Sagoberättaren

Barn är barn och ibland skulle jag vilja vara ett litet barn igen.
När det är något läskigt på film så blundar barnet och bums - det läskiga försvinner.
Barn är smarta, barn vet.

Det har varit några jobbiga dagar nu och jag önskar jag kunde blunda bort allt som gör ont.
Det är ett bra tag sedan jag var barn och jag borde för länge sedan ha slutat göra som barn gör.
Jag skulle dock bra gärna vilja – i varje fall en kväll som denna.

Tänk att ha någon som läser en saga för en på ett sådant sätt att man upplever det som verklighet.
Man bara lyssnar och följer med vad som händer på ett behagligt avstånd från alla kusligheter som brukar ingå i ett sagokoncept.
Även om man upplever sagans förvecklingar med hela sin varelse så vet man samtidigt att det är just en saga.

Det var ingen saga i Mumbai.
Det var den grymma verklighetens grymma ansikte vi såg i Mumbai.

Det var ingen saga i går kväll när några välriktade granater slog ner bland soldaterna i Gazas närområde och trasade sönder benen på en av ungdomarna.
Han kommer att få leva resten av sitt liv med bara ett ben.

Det var ingen saga när judar, soldater och araber slogs i Hebron idag.
Det blir så när ledarna i stället för att tala försoning skvätter bensin på lågorna.

Det var ingen saga att biträdande försvarsministern Vilnai sa att en större operation i Gaza kommer allt närmre.
Att vi hört detta förut gör kanske att vi betraktar det mer som saga än verklighet.
På gott och ont.

Det var ingen saga att sheikh Salah eldar de israeliska araberna att hata Israel mer och mer och mer...

Det var ingen saga vi hörde från Olmert när han proklamerade att han ger upp allt som en gång givits honom att förvalta.
Han berättade stolt att han numera trampar på vad för andra är dyrt och kärt.

Det VAR dock en saga att det mördade rabbinparets lille bebis räddades ut ur infernot i Chabad House i Mumbai.
En liten bebis jag hoppas kommer att kunna njuta av många, långa och helt underbara sagor.

Verklighet eller saga?
Blott en dag ett ögonblick i sänder...
Försiktigt, mycket försiktigt.

Mumbai, sheikh Salah, Gaza, Vilnai, Olmert, sagor, barn, ..

En sjuk jord

Vi bor på en sjuk jord.
Det tragiska är att botemedlet består av långt starkare mediciner än ett plåster.

Idag har två eländiga nyheter stångats med varandra.
Olmert och Mumbai.

Om hela den uppmärksamhet Mumbai fått idag orsakats av en önskan att folk en gång för alla ska lära sej att staden bytt namn från Bombay till Mumbai – då tycker jag nog de spelat över en aning.
Mumbai som ibland kallas Indiens New York upplever just nu sitt 9/11.
En bombastisk men välplanerad terrorattack där ett tiotal välvalda mål blev attackerade började för cirka ett dygn sedan och de sitter fortfarande mitt i smeten.
Att förövarna är muslimer behövde ingen berätta.

By the way - det är sällan man hör de utmärglade flykningarna i Darfur iscensätta spectaculära serieattacker.
Konstigt egentligen – de om några borde väl vara "frustrerade".

Olmert, på vilken den kriminella snaran dragits åt ytterligare ett varv, har blivit sågad av sitt parti, Kadima.
Han har efter ett gemensamnt beslut blivit ombedd att lämna sitt uppdrag men några sådana tankar har inte Olmert.
Han har så mycket att göra...

Olmert/Kadima/Livni-affären betraktas i många kretsar som valfläsk (kan så vara) men det kan nog också ses som den berömda droppen.
Någon gång har man liksom fått nog.
Detta spel har idag fått en del oväntade konsekvenser.
Vi har sett ett nytt fräscht par träda fram, en nybildad koalition.

Olmert + Bibi = sant
Bibi + Olmert = lika sant

Under ett möte där landets finanser vädrades och nya idéer luftades prisade Olmert Bibi och Bibi återgäldade vänligheterna.
Det är inte helt säkert att Bibi önskar Olmert ut just nu för med Livni i premiärministerstolen fram till valet kan hon skaffa sej en starkare ställning bland potentiella väljare.
Om hon sköter sej – vill säga.

Olmertaffären har hela dagen fått ge vika så snart det funnits uppdateringar från Mumbai och uppdateringarna har varit många.
Nya explosioner och nya ögonvittnen.
Ny skottlossning och nya bränder.
Overkligt – som en film.

Jag försökte föreställa mej hur det skulle kännas att barrikadera sej i ett hotellrum av skräck för att antingen bli ihjälskjuten eller att bränderna skulle sprida sej.
Jag misslyckades totalt.
Jag försökte sedan föreställa mej hur det skulle kännas att vänta på tåget och plötsligt bli skjuten på, se hur den ene efter den andre segnade ner död i sin egen blodpöl medan jag själv var förlamad av skräck.
Jag kunde inte frambringa någon skräck hemma i vardagsrummet.
En allmän sorg över vår sjuka jord drabbade mej dock och den sorgen kommer nog att hänga med ganska länge.

När det blev tid för Olmert igen var den stora frågan vad Livni och Kadima gör nu.
Olmert låtsas som om det regnar och Livni sa faktiskt det hon sa.
Hon sa dessutom att det inte fanns någon annan utväg än att Olmert drar på sej mjukisbrallorna och drar iväg på semester.
... och om han nu inte gör det som han sa att han inte tänker göra?
Vad gör Livni då?

En sak är säker – hon kan inte kosta på sej att låtsas som om det regnar.
Hon har i så fall gjort det en gång för mycket.
Mumbai, Indien, Darfur, Olmert, Kadima, Livni, ..
SvD DN DN SvD SvD SvD AB SvD DN SvD DN DN SvD P P P P P DB DB DB DB DB
DB DB DB SDS AB

Kuntars Eriksgata

Samir Kuntar har varit ute på Eriksgata.
Ni kommer väl ihåg barnamördaren som Olmert bytte mot ett par kistor innehållande kvarlevorna av de två kidnappade israeliska soldaterna Goldwasser och Regev.
Den enda ursäkten till denna ovärdiga byteshandel var att om möjligt hjälpa de anhöriga att gå vidare.
Detta var nu inte Olmerts bevekelsegrunder som med all säkerhet var av det mindre ädla slaget.

