaliteten tilltalar Rita.

När man blir äldre så krymper ju ens värld bit för bit.

Rita drar sej numera för att besöka sina vänner på kvällstid om där finns trappor men annars rattar hon käckt runt sin lilla trehjuling som de flesta andra här på kibbutsen.

Rita är ett föredöme i mångt och mycket.

Hon är positiv och jag har aldrig sett eller hört att hon deltager i sladdersvängen.

Hon är vänlig, har stil, god smak och är 89 år.

Rita är helt oslagbar.

Läs även andra bloggares åsikter om kibbuts, örtläkare, Sydamerika, ...

Land Day - Stone Day

Land Day, Nakba Day, Arafat Day – nej den har nog inte uppstått än men den kommer säkert.

Visst kan man ge sej ut och demonstrera mot företeelser man anser felaktiga men varför plockar demonstranterna på sej gatstenar och andra stenbumlingar?

I Sverige och i många andra länder demonstrerar arbetarrörelsen den 1maj.

Man tar med sej flaggor och man kanske till och med sjunger en liten trudelutt för att visa vad man tycker och känner.

Stenbumlingar då?

Jag är helt övertygad om att om någon första-maj-demonstrant, exempelvis Margot Wallström, kom till demonstrationen med famnen full av gatstenar så hade inget kändisskap i världen kunnat rädda henne från att bli omhändertagen.

Demonstrationer och stenkastning hör helt enkelt inte ihop.

Nu kommer vi till biten omvänd rasism.

Många palestinier har plockat med sej stenar av ansenliga storlekar och i imponerande kvantiteter som dessa "fredliga" demonstrationer kastar på närvarande poliser och andra människor.

Träffar gör de också och folk måste uppsöka sjukhus.

Träffar de riktigt illa, t.ex. i tinningregionen, kan någon dö.

Nå, är detta OK?

"Klart det inte är OK men det är bara vad man kan förvänta sej av palestinierna" hör jag i kulissen.

Av en palestinier förväntar man sej alltså inte att han ska (kunna? vilja?) följa uppställda regler och uppträda allmänt hyfsat vilket jag kallar för omvänd rasism.

En icke-rasistisk attityd till stenkastarna vore att inte tillåta någon att gå med i ett demonstrationståg om han medför stenar, stora eller små, i avsikt att kastas på någon som inte tycker som stenkastaren.

Vidare skulle alla som kastar även den minsta lilla sten tas omhand, höras och i övrigt behandlas enligt lagen.

Ungefär den procedur som skulle bestås Margot Wallström under liknande omständigheter.

Varför behandlas palestinierna på detta nedlåtande sätt, precis som om man inte tror att de skulle vara i stånd att bli en del av den civiliserade världen?

Omvänd rasism eller kanske bara vanlig vardagsrasism?

De här demonstrationsdagarna handlar mer om våld än om att demonstrera och dessutom har våldet fått en legitimitetsstämpel.

"De missförstådda och frustrerade palestinierna måste ju få ur sej sin ilska och då helst genom att skada någon annan..." 

Demonstrationstågen är belägrade av fotografer som vill ha lite 'action' vilket eggar stenkastarna till stordåd och dessutom blir ju resten av sträckan lite enklare om man avbördat sej några kilo stenbumlingar.

Det hela känns både sorgligt och patetiskt då det enda bestående intrycket av Land Day är att det var ett välkommet och kvasi-legitimt tillfälle att kasta hur mycket sten på hur många som helst.

Legitimt och helt accepterat i stenkastarnas paradis.

De dagliga och vardagliga stenkastningarna mot passerande bilar på Västbanken tvingas de ju smyga med men på Land Day tillåts de att kasta för glatta livet och dessutom, som grädde på moset, få göra V-tecknet i de stora nyhetsbyråernas kvällssändingar.

Land Day - Stone Day.

Läs även andra bloggares åsikter om Land Day, omvänd rasism, palestinierna, stenkastare, Västbanken, Gaza, ...

Ett helt halvt år

Ett helt halvt år - eller ett helt halvt liv - sedan vi sågs.
Alldeles för lång tid, eller vad säger du Jacob?

Ett halvt år är en lång tid, speciellt om man tvingas vara ifrån varandra.

Hur kunde det bli så?
Jag ville det inte och inte du heller.
Alltså var det någon som är större än någon av oss som ville annorlunda.

Jag gillar det inte för jag saknar dej...
Mycket.
Allt är liksom bara konstigt numera, varken ord eller siffror vill falla på plats.
Någonting gick helt galet.

Du dog.

Eko-fenomenet

Att man vill ha någonting har det någon juridisk tyngd?

Det verkar faktiskt så.

Inte framför domarskranket men i praktiken, i det verkliga livet.

Om jag vill ha den där skogsbacken, är det samma sak som att jag har rätt till skogsbacken?

Om jag vill ha den där röda bilen, är det samma sak som att jag har laglig rätt till den?
Om jag vill ha den där godispåsen, är det samma sak som att jag har rätt till den?

Ja kanske det?!

Åtminstone ibland.

Palestinierna säger att de vill ha Västbanken, Gaza och Jerusalem men är det samma sak som att de skulle ha rätt till dessa områden?

Naturligtvis inte.

Palestinierna vill ha massor, inte bara land. 
De vill ha ut sina mördare på gatorna och sina krigsplanerare på torgen.

De vill ha pengar och de vill ha ära.

Framför allt så vill de ha prestige.

Palestinierna vill ha en massa land de aldrig haft och aldrig brytt sej om förrän på senare tid och då endast i ett bestämt syfte.

Att få bort israelerna från detta land via osthyvelsmetoden.
Samma sak gäller för Jerusalem.

