Vårt underbara FN

Nej bilden är inget misstag.
Jag tyckte tillgängliga bilder på FN och Säkerhetsrådet var så fantasilösa så jag valde en på The Arab League i stället.
Målsättningsmässigt är det väl heller ingen större skillnad på dessa båda organisationer.


Vilken underbar värld och vilken underbar, världsomfattande fredsorganisation vi har.
Vad effektivt den arbetar, hur klart den ser komplicerade samband och hur uppoffrande den är i kampen för den lilla människan.

Vi kan i dagarna läsa om FN’s säkerhetsråd som inte kunde komma överens om att fördöma Syriens massakrer på civila.
Varken Ryssland, Kina eller Libanon tyckte det skulle vara någon bra idé.

Det var inte fråga om att intervenera eller att på annat sätt visa klorna utan bara några väl valda ord till förmån för de massakrerade och de som står på tur att bli massakrerade men även det var mer än de kunde svälja.

Visst är FN en underbart fin organisation, full av människor som brinner för mänskliga rättigheter och fred på jorden.

Varken Ryssland, Kina eller Libanon kunde samsas med resten av länderna i Säkerhetsrådet om en liten hint till Assad att det kanske skulle vara lämpligt att försöka leta reda på några ansvariga för de som just nu likviderar gräsrotssyrier och utreda om detta verkligen är rätt och riktigt.
Uppenbarligen tyckte Ryssland, Kina och Libanon att det var att ta i.
500 avlivade människor, vad är det att bråka om?

I dag är det en ny dag i folkmordets tecken i Syrien medan FN fortsätter med sina talk shows och coctail parties.
Är det FN som gett upphov till företeelser som chat sessions och twitter?
Att syssla med vad som är rättvist och rättfärdigt gör ingen längre i FN’s trångsynta korridorer.

Om vi av uppenbara skäl lämnar Libanon utanför så ser vi att det inte är vilka länder som helst som idag vägrar ta sitt moraliska och humanitära ansvar i FN.
Det är länder med ett ohyggligt stort antal invånare och med ett lika ohyggligt stort inflytande internationellt.
Man hade kanske trott att med detta skulle följa ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.
Vad vi ser är motsatsen.

Av skäl det tar för lång tid att gå in på här vill dessa länder inte att Assad ska störas i sitt ”reformarbete” så därför blev det inget gemensamt uttalande av FN’s Säkerhetsråd.
Om några dagar, när ytterligare några hundra människor mördats och drivorna av skadade och fängslade växt ytterligare, då kanske Säkerhetsrådet kompromissat sej fram till ett nytt förslag till uttalande.
Man måste ju visa att man verkligen anstränger sej...
Naturligtvis blir det då ett både urvattnat och söndervittrat förslag som även Ryssland, Kina och Libanon kan signera men då är det syriska folket förmodligen redan nere för räkning och proklamationer lär inte uppväcka några döda.

Idag var det bröllopsyra i London och bilarna som fraktade kungligheterna hade en liten guldig krona på taken.
Gulligt.

I Syrien är det begravningar, fler och fler för varje dag allt medan FN-personalen har helgledigt och avnjuter sina coctail parties i den sköna, sorglösa vårens tid.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Säkerhetsrådet. The Arab League, Syrien, Ryssland, Kina, Libanon, Bashar Assad, ...

Om att bestämma

Bashar Assad, Syriens president, sliter sönder sitt land och framför allt sliter han sönder sitt folk medan alla tänker – Obama???
Sitter den amerikanske ambassadören Robert Ford fortfarande och trycker någonstans i Damaskus?
Obegripligt men kanske ändå... kanske ändå relativt begripligt enligt en viss sorts världsbild.

Tanks omringar städer, militärgubbar i full mundering intar sina positioner, elektriciteten stängs av liksom all annan komunikation med omvärlden.
För säkerhets skull stänger man också gränsen mot det närbelägna Jordanien så man ostörd kan utföra ordern från högste chefen.
Slakten kan börja.

I arabvärlden gäller det idag att vara lyckligt lottad annars kan det lätt gå åt skogen.
I Libyen är rebellerna lyckligt lottade för de har storebror Obama med flera lydkungar till sitt förfogande.
Dessa till och med dödar för rebellernas skull.

I Syrien är ingen på rebellernas, eller rättare sagt på demonstranternas sida.
Inte ens Bildt.
För lite mer än ett år sedan var Bildt på ett vänskapligt besök hos Bashar Assad men jag har inget minne av att vi hörde Bildt be sin värd dra åt skogen, inte ens på diplomaternas eget språk.