Nåväl, detta ska inte handla om Olmerts bevekelsegrunder utan om Kuntars Eriksgata till de gyllene salarna i Damaskus.
Av president Assads hand fick han mottaga landets högsta medalj, "The Syrien Order of Merit", som bevis på lång och trogen terroristtjänst.
Den längsta tiden av denna terroristtjänst tillbringade han i israeliskt fängelse där han fick studera samtidigt som han lyckades att äta upp sej ganska duktigt.

Kuntar tog sej därefter från Damaskus till det ödsliga landskapet vid gränsen mot Israel.
Detta är drusiskt område och druser från båda sidor om gränsen hade samlats för att, om inte tillbedja, så andäktigt lyssna till vad denne ädle krigare hade att säga.
På den israeliska sidan hade förutom några hundra druser också samlats folk från den Islamska Rörelsen med sin ledare, Raed Salah, i spetsen.
En arabisk Knessetledamot sägs också storögt ha lyssnat till Kuntar.

Det är så olyckligt att druser på ena sidan om gränsen har släktingar på andra sidan men de har trots avståndet funnit ett sätt att kommunicera.De går till en speciell höjd vid gränsen de kallar "Roparhöjden" och ropar därifrån ut sina meddelande till kusinen på den syriska sidan – och tvärt om.

På den syriska sidan hade man förberett Kuntars framträdande genom att dekorera en scen och pryda den med Assads porträtt i jätteformat.
Man hade hissat en massa syriska flaggor och spelade den syriska nationalsången på högsta volym.
Kuntar tröstade druserna på den israeliska sidan med att Assad lovat honom att snart skulle den syriska flaggan också hissas på den israeliska sidan och Raed Salah svarade med några väl valda fraser av vördnadsfull karaktär.

Alla hade sedan gjort sitt och gick hem var och en till sitt land.
Kuntar hade stigit ännu några pinnhål på karriärstegen för barnamördare.

Vad som är svårast att greppa i den här historien är vördnaden och entusiasmen för en seriemördare.
Jag trodde vi människor var lika i det avseendet att vi tog betämt avstånd från mord och annat djävulstyg men det är tydligt att i vissa kulturer tänker man tvärtom.
Man högaktar och ärar en person som med berått mod mördat en pappa och hans fyraåriga dotter, en kvinnlig polis och indirekt också den tvååriga dottern som kvävdes till döds när hon tvingades till tystnad för att undgå Kuntars dödsdans.
Man hyllar en sådan man......

Är det kulturellt betingat, religiöst betingat eller är det bara för att offren var judar?
Jag vågar knappt skriva det men jag misstänker att det är det sistnämnda som gäller.

Samir Kuntar, Bashar Assad, druser, Syrien, barnamördare, ..

Prat

Är prata lösningen på världens problem?

En del kommer att säga ja medan andra lika övertygat kommer att säga nej.

Obama blev president för att han är bra på att prata, vill prata och kommer att prata.
Räcker det?
Kanske en bit.
Kanske hela vägen.

I FN pratar man och ibland skriver man ner pratet på ett papper och kallar det för en resolution.
Sedan röstar man och de som vinner får ett pris...
Nej, inte riktigt så – men nästan.
I FN är det nästan alltid samma grupp som får ett pris – israelhatargruppen.
De är många, fler än hälften och då vet du ju hur det går.
Om fler än hälften tycker samma sak så vinner de och det kallas för majoritetsbeslut.
I FN är israelhatarna alltid fler än hälften och därför vinner de.
Inte för att de har rätt utan för att de är flest.
Var gång.

I en artikel i DN häromdagen propagerade ledarskribenten för att låta det halta och lytta FN få fortsätta att trampa vatten.
Ett sådant resonemang tyder på grav handlingsförlamning.

Fatah och Hamas pratar och bråkar och pratar igen.
Trots detta är de mer oense än någonsin.
Att de någonsin kommer att prata sej samman är tveksamt och ju snabbare de inser att äpplen och päron inte är samma sorts frukt ju enklare blir det att hitta en vettig lösning.

Iran ska gu´bevars också pratas med.
EU har redan pratat med Iran en längre tid och jag misstänker att iranierna har roat sej kungligt.
"Dessa naiva européer som vrider sej som maskar..."
Nu tänker Obama prata med mullorna och visst – lycka till!

Israel och palestinierna pratar.
Olmert pratar med sin favorit (Abbas) och Livni pratar med sin (Qurei).
Förmodligen vet inte det ena paret vad det andra pratar om, de bara pratar på.
Olmert bjuder på ceremoniela middagar medan Livni ställer fram burken med snabbkaffet.
Båda pratparen utför sina hemliga ritualer och en kuslig konsekvens är att israelerna i början av februari kommer att rösta med förbundna ögon.
De är inte betrodda att veta, dessa lägre stående varelser.
Pratet har uppenbarligen inte lett någonstans men ingen vet.
För att eventuellt nå någonstans fortsätter man att prata.

Låter det klokt, ansvarsfullt och som en framkomlig väg mot ett fredligare Mellanöstern?
Ingen aning.

Nu till det svåra.
Var är alternativet till att prata?

Kanske att skapa "facts on the ground"?
Jag tror inte två parter kan genomföra förhandlingar innan det finns en vinnare och en förlorare.
Detta är idag oerhört avlägset eftersom Olmert är rädd för att vinna och Abbas aldrig skulle erkänna att han förlorat – hur många gånger han än förlorar.
Förhandlingar i detta läge blir följdaktligen mest – prat.
Prat utan resultat.

förhandlingar, Obama, FN, samtal, Abbas, Qurei, Olmert, Livni, Iran, ..

Jounalistikens dunkla vägar

Ibland talar man om "vanligtvis välunderrättade källor" men jag skulle i kväll vilja fundera kring "vanligtvis välunderrättade journalister".
Finns de?
Jodå, de finns men de döljer oftast sin kunskap bakom en mera påträngande agenda.
Man har ett ärende, möjligen ett uppdrag, som skulle spolieras om man berättade vad man vet.