Palestinierna har aldrig förr brytt sej om Jerusalem och de bryr sej inte om Jerusalem idag heller.

Vad de bryr sej om är att israelerna inte ska ha tillgång till Jerusalem.

Palestinierna 'vill ha' och ekot från det samlade världssamfundet ekar 'vill ha vill ha vill ha' och i samma ögonblick har en "Sanning" etablerats.

Det är ju så det fungerar.

Det är bara palestinierna som har tolkningsföreträde.

När de en gång upprättat detta faktum, denna kanal, då är det enkelt - bara att köra på.

De vet nu att vad de än väljer att lyfta fram, sant eller osant, så kommer eko-fenomenet att fungera.

Ett av hundratals exempel lyder som följer.

Palestinierna anklagade israelerna för att sälja billiga tuggummin med skumt innehåll och jordgubbssmak till palestinska ungdomar som skulle göra flickorna galna av åtrå och i efterförloppet göra dem sterila.

Vad gäller pojkarna skulle deras' genetiska system' gå upp i rök och i slutändan skulle inga nya palestinier kunna födas och israelerna skulle få vad de ville.

Undersökningar gjordes efter initiativ av Washington Post och naturligtvis fann de ingenting – förutom ett ganska osmakligt tuggummi med någon form av jordgubbssmak.

Rubrikerna var dock palestiniernas eftersom eko-fenomenet hade aktiverats.

"Israelerna har nu åter igen gjort det och detta mot de stackars palestinierna".

Barriären som israelerna tvingades resa när det palestinska mördandet av israeler steg mot astronomiska höjder (mer än tusen människor mördades som borde ha levt idag), kallas av palestinierna för muren eller ännu hellre apartheid-muren.

I vanlig ordning tog det bara minuter innan de som har förmånen att få göra sej hörda i vår värld också kallar skyddsanläggningen för apartheid-mur.

Varför?

Mycket simpelt - därför att palestinierna har sagt så.

Palestinierna själva vet att det inte har någon rätt till området så de väljer en annan väg – att få folk att misstro Israel.

Läs gärna den här länken om San Remobeslutet som idag är gällande internationell lag trots att det har 90 år på nacken.

Den så hett åtrådda fabeln om en tvåstatslösning som de flesta utanför Mellanöstern inte kan leva utan är från palestiniernas synsätt endast ett medel, inte ett mål.

Ett medel att skala bort Israel, bit för bit, tills det inte längre finns.

Palestinierna vet att de har massornas öra så de behöver inte ens föra fram några genialiskt uttänkta anklagelser, några slappa smålögner fungerar lika bra för snabbt som ögat hör de ekot av sina påståenden med helig entusiasm vidarebefordras genom etern.

Det finns numera ett axiom som säger att allt vad palestinierna säger är sant.

Är detta möjligen det elfte budordet?

Snarare den åttonde dödssynden.

I dagarna läser vi att:

Kemiska massutrotningsvapen används (eller inte används) på befolkningen i Syrien.

Rebellerna i Libyen belägrar premiärministens kontor.

Kravaller uppstår i Libanon när premiärministern avgår efter standoff mot den av Europa ICKE terrorstämplade terrorgruppen Hizballah.

I Kairo, Egypten, var det våldsamma demonstrationer mot Det Muslimska Brödraskapet.

Tillståndet i de länder som smittats av den arabiska vårsnuvan kunda ha varit bättre.

I Ramalla fortsätter palestinierna att vilja ha allt de kunde skaffat sej genom arbete, samarbete och en gnutta god vilja.

Synd att dessa begrepp fortsätter att vara okända i Ramalla.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Västbanken, Gaza, Jerusalem, San Remobeslutet, Ramalla, ...

Kavajernas språk

Det verkar som att när Obama äntligen kommit till Israel så får han problem med att ta sej härifrån.

Även presidenter är beroende av hyfsat flygväder.

En sandstorm drog snabbt in över landet och planerna fick justeras men just att lösa plötsligt uppkomna situationer är israelernas styrka så allt ordnade sej – på något sätt.

När jag skriver detta är Obama på väg till Amman i Jordanien med Airforce One.

Det hela är faktiskt lite omtumlande.

Obama kom i förrgår, for runt i landet igår och reser härifrån idag.

Ingen visste riktigt vad vi kunde förvänta oss och ingen verkade heller riktigt bry sej.

Själv var jag ute några ärenden och hörde Israels nationalsång 'Hatikva' (hoppet) från en radio i mataffären och kom då plötsligt ihåg att det var då Obama skulle komma till Israel.

Väl hemma satte jag på TVn och såg Obama ta alla i den uppställda raden i hand och säga några vänliga fraser.

Solen sken och en mässingsorkester spelade käcka låtar.

Israels president Peres och premiärminister Netanyahu var naturligtvis där och stämningen var god – mycket god, även mellan Obama och Netanyahu.

Det var varmt och Obama slängde sin kavaj och en minut senare hivade Natanyahu upp byxorna och gjorde sedan samma sak.

Båda hade vita skjortor och blå slipsar och såg ut som bröder draperade i den israeliska flaggan.

När Obama gjorde sej kvitt kavajen, gjorde han sej då också kvitt Obama A?

Vad det här besöket kommer att ha för effekter vet vi inte idag men israelerna har i varje fall fått en chans att lära känna Obama lite mer.

Atmosfären har varit god och var och en kan hämta sina favoriter från de olika tal Obama hållit och det är väl så en politiker jobbar.

Kastar ett ben till labradoren Snuffen men glömmer inte att terriern Snuffan också vill ha ett ben för annars kan det lätt bli avundsjuka och bråk.

