Till Cecilia Hagen om drömmare och realister och en del klurighet

Äntligen har jag fått tid att skriva ett brev till och om Cecilia Hagen med anledning av en av hennes senaste krönikor.
Fortsättningen kommer förmodligen att bli ganska klurig - Cecilias krönikor bjuder ju som bekant på en hel del klurigheter.
När hon skrev sin rått-krönika var hon klurig så till den milda grad att alltför många utgick från att hon var ute efter ond bråd död.
Det stod ju faktiskt så i svart på vitt.

Även om hon är krönikör så borde hon med sin gedigna erfarenhet veta att folk läser och uppfattar på olika sätt men att merparten förstår som det är skrivet.
Utan för mycket tankemöda och krusiduller.

Jag har länge beundrat Cecilias sätt att skriva och slå på spotlighten på ömtåliga företeelser och hennes sätt att hantera språket är just - klurigt.
Nu när hon ger sej in i politikens dunkla korridorer så bidrager hennes klurighet tyvärr till att korridoren blir ännu dunklare.

Jag tycker som Cecilia - "Sluta rasista! Sluta nazista! Sluta terrorista och extremista!"
Detta tror jag också alla som sympatiserar med SD tycker eftersom de som få blivit utsatta för mediamobbing och statsterror ända från sin blygsamma start.
Att de överhuvudtaget uppstod var - som de flesta förstår - en reaktion på att bara åsikter som passerat statens och medias nålsöga hade moraliskt existensberättigande.
Munkavle och mobbing av en befolkning som ville ha kvar rätten att tänka själva skapade förutsättningarna för SD.

Cecilia skriver att hon skulle vilja "ta kål på" vissa personers åsikter.
Varför då?
Varför får inte hennes åsikter leva vidare tillsammans med andra människors åsikter även om de divergerar mot hennes?
Varför är det inte önskvärt att olika åsikter bryts mot varandra?
Vad är hon rädd för?

Anser Cecilia att just hon står för de rätta åsikterna och de andra för fel?
Förmodligen, men på vilka grunder?
Förmodligen på synnerligen förenklade grunder.

Jag känner mej frestad att fördjupa resonemanget här men avstår av skäl som har med bloggformatet att göra - vilket jag uppenbart redan tänjer på.
Jag kan dock konstatera att alla ismer är till mänsklighetens nackdel men också att de som vänt på steken och kallar sej anti- muterat ismerna till ett tillhygge att slå folk i huvudet med.

Det har också utvecklats en svårbegriplig idé om att alla anti- anses stå på en högre moralisk grund och anser sej vara bättre människor med rätt att utradera andras åsikter.
Detta är naturligtvis helt galet då det oftast handlar om vad vi riktar in blicken på.
Det eller helhet, drömmar eller realism.

Exempel.
Anti- anser att alla som vill komma till Sverige ska välkomnas hit.
Bevekelsegrunderna ovidkommande.
Realisterna anser att vi måste se över våra resurser och vår förmåga att integrera innan vi öppnar gränserna.
Realisterna anser att våra gemensamma resurser ska användas på effektivast möjliga sätt vilket är synonymt med ansvarstagande.

Den här läxan började den svenska regeringen tyvärr lära sej först när verkligheten började svida och det mesta höll på att falla samman.
Då --- panik!

Vår värld hyser tyvärr alldeles för många som har brist på det mesta, även brist på resurser att ta sej över halva jordklotet för att komma till det land som erbjuder mest.
Hemläxan avklarad med beröm godkänd.
Detta "mest" har på senare tid belysts av högt uppsatta personer som anser det moraliskt nedbrytande att först ta hand om de sina på ett solidariskt och värdigt sätt.
De som kommer hit har numera - före de som arbetat in de tillgängliga medlen - rätt till det mesta.
Först och mest.

Dessa personer som sett till att allt ljus faller på dem själva har nog aldrig mött en fattig svensk som lever från den ena dagen till den andra.
Har de ändå träffat någon av alla dessa men inte reagerat så är de inte värda att lyssnas på i några som helst avseenden eller sammanhang.
De har mitt största förakt.

Cecilia, det bär mej emot att kalla dej enkelspårig men jag hittar inget bättre ord.
Lyft blicken och se ut över världen och du kommer inte att ha svårt för att finna människor i verklig nöd som skulle kyssa dina fötter för en brödbit.
Hört talas om Aleppo?

Jämför de som tvingas stanna kvar i Aleppo med de fräscha unga män som vällt in över Sveriges gränser och nu kostas på miljarder.
För dessa miljarder hade Sverige kunnat hjälpa de verkliga offren i en skala som gjort verklig skillnad.