De rörande små berättelserna om Ahmed eller Hussein från Gaza är typexempel på denna aktivitet.
Man ger levande beskrivningar av hur livet gestaltar sej för mannen på gatan som drabbats av Israels blockad och folk ryser och fäller en tår över folkets grymma öde.
Detta är också precis vad journalisterna eftersträvar – inga djupare funderingar om varför en situation som denna uppstått.

Orsak blir serverad på silverbricka – Israels blockad.

Jornalisterna vet så innerligt väl både vad orsaken till blockaden är och hur den enkelt skulle kunnat undvikas men det aktar de sej noga för att skriva om.
De har ju en annan agenda, ett annat uppdrag!

Journalisterna som gör anspråk på att vara initierade har ingen tanke på att gå till roten av problemen vilket skulle förta hela dras effektsökeri.
De har dessutom lärt sej att förstärka effekten av sin berättelse genom att upprepade gånger nämna personer vid namn.
"Abu den" och "Abu denne" och strax har läsaren identifierat sej med de av journalisterna beskrivna offren.
Offren för Israels blockad.

Smutsen stinker och eländet kryper allt närmre när skribenterna får upp ångan.
Levnadsvillkoren har inga likheter med livet på Östermalm och orättvisorna ger kalla kårar längs ryggraden.

Vad är det jornalisterna vet men som de varken vill eller vågar skriva om?
De vet att blockaden är orsakad av att terrornästet Hamastan ivrigare än på länge bedrivit de krigsförbrytelser de nu är specialister på och på så sätt brutit mot internationella lagar och humanitära rättigheter i en utsträckning som förskräcker.
De vet att denna kriminalitet, odiskriminerad beskjutning av civila där lyckan blir total när dödsoffer krävs, är orsaken till att Israel inte direkt känner för att dra på sej tomtekostymen.
Klappar är ju avsedda för snälla barn.
De vet också att det rimliga vore att gazabornas arabiska bröder skulle komma till deras undsättning men att kräva något sådant är utanför deras intressesfär.

Sist så vet varje journalist mycket väl hur den nuvarande situationen skulle ha kunnat undvikas och när som helst kunnat avslutas.
De vet att orsaken är Hamas strategiska beslut att lösa sina konflikter med våld men hur många svenska skribenter har modet att framföra detta?
(Varför behövs det mod för att framföra en vedertagen sanning?)
Ibland kan man hitta ett omnämnande av Kassamraketerna i en blek liten bisats på sluttampen men eftersom de tillsammans med annat våld är grundorsaken är det helt enkelt usel journalistik.
Denna typ av skriverier medverkar i stället till att proportionerna förblir felaktiga.

I stället för att vilseledande skriva att Gazas problem är orsakade av Israels blockad borde man skriva:
"Våldet från Gaza förhindrar fortsatta leveranser från Israel", eller något liknande.
Då hade journalisterna kunnat bidraga till att orsaken till problematiken blir belyst vilket i sin tur skulle ställa krav på reella lösningar.
Det vi läser idag är bara en populistisk och gråtmild eländesjournalistik.

journalistik, ärlighet, Gaza, internationell lag, humanitär rätt, ..

DN SDS

Stjärnemörkt - stjärneljust

Häromdagen hade vi ett dagslångt strömavbrott här på kibbutsen.
Ett planerat sådant – men ändå.

Man får sej onekligen ett par tankeställare vid sådana tillfällen när man sitter i det relativa mörkret, utan radio eller TV och sörplar på fesljummet kaffe.
Termosen verkade hyfsad men trots förvärmning med hett vatten höll den värmen ganska dåligt.

Jag satt och ansträngde ögonen med läsning samtidigt som jag hörde något jag aldrig hört förut.
Jag hörde tickandet av klockan på väggen.

Jag frågade Jacob om han kommer ihåg en tid då de levde utan elektricitet – och det gjorde han.
Det var ju det naturliga levnadssättet då för rätt många decennier sedan.

Vilket är då det naturliga levnadssättet?
Hela vår tillvaro är ju uppbyggd runt elektriciteten och när den försvinner slutar vår livsrytm att fungera.
Vi blir isolerade för vi får inga nyheter, vi blir hämmade för vi kan inte söka fakta på Googles, våra morgonrutiner bryts eftersom spegeln är höljd i mörker, vi kan inte ladda våra mobiltelefoner, hett kaffe får bytas mot kall juice och kylskåpet blir blött och äckligt när det som bör förvaras kallt blir varmare och varmare.
Uppräkningen kan fortsätta i det oändliga men den grymma slutsatsen blir att det liv vi lever är grymt sårbart.

Vårt elektrifierade liv är ett liv på vissa villkor.
Det är inte ett genuint och robust liv där vi kan lita på grundförutsättningarna – det är ett artificiellt liv på en scen där den viktigaste medspelaren är elektriciteten.

Så går vi naturligtvis inte omkring och tänker när allt fungerar, det är tankar som dyker upp när rutinen bryts.
Vi gillar inte när våra rutiner bryts så därför är vi också beredda att betala ett högt pris för att trygga dem.
Vi kan inte tänka oss en julafton utan ljusslingan i granen och elljusstaken i fönstret trots att vi älskar myset kring de levande ljusen.

Elektriciteten ska bara finnas där för att stilla våra behov av det moderna liv vi gärna vill fortsätta att leva.
Det skadar dock inte om vi någon gång går ut i den svarta natten (ta gärna med dej din katt) och tittar på stjärnorna.
De är verkliga, pålitliga och eviga – stjärnorna kan vi lita på, även när himlen är täckt av moln.

el-avbrott, elektricitet, rutiner, stjärnor, ..

Underligheter

I Gaza ligger benranglena i rännstenarna och ber med sina matta röster om en brödsmula men de stygga isralerna vägrar...
Ungefär så kan man sammanfatta de gråtmilda utbrotten av höga representanter både från FN och EU.

Jag skulle inte vilja bo i Gaza för jag tror inte det är en bra plats att bo på – trots medelhavsutsikten.
Bodde jag ändå i Gaza skulle jag antingen vara hjärntvättad eller börja fundera på hur det egentligen förhåller sej med tingens ordning.