Obama ville träffa vanliga människor och dit räknas väl unga forskare och innovatörer.

Han stod vid ett bord med två robotar och några unga killar förklarade hur de jobbar och hur robotarna fungerar.

Sist sade en av pojkforskarna, 14 år, att snart är det ju helg, Pesah, och --- han startade robotarna som tog långa kliv fram mot Obama (woaooo ska de börja skjuta nu...?)

De snälla robotarna, ja de var snälla, räckte i stället fram en bit osyrat bröd (Matza) till Obama som skrattade gott medan han knaprade i dej den torra brödkanten.

Det var bara i Ramalla det skar sej.

Abbas mötte Obama när helikoptern landat och sedan hade de en stund alldeles för sej själva vilket betyder att det fortfarande fanns en massa människor i rummet men att media hölls utanför.

Annars var scenen satt för den planerade presskonferensen där jornalister och övriga inbjudna väntade. 

Tiden gick och gick men slutligen kom då Obama och Abbas med sina springpojkar och ställde sej i var sin talarstol.

Inte ett leende, inte ett skämt – bara hårda ansikten och hårda röster.

Jag är helt övertygad om att Obama bakom de slutna dörrarna framhållit en eller annan för Abbas ganska obehaglig sanning som möjligen hade något att göra med hur man klättrar ned från ett träd utan att förlora ansiktet.

Kroppsspråket var återhållsamt och man hörde inga försök att försöka nå varandra via språket heller.

Obama svarade på några frågor och framhöll att om alla problem ska vara lösta redan innan förhandlingar överhuvudtaget inleds så finns det ju ingenting kvar att förhandla om.

Kalla det matematik eller logik men även detta självklara faktum verkade vara svårsmält och märk väl - detta sa Obama i Ramallas hjärta, i Mukata, Abbas högborg. 

Abbas avslutade den bedrövliga tillställningen med ett brinnande tal till försvar av sin gamla skåpmat.

Om allt han vill ha... vill ha... vill ha...

På eftermiddagen träffade Obama det unga gardet.

Jo han var polulär, speciellt när han sade till de ensamma israelerna att "ni är inte ensamma".

Då var Obama gud.

Igår kväll var det fest hos President Peres med medaljutdelning och underhållning.

Jag utgår från att de fick sej något till livs också.

David D'Or sjöng en amazing 'Amazing Grace' medan Obama nynnade med och Rita förstörde totalt 'Jerusalem of Gold'.

Vi är många som försöker förstå det signifikanta av Obamas besök.

Man vill ju inte direkt bli betraktad som lättlurad och naiv men Obama har i varje fall ansträngt sej att få oss att förstå att han förstår.

F.ö. tror jag som många andra att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte ligger högst på Obamas prioritetslista.
Det brinner ju många ilsknare eldar runt Israels gränser.

Visst vore det trevligt att få sluta fred, tänker han, men arbetsinsatsen får vara rimlig. (egna tankar om Obamas tankar)

Obama sade en sak under sin första presskonferens som jag inte sett citerad någonstans.

Han sade att han hoppades att han var en bättre president nu efter fyra år i jobbet.

"I hope I am a better president now than I was four years ago"

Var det Obama B som sade detta?

Obama A hade aldrig sagt en sådan sak.

Man vill det ska vara sant så därför är det sant.

Åtminstone tills vidare.

Idag sa rabbi Yisrael Meir Lau vid Yad Vashem till Obama: "Yesterday you promised us we are not alone but please, do not be too late..."
Han vet vad han talar om för han blev själv befriad från Buchenwalds koncentrationsläger 1945 medan nästan hela hans familj blev avlivade av nazisterna.

Frågan kvarstår, fanns det en Obama A som transformerats till en Obama B?

Det hände naturligtvis inte när kavajen åkte av men bilderna var ganska roliga.

Det räcker inte för de som hävdar existensen av Obama B att han numera kallar Netanyahu för Bibi.

Det räcker heller inte han igår möttes av jubel från sina unga åhörare när han påstod att allt prat om att Bibi och han själv inte tidigare dragit jämt bara var en ploj för att ge material till 'Erez Nehederet'.

('Eretz Nehederet', Det Fantastiska Landet, är en älskad satirserie i TV där man hejdlöst driver med sej själva, med Israel och israelerna.)

Någon har viskat att Bill Clinton hade några allvarliga samtal med Obama innan han lämnade USA och talade om för honom hur man umgås med israeler... hur man förvandlar lejon till huskatter och får dem att göra allt vad husse ber om.

Sant eller inte – något har hänt.

Kanske hände det bara under själva besöket men det har i varje fall hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Israel, Bibi Netanyahu, Shimon Peres, Ramalla, Mahmoud Abbas, ...

Gubbvälde

Hur ska det gå för brödraskapet?
Det Muslimska Brödraskapet är inte vilken liten sekt som helst utan förmodligen den starkaste politiskt/religiösa maktfaktorn i Mellanöstern idag.

Mubarak, Egyptens förre president, var nog ganska maktfullkomlig och hade hur som helst suttit alldeles för länge vid makten.
Han kunde dock sitt jobb.
Han visste att skulle hans regering ha en chans att fortsätta regera så var han tvungen att med adekvata medel se till att stabititeten i landet bibehölls.
Om han hade släppt loss brödraskapet så visste han att stabiliteten skulle rubbas så han höll dem i strama tyglar.

När Obama dragit mattan undan fötterna på Mubarak fylldes tomrummet snabbt av brödraskapare och vips började massornas flykt till torget.
Tahrir-torget i Kairo kommer ni väl ihåg?

Gatans parlament tog makten – så gott det nu gick.
Brödraskapet beblandade sej inte med torgflockarna för de siktade högre – de siktade mot stjärnorna.