Detta trots att han mycket väl visste att det var just vad människorna i Syrien önskade.
Vad som var viktigt för Bildt var att hålla sej väl med den syriska regimen eftersom de är snälla mot Hizballah och Hamas som i sin tur är stygga mot Israel.
Att hålla sej väl med Turkiet är viktigt för Bildt av samma skäl.
Turkiet är snälla mot Syrien som är snälla mot Hizballah och Hamas som är stygga mot Israel.

Nej detta ska inte bli en anti-Bildt blogga utan jag vill bara påpeka hur det mesta hänger ihop och får sina följdriktiga konsekvenser.
Eftersom ingen hjälpt syriens folk tidigare har de nu varit tvungna att börja tala för sej själva.
Folket har ingen armé till sitt förfogande och heller ingen amerikansk ambassadör som sitt fikonlöv... de betalar med sitt blod vilket i dagens Syrien är ganska billigt.
Fråga Assad.
Slakten pågår just nu efter att Assad sett till att insynsskyddet blivit uppdaterat.
Nästan till hundra procent.
Det som trots alla försiktighetsåtgärder sipprar ut är vittnesmål om avgrundsdjup kriminalitet mot den egna befolkningen som egentligen begär så lite – bara lite mer frihet.

De skulle naturligtvis heller inte ha något emot om familjen Assad kastade in handsken för gott.

Obama dreglade över Mubarak och fortsätter att dregla över Gadhafi men Assad har frisedel för allt han kan tänkas ta sej för.
Vem bryr sej om vad folket i Syrien vill?

När det gällde Egypten och Libyen var Obama noga med att påpeka att det var folket som skulle bestämma men i Syrien tillåter han Assad, ensam och i egen hög person, att bestämma.
Jag hoppas den amerikanska väljarkåren genomskådat Obama bluff och framöver visar honom vad resultatet blir när det amerikanska folket bestämmer sej för att bestämma.

Läs även andra bloggares åsikter om Bashar Assad, Robert Ford, Obama, Bildt, Syrien, Hizballah, Hamas, Turkiet, Mubarak, Gadhafi, Egypten, Libyen, ...

Att demonstrera och att demonstrera

De kloke säger att bloggar man så bör man göra det regelbundet, helst dagligen.
Eftersom jag inte förser omvärlden med dagliga bidrag så bloggar jag följdaktligen inte.
Låt oss i stället säga att jag då och då präntar ned spridda epistlar och så får det vara bra med det.

Min epistel idag kommer att handla om modiga demonstranter.
Inte de som demonstrerar under röda flaggor den första maj utan om människorna som demonstrerar i Syrien.
De drar ut på gator och torg med livet som insats liksom de frihetstörstande demonstranterna i Iran som heller inte räds dödens käftar.

De som trotsar allt vad självbevarelsedrift heter och har ’fräckheten’ att demonstrera mot sin ledare, Bashar Assad, har inte bara presidenten som fiende utan också polisen, militären och hela den övriga säkerhetsapparaten vilket är nyckeln till om diktatorer sitter kvar eller försvinner.

Resultaten ser vi efter att Assads folk skingrat en demonstration och folk ligger i blödande drivor i gränderna.
Skulle någon vara oförståndig nog och röra på sej blir han strax immobiliserad med hjälp av påkar, kängor eller vapen.
Tortyrmetoderna har lyfts mot nya höjder.

Efter en dag av hårt arbete eller möjligen av lika hård arbetslöshet fortsatte Mahmoud ner till kvällens demonstrationen.
Hans hustru Leila såg till att han åtminstone fick lite couscous i sej innan han gav sej iväg medan de 7 barnen gjorde sitt bästa för att övertala pappa att stanna hemma.
De större barnen visste att det händer läskiga saker nere i stan på kvällarna och de är rädda – ”pappa gå inte, det är farligt.”
De vet inte hur rätt de har.
Det är mycket farligt att demonstrera mot president Assad.

Den svarta natten är svartare än på länge, ”We want freedom” hörs på engelska och ”Allahu Akbar” ekar på arabiska.

Demonstranterna framförde till och med slogans till tonerna av den gamla juldängan Jingle bells...
”We want freedom”, ”Allahu Akbar” och de nu allt vanligare automatvapnen börjar smattra.
Folket skingras utom de som fortsätter att viska ”Allahu Akbar” medan blodet dräneras från deras kroppar.