Det kom ett mail som berättade om Hamas nyöppnade TV-kanal, Al-Quds, som invigdes den 11 november.
Otroliga summor har satsats på detta nya propagandaredskap utan andra tankar än att sprida deras mycket "personliga" världsbild.
Hade jag bott i Gaza hade jag så smått börjat undra över hur fördelningen av resurserna egentligen ser ut.
Förmodligen hade jag fått undra i tysthet eftersom sådana frågor inte är förenliga med god ton i Gaza.


TV-studion är naturligtvis av det glassiga slaget för är det något Hamas är intresserade av så är det sin image, hur folk uppfattar dem.
Hamas har redan sedan tidigare en TV-kanal med namnet Al-Aqsa och en daglig tidning – Felesteen.
Jag vet inte hur mycket benranglena i rännstenarna förmår att uppskatta dessa tillgångar och möjligheten finns att ingen har frågat dem.

Ett stort antal nyhetsbyråer och mer än tjugo websidor med on line forum har Hamas satsat hemliga givarsummor på och för att vara riktigt övertygade om att nå ut med sitt budskap om fred och allmän medmänsklighet finns dessa tillgängliga på åtta språk.
Detta innebär att, till mänsklighetens fromma, även ett fransktalande benrangel i en rännsten kan ta del av denna service.

Bodde jag i Gaza skulle jag ta mej en allvarlig funderare på om denna ynnest verkligen står överst på det fransktalande benranglets önskelista.

En person som fått stort utrymme under öppningsdagarna är sheikh Ra'ed Salah.
Han är annars mest känd som ledare för den Islamska Rörelsen i norra Israel och dessutom för att hata det land han bor i så till den milda grad att inga upplopp är att förakta, varken små eller stora.
Nu gratulerade han Hamas till den nya TV-kanalen men glömde i hastigheten benranglena...

Al-Quds kanalen sänds nu från Bahrain men kommer sedermera att flytta till det mer närbelägna Beirut vilket väl knappast gör svälten i rännstenen mera angenäm.

Både FN och EU och EU och FN måste väl veta vad de pratar om?!
Om benranglena i rännstenarna som fortsätter att svälta för att de stygga israelerna vägrar...
Kanske var dessa höga representanter som med darr på rösten indignerat anklagade Israel för både allmän som specifik omänsklighet – inte bjudna på invigningsfesten?
Kände de sej möjligen en smula förbigångna och tog ut det på Gazas närmsta granne.

Bodde jag i Gaza hade jag haft en hel massa underligheter att fundera på.

Al-Quds TV, Hamas, FN, EU, svält, ..
SvD P DB HD

Vem lurar vem?

Vem tror de att de lurar?

Hamas bombarderar södra Israel men säger samtidigt att de vill behålla den tillfälliga vapenvilan.
Olmert och co. gör krampaktiga försök att låta övertygande när de säger att de inte kommer att tolerera raketbeskjutning över Israel trots att det är just det de har gjort de senaste åren.

Varför förstår inte regeringen – eller låtsas inte förstå – att de går Hamas ärende när de fortsätter att leka låtsasleken och ger upp rätten till självförsvar?
Hamas skjuter sina raketer samtidigt som de är livrädda för att Israel officiellt ska dra sej ur detta elaka spel.
Ett spel helt för de berömda gallerierna.

Hamas behöver, ack så väl, denna paus i trakasserierna för att ytterligare vässa sina knivar - och Israel låter dem hållas.
Orsaken är förmodligen flerfaldig men den otäckaste och mest irriterande tanken är att de inte riktigt vet hur de ska handskas med situationen.
Allt de gör kommer ju att utspelas i vardagsrummen i London, Nairobi och i Calcutta och kan ha sina konsekvenser.
Världen är så liten idag och allt du gör blir omedelbart allas egendom.

Speciellt om aktören är Israel.
Man blir då inte bedömd enligt samma mått man mäter andra länder med utan enligt principen – hellre fälla än fria.
Därför föredrar den nuvarande regeringen att göra just ingenting och – antar jag – hoppas på bättre tider.

Vad man egentligen gör är att visa svaghet och att visa svaghet i den här delen av världen är som att dricka te med den lede himself.
"När vargarna vädrar blod attackerar de".

Om Hamas vill fortsätta med vapenvilan så kommer vi att spela med, säger Barak.
Underbart med en försvarsminister som låter terrorfanatikerna i Gaza sätta reglerna.
Hade det inte varit så bedrövligt vore situationen ganska komisk.

Inte ens de mest utsatta i Gazas gränsområde vill ha vapenvilan.
De kräver en lösning på problemet medan regeringen slingrar sej av obehag, om möjligt ännu mer än vanligt.

OK – de antingen kan inte, vill inte och naturligtvis heller inte tänker att göra sitt jobb.
Vad återstår?
Som på andra arbetsplatser där individerna är felplacerade – de får rensa sina skrivbord, ta sin hatt och gå hem.

Nyval 10 februari 2009.

vapenvila, Hamas, Barak, Gaza, nyval, ..
SDS DN SvD HD P

Kvalitet och klokskap

Jag såg ett TV-program idag om arkitektur och en av de personer som satt djupast spår inom denna konstart heter Norman Foster.
På frågan vad han anser kvalitet vara blev han inte svaret skyldig.

"Kvalitet handlar inte i första hand om pengar utan är en attityd", sa han.

Det påminner mej om vad min far ofta sade.
Han hävdade att "allting som är värt att göras är värt att göras väl".

Jag har genom åren insett att jag hade en mycket klok far.

kvalitet, klokskap, Norman Foster, ..

EU´s sofistikerade hot

Våld flammar upp...

Våld "flammar inte upp" utan det är alltid någon som tagit ett kakylerat ställningstagande för bruket av våld - för att lösa sina problem med rått våld i stället för med demokratiska metoder.
Det superdemokratiska Hamas har tagit ett principiellt och taktiskt ställningstagande för bruket av våld och av någon anledning förväntar de sej att offren för detta våld ska fortsätta att förse dem med både livets nödtorft och annat tjafs som Rolexklockor och senaste elektroniken.

EU, denna organisation som numera inte verkar kunna producera några andra tankar om situationen i Gaza än de de får sej serverade genom Hamas-producerade media.
Deras patetiska uttalande idag att Israel måste öppna gränsövergångarna visar på en ofattbar naivitet och en häpnadsväckande okunskap.
Ett barn förstår sammanhangen bättre.
Vad är EU rädda för?
Hamas?