De ville heller inte bli synade i några sömmar utan lät omvärlden nöja sej med svepande försäkringarna om att Egyptens sak var deras.
Så gick det till i land efter land - där diktatorerna jagades ut smög brödraskapet in.

Brödraskapet finns i ett flertal muslimska länder och de betraktas av många västerlänningar som 'moderata'.
Om brödraskapet betraktas som moderata så undrar jag vilka som då får anses vara extremisterna?
OK, det finns ännu mer extrema grupperingar än brödraskapet men de är små och utan egentligt politiskt inflytande men kan naturligtvis fungera som påtryckningsgrupper.

DN hade en ledare för några dagar sedan där man diskuterade brödraskapets svar på ett förslag från FN om kvinnors rättigheter.

Brödraskapet anser att om kvinnorna får dessa rättigheter så skulle familjelivet bli lidande och hela samhällsstrukturen falla samman.
Bra, låt den falla samman, krossa den under fotsulorna och kör över den med bulldozers.
Bygg sedan på resterna av bråtet en rättvis och jämställd sammhällsstruktur.

I brödraskapets värld är kvinnan mannens ägodel som han gör med vad honom lyster.
Om hon vill göra något utanför hemmets väggar måste hon först be mannen om lov.
Hon måste lyda, lyda som en slav.

Nu har FN formulerat en deklaration som bl.a. skulle ge kvinnan rätt att bestämma över sin kropp – hemska tanke.
Om mannen tar sej friheter mot kvinnans vilja skall hon ha rätt att anmäla honom, unga flickor skall ha rätt till preventivmedel och kvinnor ska ha laglig rätt att skilja sej och gifta sej med vem hon vill, även med en icke muslim – en ännu hemskare tanke.

Det intressanta är brödraskapets reaktioner inför dessa förslag.
De har som sagt legat lågt och spelat endast med säkra kort men när deras patriarkala ställning i samhället hotas får försiktigheten stå tillbaka för raka puckar.
De har formulerat sej i 10 punkter och medan vi med stigande förbittring läser så förstår vi hur oerhört nödvändig, ja livsviktig, denna deklaration är.

Kanske känner brödraskapet sej nu så säkra i sadeln att de törs ta ut svängarna lite mer utan att riskera bakslag för fruntimmer är ju ändå bara fruntimmer.
Kanske kämpar de å andra sidan för sin överlevnad i en värld där brist på kunskap blir allt svårare att använda i processen att bibehålla mannens privilegier.
Kanske är de rädda för att hur de än vrider och vänder på sej så är det kört.
I den muslimska världen är det inte alltid så lätt att finna logiska samband.

Egypten har snart varken pengar, mat eller turister vilket borde hålla problemlösarna sysselsatta på övertid.
I stället satsar de sina krafter på att binda fast sina kvinnor vid spisen.
Som någon sa: Varje kvinna som befinner sej mer än 2 meter från spisen är på rymmen.
FNs förslag gick igenom men jag misstänker starkt att det finns vita fläckar på kartan där man aldrig ens kommer att ha en aning om att dessa förslag till försvar för kvinnors rättigheter faktiskt existerar.
Av någon mystisk anledning är dessa vita fläckar under inflytande av just Det Muslimska Brödraskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Det Muslimska Brödraskapet, Mellanöstern, Mubarak, Egypten, Obama, FN, ...

Två säregna mail

Jag fick idag två säregna mail just efter varandra.

Det första var från The Israel Project (TIP) och berättade att Abbas sagt att han inte ser någon större skillnad mellan hans egen och Fatahs politik gentemot Israel och Hamas syn på samma sak.

Sedan, i god palestinsk anda, börjar Abbas förneka oerhört lätt verifierbara fakta.

Han påstår, utan att blinka, att Hamas inte attackerat Israel under de gångna åren trots att Hamas själva tagit på sej äran av dessa krigshandlingar.

Faktum är att bara under 2012 sköts mer än 2.300 alltmer sofistikerade raketer iväg från Gaza med ett enda mål i sikte – att träffa och avliva så många israeler som möjligt.

Att de inte lyckades särskilt bra beror dels på deras egen inkompetens och dels på att Israel prioriterar skydd för sina medborgare framför propagandapoäng.

"Fånigt Abbas att försöka få den ryska publiken att tro att solen cirkulerar kring jorden men på ett vis kan jag förstå dej.

Du har tidigare pratat i nattmössan ett antal gånger och tack vare bl.a. medias skräckblandade förtjusning inför din fabuleringskonst så trodde du väl att det skulle gå vägen den här gången också.

Inte kunde du ana att en stor blogg som denna...(!!!) skulle snappa upp ditt trixande med sanningen - så känn dej avslöjad."

Det andra mailet kom från Palestinian Media Watch (PMW) och handlar om friska vindar i det brittiska parlamentet.

Det handlar om att engelsmännen börjar skärskåda sej själva med avseende på det ekonomiska och annat stöd de ger till Abbas och hans styre.

Skräckvarning härmed utfärdad till tidigare naiva medelbritter.

I det brittiska parlamentet rörde man runt i den palestinska hatkulturen och terrorglorifieringen.

Unga palestinier blir upplärda att hata judar som andra blir upplärda att 2+2=4.

Abbas pläderade i september 2011 i FN för en palestinsk stat bredvid Israel men utan att behöva förhandla med Israel.
Samtidigt kunde människorna på Västbanken se i sina TV-apparater denna bild av Palestina.

"Side by side......"?

Jag ser bara den palestinska flaggan tjusigt draperad över hela Israel och budskapet är klart.