Kolla gärna med UNHCR.
De har både kunskap och erfarenhet.
De vet.

Du nämner liksom i förbigående när du fördjupar dej i Astrid Lindgrens persongalleri att du inte står på förtryckarnas sida, de som använder "rädslan som kontrollmetod".
Jag kan i och för sej föreställa mej att det var många som blev både rädda och kände sej förtryckta när de läste din krönika men vad jag vill framhålla är att det du kallar rädsla inte nödvändigtvis är samma rädsla som en stor del av människorna i Sverige känner.

Vi är rädda för alla diktat och beslut uppifrån som vill kontrollera oss genom att undanhålla för regeringen besvärande fakta.
Vi är rädda för vår regering som mest drivs av simpel feghet.
Vi är rädda för att yttra oss och kanske säga fel saker och bli brännmärkta in på bara kroppen.
Vi är rädda för att inte få den vård som ingår i samhällskontraktet.
Vi är rädda för att andra kommer att tilldelas det vi själva genom arbete tillåtit staten att förvalta.
Vi är rädda för alla lögner från de förtroendevalda som sålt sitt förtroendekapital till högstbjudande.
Vi är rädda för att gå ut när det är mörkt - ja vi är rädda för det mesta.

Allra mest är vi rädda för vilket Sverige vi lämnar över till barn och barnbarn.

Är det sådant du vill ta kål på, Cecilia?
Gör inte det.
Vi behöver inte fler drömmare, vi behöver fler realister.
Vi hörs.


Läs även andra bloggares åsikter om Cecilia Hagen, SD, Aleppo, UNHCR, ...

UNRWA - född i flaskan?

Häromdagen snappade Expressen upp från större internationella tidningar att i FN spottar man minsann inte i glaset.

Man slickar i stället i sej innehållet till sista droppen, speciellt när det ska pratas pengar.

Vore detta den värsta synd som begåtts i den himmelsblå skrapan i New York så skulle vår värld definitivt sett annorlunda ut.

De synder som regelbundet och målmedvetet begås där är tyvärr av en helt annan kaliber än ett slappt salongssupande.

Jag förringar på intet sätt skadan av promillen i blodet; det kan kanske till och med förklara några av de mest gåtfulla budgetbeslut som FN regelbundet fattar.

Dessa promillen kanske är orsaken till den outgrundliga frikostighet man visar när man dränker UNRWA i pengar och också varför man i FNs korridorer inte förmår greppa vidden av denna organisations oanständiga agerande.

En hjärna fri från alkoholångor skulle snabbt inse UNRWAs partiskhet och dess problematiska politiska ställningstaganden.
Hade alkoholkonsumtionen hållits borta från FN hade man förmodligen gjort regelbundna jämförelser mellan sina två olika flyktingorgan, UNHCR och UNRWA, och sett vilken av dem som gör skäl för slantarna.

UNRWA betjänar enbart palestinska flyktingar medan UNHCR arbetar med flyktingproblematiken i hela världen.
Trots detta får UNRWA en så stor budget och så mycket bidrag att man lätt tror att situationen är den omvända. 

UNHCR visar upp resultat där flyktingar på ett professionellt sätt transformerats till ett värdigt liv som icke-flyktingar medan UNRWA aldrig någonsin hjälpt en flykting att bli icke-flykting.

Det underligaste i denna härva är att det faktiskt inte ingår i UNRWAs uppdrag att rehabilitera flyktingar.

De får inte!

Var det möjligen flaskor under bordet redan på den tiden då FN upprättade UNRWA och präntade ned dess stadgar?

UNRWA får alltså inte hjälpa de palestinska flyktingarna att bli icke-flyktingar utan de ska bara hålla grytan kokande vilket betyder att man förlänger det mänskliga lidandet från generation till generation.

Endast politisk hänsyn parad med feghet kan förklara UNRWAs skamfyllda uppdrag.

Själv skulle jag kalla det tortyr.

En tortyr som kanske har sin rot i FNs frikostiga skålande.

Att tvinga en flykting att förbli flykting trots att han inte alls skulle behöva vara flykting... är inget mindre än utstuderad tortyr.

Tanken med NF och sedermera FN var fin.

Nu är den organisationen mest till för att polera på sin egen prestige i brist på uppvisbara resultat samt att ge utrymme och legitimitet åt allehanda suspekta kotterier.

Synd på en från begynnelsen fin tanke.

Palestinians rioting

Hamas rocketing

Egypt smoking

Syria burning

Hizballah arming  

Iran nuking and

FN drinking!

SKÅL!