De israeliska ledarna som mest trånar efter en god middag och en lugn kväll skulle glatt fortsätta att serva islamistmaffian i Gaza bara befolkningen tillät dem.
Aj då – raketer mot Sderot, Ashkelon och några kibbutser – vi blir tydligen tvungna att göra något.
Vi stänger några gränsövergångar och sedan kan vi studera matsedeln i lugn och ro...

Det är ju inte obekant att Israels ledarskikt idag mest består av menlösa individer utan tillstymmelse till stake och de kommer naturligtvis att böja sina huvuden i vördnad för EU och snabbt tillgodose deras begäran.
Det är inte speciellt svårt att sia om den svängen – vi har redan varit där några gånger .
Skam över EU och skam över Israels s.k. ledare.

Allt ljus på Hamas.
Suverän propaganda och lika suveräna propagandapoäng.

Kartan över Gaza visar att området i norr och i öster gränsar mot Israel.
Den visar också att de har en relativt lång gräns i söder mot Egypten.
Är den gränsen bara en skrivbordsprodukt eller skulle den möjligen kunna användas för varutransporter?
På sätt och vis sker det redan, dessutom i storskalig omfattning via deras magnifika tunnelsystem, men inget hindrar att den trafiken kompletteras med önskade lastbilskonvojer.

Har EU tänkt på det?
Har EU förträngt det för att på så vis öka trycket på Israel
för att på så vis hjälpa Hamas
för att på så vis få inflytande i arabvärlden (trodde de...)
för att på så vis få billigare olja och tjusigare handelskontrakt
för att på så vis kunna fortsätta sitt behagliga europeiska liv utan oönskade störningsmoment.

Hamas är åtminstone ärliga i sina hotelser medan EU hotar på ett europeiskt, förtäckt och mycket sofistikerat sätt.

EU, Hamas, Gaza, raketvåld, Egypten, ..
SDS HD P

Välplanerad kris

Frågeställningen behöver tydligen förenklas.

Består Hamas av rationella, vuxna människor som känner till och bryr sej om sin befolknings behov eller är de att betrakta som omyndigförklarade, taffliga individer som inte förstår lagen om orsak och verkan?

Antingen har deras ledare en klar bild av läget och är beredda att ta konsekvenserna av sina beslut och handlingar eller så är de oförmögna att ta sitt ansvar och gravt missbrukar den maktposition blodiga kupper försett dem med.

Är de att betrakta som ansvarsfulla och generellt pålitliga så handlar de med folkets bästa för ögonen.
Är de att betrakta som icke ansvarsfulla och generellt opålitliga blir folket lidande.

Detta är vad som händer just nu.

Det eviga skjutande in över israeliska befolkningscentra är naturligtvis både folkrättsvidrigt och i strid med internationell rätt och andra rättigheter - och måste beivras.
Hade Hamas haft ledare värda namnet, skulle de tillfredsställa folkets behov innan de sneglar på att knipa propagandapoäng.Detta är tyvärr ljusår från ledargarnityrets överväganden.

Slutsats – en välplanerad kris.

Man kan inte planera en kris och sedan komma och skvätta tårar över resultatet - inte ens i Gaza.
Ingen blir längre imponerad.

Gaza, Hamas, krisplanering, ..

DN SvD D HD SvD SvD

Vriden

Jag har sparat den här bilden på Olmert för det speciella tillfälle jag var övertygad om skulle komma.
Nu är det tillfället här.

I dessa dagar börjar vi förstå vilken vriden premiärminister vi haft de senaste åren.
Vriden och förvanskad till oigenkännlighet.
Kanske är det bara vi som inte förmått tränga genom fernissan men slutsatsen blir likaväl att han är fullkomligt vriden.
Vänstervriden.
Vänster-vänster-vänstervriden.

Det kan han väl i och för sig få vara men inte i den position han än så länge innehar.
Han representerar fortfarande Kadima och det partiet har en plattform han är skyldig att ta hänsyn till.
Nu har Olmert blivit så stor i sina egna ögon att han anser sej stå över alla plattformar för att på det viset presentera för oss små medborgare och för den stora världen där ute endast vad Olmert själv väljer att presentera.
Olmert representerar idag ingen annan än Olmert men det förstår inte Olmert.

Häromdagen träffade Tsippi Livni och Mahmoud Abbas Kvartettens representanter i Sharm el Sheikh och fick deras välsignelse över fortsatta förhandlingar.
Ingen saknade Olmert.
Vad jag undrar är vad Olmert och Abbas egentligen haft för sej på sina mediebevakade små sammankomster under året?
Ätit gott och pratat om vädret?
Förmodligen delvis för att sedan övergå till utbyten av några glassiga fraser.
Jag misstänker att det verkliga jobbet utförts av Tsippi Livni och Abu Ala även om ingen känner till dess innehåll.

Detta kan naturligtvis Olmert inte tåla så han gör allt för att skaffa sej den uppmärksamhet som blivit hans livsluft.
Han säger saker för att chockera och för att komplicera läget för sin efterträdare som han avskyr in i hjärteroten.
Man behöver inte älska allt vad Tsippi Livni gör men Olmert har ingen rätt att sprida sina sjuka idéer med målet att sänka henne.

Det är intressant att ta del av vänsterns reaktioner som naturligtvis har sin egen vinkling av problematiken.
De är fly förbannade över att han inte arbetat enligt dessa sina nyfunna teser under hela sin ämbetsperiod utan först nu på vägen ut.
Jag kan förstå deras reaktioner även om jag inte delar dem.

Någon skrev att Olmert nu gör allt vad han kan för att förgöra den nation som skickat ut honom i kylan.
Det stämmer ganska bra.

Det är alltid trist att iakttaga hur en person förfaller och blir patetisk.
Det blir ännu tristare när man förstår att personen i fråga befinner sej ljusår från någon som helst självinsikt.

Olmert, Kadima, Livni, Kvartetten, ..

Med eller utan - scarves

Elfte november är verkligen en dag att minnas.
Den elfte november 2004 avled Arafat och samma dag fick jag mitt israeliska medborgarskap.