Ingen delning av landet, hela området är Palestina.

Inget "side by side" så långt ögat når.

Jag känner en eller två israeler som inte helhjärtat delar den uppfattningen.

Det finns alltså röster i det brittiska parlamentet som trängt igenom mediabruset och skalat av Abbas några av hans grövsta förklädnader, den där välvilliga farfarsförklädnaden att allt ska bli så bra så bra bara han slipper förhandla med Israel.

Naturligtvis fanns där också en blekljummen regeringsmedlem som inte vågade låta dagsljuset drabba hans eget handlande.

Han föredrog skymningslandet där alla är lika goda kålsupare men handsken är nu kastad och vi väntar med spänning på scenuppsättning nummer två.

Kommer det brittiska parlamenter att rehabilitera sej eller var det bara en fräsch vårblomma som redan mejats ned i den brittiska myllan.

Brutalt och skoningslöst.

Läs även andra bloggares åsikter om The Israel Project (TIP), Abbas, Israel, Hamas, Gaza, Palestinian Media Watch (PMW), Västbanken, England, ...

"Kom an boys, natten är vår!"

Jag är en stor vän av den ursprungliga tanken med FN men en stor ovän av de slippriga rännilar som idag finns kvar av denna storslagna tanke.

Häromdagen hörde vi talas om att FNs fredsstyrkor i Golan (UNDOF) flyr i drivor från sina uppdrag till ett säkrare och mera bekvämt Israel.

Ursäkta, men vad är detta?

När ett krig rasat i någon del av världen och en mödosam vapenvila tråcklats samman så kittas det hela ihop av fredsbevarande styrkor från FN.

Människorna invaggas i säkerhet genom att pappa FN nu håller de stridande lägren i öronen.

Tryggt och fint.

Nu till verkligheten.

Vid första tendens till nervositet så lägger FN-styrkorna benen på ryggen och, som i det här fallet, flyr till Israel.

Jag antar att om det inte fanns en klausul i deras uppdrag att de inte behöver fullgöra sina plikter om det skulle börja kärva så skulle de överhuvudtaget inte få några frivilliga att ställa upp.

Detta är naturligtvis ett dilemma men samtidigt borde endast folk med lite stake accepteras till ett fredsbevarande jobb där man redan i förväg känner till att det inte handlar om lugna gatan.

OK, lönen är alldeles utmärkt men är ta risker för freden klarar de inte.

Känner ni igen uttrycket att 'ta risker för fred'?

Jovisst , det är så man läxar upp israelerna – att de i den heliga fredens namn bör (måste!) ta risker för fred.

Om de förlorar sej själva i hanteringen är förhållandevis ointressant.

Jag tycker att om man skickar ut folk från FN för att ge freden en chans så bör man förbrereda dem och ge dem de möjligheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag även när det mullrar bakom knuten.

Lite tänder borde de väl ändå ha för att, om inte för något annat, inge viss respekt.

Det handlar om att människorna i ett känsligt område ska kunna känna sej lugna och trygga men också om att vidmakthålla respekten för FN.

De som FN var satta att beskydda i det direkta närområdet tvingas nu leva med en oro som inte är svår att förstå.

Hur länge kommer FN att stanna?

Vågar vi sova i natt?

Vågar vi släppa ut våra barn?

Vågar vi gå till jobbet?

Kommer vi åter igen att bli lämnade åt vårt öde medan FN uppsöker lugnare och mer attraktiva platser?

Som grädde på moset läste jag nyss att FN-trupperna inte längre får gå ut efter mörkrets inbrott.

Det är för farligt---------------
Är man mörkrädd så är man.

Om någon på den syriska sidan skulle få för sej att irritera israelerna så vet de nu att under nattens mörka timmar är det fritt fram.

Då sover nämligen FN-styrkorna sött mellan blommiga lakan.

I stället för att vara en buffert mellan två oeniga parter så bidrager nu FN till situationer då krigshandlingar underlättas.

"Kom an boys, natten är vår!"

Hallå där FN, när rebeller kidnappar era pojkar så betyder det inte att ni måste lägga er platt.

Ni har upplevt fysiska övergrepp och tillfångataganden och sådant får inte passera opåtalat – inte ens i det civila livet.

Detta bör naturligtvis dessutom signalera till FN att det är dags för mer adekvata arbetsmetoder som motsvarar behoven på plats, för som det nu är har all respekt för FN blåst bort med de vårligt friska vindarna över Golan.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, UNDOF, Golan, ...

Fåglar, rök och en ny påve

Så har vi fått göra en ny bekantskap och hans namn är Francis.

Inte Francis den förste eller något annat trams utan bara Francis.

Han är den förste påve någonsin som tagit sej namnet Francis och då behöver man ju faktiskt inte hålla på och numrera honom och vem vet om det någonsin kommer någon mer Francis efter den nuvarande?

Det sägs att han valt sitt påve-namn efter Franciskus av Assisi (1181 – 1226) som är känd för sin enkelhet och sin passion att predika för fåglarna vilket avspeglas i bilderna här ovanför.

Denne helige man grundade Franciskanorden och betraktas av den katolska kyrkan som helgon.

Det var faktiskt ganska spännande att sitta vid TVn och vänta på att den nye påvens namn skulle tillkännages.

Så snart ljusförhållandena ändrades bakom gardinen innanför balkongen steg människomassornas sorl till extatiska decibel och då gick det inte att sitta oberörd hemma i soffan.

När det äntligen var dags kom en rödklädd kardinal ut på balkongen och berättade att världen fått en ny påve, Habemus Papam, och sedan tillkännagav han namnet på den nyvalde.

Om spetsade öron kan utlösa ett dån så var det just vad som hände i det ögonblicket.