Läs gärna det här blogginlägget för lite mer fakta om bl. denna säregna företeelse som kallas UNRWA.

http://fredimellanostern.wordpress.com/2008/08/21/unrwa-och-sverige-rapport-fran-fim-080819/

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen, FN, UNRWA, UNHCR, ...

Vilken tafflig värld vi lever i

... och taffligare och taffligare blir den.
Hur kan vi med flaggan i topp fortsätta att acceptera att Assads Syrien mördar och lemlästar dussintals varje dag?
Inte så sällan hundratals.

(Lägg märke till på bilden att UNHCR gör vad de är satta att göra medan UNRWA jobbar mer minimalistiskt.
De hjälper bara de i t.ex. Gaza som redan har swimmingpool med olympiska mått och varuhus där lyxmärkena överglänser varandra.)

Vi har förmodligen minst en sak gemensamt du och jag - den där lilla taggen i samvetets undermedvetna bakgårdar som vrider och bänder och aldrig liksom lägger sej till ro.
När vi sedan får vår dagliga dos av verklighetsförankring via insmugglad teknisk utrustning så växer taggen till en bjälke i en synnerligen medveten medvetenhet.
I två år har han fått hållas och enda reaktionen från omvärlden är vänliga förfrågningar om han inte möjligen skulle kunna tänka sej att ta det lite lugnare.
Assad ta det lugnare?
Du kan lika gärna be en tjur på tjurfäktningsarenan att ta det lite lugnare.

Bara som jämförelse:
Om en israel höjer rösten mot en palestinier börjar världen koka och bubbla och gator och torg fylls av slogans och banderoller.
Dessa slogans och banderoller är avsedda att få israelerna att ändra sitt beteende - inte för att få bort orsaken till att israelen in the first place fann anledning att höja rösten.
Reaktionen fördöms medan orsaken till reaktionen är ointressant.
De allra mest vilseförda åker till och med Gaza-båt till området för att visa hur godhjärtade de är och vilket enastående rättspatos de är förmögna att uppvisa.
Detta är ett mönster som upprepas med viss regelbundenhet och det vill till ytterst lite för att detta nu så välkända förlopp ska riva igång.
 - Detta var alltså en jämförande parentes mellan två av Syriens grannar.
Nu återvänder vi till Syrien.
Assads Syrien.

Vi känner alla till vad som pågår där och vi känner också till att ingen EGENTLIGEN finner någon anledning att bry sej.
FN skickar dit lite ljumma representanter som dricker te med Assad i stället för att lyfta honom i nackskinnet och ställa honom inför vissa mycket specifika alternativ.
Jag tror inte att FN direkt är ute efter att kollaborera med Assad men de reser dit med klorna väl klippta, nerfilade och noggrannt ansade.
Assad ser naturligtvis dessa besök som lite veliga men dock godkännanden av sitt handlande - åtminstone ger de honom inga sömnlösa nätter.

Det allra underligaste är förstås att jihadvänstern inte anser att det är någonting som angår dem.
Om araber mördar andra araber så är det ungefär bara vad de förväntar sej och inget att bli upprörd över.
Själv tycker jag det luktar rasism.

Vi har sett bilder på flyktingar från Syrien som försöker befria sina tält från lerfloderna med hjälp at typ tårtspadar men det är förmodligen heller inte något man borde bli upprörd av.
Högar av familje-lik som Assads handgångna utövar sina sällsamma lustar på.
Man förväntas vänja sej... och absolut inte bry sej.

Nej jag har absolut inga illusioner om de s.k. rebellerna.
De är förmodligen så långt från vattenkammade södagsskolegossar du kan komma och de har uppenbarligen hafsat och slafsat sej igenom de flesta klausuler om människovärdets okränkbarhet.
Dock - kanske/möjligen kan de vara ett redskap i processen att ge syrierna åtminstone en rejäl skopa när de försöker befria sina tält från lerfloderna.
Lite mindre kryptiskt - ge dem ett bättre liv.
Naturligtvis hade det underlättat om Iran, Hizballah och svenskar i förskingringen hade hållit fingrarna borta från honungsburken men där är vi inte dag.

Har någon av er hört talas om aktionsgrupper mot Assadregimen eller att folk försöker påverka sina folkvalda att se till att någon talar klartext med Assad?
Jag letar och jag letar.
Inte ens utrikesministern går att lita på i de här sammanhangen.

Vad pratade egentligen Bildt och Assad om när de möttes i februari år 2010?
Bildts kommentar att han såg "små tecken på att det går framåt" borde tyda på att Syriens framtid såg lovande ut i hans ögon.
Ungefär ett år efter detta kärvänliga besök var blodbadet ett faktum.
Finger tip feeling?