I Paris där Arafat avled utbröt omedelbart slagsmål om arvet.
Både det politiska och det monetära.
Frugan Suha valde och vrakade vilka som skulle få äran att beträda sjukrummet och de som föll i onåd föll med dunder och brak.
Var är väskan...???
Väskan med alla koder till bankkontona och andra investeringsobjekt.
Borta.
Eländes elände.
Fortsättningen är höljd i dunkel.

Abbas tog på sej skinnmössan och spurtade över Medelhavet till Paris för att om möjligt få nycklarna till himmelriket.
Det fick han - tillsammans med Abu Ala.
Dessa två rivaler var nu sammanbundna i ett ljusskyggt spel.
Arafat sådde split och avundsjuka ända in i döden.


Nej, det är nog lugnast om vi klär på Arafat hans scarves så Carter känner igen honom.
Carter har idag besökt Arafats grav i Ramalla och vördnadsfullt lagt ner en krans allt medan han sparkade på Israel.
Var han sa är ointressant för vi har hört allting förut men jag undrar som vanligt vad det är som driver vissa att sälja sin själ.

Arafats brorson al-Kidwa deklarerade idag att om ett par år skulle det kunna slås fast vilket gift Arafat avled av.
Han samlar information...
Det låter betryggande.
Ingenting går snabbt i Arafats familj.
Jag kan annars berätta för honom att giftet som tog hans farbrors liv heter HAT.

Vi såg i TV i kväll en snutt med Suha och hennes och Arafats dotter.
Dottern hamrade på ett piano medan Suha beklagade sej över att hon inte har några pengar.
Jag undrar om hon någonsin funderat på att börja arbeta?

Mitt israeliska medborgarskap har känts bra att ha i plånboken.
Inte för att det gjort så mycket väsen av sej men det har bidragit till känslan av tillhörighet.
Det finns en mycket sentimental, känslig och allvarlig sång som sjungs av en späd kvinnoröst utan musik.
Jag kommer bara ihåg första orden men de är också de viktigaste.
"Ein li eretz acheret..." Jag har inget annat land...

Den sången får mej ibland att småskämmas över att jag faktiskt har två länder jag kan kalla mina.

Arafat, Suha, giftmord, Carter, ..
SvD DN

En felplacerad munk

Så här städat såg det inte ut idag i Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem.
Där kunde du i stället finna rena punchar och raka rör mellan armenier och grekisk ortodoxa munkar.

Rökelsekrusen svajade betänkligt medan ljuslågorna intog horisontalläge.
När sedermera både polis, gränspolis och soldater blev inblandade kulminerade föreställningen allt medan den sakrala stämningen tynade bort.

Det hela handlade om en felplacerad munk som uppenbarligen bröt status quo och det är bland det värsta man kan ta sej för i denna kyrka som enligt urgamla ritualer försöker upprätthålla någon sorts rättvisa bland alla representerade trosriktningar.
Det handlar om komplicerade rättighetstraditioner där ett felplacerat krucifix kan utlösa ett tredje världskrig.

Det är inte lätt att som kristen förstå sej på alla dessa olika trosriktningar som ju alla säger sej utgå från en och samma man.
Jag undrar om denna uppsplittring var vad den mannen hade i åtanke när han predikade sitt evangelium här i trakterna?

Kaftanerna fladdrade och skäggen guppade när upprörda präster och prelater handgripligen gick loss på varandra.Man tog närmsta relik som slagträ medan madonnor och ikoner med stigande förvåning iakttog händelseförloppet.

I Jerusalem ska man inte bli förvånad över någonting.
Ni har väl hört talas om Jerusalemsyndromet?
Personer kommer till den heliga staden och finner till sin oerhörda häpnad att de är av gudomlig kaliber.Tidigare balanserade personer kan börja predika för menigheten på oväntade platser och i värsta fall kasta sej ner från en mur...
Sådant lär ju en gudom klara av.

Några av de mest hetlevrade munkarna blev arresterade - för den heliga rättvisans skull lika många armenier som grekisk ortodoxa.
Man måste vara pietetsfullt noggrann med rättvisan i Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem.

Den Heliga Gravens Kyrka, Jerusalem, Jerusalemsyndromet, armenier, grekisk ortodoxa ..

Fåraktiga alternativ

Den här bilden avgjorde ämnet i kväll – det fanns annars ett par, tre till att välja på.

Jag läste ett citat som syftade på Israels politiker men det kan också stå för den nyvalde presidenten i USA, om än i vinklad form.
Israel har begåvats med "the best politicians money can buy" (ex. Olmerts alla kuvert) och eftersom Obamas kampanj gick runt, inte bara på genialitet, så kan man kanske säga att USA fick "the best president money can buy."
För 60 miljoner dollar!

Obama proklamerar att han tänker stå för en helt ny politik och det låter som ett eko av vad Tsippi Livni har sagt.
En ny politik.
Underförstått då en bättre sådan.
Obama och Tsippi tror jag blir rena utförsäljningen medan Obama och Bibi skulle kunna bli ett team att räkna med.

Vad Obama inte tänker förnya är hundtraditionen i Vita Huset.
Han har lovar sina döttrar en liten valp när de flyttar in och det bidrar naturligtvis till det förväntade gullegullet.
Nu när valet är över och amerikanarna börjar komma ner på jorden har intresset för vilken hundras familjen Obama tänker skaffa ökat för var timma.
Den vältalige Obama berättade att de först hade tänkt ta en hund från en hundgård för husse-och mattelösa hundar men insåg sedan att det räckte med en blandrasig i familjen...
Han syftade då på sin egen härstamning från både svart och vitt.
Vad jag annars mest kommer ihåg från tidigare presidenters hundäventyr är president Lyndon Johnssons stackars hund han brutalt lyfte i öronen inför den samlade världspressen.
Ingen president har varit så nära lynchning som Johnssom var den gången.
Att Nancy Reagan drog ut naglarna på sin katt för att den inte skulle repa Vita Husets polerade möblemang föredrar jag att nämna med små bokstäver.

Alla vill av egoistiska-och överlevnadsskäl vara på vinnarens sida och därför har alla gratulerat Obama.
Ahmadinejad i Iran, Assad i Syrien, Hamas i Gaza och i resten av världen och Abbas i Ramalla – you name it.
Myanmar också.
Norkorea - kommer inte ihåg.
Hoppsan, jag glömde visst Olmert och jag kan livligt föreställa mej hur han smörade i det telegrammet.
Bäst att hålla sej väl med en kommande makthavare för att senare kunna låna dennes öra till egna mer eller mindre geniala projekt.