Jag kunde inte uppfatta vad kardinalen sa och det verkade som om CNN också hade problem men när den italienska televisionen bekräftat den nye påvens identiteten gick också CNN ut och berättade att kardinal Jorge Mario Bergoglio från Argentina var den utvalde, den nye påven.

Strax därefter kom Francis ut i sin vita påveskrud och såg väldigt normal ut.

En trevlig karl, lite över sina bästa år men som ingen verkade ha någonting emot.

Tvärtom.

Man berättade att han är en enkel och ödmjuk man som levde under små omständigheter trots att hans position som kardinal med råge skulle rättfärdigat en mera ståndsmässig livsföring.

Att han är enkel och ödmjuk framgick också när han citerade psalm 23, den kanske allra mest välkända psalmen.

"Herren är min herde" o.s.v. och därefter bad han sin tusenhövdade församling att be för honom...

Man  hade kanske förväntat sej att han skulle breda ut sina numera heliga armar och i sin nya upphöjda position välsigna folket men i stället bad han människorna att be för honom.

En fascinerande man.

Jag är också fascinerad av Vatikanens urgamla arbetsmetoder.
Att tillkännage för världen att en ny påve är vald med hjälp av färgen på röken från en helt vanlig liten uschlig skorsten!
Svart rök - ingen påve.

Vit rök - ny påve.

Man skulle kanske trott att de skulle berätta på Facebook eller Twittra om händelsen men ack nej – de sände upp sina röksignaler eller rättare sagt en frustande vit rök som inte kunde tolkas på annat sätt än som ett ljubel upp mot himlarymderna.

Detta uttrycktes också bortom alla tvivel i ansiktena på folkmassorna som trotsat vintervädret och tålmodigt väntade på piazzan framför St. Peter's Basilica.

De faderlösa hade åter fått en fader och fiskmåsarna som nu och då mellanlandat på skorstenen hade flytt ut till havs.

Detta är ingen regelrätt hyllning till katolicismen utan en hyllning till det goda.

När jag såg människohavet som väntade på piazzan smög sej en sned tanke in i huvudet och jag jämförde omedvetet denna folkmassa med folkmassorna som skopas samman när Hamas har sina rallyn med hatet i centrum.

Gott och ont – av detta består vår komplicerade tillvaro, antingen vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om påve, Franciskus av Assisi, katolska kyrkan, Jorge Mario Bergoglio, Vatikanen, St. Peter's Basilica, Hamas, ...

Att känna sej biblisk

Egentligen krävs det inga gräshopps-svärmar för att man ska känna sej biblisk i dessa trakter men de förstärker naturligtvis upplevelsen.

Egypten har drabbats av elakartade svärmar av vandringsgräshoppor som när de tröttnade på pyramiderna lät sej villigt föras vidare av vindarna till Israel.

Inga mängder, men ändå.

Annat var det på Moses tid och om det kan vi läsa i Exodus, 2 Mosebok, kapitel 10 och vers 14.

"Och gräshopporna kom över hela Egyptens land och slog i stor mängd ned över hela Egyptens område.

En sådan mängd gräshoppor hade aldrig tidigare kommit och skall inte heller komma härefter."

De bibelsprängda vet att detta citat handlar om den åttonde plågan som Gud Fader utsatte den tjurige Farao för när han inte ville släppa ifrån sej de synnerligen användbara israelerna.

Israelerna hade utnyttjats och lidit pin i Egypten och Gud Fader tyckte att enough is enough så han beordrade Moses att förbereda flykten hem till Israel.

Farao fick uppleva den store Gudens vrede men israelerna var alltför värdefulla för att släppas så han gav inte efter en tum.

Den ena plågan efter den andra drabbade inte bara Farao utan hela Egyptens folk men svaret var alltid ett hårdnackat - NEJ!

Läs 2 Mosebok – den är rysligt spännande.

Om allt detta kommer den instundande Pesah-högtiden att handla men för att göra en lång historia (40 år!) kort så kom israelerna slutligen tillbaka till sitt land där de fortfarande lever, bor och verkar.

I Israel har det nog aldrig besprutats så mycket som efter att den första gräshoppan visade upp passet och passerade gränsposteringen mot Egypten.

De använder både flygplansbesprutning och markbesprutning mot de möjliga marodörerna och säger att de uppnått vissa mål.

Trots det har enstaka gräshoppsindivider hittats både i Tel Aviv och Haifa och långt norröver på Golan.

Besprutningen ger bäst resultat om man sprider giftet tidigt på morgonen innan daggen lämnat vingarna för när vingarna torkat  flyger gräshopporna iväg på allehanda upptäktsfärder vilket  ger piloterna extra huvudbry.

Det går också rykten om att israelerna frågat Egyptens president Morsi om lov att bespruta gräshoppssvärmar på väg mot Israel redan över Sinai.

Hur det gick med den saken vet jag inte men vissa saker är det ju bäst att inte tala högt om.

I små mängder är gräshopporna inte skadliga och familjer härstammande från Jemen har med glädje plockat på sej några kilo gräshoppor som är en viktig ingrediens i vissa av deras traditionella rätter.

Att känna sej biblisk gör jag egentligen varje dag t.ex. när jag ser en vägskylt där det står Nasaret 14 km eller när jag ser ut genom fönstret på den del av Gilboas berg där traditionen säger att Saul  i kampen mot filistéerna störtade sej på sitt svärd.

Detta är en av Bibelns många jobbiga berättelser så helt naturligt föredrar jag skönheten och friden vid Genesarets Sjö.

En plats på jorden att alltid och oavbrutet längta tillbaka till.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, vandringsgräshoppor, Israel, Moses, Farao, Gilboa, Genesarets Sjö, ...