Vad som gör mej mest sorgsen är dock det internationella samfundets obefintliga kompetens, dess inkonsekvens och otvetydiga sammanbrott.

En diktator är alltså inte alltid en diktator.
Vissa diktatorers huvuden ska falla, typ Kadaffis, och mordet på honom inför hungriga kameralinser är ingenting som beivras - åtminstone inte med någon som helst prioritet.
Osama bin Laden blev också mördad - i hans fall av civiliserade amerikanska elitsoldater och Obamas tillkännagörande av mordet accompanjerades av ett fyrverkeri av hurra-rop.
Mubarak han bara försvann...

Med Syriens diktator är det dock en helt annan sak.
Han befinner sej in en annan liga, i en klass för sej.
Han bjuder på svart kaffe och baklava och ler gott åt gästernas skämt.
Med honom ska man tala, möjligen övertala, men aldrig ställa krav eller vara påträngande.
Silkesvantar och leende masker är vad som gäller i Damaskus.
Ack om detta hade varit tillräckligt och ack om detta hade kunnat få Assad att våga titta sej i spegeln.

"Assad är inte Kadaffi" hör man ofta men då är man ju inne på politikens grumliga vatten.
Politik är inte vad som står högst på syriernas önskelista idag utan helt enkelt att få slut på mördandet.

Försegla tanksen, sätt hänglås på stridsflygplanen, göm kanonkulorna, pilla bort lite småskruvar från automatvapnen och sist men inte minst - elda upp allt vad kemiska och biologiska vapen heter.
Om denna brasa skulle resultera i en explosion så må det i så fall vara hänt.

Stoppa mördandet och när lugn inträtt, människorna kunnat återvända hem och bagerierna återigen producerar med full kapacitet - då är det tid för parterna att sätta sej ned, se varandra i ögonen och i lugn och ro söka resonabla lösningar.

Säger naiva jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Assad, Bildt, diktatorer, flyktingar, FN, Syrien, UNHCR, ...

UNRWA - ett missfoster

Det finns hjäporganisationer och det finns hjälporganisationer - och så finns det UNRWA.
UNRWA är ett missfoster som bildats för att vara ett politiskt påtryckningsmedel mot Israel och ingen arab tillåter att den målsättningen ändras.

Resultatet av detta är att de araber som lämnade området 1948, under det krig de själva initierade, nu sitter där de sitter.
De kan nu fira 60-års jubileum i sin av araberna och UNRWA påtvingade djupa misär.
Det är en djup tragik men som vanligt när araber driver en politisk fråga är den mänskliga aspekten negligerbar.

Vi kan se liknande hänsynslöshet idag.
Palestinaaraberna, som har en förkärlek för att lösa sina konflikter med våld i stället för med demokratiska metoder, drar sej inte för att låta kvinnor och barn deltaga i krigshandlingar som mänskliga sköldar, stenkastare och som allmänna irrationsmoment, för att skapa ett internationellt tryck mot Israel.
Ett välkänt faktum som få vågar skriva om är att ju fler som dör i konfrontationerna med Israel, speciellt barn, desto högre anses propagandavärdet vara.

UNRWA är en koloss som klafsar runt på sina lerfötter utan att åstadkomma något annat än en allt större och slipprigare lergrop.
Denna organisation skapades för att serva de palestinaaraber som av olika skäl lämnade landet i aggressionskrigets hetta, men har inga konkreta resutat att visa upp.
De bedriver en verksamhet som växer i takt med att de som en gång lämnade landet får barn, barnbarn, barnbarns barn, barnbarns barnbarn, och så vidare.
Jämför detta med systerorganisationen UNHCR´s resultat som hjälper flyktingar i resten av världen att återfå och återgå till ett värdigt liv.

Man tar sej för pannan när man inser vad som pågår framför våra ögon dag efter dag, år ut och år in.
I stället för att hjälpa de hemlösa till ett bättre liv låter de dem sitta där de nu suttit alltför länge.
Alltför länge verkar dock inte vara länge nog för denna självgenererande verksamhet som bara rullar på.

Det är dags att sätta stopp för denna pengaslukande och egocentriska sysselsättning, lära av UNHCR och börja uppnå reella resultat.
Inte politiskt tvivelaktiga resultat utan resultat som värderar människoliv högre än propaganda.

En mej närstående person har på uppdrag skrivit en genomgripande rapport om UNRWA´s verksamhet och brist på sådan.
Den kan du läsa i sin helhet på bloggen FiM och den ger en kuslig bild av osedvanlig mänsklig dumhet.