Mahmoud är på väg hem.
Trött och ledsen men ändå lite stolt över att han vågat stå upp mot den statsunderstödda orättvisan.
Han inser att vägen framåt kan vara lång men hämtar mod från sina kompisar trots att de förlorade en man i kväll.

Vilka är då dessa krafter som driver folk att riskera sina liv för en möjlig förändring.
Alla vill vi ju få det bättre och de flesta av oss arbetar målmedvetet i den riktningen – men inte under dödshot.
Mahmoud och hans vänner ser inte någon annan utväg för att få en förändring till stånd än genom att sätta sina liv på spel.
Alla andra möjligheter verkar vara uteslutna.
Att arbeta demokratiskt för demokrati och frihet i Syrien är lika livsfarligt som att demonstrera för demokrati och frihet - men mindre effektivt.
Därför väljer folket idag demonstrationerna.

Idag efter bönen i moskéen gick Mahmoud och hans vänner inte som vanligt raka vägen hem till sina familjer utan de anslöt sej i stället till den stora, planerade demonstrationen i stan.
Alla gick dit och till slut blev man en tusenhövdad skara.
President Assad var nervös vilket också gjorde hans hantlangare nervösa.
Vad som helst kunde hända --- och det hände.
Bara idag rapporteras det om 40-50 mord i Syrien men det är naturligtvis inget som intresserar verken Ship to Gaza, Diakonia eller Gunnar Olofsson och hans palestinagrupper.

Leila är orolig för hon har ingen aning om Mahmoud överhuvudtaget kommer hem igen.
Barnen är oroliga för de förstår att något farligt har kommit till deras stad.
De är rädda.
Mahmoud är inte rädd för han vet att det gäller nu eller aldrig om han och hans familj ska få en chans till ett bättre liv.
Visst, det är en chans på tusen att de kommer att lyckas men likaväl en chans de måste ta.

Det finns ett tragiskt moment 22 i arabvärlden.
Man har två val.
Antingen en pro-västlig diktatur eller en anti-västlig teokrati.
De pro-västliga diktaturerna fördöms och raseras av väst med Obama i spetsen medan de anti-västliga teokratierna med sina utlöpare i praktiken lämnas ostörda, också här med Obama i spetsen.
Bli inte ledsen om du inte förstår logiken för det finns ingen.

Hoppas i stället att detta ruskiga moment 22 bryts och att åtminstone något som liknar demokrati sprids i Mellanöstern.

En demonstration i Stockholm är inte detsamma som en demonstration i Damaskus.
I Stockholm demonstrerar man om vädret inbjuder till uteliv men i Damaskus demonstrerar man för att man inte har något val.
Antingen man kommer hem levande eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, demonstrationer, Iran, Bashar Assad, tortyr, Allahu akbar, Ship to Gaza, Diakonia, Gunnar Olofsson, palestinagrupper, Obama, Damaskus, Stockholm, ...

Den arabiska våren

Jag letar och letar men hittar inga vårtecken som skulle kunna bekräfta att våren verkligen är här.
The Arab Spring.

Resultaten av upproren i både öst och väst är fortfarande en öppen fråga men jag tycker man borde kunna skönja åtminstone några skissartade fragment om hur framtiden möjligen skulle kunna gestalta sej.
Några tveksamma snödroppar eller en ensam videkvist.
I stället får vi dagliga rapporter av typen ett steg frammåt och två tillbaka och därtill informationer om ofattbara grymheter.

Vad håller det syriska ledarskapet på med egentligen?
De gör ju precis det som alliansen på grund av sin outgrundliga männioskokärlek... sade sej vara tvungna att stoppa i Libyen.
Mördar sitt eget folk i drivor.
En försiktig uppskattning man hör är att ca.200 människor fallit offer för regimen men någonting i magtrakten säger oss att de mördades antal är av en helt annan dignitet.
Offren för den Syriska statsterrorismen i Hama 1982 uppgavs till mellan 17.000-40.000.

Redan då hade syrierna som synes problem med matematiken.

Militärer skjuter skarpt mot sårade som söker medicinsk vård, prickskyttarna på hustaken överträffar varandra i precision och Kashnikovs smattrar i vinden.
Vissa städer har helt isolerats och vad som tilldrar sej där i grändernas dunkel vill vi nog helst inte ens tänka på.

USA beklagar.