Firade och gratulerade gjorde också kurderna i Turkiet.
De slaktade 44 får som tackoffer för att Obama vann och smetade ner hans porträtt med de stackars fårens blod.
De förklarade dock strax att de inte menade något illa med denna akt utan att det var deras traditionella sätt att frammana beskydd åt personen på porträttet.

Någonstans tycker jag lite synd om Obama.
Listan över förväntningarna på honom är utan slut och alla tyckare har synpunkter på vad han nu bör göra.
Punkt ett, punkt två o.s.v.

Någon skrev så här – för en man som Obama finns bara två alternativ, att misslyckas eller att bli bäst.
Något mellanting existerar inte.

Obama, kurder, Tsippi Livni, Bibi Netanyahu, ..

Tunnelentusiaster

Det kan tyckas tjatigt att ta upp det där med Kassamraketerna igen.
De finns ju där mer eller mindre hela tiden.
De är som irriterande flugor man inte kan springa från.
Envisa som synden.

Visst, det har varit lugnt ett tag.
Nästan i alla fall.
Det har dock alltid funnits utrymme för missförstådda individer att lufta sina känslor med skjutövningar mot Sderot, kibbutser och andra bosättningar.
Det har liksom varit allmänt accepterat, ungefär som att "lite svinn får man alltid räkna med".

Hamas kröp på sina bara knän för att få denna vapenvila - fast det sa man naturligtvis inte – och Israel accepterade den eftersom man inte kunde hitta på något bättre.
Inte hade Olmert och co. vett att skämmas heller.

I Gaza har man arbetat för högtryck, som arbetsbina i sin kupa, för att utnyttja vapenvilan på effektivast möjliga sätt.
Man har krigstränat och grävt, vapentränat och grävt och marscherat och grävt – nåja, inte på en gång.
Bara nästan.

Israelerna har en "storebror ser dej" som har iakttagit alla dessa aktiviteter och sett hur tunnlarna slingrar dej under gränser och staket i allt större antal.
Det är inga smutsiga tunnlar där fukten dryper och det slaskar om benen.
Nej, här finner man tunnlarnas Rolls Royce med all tänkbar bekvämlighet.



Bekvämligheten är nu inte i första hand tänkt att serva de israeler man planerar att kidnappa utan de trogna grävarna.
Ofta har dessa bestått av minderåriga barn men Hamas, som är angelägna om att bli respekterade av dej och mej, har satt en åldersgräns.
Barnarbete – fy.
Människosmuggling – OK.

Härom natten tog sej några soldater in i Gaza för att täppa igen en sådan lyxtunnel.
De blev beskjutna under arbetet och skottväxling följde.
Skadade och dödade människor är alltid en tragik och det var just detta som inträffade.

Alla hämningar släppte och Hamas och Jihad och allt vad de nu heter gav järnet.
Under tisdagsdygnet bombarderades Israel med över 50 raketer.
Var och en av dem var avsedd att döda.

Nu verkar det dock som om killarna som sänder iväg Kassamraketerna är något ringrostiga för de har inte prickat in en enda jude.
Skrikit och domderat om bruten vapenvila har man gjort men i hastigheten glömt att tunnelbygge inte heller var tillåtet i överenskommelsen.
Selektiv argumentering vilket dessvärre tillhör vanligheten.

Under natten tog flygvapnet bort en jihadist som var mitt uppe i skjutandet och skriken på hämnd blev än råare.
Kassamraketerna har fortsatt att falla som vi vet att de gör så snart en Hamasnik eller Jihadist känner sej förorättad.

Att sluta bygga tunnlar för människosmuggling är dock inget de reflekterar över.
Att börja uppföra sej som folk är heller inget de reflekterar över.
Civilisationen är fortfarande långt borta från Gaza.

Gaza, tunnelbygge, Kassamraketer, Sderot, barnarbete, IDF, ..

"Change"

Obama, Obama, Obama…
Så kommer det antagligen att låta om några timmar i världens alla media.
Nej förresten - det låter redan så.
Obama, Obama, Obama...

Det var inte alltför länge sedan folk blandade bort korten och Obama blev Osama och tvärt om.
Idag vet alla vem Obama är.
En mörk kille i kritvit skjorta och med ett bländvitt leende.
Det har vi svart på vitt på nu.

Vad har producerat denna så attraktiva produkt?
Är det pengar eller är det "ordet"?
Jag tror det är pengarna för ordet är ju ett "icke-ord"...
"CHANGE"
Change – förändring, innebär ju bara just förändring.
En riktning mot något som ännu är odefinierat.
Själva ordet berättar inte för oss vad denna förändring innebär eller vart den leder.

Kan det vara så att många i USA är så desperata att de inte bryr sej om vad framtiden kommer att innebära, bara den blir annorlunda?
Ett sådant resonemang kan dessvärre utmynna i att man kommer "ur askan i elden" för att citera ett känt talessätt.

Change.
Är det enda de amerikanska väljarna trånar efter den kritvita skjortan och det bländvita leendet?
Jag läste, inte helt förvånad, att Obamas största supportergrupp är kvinnorna.
Ganska naturligt egentligen.
En viril charmknutte leder naturligtvis över en ärrad krigsveteran men samtidigt undrar man om denna bakgrund är tillräcklig för att välja sin president?

Obama är inte bara det demokratiska partiets kandidat för presidentposten utan också centralfiguren i en rörelse, en väckelserörelse.
Väckelsepredikader vet att det är viktigt att spela på alla strängar – allt som väcker känslor är tillåtet.
Det smärtar mej att säga att kvinnorna oftast är de mest uppenbara offren.

Obama är ett fenomen, en produkt vars väloljade maskineri imponerar.
Smörjmedel: penningar.
Vi har kunnat läsa krior om skumma donatorer från fjärran länder men vi vet samtidigt inte om de innehåller någon sanningshalt.
Vad vi vet är att industrin Obama kräver massiva monetära insatser för att gå runt – och runt har det gått.
Han har gjort de rätta sakerna och sagt de absolut lika rätta sakerna var gång han varit i närheten av en mikrofon.
Detta kallas talang.