UNRWA - född i flaskan?

Häromdagen snappade Expressen upp från större internationella tidningar att i FN spottar man minsann inte i glaset.

Man slickar i stället i sej innehållet till sista droppen, speciellt när det ska pratas pengar.

Vore detta den värsta synd som begåtts i den himmelsblå skrapan i New York så skulle vår värld definitivt sett annorlunda ut.

De synder som regelbundet och målmedvetet begås där är tyvärr av en helt annan kaliber än ett slappt salongssupande.

Jag förringar på intet sätt skadan av promillen i blodet; det kan kanske till och med förklara några av de mest gåtfulla budgetbeslut som FN regelbundet fattar.

Dessa promillen kanske är orsaken till den outgrundliga frikostighet man visar när man dränker UNRWA i pengar och också varför man i FNs korridorer inte förmår greppa vidden av denna organisations oanständiga agerande.

En hjärna fri från alkoholångor skulle snabbt inse UNRWAs partiskhet och dess problematiska politiska ställningstaganden.
Hade alkoholkonsumtionen hållits borta från FN hade man förmodligen gjort regelbundna jämförelser mellan sina två olika flyktingorgan, UNHCR och UNRWA, och sett vilken av dem som gör skäl för slantarna.

UNRWA betjänar enbart palestinska flyktingar medan UNHCR arbetar med flyktingproblematiken i hela världen.
Trots detta får UNRWA en så stor budget och så mycket bidrag att man lätt tror att situationen är den omvända. 

UNHCR visar upp resultat där flyktingar på ett professionellt sätt transformerats till ett värdigt liv som icke-flyktingar medan UNRWA aldrig någonsin hjälpt en flykting att bli icke-flykting.

Det underligaste i denna härva är att det faktiskt inte ingår i UNRWAs uppdrag att rehabilitera flyktingar.

De får inte!

Var det möjligen flaskor under bordet redan på den tiden då FN upprättade UNRWA och präntade ned dess stadgar?

UNRWA får alltså inte hjälpa de palestinska flyktingarna att bli icke-flyktingar utan de ska bara hålla grytan kokande vilket betyder att man förlänger det mänskliga lidandet från generation till generation.

Endast politisk hänsyn parad med feghet kan förklara UNRWAs skamfyllda uppdrag.

Själv skulle jag kalla det tortyr.

En tortyr som kanske har sin rot i FNs frikostiga skålande.

Att tvinga en flykting att förbli flykting trots att han inte alls skulle behöva vara flykting... är inget mindre än utstuderad tortyr.

Tanken med NF och sedermera FN var fin.

Nu är den organisationen mest till för att polera på sin egen prestige i brist på uppvisbara resultat samt att ge utrymme och legitimitet åt allehanda suspekta kotterier.

Synd på en från begynnelsen fin tanke.

Palestinians rioting

Hamas rocketing

Egypt smoking

Syria burning

Hizballah arming  

Iran nuking and

FN drinking!

SKÅL!

Läs gärna det här blogginlägget för lite mer fakta om bl. denna säregna företeelse som kallas UNRWA.

http://fredimellanostern.wordpress.com/2008/08/21/unrwa-och-sverige-rapport-fran-fim-080819/

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen, FN, UNRWA, UNHCR, ...

Tvåstatslösning - vem tar ansvaret?

Obama är på ingång och då ska det naturligtvis talas 'tvåstatslösning'.

Tvåstatslösningen är något man tar till när man inte har energi nog att fundera ut något bättre - eller som de gamle sade; så har det ju alltid varit.

Att det börjar bli pinsamt lägger väldigt få märke till.

I samma andetag som man pratar tvåstatslösning försöker man så där lite i skymundan åtgärda ytterligare en aspekt av den påstådda problematiken.

Man försöker sej på experimentet att bortse från att storleken faktiskt betyder något.

Jag har länge försökt finna logiken i att Israel är OK om det är så litet som möjligt och att  Palestina är OK om det är så stort som möjligt.

Vad skulle hända om man helt fräckt låter Israel och Palestina byta plats?

Oj vej, då skulle man omedelbart vara inne på detta monster som i extremistkretsar kallas 'stor-Israel' och något ruskigare än detta står knappast att finna.

Stor-Palestina då?

Ett stort leende sprider sej över ansiktena på vår tids fredsänglar som vill ha fred för palestinierna men underkastelse av israelerna.
Jämställdhetsministern för Mellanöstern, var är du?

Mina egna små privata betänkligheter inför en tvåstatslösning är rent praktiska; det finns helt enkelt inte plats för ytterligare en stat på den smala landremsa som ligger mellan floden Jordan och Medelhavet – speciellt som invånarna inte direkt älskar varandra.

Motsatsen ligger betydligt närmare sanningen.

Om man ska gå till internationell lag där de bindande FN-resolutionerna ingår så står det absolut ingenstans att palestinierna ska ha någonting.

Förvånad?

Du kommer i så fall att bli ännu mer förvånad när jag berättar att ordet 'palestinier' inte är nämnt en enda gång i de sammanhangen.

Däremot står det att parterna ska förhandla och att Israel i slutändan ska ha säkra och försvarbara gränser.

Palestinierna existerar dock idag eftersom de säger så och det får vi acceptera.

Vi får också acceptera att det är skillnad på palestinier och palestinier – Västbankspalestinier (Fatah) och Gazapalestinier (Hamas) för att gör det övertydligt.

Kommer ni ihåg Helle Klein som skrev arga men urtrista artiklar om Mellanöstern i Aftonbladet men som gömt sej i prästkappan ett tag?