Ursäkta men var finns den i Mellanöstern så sällsynta logiken?
Fast det är klart, Ahmadinejad säger att det är infiltratörer från väst som är orsaken till eländet i Syrien, speciellt då naturligtvis från Israel och USA, och då är det väl så...
Blodsbröder i vått som torrt, Bashar(den långe) och Mahmoud(den korte).

I Egypten har en bloggare slängts ner i en fängelsehåla just för att han bloggat.
Han hade synpunkter på hur militären skötte landet och sådana synpunkter får man inte vädra i det nya, fritagna Egypten.

Tahrirtorgs-demonstranterna har vid det här laget effektivt slängts åt sidan till förmån för starkare och mer organiserade krafter som militären och Det Muslimska Brödraskapet och häromdagen blev de med våld hemskickade av den militär de för några veckor sedan förde fram till makten.
Å andra sidan var det faktiskt militären som avsatte Mubarak och som generöst nog lät demonstranterna få äran av kuppen – åtminstone i den mediala världen.

Egypten planerar att hålla val i september men jag undrar i mitt stilla sinne om, när och hur militären verkligen kommer att frivilligt frånsäga sej makten.
Om egyptierna kommer att ersätta landets grundlagar med sharia-lagar återförs landet effektivt till den öken där den islamska revolutionen startade år 626 e.Kr.

Vad som sker i Libyen är heller inte så vårlikt.

Jag gissar att de som beordrade flygräderna in över Libyskt territorium vid det här laget är ganska förvirrade och önskar de tagit det lilla lugna – som Angela Merkel gjorde.
Hur många av de de avsåg att försvara, de goda libyerna, har de avlivat fram till idag?
Hur många av de onda?

Så kan det gå om man som gör som Obama gjorde.
Han slängde in en brinnande tändsticka i Mellanöstern för att se vad som hände (kul kul) och nu brinner det som aldrig förr.

Sist en liten notis som berättar för oss mer än vad notiser vanligtvis brukar berätta.

Palestiniernas premiärminister Fayyad talade på onsdagen i Bryssel.
Han sade där att nu - nu eller aldrig - skulle palestinierna ta sitt öde i sina egna händer så ge oss 5 miljarder...

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, USA, Mellanöstern, Israel, Bashar Assad, Mahmoud Ahmadinejad, Egypten, Det Muslimska Brödraskapet, Angela Merkel, Barack Obama, Salam Fayyad, ...

Spelar ingen roll

Tuppfäktningen är i full gång men förmodligen kommer inte mycket att förändras på marken.
Goldstone svettas och vet inte på vilket ben han ska stå och hans lärljungars förklaringar till domare Goldstones helomvändning blir oftast aningens banala eller dåliga efterkonstruktioner.

Hur det i slutändan går med den osaliga rapporten kan nog egentligen kvitta.
Faktiskt.
Alla vet ju nu att vad som står i den inte har något med sanningen att göra och kommer att få de sista entusiasterna att framstå som försvarare av luft.
Skitig luft.

Jag ser framför mej en somber skara lagkloka med säte antingen i FN-huset i New York, i Geneve eller i självaste Haag som vänder ut och in på den rapport som Goldstone en gång framförde som sann men som nu avfärdats - ja rent av utdömts - av samme Goldstone.
De försöker hålla skenet uppe av en seriös diskussion trots att alla sitter och tänker på samma sak.

”Detta är ju urlöjligt.

Vi vet ju nu att ingenting av allt vi diskuterar här någonsin hände”.

Har de något sinne för humor skulle de åtminstone fnissa till lite diskret när de inser att de under extremt högtidliga former sitter och sysslar med gammal skåpmat med en lika gammal bäst-före-datum.
Skratta eller gråta?
Välj själva.

Goldstone berör.
Inget snack om saken, Goldstonerapporten berör folk eftersom den handlar om Israel.
Hamas fick också äran av några rader men bara nätt och jämt, förmodligen mest för att försöka uppvisa någon sorts jämvikt.

Goldstone var en present.
Tänk vilken gåva från ovan denna rapport var till alla de som vände och vred på ett krigs smutsiga hantverk för att ge Israel skulden för att de inte vände andra kinden till.
Efter Goldstone behövde de inte anstränga sej längre för han hade ju plötsligt gett deras våta drömmar full legitimitet.

Goldstonerapporten var naturligtvis en bluff även om det var lite knepigt att plocka fram de underliggande faktorerna.
Nu när själve författaren avskrivit sej själv kan vi ju glömma både underliggande och överliggande faktorer och krasst konstatera att terrorism är terrorism är terrorism – även när det kommer från folk som världssamfundet generellt tillåter det mesta utan vidare kommentarer.
Detta samfund som blivit specialister på att beskedligt titta åt ett annat håll medan mobbningen av Israel fortsätter.

