Nu börjar det bli riktigt snuskigt.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.
Alltså, Obama igen.
Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.
Nu kan vi tillägga att han också är feg.
Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.
Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.
Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.
En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.
För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.
Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.
Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.
Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.
Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.
Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.
Nej, det ska inte handla om porr utan om fortsatta reflexioner om vad som händer och sker i Libyen – eller rättare sagt vad som händer och sker i Washington, och det är inga trivsamma saker.
Alltså, Obama igen.
Vi har länge känt till att han i sin arroganta självgodhet rört till det mesta han snuddat vid och visat begränsad förståelse för underliggande faktorer.
Fingertoppskänsla vet han inte vad det är medan han däremot är väl förtrogen med förföriska slogans och till intet förpliktande plattityder.
Nu kan vi tillägga att han också är feg.
Jo, Obama är feg.
Han beordrar Gadhafi ut och när denne man inte visar sej intresserad av att lyda order börjar Obama smida länker.
Inte ska en liten arabdiktator ostörd få den store Obama att framstå som ett fån – något måste göras.
Gadhafis öde var beseglat.
Obama börjar planera sin hämnd.
Han har hört rykten från Europa om viss irritation över Gadhafis arbetsmetoder och förstår att där kan det finnas något att börja nysta från.
Även 'Arabligan' hade visat otillfredsställelse över Gadhafis hårda nypor så möjligen skulle motståndet mot hans planer inte bli alltför påtagligt från det hållet.
Obama blev mer än bönhörd när självaste Amr Moussa föreslog en no-fly-zoone över Libyen och vips var han igång med förbredelserna för en FN resolution som en gång för alla skulle visa vem som bestämmer var skåpet ska stå.
En koalition skapades men nu började verkligheten så smått ge Obama kalla fötter.
Vad skulle den av honom så omhuldade ’arabiska gatan’ säga om denna koalition började spänna musklerna mot ett arabland, även om det inte handlade om ett av de mest populära länderna i Mellanöstern.
Hans enda tröst var att 'Arabligan' var med på noterna och då var det ju enklare att köra igång.
Ned med den retfullt ohörsamme Gadhafi.
För att Obamas anseende på ’den arabiska gatan’ inte skulle störas mer än nödvändigt var han noga med att påpeka, gång på gång på gång, att detta inte var en USA-ledd operation utan handlade om allas strid mot en.
USA var bara en pytteliten del i det hela – det förstår ni väl där borta i Mellanösterns gränder?
Snälla, ni måste tro mej.
Nu visar det sej dock att fram till nu är det USA och inga andra som lett krigandet men vid varje mikrofontillfälle påpekar man att det bara handlar om ett par dagar.
För att sparka igång eländet – liksom.
Sedan får resten ta över vad gäller Tomahawks och annat.
Obama planerar att smyga ut bakvägen.
Obama beordrar, planerar och konspirerar, initierar och ser till att hela operationen flyter friktionsfritt och sedan försvinner han snett ut till höger.
Några använder sej av tjusiga ord som delegering, ansvarsspridande och annat men jag väljer ett banalare ord – feghet.
Obama hade att välja mellan att svälja Gadhafis nonchalans eller att straffa honom men då samtidigt få sitt redan usla anseende på ’den arabiska gatan’ kört ned i stövelskaften.
Han tvingades till en balansakt.
Obamas balansakt låter ungefär så här:
Jag köper in några lämpliga länder och helst också några fikonlöv från Mellanöstern och när hela maskineriet rullat igång då pyser jag och hoppas att ingen märkte att jag ens var där.
Man kan naturligtvis kalla ett sådant beteende för en färgglad strategi förpackad i tjusiga taktiska kläder men jag kallar det rätt och slätt för – feghet.
Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Washington, Obama, Gadhafi, Amr Moussa, 'Arabligan', FN, 'arabiska gatan', Mellanöstern, Tomahawks, ...