Hon hade ett favorituttryck när det gällde Israel – Israel skulle alltid pressas.

Pressas till att avstå det och detta och pressas att ge bort utan att få något i gengäld.

Pressa, pressa på nu då, pressa ytterligare en bit –bättre kan du!

Israel fortsätter att känna press på sej att ge och ge men aldrig få och en dag har kanske omvärlden pressat fram en tvåstatslösning.

Abbas skriver under papperslappen och redan samma kväll har Hamas tagit över Västbanken.

Vilka av alla de som satsat alla sina krafter på att pressa Israel fram till denna tvåstatslösning är nu beredda att ta ansvar för resultatet?

Nå???

Inte en själ, naturligtvis.

Detta vet israelerna så var inte förvånade om de kommer att vara aningens försiktiga.

Att köpa grisen i säcken har de gjort tillräckligt många gånger, tyvärr med svinaktiga resultat.

Israelerna har skyldighet att ta tillvara sina medborgares intressen likaväl som palestinierna söker främja palestinska intressen.

Det var precis det de gjorde när de krävde av FN att bli betraktade som en stat som inte är en stat.

Israelernas skyldigheter mot de sina handlar om att inte ge bort eller sälja ut intressen som är vitala för landets fortbestånd.

Om palestiniernas agerande betraktas med förtjusning så bör israelernas betraktas åtminstone med förståelse.

Att bli mötta av samma glödande men ofta intelligensbefriade entusiasm som palestinierna möts av är det ingen i Israel som ens drömmer om.

Rosa moln kan vara charmiga men hälleberget har liksom mera substans.

Det har skrivits ett oändligt antal artiklar om tvåstatslösningens förträfflighet och endast ett fåtal har vågat sej på att tvivla.

Tvivlen handlar då oftast om vem eller vilka som tar ansvar när det går åt skogen?

Ingen kommer naturligtvis att ta något ansvar för i en sådan situation är varken ord eller ryggdunkar tillräckliga.

Detta vet israelerna så de har simmat lugnt ett tag medan palestiniernas president Abbas knappt ens doppat tårna i vassen.

Att Obama är missnöjd med båda parter är ingen hemlighet - han är för övrigt missnöjd med varje världsmedborgare som inte älskar honom förbehållslöst.

Ingen vet vad han har i kikaren så ingen kommer att bli förvånad .

Förvånade skulle människorna bli bara om han levererar intelligenta och väl genomtänkta idéer som kunde resultera i en upplösning av Mellanösterns Gordiska knut.

The teleprompter is yours, Mr. President.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, tvåstatslösning, Israel, palestinierna, FN-resolutioner, Hamas, Fatah, Helle Klein, Mellanöstern, Västbanken, Gordisk knut, ...

Joseph Aloisius, f.d. påve

Jag tänker på påven i dessa dagar.
På honom som var påve tills för bara några timmar sedan.
Han och jag har väldigt lite gemensamt men ändå har han varit i mina tankar den senaste tiden.
Jo en sak har vi gemensamt; vi gillar katter båda två.

Han kallade sej Benedict XVI  men nu har han återtransformerats till att än en gång bli Joseph Aloisius Ratzinger.

En liten men beläst man som i sitt 'yrke' fick leva ut sin passion under åtta år av sitt liv - sin kärlek till och lydnad mot Den Allsmäktige.
Det är svårt att se någon ondska i den personen även om han förmodligen inte satt ned foten alla gånger han borde ha gjort det.
Detta sagt med hänsyftning på de tunga skandaler den katolska kyrkan tvingats slösa sina krafter på.

Ingen vet varför Benedict egentligen avgick och jag gissar att vi aldrig kommer att få veta det heller.
Egentligen är det ju bara av nyfikenhet vi vill veta och då kan det ju lika gärna förbli en hemlis.
Jag tror dock inte att Gud avskedade honom utan att det var mer världsliga ting som fällde avgörandet vilket ju också var vad Benedict själv hävdade när han först tillkännagav sitt beslut.
Han var trött och orken räckte inte riktigt till.

Kanske var han dessutom 'fed up'?
Även påvar måste väl kunna få känna av denna mänskliga känsla nu och då och till och med låta den få livsavgörande betydelse.

Benedict var 85 år och vid den åldern bör man ju nått den mognad som tillåter en att självständigt bestämma över sitt liv.
Tjafsa kan de göra som är under 85 men över denna ålder är man sin egen lyckas smed.
Trots detta så tycker jag han var modig för ingen påve har avgått och frivilligt gett upp ledarskapet för 1.2 miljarder katoliker på nästan 600 år.

Nu tänker Benedict ägna sin tid åt att be, läsa och skriva vilket verkar vara lämpliga sysselsättningar för en f.d. påve.
Om han hade haft tankar på att gå till sjöss eller något annat skulle jag haft mina betänkligheter men nu väljer han att bli pilgrim.
Att vara en pilgrim lär betyda att man av religiös hängivenhet ger sej ut på en resa till en helig plats.
Vackert.

Jag önskar verkligen Benedict - eller rättare sagt Joseph Aloisius Ratzinger - en fin pilgrimsresa.
Jag tror han var god, kanske alltför god för att ha tillräcklig kraft att offentligt tvätta en smutsig byk.
Förmodligen är han övertygad om att den måste tvättas men att det i så fall får göras av någon annan.

Jag avslutar med hans egna slutord från den lilla balkongen tillhörande sommarresidenset i Castel Gandolfo vid Medelhavets fagra strand:

"TACK OCH GODNATT"

    Läs även andra bloggares åsikter om Joseph Aloisius Ratzinger, Benedict XVI, påve, katolska kyrkan, pilgrim, ...