Har dessa människor aldrig gått i skolan och lärt sej att det är fult att mobba?
Mycket fult.
Med eller utan Goldstone - spelar ingen roll.


Läs även andra bloggares åsikter om Goldstonerapporten, FN, Israel, Hamas, ...

Logik eller komik

Alla vill vara vänner med USA, även de som påstår motsatsen.

Hur ska de då nå detta åtråvärda mål?
Enligt vad som sakta men säkert utkristalliserat sej så verkar det säkraste sättet att komma in på USA’s favoritlista vara att understödja global terrorism och att skaffa sej kärnvapen, naturligtvis i skepnad av fredlig hushållsel.

Iran och Syrien är några av de länder som passar in i den mallen.
Vi glömmer inte i första taget Obamas nonchalans när den iranska frihetsrörelsen tiggde och bad om hans stöd.
I Syrien dödas för var dag allt fler människor av statsapparaten.
Vad gör USA?
Beklagar...

Sämre går det för för Gadhafi som frivilligt lämnade över sin kärnkraftsforskning för ett antal år sedan och som nu hamnat – i högsta grad – i onåd.
Hur den store Obama planerar att hantera askan av Libyen när aggressionerna han iscensatte från ovan klingat av – blir säkert både otrevligt och intressant.
Mest otrevligt.

Vill ni ha fler exempel på hur galet det kan bli om man är ovarsam med mekanismer som har med orsak och verkan att göra?

Med logik?

Hamas skjuter sönder en skolbuss med en pansarbrytande missil men än värre – de skjuter sönder en ung kille som efter operationer i hjärnan och på andra trasiga ställen, fortfarande svävar mellan liv och död.
Israelerna som genom erfarenhet vet att Hamas inte lyssnar på normala mellanmänskliga argument svarade med attacker mot deras stridande krafter.

Man borde vara van vid det här laget men jag kände igen den där kittlingen mellan upprördhet och fniss när jag läste att Haniye, Hamaskungen i Gaza, vädjat till FN om hjälp att stoppa Israels svars-och försvarsaktioner.

Det allra underligaste är att inte Bildt och andra vänner till Hamas reagerar.
De borde, om inte annat så för att inte framstå som idioter, vänligt men bestämt påpeka att det inte gillar att bli betraktade som intelligensbefriade utan mycket väl inser att om Hamas håller sej lugna så blir det lugnt.
Enkelt, klart och mycket logiskt.

Nåja, detta är Mellanöstern och som sagt, man borde inte bli förvånad.
Dock, som uppväxt med svensk logik så fortsätter jag att bli förvånad och är ytterst förvånad över att inte resten av mänskligheten också är förvånad.

Jag började visst med USA’s allt underligare ’bed fellows’ medan Hamas allt underligare ’logik’ får avsluta det hela.
Förmodligen handlar det inte om ren logik varken i början eller slutet utan om en plan med stort P som effektivt kör över allt vad vi andra lärt oss om logik.
Kan logiken möjligen ha ersatts av en syster till komiken?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Iran, Syrien, Obama, Gadhafi, Libyen, Hamas, Gaza, FN, Mellanöstern, ...

Richards resa

Men snälle Richard, vad har du nu hittat på?
Så här kan man ju inte göra, det förstår du väl.
Du kan ju inte bara så där rakt av sabba hela upplägget med din egenhändigt signerade Goldstonerapport.
Rapporten fick naturligtvis sitt namn efter dej, den omutlige, rättrådige och allvise domaren vars judiska rötter skulle omintetgöra varje misstanke om bedrägligt uppsåt.

Det är fler saker du borde tänkt på innan du påbörjade din väg mot den tunga rättvisan.
Du borde tänkt på den tankemöda palestinierna blev tvungna att mobilisera för att trolla bort effekterna av din avbön.
Du hade ju cementerat deras offerstatus så att biljonerna skulle kunna fortsätta att trilla in men nu ser de framför sej en tung och ödslig framtid då de möjligen tvingas försörja sej själva genom eget arbete.

Du borde också tagit med i beräkningen de generande beskyllningar du nu får utstå om att du till slut tvingades ge upp inför judarnas omänskliga påtryckningar.
Jag vill inte direkt kalla dej naiv även om resultatet tyder på att så var fallet men det är synd att du inte upptäckte i tid att du utnyttjades från början till slut.