Obama är en kult och bör bli betraktad som sådan.
En kultledare kan brännas upp av sin egen eld men kan naturligtvis också gå från klarhet till klarhet.
Låt oss hoppas Obama med sina kritvita skjortor och bländvita leenden visar sej ha något väsentligt att erbjuda USA och världen, något som ligger bortom slogans, charm och allmän attraktionskraft.

Obama, USA, presidentkandidat, media, ..
AB SDS HD D DN D SvD SvD dn sds dn dn dn svd svd dn hd d svd sds dn ab svd

Med denna rätt

Tack Bertil Adania för bilden.


Till Diakonias huvudmän och andra intressenter -

Jag skriver detta med stor sorg för vad jag tänker beskriva ser jag som symptom på en ännu större och ännu mer förödande förändring i den svenska kristna gemenskapen.
En förändring som visar på en farlig utveckling som ingen sann kristen kan försvara.

Jag är uppvuxen i en varm frikyrkomiljö i Sverige och lärde mej vad som har bestående värde och vad som bör saneras bort.
Jag fick lära mej vad som var det rena Gudsordet och vad som var dimridåer för falska och svekfulla läror.

Jag bor nu i Israel sedan 11 år och har under den tiden med stigande frustration sett hur vissa kristna ledare, församlingar och organisationer i Sverige helt tappat kontakt med verkligheten.
Men verklighet menar jag då inte vad TT och likartade media levererar utan verkligheten bortom kittlande slogans, ytliga slutsatser och förledande propaganda.

Som svensk och kristen i detta plågade land har jag nu börjat skämmmas.
Skämmas över hur stora delar av den svenska kristenheten blåögt tagits som gisslan för renodlad lobbyverksamhet mot den judiska staten.

Vi har Följeslagarprogrammet där ännu ingen följeslagare blivit stationerad i Israel för att följa skolbarnen i Sderot till skolan när de tvingas krypa längs husväggarna vid alarm om inkommande Kassamraket.
Detta trots att programmet säger att man arbetar även i Israel.
Tala om fikonlöv.

Vi har Studieförbundet Bilda där man reser land och rike runt och berättar om "Palestina" (har jag missat så grovt att fredsförhandlingarna redan är slutförda?) och visar färska kartor över området där Israel, en medlemsstat i FN, inte finns.
Jag bor i Israel – alltså finns inte jag heller...

Sedan har vi Diakonia...
Diakonia har förvanskats ner till en effektiv och utstuderad påtryckargrupp för ett folk som inte anser att Israel borde finnas.
Hela deras upplägg på webbplatsen om Mellanöstern är speciellt ihoptråcklad med specialdesignade definitioner, allt för att jaga upp judarna, inte för att hjälpa några palestinier!
Bara en blind kan med samvetsfriden i behåll svälja något sådant.
Hos vissa går ränderna aldrig ur.
Vad Diakonia dessutom gör är något som vanligtvis Israel brukar anklagas för – skapa "facts on the ground".
Jag refererar här till det sofistikerade uppgrävandet av en liten svenskägd fabrik, Assa Abloy, belägen på Västbanken i ett industriområde där både israeler och palestinier var välkomna att tjäna sitt uppehälle.
Detta arbets-och fredsprojekt kunde inte Diakonia med sina smutsiga ambitioner hålla fingrarna borta från.
Enkel fråga – hjälpte detta spektakel palestinierna?
Möjligen propagandamässigt men det trodde jag låg utanför Diakonias uppdrag.

De föregrep utkomsten av fredsförhandlingarna i de avseenden där parterna redan till största delen är överens.
Man frågar sej om Diakonia är ute efter att sabotera de redan tillräckigt komplicerade fredsförhandlingarna eller drivs de av judehat?
Det är faktiskt svårt att finna någon annan förklaring.
Hela detta komplex är i grunden väldigt enkelt, på gränsen till banalt.
Efter att ett genuint och heltäckande fredsfördrag är undertecknat och slutet på konflikten proklamerad kommer de hus som står på fel sina om gränsen att bli justerade till sin rätta lokalisering.
Diakonia kan inte avhålla sej från att spela ett högt spel som försvarare och megafon för den ena parten allt medan man konsekvent kallar de urgamla Bibliska områdena Judéen och Samarien för "ockuperat palestinskt territorium".
Detta vet varje initierad individ är fel.
Området är ockuperat, omstritt och omtvistat - men inte palestinskt.
Området har aldrig varit palestinskt, senast det tillhörde någon var det Jordanien fram till kriget 1967.
Israel fick det då "på halsen" och eftersom det till dags dato inte funnits någon där med fredliga ambitioner som med kraft kunnat sprida dessa fredliga ambitioner till sitt folk, sitter Israel fortfarande fast där.
De kända FN-resolutionerna säger ju att land kan lämnas endast i utbyte mot fred.

Det har sagts mycket i detta ämne de senaste veckorna och det finns ännu mycket mer att tillägga.
Min avsikt med detta brev är helt enkelt att be er att ompröva, omvärdera eller omforma ert huvudmannaskap i Diakonia.

Detta är viktigt för hela Sveriges anseende och respekt i området.
Just nu ligger det i botten.
Detta är ett litet land och alla känner någon...
En person jag känner, känner en annan person som arbetar på utrikesministeriet som nära assistent till Tsippi Livni.
Enligt honom är det ingen som tar Sverige på allvar längre i den israeliska diplomatiska kåren.
Detta förkrossande omdöme bidrar ni till så länge ni understöjder och deltager i Diakonias förödande politik i området.
Det höjs dessutom röster i Israel för att bojkotta det svenska företagets varor och då blir man ännu mer förbluffad över vad Diakonia anser sej ha vunnit med sitt agerande.

Visa världen att det fortfarande finns kristna som läser sin Bibel och ledda av Gudsordet gör "allt vad ni vill att andra ska göra för er".
Vad jag vet står det inte omnämnt i Bibeln att vänsterkristendomen är den enda rätta kristendomen.
Även ett barn som inte ännu kan skilja på höger och vänster är ju välkommet.

Ta avstånd från falska bevekelsegrunder under en ännu falskare flagg och låt oss som bor här åter igen känna stolthet över att vara svenskar.
Nu bara skäms vi.

Diakonia, Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistförbundet, Evangeliska Frikyrkan, Metodistkyrkan i Sverige, ..