Hamas lille språkrör Sami Abu Zuhari hade det extra besvärlig när han försökte sej på den omöjliga uppgiften att rättfärdiga Hamas.
Han påstod i hastigheten, eller möjligen försade han sej, att du nu accepterat Israels position (nåja...) medan Hamas gav dej all tillgänglig information.
Snyft, snyft.

Jo jag tackar, ’tillgänglig information’ som du underligt nog inte klarade av att klassificera som den råa buspropaganda den var.
Den luktade ju lång väg...

Nu vill det nog mera till än en artikel i en tjusig tidning för att rädda dej från en evig plats vid skampålen men som en början är det OK.
Du snodde i din artikel helt fräckt läckerbitarna mitt framför näsan på Israels fiender, de läckerbitar de vårdat så troget och ack så ömt.
Nu är de faktiskt rejält sura på dej.

Vi ser med spänning fram mot ditt nästa drag som bör vara ett ännu klarare steg ut ur den förtrollning du drabbades av när du skrev din rapport.
Förtrollningar kan lyckligtvis brytas men det krävs starka mediciner för att vederbörande ska börja se verkligheten som den är.
Frågan är om du är beredd att gå resten av vägen fram till din slutliga upprättelse?

Det är sent, mycket sent.
Kanske är det rent av alltför sent?

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Goldstone, Israel, palestinierna, Hamas, propaganda, ...

Chatta med en rebell

Ökenromantiken blommar i Sverige.
Tänk att få chatta med en livs levande rebell.
Visst var det i Aftonbladet man kunde få den äran?
Detta borde kunna jämföras med att bli uppslängd på en vit springare av en ökensheik med svällande muskler och eld i blick.
Doften av blod, svett och testosteron ligger tung över sanddynerna.

Hey, it's a revolution, baby! Celebrate!

Sveriges gråfrusna ankdam inbjuder inte direkt till några oförglömliga upplevelser så hägringar med rebeller vid horisonten blir synnerligen attraktiva.
Att få chatta med en rebell av kött och blod blir således en kick att berätta för barnbarnen om.

Vad är då en rebell och hur ser han ut?
En rebell är någon som inte gillar läget han befinner sej i utan försöker förändra situationen med alla för honom tillgängliga medel.
Han är oftast klädd i dammiga trasor som förgylls av några lager patronbälten runt halsen.
Dessutom släpar han runt ett ofta alldeles för stort vapen.
De lyckligast lottade har hittat en kamouflage jacka och om du därtill lägger den trogna Arafat-schalen så vips har du en rebell.




Rebellerna i Libyen gillar inte Gadhafi och den attityden kan vi säkert acceptera lite till mans.
Gadhafi är ingen man direkt går omkring och gillar.

Vad vill rebellerna då och vilka representerar de?
Nu börjar det bli knepigare.
Först – klart de vill få bort Gadhafi men sedan går det trögare.
Om Gadhafi får för sej att traska vidare vad har rebellerna att erbjuda i stället?
Ett vacuum är aldrig bra för då drar råttorna in.

De tänker erbjuda lite olika saker om jag förstått saken rätt eftersom de representerar olika familjer, olika stammar och olika organisationstillhörigheter.
Det finns inte en samlad rebellorganisation eller något homogent rebellparti som är redo att ta över Gadhafis jobb men det är kanske inte så viktigt bara de fortsätter att chatta med Aftonbladets läsare.

Sedan läser vi att några svenska Gripen-plan styr näsan mot Libyen på lördagen.
Man trodde kanske då att de skulle deltaga i kriget på rebellernas sida men Herman Lindqvist kallar deras planerade insatser för uppvisningsflygningar.
Sverige har gått med på att skicka ner några plan men de kommer att vara insnärjda i massvis av paragrafer som begränsar vad de får ägna sej åt och ett av undantagen lär vara att deltaga i kriget.

Man hade hoppats att Gripen-killarna skulle få med sej en skopa verklighet hem men så verkar inte bli fallet.
När de väl är återbördade till det trygga svenska luftrummet kan de ju roa sej med att chatta med en rebell nästa gång Aftonbladet bjuder på denna orientaliska helhetsupplevelse.
Det är förmodligen så nära kriget i Libyen de överhuvudtaget lär komma.
Ökenromantiken fortsätter att blomma i Sverige.


Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Aftonbladet, rebell, Libyen, Gadhafi, Gripen-plan, Herman Lindqvist, ...